Dop och barndop

Andreas Holmbergs företal till internetupplagan av P P Waldenströms skrift Dop och barndop (1898)

2009-04-13T21:04:00.000-07:00

P P Waldenström är i vida kretsar känd huvudsakligen för sin frikyrklighet och sin försoningslära. Att han, trots någon enstaka släng mot Luther och statskyrkan även här, tydligt uppträdde på den lutherska sidan gentemot baptisterna (i dopfrågan), är betydligt mindre känt. Att han dessutom gjorde det på ett språkligt och pedagogiskt ovanligt medryckande sätt, nämligen i dramatiserad form genom en fiktiv dialog mellan "Natanael" och "Timoteus", är förmodligen numera helt okänt för nästan alla även inom hans eget samfund - och då än mer för Svenska kyrkans och EFS:s folk, där blotta namnet "Waldenström" ofta ansetts borga för villfarelse och allmän läroupplösning.

Därför har jag ansett det mödan värt att här på nätet publicera P P Waldenströms bok "Dop och barndop", i enlighet med dess fjärde upplaga (Missionsförbundets förlag, Stockholm 1938). Jag har valt bloggformen eftersom den var den enklast tillgängliga, men bokens olika dialoger presenteras i "omvänd bloggordning" för att boken ska kunna läsas/rullas "uppifrån och ner", från det första till det sextonde samtalet. Språket har INTE bearbetats, eftersom jag bedömer att Waldenströms språk behåller sin friskhet och lätthet även efter 100 år, och att dialogformen i sej själv befordrar läsbarheten mera än en allmän bearbetning någonsin skulle kunna göra.

De flesta av de av Waldenström inflikade noterna har uteslutits, eftersom de sällan berört någon vital del av framställningen utan mest varit ägnade att utreda vissa sidospår eller framställa obsoleta källhänvisningar. De gånger noterna har relevans för texten i övrigt är de här inarbetade i själva texten (inom klammer).

P P Waldenströms företal till första upplagan

2009-04-12T21:02:00.000-07:00

År 1880 skrev undertecknad en mindre bok med titel: Barndopets historia. Den utkom i fyra upplagor under loppet av några månader.

Att den skulle röna motsägelse var naturligt. En motskrift utgavs med titel: "Barndopets historia, fortsatt av W.P." Den var av mycket underhaltig beskaffenhet. Vem som var dess författare, känner jag icke. Ännu mer underhaltig var en artikel av Lagergren i tidn. Evangelisten 1880, h. 7. Den innehöll grova förolämpningar mot min person, alldels som hade jag begått ett brott, då jag understått mig att uppträda till försvar för barndopet.

Av helt annan art var en av pastor A. Wiberg utgiven bok med titel: Svar på lektor Waldenströms skrift Barndopets historia (tryckt i Gävle 1880). Den håller sig till sak och framlägger väl över huvud summan av, vad som kan sägas till försvar för den baptistiska ståndpunkten. Det är också denna, jag alltid menar, när jag citerar "Wiberg, sid. 00" utan att angiva titeln på någon särskild bok. Se t.ex. not sid. 34, 40, 41 o.s.v.

Några år senare blev frågan om Tertullianus´ och Augustinus´ förhållande till barndopet föremål för en rätt livlig tidningsdiskussion. Det var i tidningen Hemlandsvännen 1884, n:ris 44-47.

Barndopets historia är nu sedan många år alldeles utgången ur bokhandeln. I stället för att ombesörja en ny upplaga av densamma har jag trott mig göra bättre gagn genom att utarbeta föreliggande nya skrift, som icke inskränker sig till barndopets historia utan behandlar även övriga spörsmål av vikt för en rätt uppfattning av det kristna dopet. Naturligtvis har jag därvid tagit all vederbörlig hänsyn till här ovan nämnda motskrifter.

Till slut får jag säga, att ju mer jag sysselsatt mig med dopfrågan, desto vissare övertygad har jag blivit om barndopets riktighet; desto mer uppenbart har det blivit, att dess förkastande har sin djupaste grund i en rationalistisk uppfattning av nådemedlen, särskilt dopet.

Stockholm i maj 1898.

P.W.

Första samtalet: Bibliskt eller obibliskt

2009-04-04T02:11:00.004-07:00

Natanael: Jag beder dig vara hjärtligt välkommen. Ehuru vi äro av olika åsikter, så äro vi dock genom tron på Kristus bröder - rätta bröder, icke halvbröder. Eller hur?

Timoteus: Jo, visserligen rätta bröder enligt Kristi ord: Gå och säg mina bröder, att jag far upp till min fader och till eder fader!

Natanael: Det är gott att höra sådant. Då kunna vi också samtala såsom bröder. Det må nu vara den ene eller den andre av oss, som har orätt, så skola vi dock i himlarnas rike få ett rätt förstånd bägge två.

Timoteus: Det tror även jag. Men det må icke avhålla oss från att försöka få ett rätt förstånd redan här i denna tiden.

Natanael: Nej, för ingen del. Därför må vi nu allvarligt och så grundligt, vi kunna, samtala om den fråga, som skiljer oss åt, nämligen dopfrågan.

Timoteus: Ja, och det må jag säga redan nu i början, att huru mycket jag än rannsakat och läst i denna fråga, så har jag icke kunnat komma till något annat resultat, än att barndopet är obibliskt.

Natanael: Du sade ett ord. "Obibliskt" - vad menar du med det?

Timoteus: Obibliskt är sådant, som icke står i Bibeln, förstår du.

Natanael: Det kan jag icke tro, att du riktigt menar. Det står icke heller i Bibeln, att kristna församlingar skola bygga kyrkor eller bönehus. De äldsta kristna i Jerusalem hyrde en sal (Apg. 1:13). Och av Rom. 16 se vi , att de andliga sammankomsterna höllos i enskilda församlingsmedlemmars hus. Icke heller står det i Bibeln, att församlingsföreståndare och predikanter skola hava en viss bestämd lön, eller att missionärer skola utsändas av missionssällskap, som svara för deras underhåll samt bestämma deras verksamhet. Men icke vill du väl därför säga, att allt sådant där är obibliskt?

Timoteus: Nej, det vore ju för inskränkt. I sådana där saker hava vi frihet att ordna och ställa så, som det bäst kan gagna verksamheten.

Natanael: Ja, men du vet, att det finnes personer, som mena, att det alltid bäst gagnar verksamheten att "i allt rätta sig efter Guds ord", såsom de säga, och att det därför är obibliskt att på något sätt avvika från apostlarnas och de av dem ordnade församlingarnas exempel.

Timoteus: Jag vet väl det. Men där Bibeln icke giver ett bestämt bud, där äga vi frihet, och då är det icke obibliskt att vi bruka denna frihet.

Natanael: Det var ett förträffligt ord, som vi skola skriva upp för att minnas det bättre.

Timoteus: Gärna det, och jag skall därför närmare bestämma mitt förra yttrande så här: Obibliskt är sådant, som strider emot, vad som står i Bibeln.

Natanael: Jag kan aldrig tro, att du riktigt menar det heller. När apostlamötet i Jerusalem skrev till de hedningkristna församlingarna, så innehöll brevet bland annat ett förbud för dem att äta blod samt kött av djur, som voro offrade åt avgudar, eller som voro kvävda, d.v.s. fångade i snara eller giller. Emot detta förbud, som ju verkligen "står i Bibeln", strider det alldeles bestämt, när vi äta sådant kött eller mat av blod.

Timoteus: Nå ja, det är ju klart, att i Bibeln, i synnerhet i Gamla testamentet, finnas stadgar, som hade en tillfällig och övergående betydelse, och som därför icke gälla oss. Därför skall jag gärna närmare förklara min mening så: Obibliskt är sådant, som lärer emot, vad Bibeln lärer, eller som står i strid emot, vad hon stadgar såsom för alla tider giltiga bud.

Natanael: Nu torde vi vara på det klara med den saken. Låt oss nu för säkerhets skull repetera, vad vi sagt. Att en sak är obiblisk, kan jag alltså icke bevisa därmed, att Bibeln ingenting talar därom, icke heller därmed, att den avviker från apostlarnas exempel, icke heller därmed, att den strider emot en föreskrift, som väl står i Bibeln, men som uppenbarligen är av tillfällig natur. Utan så skall det heta: Obiblisk är en lära, när hon står i strid med, vad Bibeln lärer, och obiblisk är en handling, när den står i strid med sådana Guds befallningar, som äro oss givna i Bibeln till rättesnöre för alla tider. De bibliska exemplen äro bindande, endast för så vitt de vila på bibliska bud. Vet du, jag tror, att det har vållat mycken förvirring i många avseenden, att man icke tillräckligt aktat härpå. Men nu skall jag föreslå, att vi först samtala om dopets betydelse, innan vi börja att tala om barndopet.

Timoteus: Det har jag ingenting emot.

Natanael: Dessutom skall jag föreslå, att vi komma överens att bedöma saken efter Bibelns ord, så att vi alltid hålla fast, att Bibelns ande är just det, som Bibeln säger, och ingenting annat.

Timoteus: Ingen kan vara mera med om det än jag. Men naturligtvis får man icke pressa Bibelns ord så, att man råkar in i orimligheter.

Natanael: Orimligheter - säger du. Här ha vi åter en oklar punkt. Vad menar du med orimligheter?

Timoteus: Jag menar sådant, som är uppenbart galet.

Natanael: Alltså om rationalisten säger, att det är uppenbart galet att tala om en lekamlig uppståndelse, om en fördömelse eller dylikt, så skulle det icke heller kunna vara Bibelns lära?

Timoteus: Jo, men det står ju så tydligt i Bibeln, att man icke kan taga miste därom.

Natanael: Rätt så, men du sade nyss, att man icke får pressa Bibelns ord så, att man råkar in i orimligheter.

Timoteus: Men i ett bibelsamtal må vi lämna rationalisterna å sido.

Natanael: Gärna för mig, men om vi tänka så här: "Det och det säger Bibeln, men det är orimligt, därför kan det icke vara hennes mening" - ser du, då bliva vi rationalister själva, och då måste vi lämna alla rationalister - även dem som gå allra längst - samma rätt, som vi taga oss själva. Men huru skola vi då bära oss åt för att få de där rationalisterna åt sidan? Kan du säga det?

Timoteus: Jag erkänner, att det är litet svårt. Men någon gräns måste det i alla fall finnas. Ty det inser du nog, att man vid tolkningen av Bibeln måste begagna sitt sunda förnuft och inte pressa varje ord precis efter bokstaven.

Natanael: Däri skall jag giva dig rätt - dock med en viss inskränkning. Således måste man vid Bibelns tolkning se till, att man icke pressar ett enstaka bibelord så, att man därigenom kommer i strid med, vad Bibeln annars uppenbarligen lärer. Se här ett exempel! Frälsaren säger, att den, som vill vara hans lärjunge, måste hata fader och moder och hustru och barn (Luk. 14:26). Om jag nu skulle pressa ordet "hata" så, att jag sade, att det enligt frälsarens lära icke är för en kristen tillåtet att älska sina föräldrar, så skulle jag komma i uppenbar strid mot allt, vad Bibeln både i Gamla och Nya testamentet lärer därom. Därför måste vi begagna vårt sunda förnuft så, att vi låta "skrift förklara skrift", såsom den gamla goda regeln säger. VI ha därvid det stora föredömet av vår frälsare själv, då han på sabbaten botade sjuka, ehuru Mose lag sade, att man icke fick göra något arbete på sabbaten. Han tolkade skrift med skrift.

Timoteus: Alldeles så menar även jag.

Natanael: Däremot om något, som Bibeln i ord lärer, skulle synas för vårt förstånd orimligt, då menar jag, att ärligheten fordrar, att vi antingen rätta vårt förstånd därefter eller ock utan krus sätta "vårt sunda förnuft" till doms över Bibelns lära och säga: "I den punkten lär Bibeln orätt."

Timoteus: Nå ja, det senare kan naturligtvis aldrig komma i fråga. Det vore ju fullständigt rationalism. Och vi äro ju troende.

Natanael: Men ännu mindre bör det komma i fråga, att vi för vårt förstånds skull tolka bort det, som Bibeln lärer, så att vi säga: "Så och så talar Bibeln, men det är orimligt, därför måste hennes mening vara den och den, och därefter måste orden tolkas." Ty detta är icke blott samma rationalism som den förra, fastän i finare dräkt, utan det är därjämte en mycket betänklig oärlighet. Få vi vara överens om det?

Timoteus: Det kan jag icke hava något emot.

Natanael: Du gör ett viktigt medgivande, och jag hoppas, att du vill stå för dess konsekvenser. Annars är det så vanligt att vid bibliska diskussioner resonera så här: "Bibeln har rätt, ty hon är Guds ord; och vi hava rätt, ty vår lära är den rätta. Om således Bibelns ord någon gång skulle synas strida mot vår lära, så måste de tolkas efter denna. Då försvinner all motsägelse."

Timoteus: Nej, nu går du för långt. Vem har väl uttalat en så orimlig grundsats?

Natanael: Den uttalas väl icke så direkt. Men det teologiska arbetet går merendels efter den regeln. Eller tror du väl, att katoliken sysselsätter sig med att granska den katolska läran efter Bibeln, eller att lutheranen arbetar på att granska den lutherska läran efter Bibeln o.s.v.? Nej, deras sysselsättning är i stället att tolka Bibeln efter var sin egen lära. Detta är det vanliga inom alla kyrkosamfund. Och det är precis detsamma, som om de rent ut sade: "Bibelns lära är rätt och vår bekännelse är rätt, därför om Bibelns ord i något stycke icke överensstämma med vår bekännelse, så måste de tolkas efter denna." Men så snart någon icke följer denna regel utan i stället tager sig före att granska och rätta bekännelsen efter Skriften, så anses han strax vara irrlärig.

Timoteus: Nå ja, då äro vi överens även om dessa två saker: 1) Bibelns lära och mening är just det, som hon i orden säger, och ingenting annat. 2) Om Bibelns ord icke stämma överens med vår mening, så skola vi rätta vår mening efter hennes ord och icke tolka bort hennes ord efter vår mening.

Natanael: Rätt så. Och vi böra kanske tillägga: 3) Om vi i något stycke icke kunna förklara Bibelns lära, utan hon synes för vårt förstånd orimlig, så skola vi ändå icke bortförklara henne utan stanna och vänta och bedja Gud, om han till äventyrs framdeles vill giva oss sådan upplysning, att vi förstå hans ord i detta stycke. Det har du väl ingenting emot?

Timoteus: Nej, visst icke.

Natanael: Nå, då hava vi en klar och tydlig utgångspunkt för våra samtal. Och när vi kommit så långt, så skola vi för tillfället kanske icke gå längre utan företaga själva dopfrågan i morgon. Du vill väl vara med om det?

Timoteus: Ja, gärna, om du så önskar.

Andra samtalet: Johannes dop och Kristi dop

2009-04-04T02:11:00.003-07:00

Timoteus: Jag har tänkt mycket på vårt sista samtal, och jag har så mycket mindre något att invända däremot, som jag finner, att ju klarare man fasthåller dessa grundsatser, desto tydligare blir det, att jag får rätt i dopfrågan.

Natanael: Stopp, min broder! Dessa grundsatser skall du erkänna därför, att de äro rätta, icke därför att du genom dem får rätt i din mening i dopfrågan eller i någon annan fråga. Därför skall det låta så här: Dessa grundsatser skola vi erkänna såsom riktiga, antingen de komma att stödja eller störta våra egna meningar i den ena eller den andra frågan.

Timoteus: Du är då en faslig ordryttare. Det kan du väl begripa, att jag menade just detta, ehuru jag sade ett förfluget ord.

Natanael: Gott! Jag vill tro det. Men att jag gjorde den där anmärkningen, berodde icke på ordrytteri, utan därpå, att jag vet, att ett "förfluget" ord ofta mer direkt uppenbarar hjärtats tankar än ett överlagt och begrundat ord. Alltså börja vi då med dopfrågan. Och jag tänker, att vi lämpligast dela henne i tre delar, nämligen 1) om dopets betydelse, 2) om dopsättet, 3) om barndopet.

Timoteus: Det går jag gärna in på, emedan det blir redigast. Och just i den första punkten ligger huvudsaken. Eller hur?

Natanael: Ja, därom är intet tvivel. Men innan vi komma till den, må vi förberedelsevis undersöka frågan om förhållandet mellan Johannes döparens dop och Kristi dop.

Timoteus: Varför skall det behövas? Dop som dop! Nya testamentet gör ingen skillnad mellan Johannes dop och Kristi dop.

Natanael: Det är väl ändå icke så säkert. I 1 Joh. 3:25 berättas om en tvist, som hade uppstått mellan en jude och några av Johannes Döparens lärjungar. Den gällde just dopet. Och Johannes lärjungar kommo till Johannes och klagade över, att Jesus också döpte och drog folket till sig. Och vad svarade Johannes? Om han hade tänkt, att hans dop och Jesu dop voro en och samma sak, så skulle han säkert hava svarat: "Varen icke misslynta, ty det är ett och samma dop." Men så svarade han icke, utan i stället: Denne måste tillväxa, men jag måste förminskas.

Timoteus: Ja, där jämföras Johannes och Jesus med varandra men alls icke deras dop.

Natanael: Du är för hastig, broder. Här är icke fråga om deras personer utan om deras verksamhet. Om Johannes hade tänkt, att hans dop och Jesu dop vore samma dop, så skulle han i det, som Jesus gjorde, icke hava sett ett avtagande utan i stället en fortsättning och ett förhärligande av sitt eget dop. Men Jesu verksamhet var i intet avseende en fortsättning av Johannes Döparens verksamhet. Det är icke Johannes, som lagt grunden, och Jesus, som byggt vidare därpå. Med Jesu verksamhet börjar en ny, grundläggande period i frälsningens historia. Och i förhållande till denna var Johannes verksamhet endast en förberedelse, som, när Jesus kommit, så småningom avtog för att inom kort alldeles upphöra. Lika litet som Herrens nattvard var en fortsättning av den gammaltestamentliga påskmåltiden, lika litet var hans dop en fortsättning av Johannes dop.

Timoteus: Se nu, huru du sitter och resonerar på sidan om Guds ord.

Natanael: Visst icke! Nog resonerar jag. Det måste man alltid göra, när man skall tillägna sig innehållet av Bibelns ord, ty det lär icke gå in i mig eller i dig på någon annan väg än genom huvudet. Men att jag icke resonerar på sidan om Guds ord, det skall du själv nödgas erkänna, om du helt enkelt läser texten och med ledning av den försöker att svara på följande fråga: Betraktar Nya testamentet Johannes Döparen såsom det kristna dopets grundläggare och Jesus såsom dess fortsättare, eller betraktar det Jesus såsom det kristna dopets grundläggare och Johannes Döparen såsom dess förberedare?

Timoteus: Den frågan har jag verkligen aldrig förr hört och därför icke heller förr tänkt på.

Natanael: Ja, tänk på den nu då. Och till ytterligare ledning för detta tänkande skall jag anföra några andra bibelställen. I Apg. 18:24-25 talas om en viss Apollos, att han var undervisad om Herrens väg och brinnande i anden och talade och lärde noggrant de ting, som tillhöra Herren, ehuru han allenast kände Johannes dop. Märk detta sista: han kände allenast Johannes dop! Det fanns således ett annat dop, som han icke kände. Och detta var Kristi dop, som alltså var ett annat än Johannes dop.

Timoteus: Nej, nu är jag icke med längre. Aposteln kände endast vattendopet, som var Johannes dop, men icke andedopet, som var Kristi dop, enligt Johannes egna ord i Mark. 1:8: Jag har döpt eder med vatten, men han skall döpa eder i helig Ande.

Natanael: För att taga dig ur denna tanke skola vi läsa v. 1-7 av Apg. 19. De lyda sålunda: Men det skedde, att medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit igenom de övre delarna av landet, ned till Efesus och fann där några lärjungar; och han sade till dem: Haven i väl fått helig Ande, sedan I vorden troende? Men de sade till honom: Nej, vi hava icke ens hört, om helig Ande är (given). Men han sade: Vartill haven I då blivit döpta? Men de sade: Till Johannes dop. Men Paulus sade: Johannes döpte sinnesändrings dop, sägande till folket, att de skulle tro på den, som kom efter honom, det är, på Jesus. Men sedan de hade hört detta, vordo de döpta till Herren Jesu namn. Och när Paulus hade lagt händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade. Men de voro allesammans omkring tolv män. - Där talas alltså om, huru Paulus lät till Jesu namn omdöpa sådana lärjungar, som hade fått Johannes dop.

Timoteus: Nej, visst icke, min broder. Du måste läsa rätt. De där lärjungarna säga icke, att de blivit döpta med Johannes dop utan till Johannes dop. Och det är en viktig skillnad. De hade aldrig fått det verkliga johannesdopet utan endast blivit döpta med avseende på Johannes dop.

Natanael: Alltså menar du då, att dessa lärjungar, som voro så okunniga, att de icke visste, att den helige Ande var given (v. 2), dock å andra sidan voro så skarpsinniga, att de kunde säga Paulus, att de visserligen voro döpta med avseende på Johannes dop men aldrig med Johannes dop.

Timoteus: Nej, men Lukas säger det, han som skrivit berättelsen.

Natanael: Alldeles icke, min bror, utan Lukas berättar bara, att de själva sade det till svar på Pauli fråga.

Timoteus: Men varför svara de då "till" och icke "med" Johannes dop?

Natanael: Jo, därför att Paulus frågade: Vartill haven I blivit döpta? Säg mig uppriktigt: är det icke uppenbart för dig, att Paulus med den frågan ville veta, vad de hade fått för ett dop?

Timoteus: Jo, naturligtvis.

Natanael: Och när han frågar "till vad" och de svara: "till Johannes dop", så svara de ju på hans fråga. Eller hur?

Timoteus: Det kan icke nekas.

Natanael: Och såsom han med sin fråga begär att få veta, vad de hade fått för ett dop, så säga de med sitt svar, att de fått Johannes dop. Men när Paulus hade fått veta detta, så döpte han dem till Jesu namn (v. 5). Och att det dopet var det kristna vattendopet och icke andedopet, det kan du se därav, att Paulus efter dopet lade händerna på dem, så att de fingo Anden (v. 6). Eller vad menar du?

Timoteus: Jo, det måste jag ju naturligtvis erkänna.

Natanael: Och för resten: Att Paulus frågar, vad de hade fått för ett dop, det visar ju - redan det - att han tänker på en skillnad mellan dop och dop. Och när han efter deras svar först säger: "Johannes döpte sinnesändringens dop", och sedan döper dem till Jesu namn, då är det ju alldeles uppenbart, att han framställer Johannesdopet som ett annat dop än det, som han nu döpte dem med, då han döpte dem till Jesu namn.

Timoteus: Men tror du då, att alla sådana, som voro döpta med Johannes dop, coh som sedan blevo Jesu lärjungar, också döptes av honom?

Natanael: Ja, det tror jag visst.

Timoteus: Men det står ingenstädes omtalat.

Natanael: Alldeles rätt. Men det står icke heller omtalat, att den samaritiska kvinnan eller de andra troende i Sykar (Johannes 4) blevo döpta, ja, icke ens att apostlarna blevo det, om jag nu undantager Andreas och Johannes, som voro Johannes Döparens lärjungar, innan de slöto sig till Jesus (Johannes 1). Men därav vill du väl icke draga den slutsatsen, att de förblevo odöpta alla dessa, vilkas tro omtalas, men om vilkas dop ingenting nämnes?

Timoteus: Nej, för ingen del. Det medgiver jag naturligtvis villigt, att visserligen något kan hava skett, ehuru det icke står omtalat i Bibeln.

Natanael: Tack, min broder, det var ett gott ord; det skall jag gömma till en annan gång. Men vi skola gå vidare. Du medgiver naturligtvis också, att det kristna dopets väsen består däri, att man döpes till Faderns, Sonens och den helige Andens namn (Matteus 28:19), eller såsom det i Apostlagärningarna 19:5 kortare heter: "till Jesu namna.

Timoteus: Ja, det är ju klart.

Natanael: Men tror du också, att Johannes Döparen döpte till Faderns, Sonens och den helige Andens namn eller till Jesu namn? Kanske du menar att när han döpte Jesus själv, så sade han: "Jag döper dig till Jesu namn"?

Timoteus: Nej, nu tror jag, att du skämtar med mig, och det skulle vi dock låta bli. Ty så okunnig och dum kan du väl icke tro att jag är, som din fråga antyder.

Natanael: Nej, men jag vill blott riktigt bjärt framhålla, huru orimligt det är att säga, att Johannes dop och Kristi dop voro ett och samma dop. Ty om Johannes icke hade döpt till Faderns, Sonens och Andens namn eller till Jesu namn, så saknade ju hans dop just det, som utgör själva väsendet i Kristi dop. Och hur kan man då tala om, att det var samma dop?

Timoteus: Jag måste medgiva, att jag icke närmare tänkt på den här saken. Men även om du har rätt i det, att Johannes dop och Kristi dop voro två olika dop, så är därför ingenting sagt om det kristna dopets väsen.

Natanael: Däri har du rätt. Därför skola vi nu komma till den saken. Men tror du icke, att vi kunna och böra lämpligen spara det till nästa gång?

Timoteus: Jo, det har jag ingenting emot. Men innan vi nu skiljas åt, vill jag bara påpeka, vad du nog förut vet, nämligen att Jesus aldrig döpte själv utan endast hans lärjungar.

Natanael: Nej, det vet jag verkligen icke. Var skulle det stå?

Timoteus: Hå, gör dig nu icke okunnigare än du är. I Johannes 4:1 står det: När Jesus fick veta, att fariséerna hade hört: Jesus gör flera lärjungar och döper än Johannes - ehuru Jesus själv icke döpte utan hans lärjungar - så lämnade han Judeen. Där ser du alltså att det står.

Natanael: Men det ser jag icke alls. Vad där står, det handlar om Jesu första verksamhet i Judeen. Men att han aldrig döpte själv, det står bestämt icke. Huru han gjorde längre fram i tiden och i andra delar av landet, särskilt i Galileen, därom veta vi ingenting alls.

Timoteus: Nå ja, det där är ju bara en småsak, och det var endast i förbigående jag anmärkte det.

Natanael: En småsak är det visserligen. Men din anmärkning var intressant, emedan den visade huru lätt det går att tro, att uti ett bibelspråk står mer, än vad där verkligen står. Och nu säger jag dig hjärtligt tack för denna gång.

Tredje samtalet: Är dopet en bekännelse?

2009-04-04T02:11:00.001-07:00

Timoteus: Nå, nu få vi väl komma till huvudfrågan. Eller har du någon mer förberedelsefråga att draga fram för att så länge som möjligt skjuta undan själva huvudfrågan?

Natanael: Nej, du kan vara viss, att jag icke vill skjuta undan henne, utan nu skall hon fram: Vad lärer alltså Nya Testamentet om dopets väsen? Och när vi härefter tala om "dopet"; så mena vi alltid det kristna dopet, ifall vi icke särskilt säga Johannes dop. Är du med om det?

Timoteus: Ja, gärna.

Natanael: Var snäll, låt mig då höra, vad du tror om dopets väsen?

Timoteus: Det är en helig handling, i vilken den troende i lydnad för Kristi bud på ett symboliskt sätt bekänner sin tro på Jesus.

Natanael: Det är klart och redigt talat. Nu återstår bara att få veta, var det där står skrivet.

Timoteus: Står skrivet? Det står icke på något särskilt ställe. Men det framgår av alla ställen, som tala om dopets betydelse, ifall man fattar dem rätt.

Natanael: Nej, visserligen icke. Just så där resonerar påven: "Fatta bara det och det bibelstället rätt, d.v.s. i enlighet med den romersk-katolska läran, så skall du få se, att det är den romersk-katolska läran som står där." På det sättet kan man komma därtill, att man allestädes ser det, som ingenstädes står. Men det är en gammal teologisk konst, som du och jag skola lägga bort.

Timoteus: Nå, men gick det icke så till, att när några judar och hedningar blevo troende, så befallde apostlarna att de skulle döpas?

Natanael: Jo, så gick det till.

Timoteus: Och så lydde de troende och läto döpa sig. Eller hur?

Natanael: Ja, alldeles så.

Timoteus: Och det var en bekännelse inför både de troende och de otrogna?

Natanael: Alldeles så även det.

Timoteus: Men då erkänner du ju själv, att jag har rätt.

Natanael: Nej, för ingen del. Ty frågan var icke den, om i dopet låg en lydnad och en bekännelse, utan om detta var dopets väsen. Och det är något helt annat.

Timoteus: Dopets väsen? Ja, jag håller före, att detta är dopets väsen.

Natanael: Det tror jag nog, att du "håller före". Men här är frågan den: Lärer även Nya Testamentet så? Och det är en annan sak. Men innan vi granska de nytestamentliga ställen, som tala om dopets väsen, så skall jag giva dig tillfälle att grundligt vederlägga dig själv.

Timoteus: Kan du det, så är du god. Men så löst sitter jag icke, det skall jag lova.

Natanael: Vi få väl se. Antag nu, att där är en, som bekänner sig hava blivit troende. Han kommer till eder och vill bliva döpt. Så vitt I kunnen döma, är hans bekännelse sann, och han blir döpt. Icke sant?

Timoteus: Naturligtvis blir han det.

Natanael: Men nu ären I inga hjärterannsakare, och så varder det uppenbart, att han icke var i sanning troende utan endast en skrymtare, när han döptes. Huru skall man då betrakta hans dop? Var det ett verkligt dop eller icke?

Timoteus: Ett verkligt dop, förstås.

Natanael: Men han hade ju icke tron, när han döptes, och då var ju den bekännelse, som han med sitt dop avlade, icke sann.

Timoteus: Men vi kunde naturligtvis icke genomskåda hans hjärta, utan när han, så vitt vi kunde döma, var en troende, så måste vi döpa honom. Annars skulle man ju aldrig våga att döpa någon.

Natanael: Alldeles rätt. Men detta visar klart och tydligt, att du själv icke tror, att dopets väsen är att vara en bekännelse. Ty är dopet intet annat än en bekännelse, då kan det icke vara ett sant dop, om där icke är en sann tro.

Timoteus: Det kan jag icke se.

Natanael: Vad du ser eller icke ser, det gör till saken ingenting. Om jag med mitt dop bekänner något, som icke är sant, då är min bekännelse, d.v.s. mitt dop, icke sann. Och om den där mannen sedan verkligen kommer till tron, så bör han döpas om igen. Ty först då blir hans bekännelse sann. Men döpen I honom verkligen då?

Timoteus: Nej, det göra vi icke, då han ju redan är döpt. Därför säger också Wiberg, att om till exempel en jude på sin egen bekännelse av tro blir döpt, och det sedan visar sig, att han icke hade tron, så är visserligen dopet "icke rätteligen mottaget å hans sida men dock rätteligen meddelat å Guds sida." Alltså måste det anses såsom ett rätt dop. Men om mannen sedan verkligen kommer till tron, och då begär att bli döpt, "så bör en sådan begäran icke beviljas." Ty det vore ett omdop. Och därom, tillägger Wiberg, "därom tänka vi, att både barndöpare och baptister äro ens". Däri följa vi också apostlarnas exempel. TY nog fanns det, förmodar jag, skrymtare bland dem, som de döpte. Men icke kasserade de deras dop för det.

Natanael: Däri har du fullkomligt rätt. Men just detta bevisar, att apostlarna i dopet sågo något annat och mer än en bekännelse. Och att detta andra i deras ögon var dopets egentliga väsen, det visade de därmed, att de erkände dopet såsom sant, även där bekännelsen icke hade varit sann. Men för resten är det en annan sak, som jag aldrig kunnat få klar för mig. I sägen, att barndopet icke kan vara ett sant dop, emedan barnen icke kunnat hava tro. Men om en uppvuxen man blir döpt på en osann bekännelse, då sägen I, att hans dop var ett sant dop, ehuru han icke hade tro. Alltså: att döpa en liten pilt, på vilken Herren Jesus själv lägger händerna och välsignar honom, därav blir intet dop utan bara en vidskepelsens styggelse. Men om pilten växer upp och blir en skrymtare och bekänner och ljuger, så att han bedrager hela församlingen och blir döpt, då är han att anse såsom rätt och kristligt döpt! Dopet kan "å Guds sida icke rätteligen meddelas" åt honom, medan han är det lilla barnet, som enligt Frälsarens ord Guds rike tillhör, men väl sedan han blivit den skrymtare, om vilken aposteln säger: För dig finnes icke del, ej heller lott i detta ord, ty ditt hjärta är icke rätt inför Gud (Apg. 8:21). Häpnar du icke själv för en sådan lära?

Timoteus: Men han sade sig tro, och vi hade ingen anledning att tvivla därpå. Gud fordrar icke av dopförrättaren, att han skall vara allvetande.

Natanael: Men hans bekännelse var ju i alla fall icke sann, och vad hade den då för värde? Eller menar du, att en osann munnens bekännelse kan hava den kraften att göra dopet till ett sant dop? Märker du icke, huru du själv - likaväl som Wiberg - i grund och botten tror, att dopet till sitt väsen ändå är något annat än en bekännelse av tro? Huru motsägande för resten Wiberg är, skall du märka, när han i samma bok, som du nyss anförde, på grund av Mark. 16:16 säger, att evangelii predikan och tro måste föregå dopet. Där påstår han ju, att tron är nödvändig för dopet. Men när han kommer i klämma, då låter han tron fara och sätter i dess ställe bekännelse av tro, även om denna bekännelse icke är sann. Ja, han påstår, att "då dopförrättaren döpt en otrogen - märk: en otrogen - på en sannolik bekännelse av tro på Kristus, så har han dock handlat på Guds befallning." Alldeles som om Herren i Mark. 16:16 eller på något annat ställe hade sagt: "Den som bekänner tro" - i stället för: "den som tror" - och blir döpt, han skall varda frälst. Nej, broder, det där går alls icke. Är dopet till sitt väsen en bekännelse, då är det icke ett sant dop, där tron icke är sann.

Timoteus: Men du vill väl icke säga, att om någon - till exempel en jude eller hedning - blir döpt på sin bekännelse, så bör hans dop anses såsom ogiltigt, ifall hans bekännelse sedan befinnes hava varit skrymtaktig?

Natanael: Nej, för ingen del. Men så tror jag också, som du vet, och det ännu mer, på riktigheten av det lilla barnets dop, detta allt på den grund, att dopet till sitt väsen är vida mer än en bekännelse. Men hölle jag det endast för en bekännelse, då skulle jag säga rent ut: en skrymtares dop är ett falskt dop, likasom ett tennmynt är ett falskt mynt, även om det till formen är förvillande likt ett silvermynt.

Timoteus: Men vari består då enligt din mening dopets väsen?

Natanael: Det skola vi sedan tala om. Men dessförinnan skall jag låta dig själv än en gång vederlägga din egen åsikt. Om någon blivit troende och döpt men avfallit, ja, blivit en fräck fritänkare, kanske därjämte supare, horkarl, tjuv o.s.v., menar du då, att han med dessa sina synder har gjort sitt dop om intet, så att han numera bör anses såsom odöpt?

Timoteus: Han är mycket sämre, än om han aldrig vore döpt.

Natanael: Men det var icke det, jag frågade om, utan min fråga var: Bör han i detta tillstånd anses såsom odöpt?

Timoteus: Nej, naturligtvis är han döpt.

Natanael: Men den bekännelse, som han avlade i sitt dop - huru har det gått med den?

Timoteus: Den var nog sann då, när han avlade densamma.

Natanael: Ja då, men nu? Gäller det ännu om honom, vad han då bekände?

Timoteus: Nej, det är klart.

Natanael: Men hans dop gäller dock, så att han fortfarande måste anses såsom döpt?

Timoteus: Ja, utan tvivel.

Natanael: Men om dopet bara är en bekännelse, så bör han ju avlägga denna bekännelse igen, sedan han blivit troende igen?

Timoteus: Nej, det har man ingen grund för i Nya testamentet.

Natanael: Alltså: dopet äger bestånd, sedan bekännelsen upphört att gälla. Förstår du då icke, att du i grund och botten själv tror, att dopet är något annat och mer än en bekännelse?

Timoteus: Jag bryr mig icke om dina spetsfundigheter. För mig är det nog, att Nya testamentet icke giver någon antydan, att man skall döpa en avfälling om igen, ifall han åter blir troende.

Natanael: "Spetsfundigheter", säger du - du som igår sade, att man skulle begagna sitt sunda förnuft. Men att Nya testamentet icke giver någon sådan där antydan, det bevisar just, att Nya testamentet icke anser dopet till sitt väsen vara en bekännelse utan något vida mer, även om däri också ligger en bekännelse. Men vi skola nu rannsaka Nya testamentet om denna sak. Och då vill jag först fråga, om du vidhåller det, som vi i förgår kommo överens om, nämligen att vad Bibeln säger, det bör man anse, att hon även menar?

Timoteus: Ja, det är klart. Annars har man ju intet fäste, alls ingen grund att stå på.

Natanael: Och om hon överallt, där hon beskriver en sak, talar om den saken på enahanda sätt, så bör detta anses vara hennes verkliga lära om den saken?

Timoteus: Vad menar du med den frågan? Jag är rädd, att du har några spetsfundigheter där bakom för att snärja mig.

Natanael: Min mening är, vad orden säga, och min avsikt är, att få fram en klar utgångspunkt för vår skriftrannsakning. Alltså ja eller nej! Bör man anse, att det som Bibeln över allt säger om en sak, det är också hennes lära om den saken?

Timoteus: Ja, naturligtvis.

Natanael: Men om någon därjämte lärer något annat om den saken...?

Timoteus: Så lärer han obibliskt.

Natanael: Nu är jag rädd, att du var för hastig i ditt svar. Du erkände ju själv i vårt första samtal, att en lära kan vara biblisk, även om hon icke direkt står i Bibeln, bara hon icke strider emot det, som där står. Sålunda till exempel vet jag icke ett enda ställe, där det står, att dopet innebär en bekännelse - Nya testamentet framställer aldrig dopet från den synpunkten. Men ändå tror jag, att han helt lugnt och fullt bibliskt han säga, att däri verkligen ligger en bekännelse. Men dopets väsen kan det icke vara.

Timoteus: Och varför det?

Natanael: Jo, därför att dopets väsen måste vara det, som Nya testamentet säger om dopets betydelse, men icke det, som Nya testamentet icke säger, även om det annars i och för sig kan vara sant.

Timoteus: Nå ja, när ska vi då få komma in på Nya testamentets lära?

Natanael: Jo, nästa gång vi träffas.

Fjärde samtalet: Om Matteus 28:19

2009-04-04T02:10:00.004-07:00

Timoteus: Jag glömde nämna, när vi sist samtalade, att våra lärare också säga, att dopet är en symbolisk eller sinnebildlig handling, som avbildar rening från synd, och genom vilken de troende upptagas i församlingen.

Natanael: Jag vet det, men jag vet också, att varken du eller de tro denna lära. Ty först och främst talar Nya testamentet aldrig så om dopets betydelse. För det andra är det klart, att om dopet icke är annat än en sådan där sinnebildlig handling, så är dess betydelse om intet gjord, i fall den döpte börjar att leva i synd igen. Och han är då att betrakta såsom icke döpt. För det tredje är det lika klart, att om dopet endast är en handling, varigenom en troende tages upp i församlingen, så gör man det om intet, så snart den döpte av någon anledning uteslutes ur församlingen. Men det vilja edra lärare alls icke medgiva, utan de betrakta honom fortfarande såsom döpt. Och om han blir omvänd igen, så upptaga de honom i församlingen utan att döpa honom. Därmed erkänna de ju, att dopet ägt bestånd trots hans fall och hans uteslutning ur församlingen. Annars skulle de ju andra gången upptaga honom på samma sätt som första gången, nämligen genom att döpa honom. Men som sagt: det göra de icke. Eller hur?

Timoteus: Nej, däri har du nog rätt. Men du sade förra gången, att vi nu i dag skulle rannsaka Nya testamentet och se efter, vad det säger om dopets betydelse. Du menar väl, att du har den bibliska läran i Luthers lilla katekes, som säger: "Dopet är icke blott vatten utan ett vatten genom Guds bud förordnat och med Guds ord förbundet."

Natanael: Nej, visserligen icke. Dopet sker väl genom vatten, men det är icke vatten, vare sig med eller utan Guds ord. Luthers ord äro därför mycket otillfredsställande. Dopet är en helig handling, som består däri, att en människa neddoppas i vatten eller begjutes med vatten till Faderns, Sonens och den helige Andens namn.

Timoteus: Nej, stopp du! Ingen begjutning - sådant vet Nya testamentet icke om.

Natanael: Nå ja, därom skola vi samtala en annan gång. Nu skola vi se till, vad Nya testamentet lärer om dophandlingens betydelse. Och vi börja då med Matt. 28:19, där Herren säger till apostlarna: "Gån ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Faderns och Sonens och den helige Andens namn, lärande dem att hålla allt det, som jag har befallt eder."

Timoteus: Ja, där hava vi just kärnspråket, som säger, att man först skall göra dem till lärjungar genom att predika evangelium för dem, så att de bliva troende, och sedan skola de bekänna sin tro genom att döpas. Ofantligt många lärda män, både i äldre och nyare tid, både av det ena och det andra kyrkosamfundet, tolka också Herrens ord på det sättet, såsom du nog själv vet.

Natanael: Ja, det vet jag väl. Men här är fråga om, huru det står. Och det, som du säger, är just, vad som icke står. Om det stode: "Gören dem till lärjungar, predikande evangelium för dem" - då skulle du förvisso icke säga: "Där står alltså, att man först skall göra dem till lärjungar och sedan predika evangelium för dem." Eller hur?

Timoteus: Nej, det är klart, då skulle de göra dem till lärjungar genom att predika evangelium för dem.

Natanael: Men när det står: "Gören dem till lärjungar, döpande dem", då får det icke betyda, att de skola göras till lärjungar genom att döpas! Alltså: vad som vore den enda riktiga tolkningen, om det stode predikande, det måste vara alldeles oriktigt, när det nu står döpande! Nej, broder, sådant går icke.

Timoteus: Men se här en liknelse, som Wiberg anför. Antag, att ett antal officerare vid en hotande landsfara hade av sin konung mottagit följande förordning: "Gån ut, kallen alla vapenföra män i landet till krigstjänst, mottagande av dem trohetseden och sändande dem till mina regementen för att undervisas i krigets övningar." Vore det då icke klart, att de särskilda plikterna - att kalla alla vapenföra män till krigstjänst, mottaga av dem trohetseden och sända dem till regementena - borde uppfyllas i samma ordning, i vilken de vore i förordningen framställda? Denna bild synes mig så enkel och tydlig, att den "för varje fördomsfritt och redligt sinne", såsom han säger, bör kunna göra frälsarens mening klar, nämligen att man först skall göra folken till lärjungar, därefter döpa dem och så lära dem att hålla Herrens bud.

Natanael: Nej, den bilden bevisar rakt ingenting, emedan den är falsk. Ville Wiberg framställa en riktig bild, så skulle han låta konungens ord lyda så här: "Gån ut och gören alla vapenföra män till soldater, mottagande av dem soldateden och lärande dem allt det, som till kriget hör." Men då bleve det också klart, att de skulle göras till soldater därigenom, att de avlade soldateden och undervisades. Ingen människa skulle kunna fatta konungens ord annorlunda.

Timoteus: Men inte vill du väl säga, att apostlarna började med att döpa och sedan predikade för människorna? Hela deras historia i Apostlagärningarna visar ju, att de först predikade och sedan döpte dem, som genom predikan blevo troende. Däri se vi, huru de fattade Frälsarens dopbefallning, och annorlunda böra icke heller vi fatta den.

Natanael: Du har alldeles rätt i det, att apostlarna började med att predika. Så göra även alla missionärer, när de komma ut i hednavärlden, evad de äro barndöpare eller icke. Vad alltså Wiberg på samma ställe säger: "Om alla människor i allmänhet böra först döpas och sedan läras, så böra alla äldre personer i både kristna och hednaländer döpas, innan de läras" - det är talat alldeles i vädret. Alla missionärer, som komma ut i hednavärlden, börja icke med att döpa utan med att undervisa hedningarna. Och så, när några bliva troende, göra de dem till Kristi lärjungar i egentligen mening genom att döpa dem. Ty så lydde dopbefallningen och så gjorde apostlarna.

Timoteus: Men det där blir ju alldeles för orimligt. Kristi lärjungar blevo de väl genom tron?

Natanael: Orimligt eller rimligt - därom är här icke fråga. Har Frälsaren talat orimligt, så låt oss öppet säga det! Men hans ord må vi låta stå, som de stå. Jo, broder, saken förhöll sig nog så: när en jude eller hedning genom predikan blivit troende, då var han en på Jesus troende jude eller en troende hedning. Och så skulle han genom dopet göras till Kristi lärjunge i nytestamentlig mening.

Timoteus: Men när det i Joh. 4:1 står, att Jesus gjorde flera lärjungar och döpte än Johannes, så är det väl klart, som Wiberg säger, att Jesus icke gjorde lärjungar genom att döpa, utan att han först gjorde lärjungar genom undervisning och predikan, och sedan döpte han lärjungarna.

Natanael: Nej, det är alls icke klart. Evangelisten säger, att fariséerna hade hört: "Jesus gör fler lärjungar och döper än Johannes." Men att någon kommit till dem och berättat sådant, det bevisar alldeles icke, vad Nya testamentet menar med uttrycket Kristi lärjungar.

Timoteus: Men när rådsherrarna i Joh. 9:28 säga till den man, som Jesus botat: Du är hans lärjunge - inte var väl han döpt?

Natanael: Att rådsherrarna på skymf kalla honom en "Jesu lärjunge", det bevisar naturligtvis icke ett enda grand, vad Nya testamentet menar med det ordet. Nej, det var nog först genom dopet man vart Jesu lärjunge i nytestamentlig mening. Och när dt i Apg. 11:26 heter, att lärjungarna i Antiokia började kallas kristna, så menas förvisso med lärjungar endast sådana, som voro döpta till Kristus.

Timoteus: Men i Joh. 19:38 kallar evangelisten själv Josef från Arimatia för Jesu lärjunge, ehuru han troligen icke var döpt.

Natanael: Troligen - huru vet du väl det?

Timoteus: Jo, det heter, att han var lärjunge hemligen av rädsla för judarna. Men om han hade varit döpt, så skulle han nog mer öppet hava bekänt sig till Jesus såsom Messias.

Natanael: Och hur vet du det? Kan man icke vara rädd, fastän man är döpt? Låt oss lämna sådana där lösa gissningar.

Timoteus: Men de Jesu lärjungar, om vilka Johannes i kap. 6:60-66 säger, att de stötte sig på Jesu tal, så att de icke längre ville vandra med honom; de kunde icke ha blivit döpta till Jesu namn utan måste ha varit lärjungar i lägre bemärkelse.

Natanael: Ja, men huru vet du, att de icke voro döpta? Det var mycket folk, som vandrade med Jesus utan att vara eller kallas hans lärjungar. Vad var det, som skilde dessa från de andra om icke det, att de gnom dopet hade slutit sig till honom? Du säger, att de voro lärjungar i lägre bemärkelse. Men då erkänner du ju, att det gavs lärjungar i högre och egentlig nytestamentlig mening. Det är också därför, som jag betonat, att apostlarna enligt Kristi befallning skulle göra folken till lärjungar i nytestamentlig bemärkelse.

Timoteus: Huru kan du, som annars är en förståndig karl, resonera så galet?

Natanael: Därför att det står så. Och det är alls icke mer märkvärdigt, än att saken i grund och botten betraktas på samma sätt nu. Om till exempel en jude blir troende på Kristus, så är han en jude med kristen tro. Judarna betrakta honom fortfarande som en jude. Han kan vara medlem av synagogan, ja, till och med innehava förtroendepost där. Och om han aldrig än så öppet bekänner sin tro, att Jesus är Kristus, så är han fortfarande och betraktas med rätta såsom jude. Men låter han döpa sig, då är det slut med hans judaskap, då blir han utstött ur synagogan, ofta även ur sin familj, och varför? Icke därför att han nu bekänt sin tro, ty det hade han gjort förr, men därför att han nu i enlighet med sin tro har gått över till Kristus och blivit en kristen eller en Kristi lärjunge i nytestamentlig mening. På samma sätt betrakta även hedningar och muhammedaner saken. Mången muhammedan eller hedning kan vara övertygad om kristendomens sanning, ja, vara troende på Kristus, men fruktan håller honom tillbaka, visserligen icke att bekänna det men att låta sig döpas och övergå till Kristus. Så länge han icke är döpt, är han en muhammedan eller hedning med kristen tro, och det kunna hans gamla trosfränder tåla. Men låter han döpa sig, så säga de: "Nu har han blivit kristen." Och det är precis det bibliska betraktelsesättet. Den troende blir kristen i egentlig, nytestamentlig mening genom att döpas till Kristus.

Timoteus: Men så betrakta ju också åtminstone många av våra missionärer saken.

Natanael: Ja, det vet jag, och det är ett nytt bevis på, vad jag förr sagt, nämligen att I själva icke tron, vad i lären om dopets betydelse. Du tyckte ju själv nyss, att det var besynnerligt, att jag kunde såsom förståndig karl resonera så, som jag gjorde. Och när allt kommer omkring, så tror du själv i grund och botten just så, som jag resonerade.

Timoteus: Men det står också: lärande dem att hålla allt, vad jag har befallt dem.

Natanael: Ja, alldeles så. Det hör också till saken. När några blivit troende, skulle apostlarna göra dem till lärjungar genom att döpa dem till Kristus och lära dem att lyda Kristus - precis som det än i dag går till i missionen. Men vi skola gå vidare. Det som i Kristi dopbefallning kallas att döpa till Faderns, Sonens och den helige Andens namn, det kallas annorstädes kortare att döpa till Kristi namn (Apg. 8:16) eller att döpa på Kristi namn (Apg. 2:38) eller döpa i Kristi namn (Apg. 10:48).

Timoteus: Men vad är det då att döpa till Kristi namn?

Natanael: Jo, namnet är ett uttryck för personen, och att döpa till en persons namn är att döpa till personen själv. Därför säger också Paulus annorstädes, att de som döpas, de döpas till Kristus (Gal. 3:27, Rom 6:3).

Timoteus: Nå ja, och vad tror du det innebär annat än att genom dopet bekänna Kristus?

Natanael: Det skall jag strax säga. I 1 Kor. 10:2 står det, att Israels barn voro alla döpta till Moses i skyn och i havet. Att de döptes till Moses, det kan icke betyda, att de genom detta dop bekände Moses, utan endast att de genom detsamma invigdes åt Moses för att lyda och följa honom såsom sin av Gud förordnade medlare och räddare. Havet, som de gått igenom, var en gräns, som för alltid skilde dem från Egypten - dem och deras hustrur och deras barn - samt ställde dem under Mose regemente och ledning. Tänk, vilken tydlig bild detta är! Ty såsom de döptes till Moses genom havet, så döpas vi till Kristus genom vattnet. Detsamma lära vi av Pauli ord i 1 Kor. 1:13, där han till det parti, som sade sig tillhöra Paulus, ställde den frågan: Haven I blivit döpta till mitt namn? Vad vore det alltså att döpas till Pauli namn? Det vore att genom dopet överlämna sig åt Paulus såsom sin herre och frälsare för att tillhöra, följa och tjäna honom. Men när vi det se, då förstå vi, vad det betyder att döpas till Jesu namn. Och du skall få se, när vi komma till de apostoliska breven, huru de bekräfta denna sak med de mest otvetydiga ord. Men vi kunna kanske sluta nu för att gå vidare nästa gång. Ty ännu återstår mycket.

(FORTSÄTTNING FÖLJER!)

Femte samtalet: Om Johannes 3:5

2009-04-04T02:10:00.003-07:00

Natanael: Välkommen igen. Vill du, så börja vi i dag med Joh. 3. Där hava vi den allbekanta berättelsen om, huru Nikodemus kom till Jesus. Och Jesus sade till honom: Om icke en blir född ovanifrån, kan man icke se Guds rike (v. 3). När Nikodemus förundrad begärde en närmare förklaring, så svarade Jesus: Om en icke varder född ur vatten och Ande, kan han icke komma in i himlarnas rike (v. 5). Att födas ovanifrån är alltså att födas ur vatten och Ande.

Timoteus: Ja, men där talas icke om dopet utan vattnet begagnas såsom en bild av Anden.

Natanael: Och huru vet du det?

Timoteus: Det är mycket ofta, som Bibeln använder bildliga talesätt.

Natanael: Alldeles sant. Men huru vet du, att "vattnet" på detta ställe är ett bildligt talesätt? Ty icke lärer du väl mena, att överallt, där det talas om vatten, menas Anden?

Timoteus: Nej, naturligtvis. Men det säger sig självt, att vattnet här är en bild av Anden.

Natanael: Jo, det är just ett behändigt bevisningssätt: "Det säger sig självt - det säger sig självt." Nej, broder, så lätt slipper du icke undan. Det är en grundregel för tolkning av alla skrift, och den regeln gäller även apostlarnas skrifter, att varje ord måste fattas i sin egentliga betydelse, så vitt icke någonting tvingar till att fatta det annorlunda. Lämna vi den regeln, så må vi lika gärna genast slå igen Bibeln för att aldrig befatta oss med hennes tolkning mer.

Timoteus: Ja, ingen kan livligare än jag hylla denna regel. Men just här finnes något, som verkligen tvingar att fatta vattnet såsom en bild av Anden. All sund eftertanke säger det.

Natanael: Visserligen icke. Nikodemus visste, att både Johannes Döparen och Jesus döpte med vatten, evad nu Jesus gjorde det själv eller genom sina lärjungar. Det var säkert ett allmänt samtalsämne. (Matt. 3:5f., Jo. 1:25, 3:26ff, 4:1). Och när nu Jesus talade om att födas ur vatten, så kunde Nikodemus med vanlig sund eftertanke icke fatta hans ord om annat än om dopet.

Timoteus: Men det blir ju ingen rimlig mening i det.

Natanael: Ja, så tyckte även Nikodemus. Naturligtvis tycker var och en, att det, som strider mot hans egen mening, är orimligt. Men Herren svarade blott: Är du Israels lärare och känner icke detta? Vi tala, vad vi veta, och vad vi hava sett, det vittna vi (v. 11).

Timeoteus. Men du vet väl, huru teologerna, när de skola förklara detta, fara den ene hit den andre dit, så att deras förklaringar utgöra det mest vidunderliga sammelsurium.

Natanael: Kan väl vara så. Men det bevisar alldeles icke, att Frälsaren menade Anden, när han sade vattnet. Nej, när han talade om vattnet och Anden, då talade han om två ting: det ena var vattnet och det andra var Anden. Att Herren nämner vattnet före Anden, det är också att akta på. Såsom vi av Apostlagärningarna se, gick vattendopet före och beredde människan för att mottaga Anden, som sedan meddelades genom bön och händers påläggnng (Apg. 8:15 följ). Födelsen ovanifrån skulle således icke avbildas eller bekännas genom döpelse i vatten, utan den skulle ske genom döpelsen i vatten och Andens meddelande.

Timoteus: Men vi hava ett annat liknande ställe. Det heter i Matt. 3:11, att Kristus skall döpa i helig Ande och eld. Där menas icke två saker: ande och eld, utan elden är en bild av Anden. Och så finnes ingenting heller, som hindrar oss att i uttrycket "vatten och Ande" fatta vattnet såsom en bild av Anden.

Natanael: Du tager alldeles miste. I Matt. 3:11 är det enligt det mest uppenbara sammanhang fråga om två alldeles skilda saker. De troende skall Kristus döpa i Ande, dem, som icke tro, skall han döpa i eld, d.v.s. uppbränna i outsläcklig eld, såsom det uttryckligen står i nästa vers.

Timoteus: Ja, det tror jag väl, när man kommer med sådana där nya tolkningar för att få bort en allmän uppfattning! Då kan man få fram vad som helst.

Natanael: Återigen ett misstag. Tolkningen är mycket gammal och framför allt: det är den tolkning, som Herren själv giver i texten. Mycket märkvärdigt är det för övrigt, att de gamla kyrkofäderna togo Joh. 3:5 så alldeles efter orden och så bestämt sågo i dopet ett medel till pånyttfödelse, att det till och med blev vanligt hos dem att säga pånyttföda, när de menade döpa. Men om den saken skola vi längre fram tala.

Timoteus: Men därom säger Wiberg med rätta: "Alla som hava någon bekantskap med kyrkofädernas skrifter, måste medgiva, att de ingalunda voro några pålitliga tolkare av de heliga skrifterna."

Natanael: Ja, så låter det här. Men när Wiberg tror sig hava kyrkofäderna på sin sida emot barndöparne, då säger han: "Här bör man väl märka, att dessa författare, då de företogo sig att tolka Kristi förordning om dopet, tolkade ett skriftställe, som var skrivet på deras eget modersmål, varför de voro bättre i stånd att förstå Kristi förordning än många av vår tids barndöpare." Vad synes dig om sådant?

Timoteus: Nå menar du då, att man skall följa kyrkofädernas tolkningar i allt?

Natanael: Nej, visst icke. Men vi hava mycket att lära av dem. Och när de fatta frälsarens ord efter bokstaven samt tala i överensstämmelse därmed, då ryggar jag tillbaka för att säga, att de hava missförstått hans mening. De visste - de lika bra som vi - att vattnet både i Gamla och Nya testamentet begagnas såsom en bild av den helige Anden. Se till exempel Jesaja 44:3, Hesekiel 36:25f., Joh. 7:37f. Men det föll dem och den äldsta församlingen ändå icke in att använda sådana ställen för att tolka bort vattnet ur Herrens tal till Nikodemus. Och det ingiver mig en allvarlig respekt.

Timoteus: Men det är väl icke troligt, att Kristus inför en köttsligt sinnad jude, som redan var alltför mycket fäst vid det yttre, ville lägga en sådan vikt på ett yttre religionsbruk?

Natanael: Ja, om frälsaren hade betraktat dopet endast såsom "ett yttre religionsbruk." Men var finnes en antydan därom? Och för resten: om Nikodemus nu stode upp och ville tala om vägen till frälsning med en baptistpastor, tror du, att denne då icke skulle säga någonting om dopet?

Timoteus: Jo, det kan du nog ha rätt i. Men när Herren tadlar Nikodemus för hans okunnighet, sägande: Är du Israels lärare och känner icke detta? - då kan han icke mena vattendopet. Ty i sådant fall hade hans tadel varit obefogat, alldenstund det icke i hela Gamla testamentet finnes någon den minsta antydan, att ett sådant särskilt religionsbruk som dopet skulle införas i Messias dagar.

Natanael: Detta är ett stort misstag. Om du läser Joh. 1:19ff. så skall du få se, att judarnas råd genom präster och leviter en gång lät fråga Johannes Döparen, om han var Kristus, Elias eller den väntade profeten. När han svarade nej, så sade de: Varför döper du då, om du icke är Kristus, icke heller Elias, icke heller profeten (v. 25). Av dessa ord är det ju alldeles uppenbart, att judarna väntade, att Messias eller Kristus skulle döpa. Därför var Herrens tadlande, eller, kanske rättare sagt, undrande fråga till Nikodemus fullt befogad.

Timoteus: Men märk, att Herren nämner vattnet endast en gång, nämligen i v. 5, medan han både i v. 6 och 8 talar om att födas av Anden. Tyder icke detta på, att han i v. 5 talat om vattnet endast i bildlig bemärkelse?

Natanael: Alldeles icke. Vad Herren i v. 6 och 8 framhåller, det är, att nya födelsen sker av Anden och icke av köttet. Och därvid hade han ingen anledning att upprepa det yttre medlet, nämligen vattnet. Det är sant, vad Wiberg säger, att genom den baptistiska tolkningen "undviker man de stora svårigheter, som äro förknippade med den bokstavligat tolkningen av ordet vatten, och i och med detsamma bortfaller det kraftigaste stödet för den villfarande läran om barndopet." Men att tolka bort ett bibelord för att komma ifrån svårigheter och för att göra sig av med en lära, som man icke tycker om - det är allt annat än rätt.

Timoteus: Men kan du då väl tänka, att var och en, som blivit döpt, är född på nytt?

Natanael: Jag skall bedja, att vi få spara den frågan till längre fram. Låt oss nu bara granska orden, huru de lyda, och hålla fast, att vad orden säga, det menar han, som talat dem. Och kunna vi icke i allo förklara dem, så må vi ändå låta dem stå, tills vi få ett bättre förstånd.

Timoteus: Men låt mig ändå läsa några ord av Wiberg: "Då nya födelsen tänktes såsom verkad av den helige Anden, så kan dopet icke på samma gång betraktas såsom den nya födelsens verkande orsak." Är icke det klart och rätt talat?

Natanael: Men om jag nu säger, att Anden är den, som verkar, och att dopet är det medel, genom vilket han verkar - då ramlar ju hela den där invändningen. Ty att Guds Ande verkar genom yttre medel, däri må väl icke ligga någon motsägelse.

Timoteus: Ja, men hör vidare. "Det högsta, vi kunna säga, är att den av den helige Anden verkade nya födelsen uppenbaras och framställes genom dopet såsom ett yttre medel."

Natanael: Men var står sådant skrivet eller ens antytt? Icke på ett enda ställe. Överallt, var man vill finna det, måste man först genom egen tolkning lägga in det. Vill man tala överens med Joh. 3:5, så skall man säga, att den av den helige Anden verkade nya födelsen sker - icke att den bara uppenbaras, utan att den sker genom dopet.

Timoteus: Bryt icke av mig utan låt mig läsa vidare: "Anden meddelar nytt liv, dopet bringar det i dagen och båda tillsammans göra nya födelsen fullständig."

Natanael: Ja, men där lär alltså Wiberg själv, att dopet är nödvändigt till nya födelsen, eftersom denna först genom dopet blir fullständig. Och varför kan han då icke låta detta står i Joh. 3:5?

Timoteus: Nej, men vänta, skall du få höra vidare: "Såsom ett barn först får liv och därpå kommer till världen genom födelsen, varvid inträdet i världen icke giver livet men uppenbarar det, så förhåller det sig även med ett Guds barn, som först får liv och därpå blir döpt samt sålunda blir på nytt fött."

Natanael: Ja, men där säger han ju, att ett Guds barn blir döpt samt sålunda fött på nytt. Alltså blir dopet åter igen ett medel till ny födelse, alldeles som jag sagt, och som det står i Joh. 3:5. Men det var väl just den svårigheten, som Wiberg ville komma ifrån? Och för rsten, om vi skola föra bilden vidare, så vill jag fråga, om du någonsin hört, att man sagt, att ett barn är fött för det, att det fått liv i moderns kved. Nej, fött blir det först då, när det "inträder i världen". Och om nu barnets "inträde i världen" motsvarar den troende människans dop, då blir ju i alla fall dopet precis det medel, varigenom själva födelsen sker.

Timoteus: Men det menar icke Wiberg, icke heller någon annan baptist.

Natanael: Men kan du då säga, vad han menar, när han icke menar, vad han säger? Nej, låt oss bliva vid och stava på Herrens ord. Vilja vi icke rätta vår tro efter det, så lärer det förvisso icke rätta sig efter vår tro. Herrens ord är ett berg, som icke flyttar sig. Låt oss bygga vårt hus på det. Även om vi icke förstå bergartens alla beståndsdelar, så se vi ändå, att det är berg. Far du vilse genom att förbliva vid ordet, så må det vara Herrens sak. Far du vilse genom att avvika från ordet, så blir det din egen sak. Och då kan du lätt räkna ut, vilket som är tryggare.

Sjätte samtalet: Om Johannes 3:25, Apostlagärningarna 2:38, 8:16, 10:44, 19:4,22:16, Matteus 3:11, Markus 16:16

2009-04-04T02:10:00.001-07:00

Timoteus: Trots alla dina invändningar i vårt senaste samtal kan jag inte annat finna än att om jag tänker mig dopet såsom en bekännelsehandling, så får jag saken mycket enklare och klarare för förståndet och kommer ifrån många svårigheter.

Natanael: Nej, visst icke. Vad som i verkligheten sker, det är icke, att du får saken klarare, utan att du får en helt annan sak, men det är ingen vinst. Och vad du kommer ifrån, det är icke svårigheter, ty du kommer endast ur de ena svårigheterna in i de andra. Men vad du verkligen kommer ifrån - det är Herrens ord. Och på den vägen vill jag icke taga ett enda steg. Men om du nu tillåter, så gå vi vidare.

Timoteus: Ja, här är icke värt att lämna efter sig ett enda bibelställe. Hava vi börjat, så skola vi icke sluta, förrän vi grundligt gått igenom vart enda ett.

Natanel: Vi komma då närmast till Joh. 3:25f. Där berättas om en tvist mellan Johannes Döparens lärjungar och en jude om rening. Och Johannes lärjungar kommo till Johannes och sade: Rabbi, se Jesus döper, och alla komma till honom. Tvisten gällde alltså, vilketdera dopet som verkade en högre rening: Johannes dop eller Jesu dop. Ingendera parten betraktade dopet såsom ett bekännelsetecken eller dylikt, utan alla sågo däri ett medel till andlig rening. Och var hade de fått den föreställningen ifrån om icke från Johannes Döparen och Jesus?

Timoteus: De tänkte naturligtvis på de gammaltestamentliga reningarna, och dessa voro ju endast symboliska handlingar, som avbildade men icke verkade renhet.

Natanael: Alldeles misstag. Låt vara, att de endast åstadkommo "en köttets renhet", såsom det står i Hebr. 9:13, så låg dock uti dem ett verkligt åstadkommande och icke blott avbildande av renhet.

Timoteus: Men det står dock i Hebr. 10:1, att Gamla testamentet hade skuggan av det tillkommande goda, och skuggan är ju avbilden av saken.

Natanael: Nej, det är åter misstag. Skuggan var en förebild och ej bara en avbild. Genom de gammaltestamentliga gudstjänsthandlingarna åstadkoms en verklig fastän ofullkomlig rening, och denna var en förebild till Nya Testamentets fullkomligare rening. Överallt i Mose lag står det därför: Så och så skall du göra, och så varder du ren. Men ingenstädes står det: Så och så skall du offra eller bada eller två dig och sålunda avbilda, att du är ren.

Timoteus: Nå ja, om nu Johannes lärjungar till följd av gamla, vidskepliga föreställningar tänkte sig en verklig rening i dopet, så är därmed alls icke sagt, att denna föreställning var riktig.

Natanael: Men varest i Nya testamentet stämplas en sådan föreställning såsom oriktig eller vidskeplig? Tvärtom bekräftas den överallt såsom riktig. Låt oss övergå till Apostlagärningarna och se, huru saken där betraktas. Där skall du få se, att det är så, som jag säger. När Petrus predikade på den första pingstdagen efter Kristi himmelsfärd, och folket frågade, vad de skulle göra, så sade han: Ändren edert sinne och var och en av eder låte sig döpas på Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse (Apg. 2:38).

Timoteus: Ja, just där hava vi det: först ändra sitt sinne och sedan låta sig döpas till att avbilda eller bekänna, att man tror och har syndernas förlåtelse. Till ett tecken, att de verkligen trodde på Kristus, skulle de låta sig döpas på Jesu Kristi namn.

Natanael: Nej, så står det absolut icke. Där säges icke ett ord om bekännelse, icke heller ett ord om avbild. Utan så står det: döpas till syndernas förlåtelse, så att syndernas förlåtelse är dopets ändamål. Låt oss taga ett annat bibelord såsom exempel. När Paulus i Rom. 10:10 säger: med hjärtat tror man till rättfärdighet - månne han då menar, att tron är en lydnadsgärning, varmed man avbildar eller bekänner, att man är rättfärdig?

Timoteus: Nej, naturligtvis, han menar, att man genom tron kommer till rättfärdighet.

Natanael: Rätt så. Att tro till rättfärdighet är att genom tro komma till rättfärdighet, och att döpas till syndernas förlåtelse är att genom dop komma till syndernas förlåtelse.

Timoteus: Men du kan väl icke vara så inskränkt att du tror, att man får syndernas förlåtelse genom att döpas?

Natanael: Här är nu icke fråga om, vad du eller jag tror, utan vad aposteln har sagt, och det måste man låta stå för hans räkning. De enfaldiga människor, som han talade till, hade nog icke heller förstånd att fatta hans tal annorlunda än efter ordalydelsen. Har han talat emot, vad som annorstädes säges i Guds ord, så må det vara hans ensak. Men så där har han talat.

Timoteus: Men på många andra ställen talas om syndernas förlåtelse av sinnesändring och tro, utan att där nämnes något om dopet.

Natanael: Ja, det är sant. Men därmed kan man icke ändra eller göra om intet, vad Petrus talar här, då han säger: döpas till syndernas förlåtelse. Ett annat alldeles likartat ställe förekommer i kap. 22. När Ananias träffade fariséen Saulus i Damaskus, sade han till honom bland annat: Och nu, varför dröjer du? Stå upp och låt döpa dig och två av dina synder, havande åkallat Herrens namn. (v. 16).

Timoteus: Men uttrycket "avtvå dina synder" måste här fattas i sinnebildlig mening. Dopet kan här tydligen icke ha varit medlet till eller villkoret för erhållande av syndernas förlåtelse, vilken Saulus redan hade erhållit, utan endast ett tecken, att han ville låta sig tvås i "den fria och öppna brunn mot synd och orenhet", som var öppnad för "Davids hus och borgarne i Jerusalem (Sak. 13:1).

Natanael: Ja, på det viset kan man komma undan vilket Guds ord som helst. Man behöver bara, när det icke passar i ens egen teologi, säga: Det får icke fattas, såsom det står, utan måste tydligen fattas i en annan mening. Men Ananias sade icke: Stå upp och låt döpa dig för att därmed avbilda, att du är ren från dina synder, eller till "ett tecken, att du vill låta dig tvås". Nej, här gällde det att verkligen två av synderna därigenom, att han lät sig döpas, havande åkallat Herrens namn. Du må tycka, att Ananias har talat rätt eller orätt, men så där har han talat, och Paulus anför hans ord utan att uttala något ogillande över dem.

Timoteus: Men kunna icke Ananias ord förklaras så, som ville han säga: "Saulus, din klädnad är befläckad med de kristnas oskyldiga utgjutna blod. Avtvå nu, genom att låta dig döpas till Kristus och således offentligt bekänna dig till honom, denna fläck på din karaktär?"

Natanael: Jo, om där bara funnes i orden den allra ringaste antydan om en sådan mening. Men där talas icke ett ljud om den eller den fläcken på Sauli karaktär utan om hans synder i allmänhet. "Två av dina synder", heter det. Och var står det för resten att hans dop skedde offentligt?

Timoteus: Men så skedde väl alla dop?

Natanael: Visst icke. Fångvaktaren i Filippi döptes mitt i natten i sitt eget hus (Apg. 16:25, 33), och det visar, att apostlarna icke betraktade dopet såsom någon offentlig bekännelse.

Timoteus: Men Bibeln säger dock, att det är Jesu blod och icke dopet, som renar från synd. Och man får icke antaga motsägelser i Guds ord.

Natanael: Jag tror icke, att här är någon motsägelse alls. Grunden till reningen är Jesu blod eller det, att Jesus givit sitt liv för oss. De yttre medlen, genom vilka Gud giver rening, äro ordet, dopet och nattvarden. Men vad Gud sålunda giver, det tager människan emot genom tron. Därför blir det alls ingen motsägelse, om jag den enda gången säger, att hon får det genom Jesu blod, den andra gången genom de yttre medlen, och den tredje gången, att hon får det genom tron. För att få en motsägelse där, måste man göra den själv. Men vi ha ännu icke riktigt hunnit ifrån Apg. 2:38. Där stod ännu ett tillägg, nämligen: och I skolen få den helige Andens gåva. Således skulle dopet hava även det med sig, att de skulle få den helige Anden.

Timoteus: Men den helige Anden fingo de väl genom tron. Vad de efter dopet fingo genom händers påläggning, det var den helige Andens utomordentliga nådegåvor.

Natanael: Ja, om det bara stode så! Men nu står det, att de skulle få den helige Anden.

Timoteus: Men nej, det står ju: I skolen få den helige Andens gåva, alltså icke Anden själv utan hans gåvor.

Natanael: Du begår ett misstag. Den helige Andens gåva är icke hans gåvor utan den helige Anden själv, betraktad såsom en gåva. Sammalunda säger till exempel Paulus: nådens och rättfärdighetens gåva (Rom. 5:17), och därmed menar han nåden och rättfärdigheten själv, betraktad såsom gåva. Jo, Petri mening är uppenbar: de skulle få den helige Anden. Och därvid måste vi stanna. Att Andens närvaro ofta yttrade sig i utomordentliga nådegåvor, det är sant. Men det står ingenstädes, att de fingo Anden före dopet och gåvorna efter dopet.

Timoteus: Jo, men i Apg. 10:44 står det, att Kornelius och hans hus fingo Anden, medan Petrus talade, och innan de blivit döpta.

Natanael: Alldeles så. Men det står icke, att de fingo Anden före dopet och gåvorna efter dopet, utan på samma gång de fingo Anden, gav sig hans närvaro till känna genom gåvorna, och det var av dessa gåvor, som Petrus förstod, att de hade fått Anden. (Apg. 10:46). Förresten är det något alldeles enastående och för denna händelse egendomligt, att dessa hedningar fingo Anden före dopet. Varpå det berodde, därom kunna meningarna vara delade. Men ett är visst och det är, att det utomordentliga och enastående icke upphäver det ordentliga och allmänna. För min del tror jag, att det utomordentliga vid detta tillfälle hade sin grund däri, att Petrus och de, som voro med honom, behövde detta tecken för att föstå, att det var Guds mening, att icke blott judar utan även hedningar skulle döpas till Kristus. Av kap. 11:17 synes också, att han icke skulle hava döpt dem, om han icke hade fått detta tecken.

Timoteus: Men hur vet du då, vad som är det ordentliga eller det utomordentliga?

Natanael: Jag tänker, att du icke menar fullt allvarligt med den frågan. Att Gud understundom går utomordentliga vägar, det måste vi väl erkänna. När Jesus förvandlade vatten till vin, eller när han förmerade fem bröd, så att de räckte att mätta flera tusen personer o.s.v., då var det utomordentliga vägar. Det ordentliga är, att man för att få vin måste plantera vinträd, för att få bröd måste så, skörda, mala, baka o.s.v. Att Gud gav profeterna en omedelbar upplysning genom uppenbarelse, det var ock något utomordentligt. Det ordentliga är, att vi, för att lära känna Gud och hans vilja, måste vända oss till ordet. Sammalunda var det något utomordentligt, att Kornelius och hans hus fingo Anden före dopet. Det ordentliga framställer Petrus, då han säger: Ändren edert sinne och var och en av eder låte döpa sig, och I skolen få den helige Anden. Att detta också var den vanliga ordningen, se vi av historien. I Apg. 8 berättas, huru Filippus döpte många samariter, som blivit troende. När apostlarna fingo höra det, sände de dit Petrus och Johannes, på det att samariterna skulle genom deras bön och händers påläggning få den helige Anden. Ty, säger Lukas, den helige Anden var änn icke fallen på någon av dem, utan de voro allenast döpta till Herren Jesus namn (v. 16). Men ännu tydligare se vi detta i Apg. 19, som vi förut talat om. Paulus träffade i Efesus lärjungar, som icke hade fått den helige Anden. Han frågade dem, vad de då hade fått för ett dop, eftersom de icke hade fått Anden. De svarade: Johannes dop. Då blev saken klar för aposteln. Skulle de kunna få Anden, så måste de döpas med Kristi dop. Alltså lät han döpa dem till Jesu namn. Sedan lade han händerna på dem, och de fingo Anden. Av detta är klart, icke bltot vad jag i vårt andra samtal visade, nämligen att Johannes dop icke var detsamma som det kristna dopet, utan ock att Paulus alls icke betraktade det kristna dopet såsom en bekännelsehandling utan såsom ett nådemedel, varigenom Gud beredde den döpte att undfå den helgie Anden, som sedan gavs genom bön och händers påläggning.

Timoteus: Men detta blir ju att tillägga vattendopet en rent av visskeplig betydelse.

Natanael: Vidskepelse hit och vidskepelse dit, men här är fråga om, vad Nya Testamentet säger. Om det talar vidskepelse, så låt oss då säga ifrån om den saken, ty det är ärligt. Men låt orden betyda, vad de säga, ty att fuska med att förklara bort dem, det är icke ärligt. Och för att bekräfta saken ännu grundligare vill jag här i detta sammanhang framhålla ett annat bibelord, som jag sparat till nu. Som du vet, säger Johannes döparen om sitt dop och Kristi dop: Jag döper med vatten, men Kristus skall döpa i helig Ande (Matt. 3:11). Nu är uppenbart, att även Kristus döpte i vatten, evad han nu döpte själv eller genom sina lärjungar. Men vad var då åtskillnaden mellan Johannes dop och Kristi dop? Jo den, att med det kristna vattendopet följde den heliga Anden, medan Johannes dop stannade vid att vara ett dop i vatten. Det är alldeles samma lära, som vi nyss i Apg 19 sågo Paulus uttala. Och därmed hava vi gått igenom de ställen, på vilka evangelierna och Apostlagärningarna tala om dopets betydelse.

Timoteus: Nej, visst icke. Du har lämnat ett av de viktigaste, nämligen Mark. 16:16. Vi talade väl därom i förbigående en gång, men i ett helt annat sammanhang.

Natanael: Nå ja, det stället kunna vi alldeles lämna. Det lider intet tvivel om, att Mark. 16:9-20 är ett oäkta tillägg till Markus evangelium. Detta stycke finnes icke i de äldsta och viktigaste handskrifterna. Kyrkofadern Eusebius (+340) säger, att nästan alla handskifter av Markus evangelium, som funnos på hans tid, slutade med orden: "ty de fruktade" (v. 8). Detsamma bekräftar kyrkofadern Hieronymus (+420), som översatt Nya Testamentet på latin. Ingen upplaga av Nya testamentets grundtext, som vill göra anspråk på vetenskapligt värde, kan därför numera upptaga dessa verser. Och väl är det. Ty i v. 13 förekommer en uppenbar motsägelse mot Luk. 24:34f.

Timoteus: Men om stycket också icke är av Markus, så är det dock mycket gammalt - det omnämnes redan av Ireneus (+202), och v. 16 visar, att den äldsta församlingen icke betrakade dopet såsom något frälsningsmedel, utan som bekännelse av tron.

Natanael: Alldeles tvärtom. Där står: Den som blivit troende och döpt, skall varda frälst. Och då framställes väl dopet så uppenbart som möjligt såsom ett frälsningsmedel. För övrigt skall jag en annan gång visa att ingen har mer kraftigt framställt dopet såsom ett frälsningsmedel än just Ireneus och många av den gamla församlingens lärare.

Timoteus: Men då där tillägges: den som blivit otrogen skall varda fördömd, så visar det, att frälsningen hänger på tron och icke på dopet. Och vad blir då dopet annat än en bekännelse av tron?

Natanael: Men se då efter, vad där står: den som blivit otrogen, skall varda fördömd. Antingen han är döpt eller ej, så är han genom sin otro fördömd. Och det måste ju alla erkänna, vilken åsikt man än för övrigt må ha. Men huru kan det motsäga versens första del, där dopet framställes som ett medel till frälsning?

Timoteus: Men är dopet ett medel till frälsning, så måste ju var och en, som är döpt, bli frälst.

Natanael: Alldeles icke. Evangelium är också ett medel till frälsning, men därav följer visserligen icke, att var och en, som hör och läser evangelium, blir frälst. Medlet frälsar genom tron, men där otron råder, gagnar det icke. Detta gäller både Guds ord och dopet.

Timoteus: Men då kan ju dopet icke vara något frälsningsmedel för de späda barnen.

Natanael: Ja, om du kan säga, att otron råder hos de späda barnen. Men då kunna de icke heller bliva frälsta. Ty det står i samma språk: Den, som blivit otrogen, skall varda fördömd.

Timoteus: Nej, nu krånglar du ju in allt, så att man icke kan finna någon utgång!

Natanael: Tvärtom, det är du som krånglar in det. Men låt oss lämna det där stället, då det ju i alla fall är oäkta. Skulle någon hålla på det, så vore det icke du utan jag, eftersom dopet där framställes såsom frälsningsmedel. Men den sak, vi tala om, är för allvarsam, för att jag skulle vilja bygga på oviss grund. Vi hava andra ställen, som äro säkra. Och låt oss läsa dem, såsom de lyda, så komma vi snart på flott vatten igen. Men av vad vi redan talat, skall du lätt finna, att man icke reder sig ur svårigheter därigenom, att man tolkar bort Bibelns ord.

Timoteus: Jag medgiver, att du tyckes hava orden på din sida. Men att saken icke är så klar, som du anser den, det kan man förstå därav, att det finnes så många fromma och lärda män, som trots ett ärligt och gudfruktigt rannsakande av Skrifterna icke kunnat i orden se samma mening som du och dina liktänkande.

Natanael: Jag har mycken vördnad för fromhet och lärdom. Men min vördnad för Bibelns ord är ännu större. Och när jag på den ena sidan ser orden och på den andra sidan finner fromma och lärda män, som icke utlägga, vad där står i orden, utan i stället inlägga i orden, vad som icke står där, då följer jag orden. Men nästa gång skola vi gå över till de apostoliska breven och se efter, vad dessa säga om dopets betydelse.

Sjunde samtalet: De apostoliska brevens vittnesbörd om dopets betydelse

2009-04-04T02:09:00.003-07:00

Natanael: När vi sist skildes åt, kommo vi överens att idag gå igenom, vad de apostoliska breven säga om dopets betydelse, och om du tillåter det, så taga vi dem i ordning.

Timoteus: Ja, det har jag ingenting emot. Må vi bara läsa dem med enfaldigt öga.

Natanael: Ingenting kan vara mig kärare än det. Och med ett enfaldigt öga mena vi väl då ett öga, som läser såsom det står, och icke annorlunda. Låt oss alltså börja med Rom. 6:2f. Där läsa vi: Vi, som äro döda från synden, huru skola vi ännu leva i henne? Eller veten I icke, att vi så många, som äro döpta till Kristus, vi äro döpta till hans död? Alltså äro vi sammanbegravda med honom genom dopet till döden, på det att såsom Kristus är uppväckt från de döda genom Faderns härlighet, så skola ock vi vandra i livets nyhet. Här hava vi nu det uttrycket: vi äro döpta till Kristus, d.ä. vi hava genom dopet kommit över till Kristus, och därmed hava vi blivit döda från synden, sammanbegravda med honom genom dopet till döden. Först märka vi alltså, att aposteln icke säger, att vi genom tron blivit döda från synden, och att vi genom dopet avbildat denna död eller bekänt, att vi äro döda. Eller hur?

Timoteus: Nej, visserligen står det icke uttryckligt i orden. Men all sund eftertanke säger, att detta måste vara hans mening. Att vi äro genom dopet döda från synden, det är sant, men det måste fattas på ett symboliskt (bildligt) sätt.

Natanael: Nej, alldeles icke. Att vi äro döda från synden, det är en stor och salig verklighet, och detta, säger Paulus, har skett därigenom, att vi blivit döpta till Kristus. Där finnes icke ett ord, som antyder, att aposteln vill, att vi skola fatta hans uttryck symboliskt (bildligt). Den, som döptes till Kristus, kom därigenom över fårn judendomen eller hedendomen till Kristus och var i och med detsamma död från hela det syndaväsen, som hörde judendomen och hedendomen till. Detta betonar aposteln än ytterligare, när han tillägger: Eller vetn I icke att vi så många, som äro döpta till Kristus, äro döpta till hans död. Ja, för bättre tydlighets skull tillägger han: Vi äro sammanbegravda med honom genom dopet. Märk där: genom dopet.

Timoteus: Men apostelns ord kunna väl även fattas så, att vi genom dopet blivit förpliktade att dö från synden.

Natanael: Nej, icke ens det. Han säger rent ut: vi äro döda. Och i v. 11 tillägger han: Så ansen ock I eder själva vara döda från synden. Och emedan vi äro döda från henne, säger han, så skola vi icke vidare leva i henne. Vem giver mig då rätt att i stället för ordet vara död sätta vara förpliktad att dö?

Men vi gå vidare. I 1 Kor. 6:9ff. säger aposteln: Varken horkarlar eller avgudadyrkare o.s.v. skola ärva Guds rike. Och detta voro några av eder, men I tvådde eder, I bleven helgade, I bleven rättfärdigade i Herren Jesu namn och i vår Guds Ande.

Timoteus: Men där står ingenting alls om dopet.

Natanael: Jo, det är väl icke så fritt. Där begagnas alldeles samma ord som i Apg. 22:16, där Ananias säger: Stå upp och låt döpa dig och två av dina synder. Att de hade tvått sig och blivit helgade i Jesu namn och Guds Ande, det syftar utan tvivel därpå, att de blivit döpta till Jesu namn och sedan fått Guds Ande. Men jag skall komma igen till detta språk längre fram, där det får en märkelig belysning. I breven till korintierna finnes intet mer ställe, som talar om dopets betydelse, om icke möjligen 1 Kor. 12:13, där aposteln säger, att de troende voro i en ande döpta till en kropp.

Timoteus: Men där nämnes ju icke heller något vattendop utan endast andedopet.

Natanael: Du har rätt, och jag skall icke mycket hålla därpå. Men nog förekommer det mig ganska sannolikt, att Paulus vill säga, att de blivit en enda kropp därigenom, att de förmedelst dopet hade fått en och samma Ande. Men, som sagt, låt oss lämna detta ställe! Emellertid visar uttrycket "döpas till en enda kropp", vad det är att döpas till något. Att döpas till en kropp kan icke betyda att döpas till att avbilda, att vi äro en enda kropp, utan endast att döpas till att vara en enda kropp, nämligen så att vi genom dopet införsättas i den ena och samma kroppen, vars huvud är Kristus. Endast i förbigående skall jag också vidröra 1 Kor. 15:29, där Paulus talar om kristna, som låta döpa sig för de döda. Dessa ord synas antyda, att det inom församlingen i Korint förekommit, att troende, som voro döpta för egen del, läto döpa sig om igen till förmån för andra, som dött i tro utan att hava erhållit dopet. Om denna uppfattning är riktig, så visar den, vilket högt värde man i församlingen satte på dopet. Men, som sagt, uppfattningen är oviss, och därför skall jag icke bygga något därpå utan går nu över till Galaterbrevet. Där säger Paulus i kap. 3:26f.: Alla ären I Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Ty I så många, som ären döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus. Här säges först, att de äro Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Och sedan angiver han den grund, varpå han bygger detta förhållande, då han säger: ty o.s.v.

Timoteus: Nej, visst icke. Ordet "ty" kan även begagnas för att uttrycka bevis, såsom om jag säger: "Detta är ett gott träd, ty det bär god frukt." Då vill jag icke säga, att fruktens godhet är grunden till trädets godhet utan tvärtom beviset därpå.

Natanael: Du har alldeles rätt, då du säger, att ordet "ty" kan användas på detta sätt. Och vi skola pröva den betydelsen här. I ären Guds barn genom tron, ty I haven iklätt eder Kristus - det skulle alltså betyda: Först haven I blivit Guds barn genom tron, och sedan haven i bevisat eller bekänt detta genom att ikläda eder Kristus. Nej, broder, det finnes en gräns för orimligheter i skrifttolkning, och vad aposteln säger det är, att de voro Guds barn genom tron, och detta på den grund, att de hade iklätt sig Kristus.

Timoteus: Men huru hade de då iklätt sig Kristus om icke genom tron?

Natanael: Svaret ligger i apostelns egna ord: Ty I så många, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus. Han säger alldeles icke: I så många, som ären döpta till Kristus, haven därmed på ett symboliskt sätt bekänt eller framställt, att I haven iklätt eder Kristus. Nej, detta är ett för Paulus fullkomligt främmande talesätt, vartill ingen den ringaste tillstymmelse finnes i hans tal eller brev. Genom dopet var det alltså galaterna hade iklätt sig Kristus. När den troende juden eller hedningen döptes, då klädde han av sig judendomen eller hedendomen samt iklädde sig Kristus, till vilken han döptes. Så framställer Paulus saken här, och det, må du se, är något helt annat än att tala om dopet såsom en "lydnadsgärning" eller "symbolisk bekännelsehandling".

Timoteus: Men detta blir ju en fullkomlig vidskepelse.

Natanael: Nå ja, så låt Paulus vara vidskeplig då! Du kan ju sedan rent och ärligt säga honom: "Här hugger du i sten, Paulus!"

Timoteus: Men det är omöjligt, att Paulus kan hava menat något sådant.

Natanael: Nuväl, om han menat något annat, än han sagt, så vare det hemställt åt Gud. Men huru kunde han tänka, att de arma galatiska kristna skulle förstå, att han menade något annat, än vad han sade? Eller begrep han icke, att han förde dem vilse genom att säga ett och mena ett annat? Men han menade nog just det, som han sade. Och det kan jag så mycket mer förstå, som jag ser, att han över allt talar på samma sätt, när han framställer dopets betydelse.

Låt oss nu gå över till Efeserbrevet. I kap. 4:4f. säger aposteln om församlingen: Det är en enda kropp och en enda Ande, såsom I ock haven blivit kallade i ett enda eder kallelses hopp, en enda Herre, en enda tro, ett enda dop, en enda Gud och allas fader. Märk nu här: de troende utgöra en enda kropp eller församling, och i denna kropp bor Guds Ande. Men vad är då grunden därtill? Jo, säger aposteln, alla hava de en enda Herre, nämligen Kristus, en enda tro, nämligen tron på Kristus, ett enda dop, nämligen dopet till Kristus, och en enda Gud, nämligen allas fader. Skulle man nu med dessa ord och detta sammanhang för ögonen drista att säga, att dopet endast är ett bekännelsetecken eller en sinnebildlig handling?! Jämte den ende Herren, den enda tron och den ende Guden skulle Paulus hava satt en sinnebildlig handling till grund för det att de troende äro en enda kropp, hava en och samma Ande samt hoppas en och samma salighet! Tycker du det är rimligt?

Timoteus: Jag medgiver, att det har sina mycket stora svårigheter.

Natanael: Ja, och svårigheter, som du icke kan komma ifrån på annat sätt, än att du en gång börjar att läsa och tro, såsom det står skrivet. Men vi hava ännu ett ställe i Efeserbrevet, som handlar om dopets betydelse. I kap. 5:25 säger aposteln: Kristus har älskat församlingen och givit sig själv ut för henne på dt han skulle helga henne i ordet, havande renat henne genom vattnets bad, på det han skulle framställa församlingen inför sig själv härlig. Att Paulus där med vattnets bad menar dopet, därom kan väl icke vara tu tal?

Timoteus: Men det där språket är mycket dunkelt och mångtydigt.

Natanael: Det är tvärtom ett av de klaraste ord, som finnas i Pauli brev. Men man kan naturligtvis genom tolkningar göra det så dunkelt och mångtydigt man vill. Det kan man göra med vartenda bibelord.

Timoteus: Men även om Paulus där syftar på dopet, så kan han icke mena annat, än att församlingen renas i och genom ordet från synden, och att denna rening avbildas i dopet.

Natanael: Huru vet du då, att han icke kan mena något annat? Vet du, jag tror, att han också kan mena, vad han säger. Och nu säger han, att Kristus har renat församlingen genom vattnets bad, d.ä. genom dopet.

Timoteus: Ja, man kan ju också med rätta säga så, bara man förstår det på ett sinnebildligt sätt.

Natanael: Men var säger aposteln det?

Timoteus: Ingenstädes, men jag tror det ändå på grund av Nya Testamentets ande.

Natanael: Nå ja, så tro det då, men jag för min del vet ingenting om en annan ande i Nya Testamentet än den, som ligger i orden. Att först skapa sig av egna föreställningar "en ande", som man kallar "Bibelns ande", och sedan tolka bort varje bibelord, som vittnar emot den anden, det är ett ganska farligt sätt att umgås med Guds ord. Och i orden säger aposteln här, att Kristus renat församlingen genom dopet för att sedan helga henne i ordet, tills han en gång framställer henne inför sig själv härlig och fullkomlig. Det är ju en skön nådens ordning. Och i apostelns ord återljuda de ord, varmed Ananias förde honom själv en gång till dopet: sägande: Stå upp och låt döpa dig och två av dina synder, havande åkallat Herrens namn. Här var det också, jag nyss menade, att 1 Kor. 6:11 får sin rätta belysning, där Paulus säger, att de troende hade tvagit sig från sitt förra syndaliv. När man sammanställer det med Ef. 5:26, så är det omöjligt att motstå det intrycket, att han med den där tvagningen syftar på dopet.

Men vi gå vidare. I Kol. 2:11f. säger Paulus: I Kristus haven I blivit omskurna med en omskärelse, som sker utan händer, i avklädandet av köttes kropp, i Kristi omskärelse, sammanbegravda med honom i dopet, i vilken I ock haven blivit med honom uppväckta genom tron på Guds kraft. Det var till omvända hedningar Paulus skrev. Dessa oroades av judekristna, som ville tvinga dem att låta omskära sig enligt Mose lag, ja, som till och med påstodo, att om de det icke gjorde, så kunde de icke bliva saliga (Apg. 15:1). Och nu säger Paulus, att de icke skulle låta sig oroas av sådant. De voro nämligen omskurna med en högre och bättre omskärelse, nämligen Kristi omskärelse, vartill Mose omskärelse endast var en förebild. Och den som mottagit den högre, behövde icke den lägre. Men vari bestod då denna högre omskärelse? Jo, säger Paulus, i "avklädandet av köttets kropp". Hela deras föregående liv i kroppen hade varit ett liv efter köttet, men detta var nu avlagt såsom en klädnad, som msn lägäger bort för att aldrig taga på sig mer. Och när och hur och varigenom hade detta skett? Paulus svarar med tillägget: sammanbegravda med honom i dopet. Tänk, vilket våld man måste göra på hans ord för att här få in "bekännelsetecken" e.d. Ty här står ju icke: I haven avbildat eller bekänt sammanbegravning, nej, utan rent ut: I haven blivit sammanbegravna med Kristus genom dopet - alldeles såsom aposteln också talat i Rom. 6. Men icke nog med det. Såsom vi se, sammanställer aposteln dopet med omskärelsen. Nu var den mosaiska omskärelsen icke bara en bekännelsehandling å människans sida utan en Guds nådeshandling, varigenom han satte sitt förbunds insegel på den, som omskars. Och detsamma gäller i lika mycket högre grad om Kristi omskärelse, dopet, som Kristus är mer än Moses och verkligheten mer än förebilden. I dopet träder Gud den, som döpes, nära samt insätter honom i sin gemenskap, i det han inplantar honom i Kristi kropp och sätter sitt förbunds insegel på honom.

Timoteus: Ja, det förstås, om man skall läsa orden såsom en bokstavsträl och icke har något sinne för Bibelns ande, då kan man komma till sådana där meningar.

Natanael: Jag är mycket tacksam, att du erkänner, att jag har orden på min sida. Ty när himmel och jord förgås, skall icke en prick vara förgången av Herrens ord. Men huru det går med alla försök att tolka bort ordets mening och därvid skylla på "anden", det få vi se på den dagen.

Men vi gå vidare. I Tit. 3:5 säger aposteln: Efter sin barmhärtighet frälste Gud oss genom nyfödelses bad och helig Andes förnyelse.

Timoteus: Men dessa ord kunna även översättas sålunda: Genom nyfödelses och helig Andes förnyelses bad.

Natanael: Däri har du rätt. Men antingen de översättas på det ena eller det andra sättet, så lärer man icke komma ifrån, att med ordet "bad" menas dopet.

Timoteus: Jo, visserligen. Det är nya födelsen själv, som kallas ett bad, emedan människan genom densamma blir ren.

Natanael: Nej, detta är ett alldeles för godtyckligt antagande. Man kan ingenstädes i Nya testamentet uppvisa ett liknande talesätt. Däremot är det lika uppenbart som naturligt, att Nya testamentet kallar dopet för ett bad. Vi hava förr anfört, huru Paulus säger, att Kristus har renat församlingen genom vattnets bad (Ef. 5), samt huru Ananias säger till Paulus: Stå upp och låt döpa dig och två av dina synder (Apg. 22).

Timoteus: Men nyfödelsens bad - vad skulle det betyda?

Natanael: Jo, bad till ny födelse.

Timoteus: Vad har du för stöd för det?

Natanael: Nya testamentets språkbruk. Se här: i Mark. 1:4 kallas Johannes dop för "sinnesändrings dop", d.v.s. dop till sinnesändring, såsom du kan se av Matt. 3:11, där det ordagrant så står. Sammalunda säges "livs" och "doms uppståndelse" (Joh. 5:29), d.ä. uppståndelse till liv och till dom; likaså: "livs rättfärdigande" (Rom. 5:18), d.v.s. rättfärdigande till liv; "döds do" (Luk. 24:20), d.v.s. dom till död. Detta är alltså ett i Nya testamentet mycket vanligt språkbruk.

Timoteus: Men att kalla dopet ett bad till nyfödelse, det är ju alldeles för orimligt.

Natanael: Ja, däri ligger alldeles samma orimlighet som i Pauli ord, att Kristus har renat församlingen genom vattnets bad, och i Kristi egna ord, att man måste födas ur vatten och Ande, om man vill gå in i Guds rike. Hava Paulus och Kristus talat orimligt, så behöva vi visserligen icke hjälpa deras sak genom att tolka bort deras ord.

Timoteus: Men antag, att Paulus menar dopet. Då kan "nyfödelsens bad" betyda ett bad, som i synlig form framställer det nya andliga liv, som blivit verkat av den helige Anden.

Natanael: Nej, alldeles omöjligt. Aposteln framställer "nyfödelsebadet" såsom ett medel, varigenom Gud frälst honom och de andra troende. Men icke kan väl frälsning ske genom något, som endast avbildar ny födelse.

Timoteus: Naturligtvis icke, utan endast genom den nyfödelse, som dopet avbildar.

Natanael: Men det är just det, som aposteln icke säger. Utan det är själva det där badet, han framställer såsom frälsningsmedel; och det just därför, att det är ett bad till nyfödelse. Och här hava vi sålunda ett återljud av Frälsarens ord till Nikodemus om att "födas ur vatten". Ty talar Herren om att "födas ur vatten"; så kan ju dopet icke på ett mer träffande sätt framställas, än när det kallas "ett bad till nyfödelse".

Timoteus: Men ordet "nyfödelses bad" kan också betyda: ett bad, som förpliktar till nyfödelse.

Natanael: Nej, alldeles omöjligt. Aposteln säger, att Gud har frälst oss genom det badet. Och icke kan väl frälsning ske genom något som förpliktar till nyfödelse?

Timoteus: Nej, naturligtvis, men genom den nyfödelse, vartill dopet förpliktar.

Natanael: Men så står det ju icke. Och om Paulus säger: "genom det bad, som förpliktar till ny födelse", så får icke du ändra det så, som om han sade: "genom den nyfödelse, vartill dopet förpliktar." Men nu säger aposteln varken det ena eller det andra. Han framställer dopet icke såsom en avbild av, icke heller såsom en förpliktelse till utan såsom ett medel till den nyfödelse och förnyelse, som den helige Anden verkar. På din ståndpunkt borde det förresten allra minst förekomma att tala om dopet såsom en förpliktelse till nyfödelse.

Timoteus: Varför det?

Natanael: Jo, när du säger, att människan pånyttfödes genom tron före dopet - vad blir det då för mening att lära, att dopet förpliktar till en nyfödelse, som redan är skedd?

Timoteus: Nå ja, det kan ju så vara. Jag anförde också den där tolkningen efter andra. Men förstår du då icke själv, att det är galet att tala om, att ett vattenbad frälsar från synder?

Natanael: Det må vara galet eller ej, så är det i alla fall apostelns ord. För resten är här alls icke fråga om vilket vattenbad som helst, utan om det av Kristus förordnade och helgade dopet. Och jag vill nu göra dig en riktig samvetsfråga: Märker du icke: huru du under vårt samtal har måst göra om vart enda ord, som Paulus talar om dopets betydelse? Icke ett enda har fått betyda, vad det säger. Tänk en sådan olycklig skribent Paulus måste hava varit, då han icke på något enda ställe lyckats säga, vad han menat, utan överallt talat så, att den, som tager hans ord, såsom de lyda, måste råka i villfarelse? Ack, broder, känner du dig icke ibland rädd för ett sådant sätt att handskas med Guds ord?

Timoteus: Åh jo, ibland kan jag väl känna det litet underligt. Men när jag ser, huru många uppriktigt troende Guds män efter mycken bön och rannsakning kommut till den åsikt om dopet, som jag genom dem mottagit, så - - - så - - -

Natanael: Så har du låtit ordet fara.

Timoteus: Nej, icke det, men när jag tillika ser, till vika svårigheter den bokstavliga uppfattningen leder, så - - - så - - -

Natanael: Så har du utbytt dessa svårigheter mot andra, som till på köpet tvinga dig att i vart enda, märk: vart enda bibelord, som talar om dopets betydelse, lägga in en mening, som alldeles strider emot, vad orden uttryckligen säga. Men vi hava ännu ett apostoliskt ord att betrakta, innan vi sluta. I 1 Petr. 3:21 säger aposteln till de troende: I arken blevo få, det är åtta, själar frälsta genom vatten, vilket i en motbild nu frälsar även oss (såsom) dop, (som är) icke ett avläggande av kötts smuts utan en bön till Gud om ett gott samvete, genom Jesu Kristi uppståndelse.

Timoteus: Ja, jag kommer just ihåg, huru en av våra lärare angående detta språk påpekar, att det också står skrivet, att på Josuas ord solen stod stilla i Gibeon och månen i Ajalons dal, vilket dock ingen lärer fatta efter bokstaven.

Natanael: Ett i sanning förträffligt sätt att komma undan allt i Bibeln, som icke faller en i smaken! Läs vilket bibelspråk som helst om vilken lära som helst, och jag skall på stunden göra det om intet med den där månen i Ajalons dal. Men att begagna sådana utvägar, det är intet annat än att på blomsterspråk säga: "Nu är jag pank och kan icke reda mig vidare." Emellertid säger Petrus, att vattnet såsom dop frälsar. Och därvid blir det.

Timoteus: Men de ord, aposteln tillägger, återgivas i den antagna svenska översättningen sålunda: icke såsom ett avläggande av köttets orenhet utan såsom ett gott samvetes förpliktelse till Gud, och de orden äro mycket dunkla.

Natanael: Ja, de må vara huru dunkla som helst, så göra de dock icke om intet de orden, att vattnet frälsar såsom dop. Och med dem är det vi här ha att göra. För resten lyda nog apostelns ord så, som jag nyss anförde dem, och aposteln vill då framhålla, att dopet icke är ett vanligt bad, däri man tvättar av sig "kötts smuts", d.ä. lekamlig orenhet, utan ett bad, däri man överlåter sig åt Gud och tvår av sina synder (Apg. 22:16) under bön till Gud om ett gott samvete.

Timoteus: Men så tillägger han också: genom Jesu Kristi uppståndelse.

Natanael: Ja, hela dopets frälsande kraft beror därpå, att Kristus är uppstånden. Vore han icke uppstånden, så vore dopet av intet värde. Ja, då vore ock, såsom Paulus säger, hela evangelium om intet gjort och den kristna tron alldeles fåfäng (1 Kor. 15). Och märk, att Petrus icke säger: har frälst, utan frälsar. Han syftar nämligen på den tillkommande, eviga frälsningen i Messias rike. Dopet sträcker sin frälsande verkan ut igenom den troendes hela liv ända in i Messias rike. Och aposteln ser en förbild till detta däruti, att vattnet uppbar Noak och hans familj i arken samt därigenom räddade dem undan den vredesdom, som gick över hela den gudlösa världen. Men att vattnet så uppbar Noak - det skedde väl på ett verkligt och ej blott sinnebildligt sätt? Vad synes dig därom, att en sådan apsotel som Petrus gör dopet i vatten till ett medel för vinnande av den eviga frälsningen i Kristi rike?

Timoteus: Men låt mig gå dig på livet med den frågan: Begriper du själv, huru det är möjligt, att ett sådant där bad i vatten kan frälsa från sydner eller giva evigt liv annorledes än så, att det avbildar frälsningen genom tron?

Natanael: Om jag begriper mer eller mindre av Guds ord, det må jag nu lämna därhän. Men ett begriper jag alldeles bestämt, nämligen att jag icke får för mitt ofullkomliga förstånds skull tolka bort apostlarnas ord och i stället sätta dit något annat, som jag bättre begriper, men som har det väsentliga felet, att det icke står så skrivet.

Timoteus: Men hör här, så skall jag läsa för dig några ord, som den skarpsinnige, fromme och samvetsgranne baptistpastorn A. Wiberg säger om saken. Hans ord lyda så: "Denna symboliska handling (dopet) är oändligt viktig, ty Herren har förordnat den. Vi förstå icke hela betydelsen av denna handling, men vi iakttaga den av lydnad för hans bud såsom en gärd av hyllning, dyrkan och tillbedjan." (Se A. Wiberg: Svar på lektor Waldenströms skrift Barndomens historia, s. 263). Säg nu, inser du icke, huru enkel och uppbygglig saken blir, när man fattar den på detta sätt?

Natanael: Först och främst blir saken icke enklare än så, att Wiberg själv måste erkänna, att han "icke förstår hela betydelsen av denna handling". Men giv mig ett tydligt och klart svar på en fråga. Vi hava i våra samtal nu genomgått alla ställen, som handla om dopets betydelse, och alla tala de i en och samma ton: döpas till Jesus, döpas till syndernas förlåtelse, genom dopet två av synder, ikläda sig Kristus, födas på nytt, renas, frälsas o.s.v. Och nu är min fråga den: Var finnes det ställe, där det står, såsom Wiberg säger, att dopet är en symbolisk handling, som vi iakttaga av lydnad för Herrens bud såsom en gärd av hyllning, dyrkan och tillbedjan?

Timoteus: Ack, broder, det må du veta, att Wiberg var en Guds man, som efter mycken bön och ivrigt rannsakande av skrifterna genom Guds Ande fick den övertygelse, som han här uttalar.

Natanael: Ja, ja, allt det där är gott och väl. Så där säger påven också: "Har icke den katolska kyrkan efter mycken bön och ivrigt rannsakande av Guds ord genom Guds Ande fått sin lära enligt Herrens eget löfte, att Anden skall leda kyrkan till hela sanningen?" Men här var min fråga: På vilket ställe i Nya testamentet tala Kristus eller apostlarna om dopets betydelse såsom Wiberg? Jag vill ha ett rent och klart svar.

Timoteus: Nå ja, efter orden säga de det väl ingenstädes. Men det är deras mening överallt.

Natanael: Jaså - jag förstår, de mena det överallt, där de icke säga det. Då är det så gott, att vi sluta för den här gången. Ett bibelsamtal är, såsom jag flera gånger sagt, icke möjligt på annan grund än den, att det är Bibelns ord, som uttrycka Bibelns mening. Farväl!

Åttonde samtalet: Dopet ett frälsningsmedel

2009-04-04T02:09:00.001-07:00

Timoteus: Vi skola väl icke sluta ändå, ehuru vi icke kommo sams i vårt senaste samtal. Jag frågade dig en gång, om du då tror, att var och en, som är döpt, är född på nytt, är frälst, är ren, har syndernas förlåtelse o.s.v. Och på den frågan sade du att du ville svara en annan gång. Nu kunde det kanske vara lämpligt.

Natanael: Ja, därpå vill jag svara så här: Att dopet är ett frälsningsmedel, betyder icke, att var och en som är döpt, är frälst. Se här ett annat exempel! När jag säger, att ordet är ett frälsningsmedel, så betyder det ju all sicke, att var och en, som hört eller hör ordet, är frälst. Många tusen sinom tusen höra ordet och äro dock icke frälsta, men likväl är ordet ett frälsningsmedel: ett medel för verkande av liv, syndernas förlåtelse, frälsning från synd, död, djävul och allt ont. Sammalunda kunna väl många tusen vara döpta och äro dock icke frälsta, men ändå blir det sant, att dopet är ett frälsningsmedel, ett dop till födelse ovanifrån enligt Joh. 3, ett dop till syndernas förlåtelse enligt Apg. 2, ett dop till rening från synd enligt Ef. 5 o.s.v. Ett frälsningsmedel är dopet, likasom ordet, i och för sig, men till frälsning varder det endast för den, som mottager det i ett rätt sinne. Är sinnet främmande för Gud, så kan man väl hava hört ordet och vara döpt, men någon välsignelse har man icke därav. Är sinnet öppet för Gud, så varder dopet ett dop till frälsning. Ett mycket stort missförstånd bevisar det därför, när man för att slå omkull den läran, att dopet är ett frälsningsmedel, säger: Om dopet vore ett frälsningsmedel, så borde man ju skynda att döpa varje oomvänd människa och hedning, på det de därigenom måtte varda födda på nytt och frälsta." Sådant vore visserligen galenskaper, som Kristus och hans apostlar aldrig hava talat, men nog hava de ändå framställt dopet såsom ett frälsningsmedel.

Timoteus: Men är det då icke att söva alla döda namnkristna än djupare i deras dödssömn, när man lär, att dopet är ett frälsningsmedel? Man ingiver dem ju därigenom den tanken, att allt är väl därför, att de äro döpta.

Natanael: Det tror jag visst icke. Ty först och främst vet jag icke, att dessa namnkristna pläga trösta på sitt dop. Eller var det din tröst under din otros tid? Gick du då och tänkte: Jag är nog frälst, ty jag är döpt?

Timoteus: Nej, det kan jag väl icke säga, att jag gjorde.

Natanael: Men känner du några andra, som gjort eller göra det?

Timoteus: Det kan jag icke heller riktigt påstå. Men nog tänker jag, att sådana finnas. Ty visserligen ligger det nära till hands.

Natanael: Det förundrar mig verkligen, att du kan bygga på så gruvligt lös sand. För min del har jag icke hört annat, än att de namnkristna gå och trösta på sina goda gärningar, sitt goda hjärta o.d. eller därpå, att det enligt deras förmenande icke finnes någon fördömelse. Men att de gå och trösta därpå, att de äro döpta, det har jag aldrig hört. Och - för det andra - om än några skulle göra det, så kommer dock allt an uppå, huru Gud i sitt ord har talat om saken, och icke huru människor bruka eller missbruka den. Man kan dock icke för deras skulle ändra Guds ord. Låt oss taga ett annat exempel! När jag talar om Guds översvinneliga nåd, så kan jag väl få se många missbruka detta så, att de därmed trösta sig uti sina synder och mena, att det ingen fara är, eftersom Gud är nådig. Nuväl, vad kan jag göra däråt annat än varna, förmana och bedja? Jag kan dock icke för den skull börja tala annorlunda om nåden. Om henne måste jag tala, såsom hon är, även om alla människor missbrukade henne. Flertalet av judarna sovo en trygg andlig sömn på lagen och omskärelsen (Rom. 2:17): "Vi äro omskurna, menade de, vi äro Abrahams barn; med oss är ingen fara." Vad kunde Johannes Döparen, Kristus, Paulus däråt göra annat än försöka överbevisa dem om deras förvillelse? Men icke kunde detta missbruk förhindra Paulus att erkänna, att judens företräde och omskärelsens nytta var stor på allt sätt. Om några icke trodde, så kunde det icke göra Guds trohet om intet (Rom. 3:3). Sammalunda kunde den omständigheten, att många sove den andliga dödssömnen på sitt dop, ifall så vore förhållandet, icke göra det rätt eller rådligt för oss att om dopet tala annorlunda, än Guds ord talar. Den, som missbrukade sanningen till sitt fördärv, menade att allt vore väl därför, att han vore döpt, han skulle aldrig kunna frälsas därigenom, att man förändrade sanningen och sade, attt dopet icke vore något frälsningsmedel. En villfarelse förebygger man aldrig genom att förneka en sanning.

Timoteus: Men kan du då säga, om den i otro levande människan är bättre, om hon är döpt, än om hon är odöpt? Eller vad har hon annars för ett företräde?

Natanael: Hon är ingalunda bättre. Tvärtom. Och dock har hon ett företräde. Se här ett annat exempel! Den omskurne juden, som levde i otro, var inför Gud icke alls bättre än en hedning. Han var tvärtom värre (Rom. 2:25). Hans brottslighet var avskyvärdare, såsom en i hor levande gift hustru är avskyvärdare än en ogift sköka. Därför säger också Gud i Hes. 16:51, att Samaria och Sodom voro fromma i jämförelse med hans folk Israel. Och ändå vart juden aldrig hedning. Om han än levde såsom en hedning, ja, värre än en hedning, så bar han ännu alltid Guds förbunds insegel, och vad detta betydde för Gud - den trots människors trolöshet alltid trofaste Guden - det visar hela det Gamla testamentet. När helst juden vände om till sitt livs Gud, var han delaktig av alla välsignelser, som tillhörde det förbund, vars insegel omskärelsen var. Sammalunda kan väl en döpt människa leva värre än en hedning, avskyvärdare än en hedning, och vara mer straffvärd än en hedning, men ändå är hon aldrig i Guds ögon såsom en odöpt. I samma stund hon återvänder är hon utan nytt dop delaktig av alla de välsignelser, som tillhöra det förbund, vars insegel dopet är. Om någon sade, att den döpta människan, som lever i synd, har genom sin synd gjort sitt dop om intet, så skulle han tala tvärt emot Guds ord. Dopet har i Guds frälsningsråd (liksom omskärelsen) den alldeles enstaka ställningen, att det aldrig kan göras om intet och därför aldrig heller kan göras om. Om du bara vill se efter i Pauli brev till församlingen i Rom, så skall du finna, att ehuru han visserligen icke skonar de otrogna judarna utan uttalar över dem en hårdare förkastelsedom än över hedningarna, så erkänner han dock på samma gång, att omskärelsens gagn och judens företräde är "mycket på allt sätt" (Rom. 3:1). Och han utlägger det vidare både i kap. 3 och kap. 9. Därav hava vi också mycket att lära för en rätt uppfattning av dopets värde, allrahelst som vi sett, huru Paulus i Kol. 2:11 sammanställer dopet såsom en "Kristi omskärelse" med den gammaltestamentliga omskärelsen.

Timoteus: Ja, du må icke tro, att vi baptister betrakta dopet blott såsom en tom ceremoni. Nej, vi betrakta det såsom en av de allra heligaste, betydelsefullaste och viktigaste gudomliga inrättningar, vars iakttagande medför en omätligt stor välsignelse, likasom å andra sidan dess försummande medför en omätligt stor förlust och skada.

Natanael: Ja, så säger du nu, men när vi höllo på med Joh. 3:5, då menade du, att Herren icke kunde tala om dopet med Nikodemus. Och det sökte du bevisa därmed, att det icke var troligt, att Kristus skulle inför en jude vilja lägga en sådan vikt på "ett yttre religionsbruk". Hade du då tänkt på "den omätligt stora välsignelse", som du nu talar om, och som skulle följa av dopets iakttagande, samt den "omätligt stora förlust och skada", som skulle följa av dess försummande, så hade du förvisso funnit det alldeles naturligt, att Herren talade med Nikodemus om dopet. Men då var dopet för dig endast "ett yttre religionsbruk"!

Timoteus: Ja, men det ena behöver icke motsäga det andra. Att iakttaga ett yttre religionsbruk och en symbolisk handling är ytterst viktigt, när Herren har förordnat den. Ty det medför alltid omätligt stor välsignelse att lyda Herren men omätligt stor förlust att icke lyda.

Natanael: Nå, däri kan du ha rätt, det erkännes. Och det må också tillämpas på dopet, om du bara kan visa ett enda ställe i Nya testamentet, som grundar dopets välsignelse på den lydnad, som ligger i dess iakttagande. Men därom finnes icke ens den ringaste antydan på något enda av de ställen i Nya testamentet, som tala om dopets betydelse, och som vi tillsamman genomgått. Nej, "döpas till syndernas förlåtelse", Kristus "har renat församlingen genom vattnets bad", "vattnet frälsar såsom dop", "vi äro begravna med Kristus genom dopet till döden" o.s.v. Det är ett helt annat tal.

Timoteus: Men jag har ju sagt, att mam i dopets sinnebildliga handling bekänner, att man tillägnar sig syndernas förlåtelse, rening och frälsning från alla sina synder, bekänner, att man är död, begraven och uppstånden med Kristus.

Natanael: Ja, det har du nog sagt, men förgäves har jag väntat att få höra, på vilket ställe i Nya testamentet du har sett det där ordet "sinnebildlig handling", eller ordet "bekänner". Huru omöjligt det för resten är att inför Bibelns ord uppehålla den läran, det skall jag låta Wiberg själv bevisa.

Timoteus: Wiberg? Vad säger du för något? Nej, aldrig! Har någon någonsin varit en riktig baptist, så var det Wiberg.

Natanael: Jo, men hör här. Han säger: "Dopet är en handling, som bör förrättas till Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Varför skulle dopets handling förbindas med detta högtidliga formulär? Dessa ord innehålla en djup mening, som ännu ingen dödlig har fullt fattat. Men det ligger något häpnadsväckande uti dem. Döpas till Faderns, Sonens och den helige Andes namn! Vad kan det betyda? Är det för mycket, att Guds namn är Gud själv? Döpas vi således till Gud själv? Insänkas vi i dopet likasom uti det eviga gudomliga väsendets oändliga hav? Det synes så. En syndig människa insänkt uti Guds väsende! Huru skola icke de heliga änglarna stå vid vårt dop och, såsom Petrus säger, "böja sig ned över och blicka in uti dess oändligt djupa betydelse"! Ja, så talar han, och jag vet ingen barndöpare, som talat härligare ord än dessa om dopets betydelse. Men huru fattig blir icke inför sådana ord den där läran om lydnadsgärning, symbolisk bekännelsehandling, yttre religionsbruk o.d. Alldeles som skulle sådana saker vara något föremål för änglarnas tillbedjan!

Men låt oss läsa vidare: "Huru viktig denna handling är, synes också därav, att den i Skriften sättes i förbindelse med syndernas förlåtelse, rening från synden, frälsning, Kristi iklädande, delaktighet i Kristi död, begravning och uppstånelse. Ehuru vi icke kunna antaga, att dopet verkar syndernas förlåtelse, rening från synden, frälsning, Kristi iklädande o.s.v., så står det dock i en viktig förbindelse med mottagandet av dessa gåvor. Uti dopet utsträcker jag min hand och mottager Fadern, Sonen och den helige Ande såsom min fader, min frälsare, min heliggörare och i och med detsamma delaktighet i hela Kristi outgrundliga rikedom." - Ja, litet längre fram säger han: "I dopet ikläder jag mig Kristus, såsom en brud vid äktenskapsbandets knytande ikläder sig sin brudgum." Tänk, vilka sköna ord! Detta är att tala såsom Guds ord talar. Och kan du då begripa, varför han är så angelägen att bortförklara denna betydelse ur alla de bibelspråk, som handla därom? Märker du icke, huru himmelsvitt skild den här åskådningen är från den läran, att dopet endast är en symbolisk bekännelsehandling?

Timoteus: Nuväl, det kan ju synas så, men därpå vill jag icke nu inlåta mig.

Natanael: Nej, det är nog allra bäst. Ack, broder, dopet är förvisso ingen obetydlighet, fastän det till utseendet är ringa och oansenligt. Det är en hög, gudomlig inrättning, genom vilken Herren vill meddela oss de allra största nådegåvor. Men det har det felet att genom sitt ringa utseende stöta emot det mänskliga förståndet, vilket gärna vill mästra allt, som det icke begriper. Därför sättes här vår tro på prov, och trons kraft är att hålla fast Guds ord trots alla förståndets invändningar och frågor, huru jag skall begripa det och det. Må vi därför, i stället för mycket spekulerande, av hjärtat tacka Gud för detta nådens och livets bad.

När enfaldigheten råder

ser man genom tjocksta skyn.

Men så snart man dubbelt skådar

mister man sin hela syn.

Det är en gammal vers, som alldeles förträffligt förklarar, huru man kan tala mot sig själv så, som Wiberg gör, allt eftersom man olika gånger "ser enfaldigt" eller "skådar dubbelt."

Nionde samtalet: Vem bör förrätta dopet?

2009-04-04T02:08:00.003-07:00

Natanael: Enligt vår föresatta plan skulle vi nu samtala om dopförrättaren. Vad tror du om den saken?

Timoteus: Dopförrättaren måste vara en troende och gudfruktig man, ty Gud har aldrig åt ogudaktiga givit något uppdrag att döpa. En sådan kan icke heller giva, vad han själv icke har.

Natanael: Det där var sant och osant om vartannat. Ty nog är det riktigt, att Gud icke givit ogudaktiga något uppdrag att döpa. Men därav följer icke, så vitt jag förstår, att ett dop är ogiltigt, om det förrättas av en, som icke är troende.

Timoteus: Jag förstår, vart du syftar. Du vill försvara, att ogudaktiga präster döpa barn.

Natanael: Nej, alls icke. Men om någon frågar dig, om du själv är döpt, vad svarar du då?

Timoteus: Naturligtvis ja, ty jag var 30 år, när jag döptes, och hade alla mina sinnens bruk i behåll, så att jag visst vet, att jag blev döpt.

Natanael: Men tänk, om han, som döpte dig, icke var verkligen troende och gudfruktig?

Timoteus: Jo, det är jag viss på, att han var.

Natanael: Men du kan ändå icke genomskåda hjärtan. Och så vilar ju ditt dop på mycket oviss grund. Du kände nog den där baptistpastorn i norra Sverige, en framstående man inom sitt samfund, som väl hade namnet, att han levde, men slutligen vart förvunnen att hava levat i brottsligt umgänge med en annans hustru. Vad skall man tänka om de dop, som han under tiden förrättade? Böra icke de, som döptes av honom, låta döpa om sig igen?

Timoteus: Nej, för ingen del. Han var dock ansedd såsom en sann krsiten.

Natanael: Nå ja, då ser du, att det icke går an att grunda dopets giltighet därpå, att den, som döper, verkligen är en gudfruktig och troende man. Och att han anses vara, vad han icke är, det bättrar väl icke saken, eller hur?

Timoteus: Men den mannen hörde dock till en kristen församling, och det är åt församlingen, som Kristus har överlämnat dopet. Hon förrättar det genom sina tjänare, och då är det giltigt, även om tjänaren skulle vara ovärdig.

Natanael: Är detta en allmän åsikt hos eder?

Timoteus: Det kan jag icke bestämt säga, men för egen del tror jag det.

Natanael: Alltså beror då dopets giltighet på, att det är församlingen, som döper, menar du?

Timoteus: Ja, alldeles så.

Natanael: Men om det nu blir tvistigt, huruvida den där församlingen är en kristen församling i biblisk mening - då blir ju genast det dopets giltighet tvistig. Du håller t.ex. icke statskyrkan för att vara en kristen församling. Nu sänder hon ut missionärer. Dessa predika och döpa. Skall nu hedningarnas dop vara ogiltigt för det, att missionärerna icke tillhöra en kristen församling?

Timoteus: Men de döpa dem med begjutning, och det är intet dop.

Natanael: Men om de döpte dem med neddoppning, huru vore det då?

Timoteus: Ja, då måste man väl erkänna deras dop såsom ett kristligt dop.

Natanael: Och så ser du, att det icke heller duger att bygga dopets giltighet på församlingen. Det kan för resten även om en friförsamling - ja, till och med om en baptistförsamling - bli tvist, huruvida den kan vara en kristen församling i nytestamentlig mening, och så blir genast det dops giltighet tvistig, som förrättas av hennes tjänare.

Timoteus: Men den, som döper, måste åtminstone själv vara döpt, om dopet skall vara giltigt.

Natanael: Nå, då måste alla de dop, som förrättas till exempel av lutherska, metodistiska och andra kristna missionärer i hednavärlden, vara ogiltiga, emedan dessa missionärer äro döpta såsom barn och således enligt din mening odöpta. Men nyss erkände du ju motsatsen?

Timoteus: Ja ja, det där är en ganska svår fråga.

Natanael: Och ännu svårare skall hon bli. Grundläggaren av edert samfund döpte sig själv och fortsatte sedan att döpa andra. Var då hans dop giltigt? Han var ju enligt både sin och din mening odöpt, när han döpte sig; men om dopets giltighet beror därpå, att dopförrättaren är döpt, så var hans självdop ogiltigt och till följd därav även de andra dop, som han förrättade. Och sedan har det inom edert samfund fortgått och fortgår ännu idag med idel ogiltiga dop. Vad synes dig om det?

Timoteus: Men det är alldeles icke visst, att han döpte sig själv.

Natanael: Men då äro edra dop åtminstone osäkra, emedan det är ovisst, om han, som började dem, var riktigt döpt.

Timoteus: Alldeles icke. Baptisterna tro icke på den s.k. apostoliska successionen. Saken är därför av mycket ringa vikt.

Natanael: Men på vilket ställe talar Nya testamentet om självdop? Skulle edert samfund nu såsom medlem mottaga en, som döpt sig själv?

Timoteus: Nej, det tror jag väl icke.

Natanael: Men grundläggarens självdop erkänner ni ju ändå.

Timoteus: Det är dock icke ens sannolikt, att han döpte sig själv. När han flydde från England undan förföljelserna, följde många av hans vänner med. Och det troliga är, att en av bröderna döpte honom, och att han sedan döpte de övriga.

Natanael: Det där är dock en högst osäker gissning. Och för resten: om någon av hans vänner döpte honom, så var ju dopförrättaren den gången själv odöpt. Och hur gick det då med det dop, som han förrättade?

Timoteus: Nå ja, oegentligt kunde det väl vara. Men där var nödfall för handen.

Natanael: Men var står det skrivet, att nödfall gör det till dop, som annars icke är dop? Nej, broder, sådant är gripet rätt ur luften. Men för resten: var står det skrivet, att Herren lämnat dopet åt församlingen, så att det är hon, som döper?

Timoteus: Jo, det står, att han gav apostlarna uppdrag att döpa, och de voro representanter för församlingen.

Natanael: Men kan du säga, var det står, att han gav dopet åt dem såsom representanter för församlingen? Det står helt enkelt ingenstädes. Och för resten om så skulle hava varit - för vilken församling voro de då representanter? Ty icke lämnade väl Kristus åt dem såsom representanter för alla möjliga sekter och partier som kunde komma att finnas. Nej, hela den där läran om, att det är församlingen, som döper, är lika skriftvidrig som den läran, att det är församlingen, som predikar genom sina lärare eller föreståndare. Lärarna och föreståndarna äro alls icke församlingens ombud till att utföra församlingens gärningar, utan de äro Herrens ombud i församlingen, och det är något helt annat. När de predika och döpa, så göra de det alls icke å församlingens utan å Herrens vägnar. Därför kallas de aldrig i Nya testamentet församlingens ombud utan församlingens föreståndare och biskopar (d.v.s. uppsyningsmän), som Herren har satt i församlingen för att å hans vägnar hava akt på henne och vårda henne (Apg. 20:28). Och lika litet som deras predikan har sin giltighet av församlingen, lika litet beror giltigheten av deras dop på församlingen. Allra minst har dopet något att skaffa med de särskilda samfunden, ty man döpes icke till lutheran eller katolik eller metodist eller dylikt utan till Faderns, Sonens och den helige Andes namn.

Timoteus: Men vad blir nu resultatet av allt det här? Anser du det då likgiltigt, vem det är, som döper? Om till exempel en uppenbar fritänkare toge sig före att rent av på gyckel döpa någon, skulle du anse det såsom ett verkligt dop?

Natanael: Nej, att gyckla dop är icke detsamma som att döpa, likasom det också är två skilda saker att fira Herrens nattvard och att gyckla nattvard. Vara kung och leka kung är icke detsamma.

Timoteus: Men bör det då icke vara en gudfruktig och troende man, som döper?

Natanael: Jo, visserligen bör det vara så, och man må göra allt, vad man kan, för att bringa det därhän. Se här ett annat exempel! Man bör göra, vad man kan, för att förhindra, att sådana, som icke äro troende, uppträda och predika. Men om en sådan predikar, och om han talar enligt den heliga Skrift, så får man icke säga, att hans predikan icke är Guds ord. Och om någon genom hans predikan blir omvänd, så behöver han alls icke bekymra sig över riktigheten av sin omvändelse för det, att den, som predikade, var en sådan, som icke borde hava predikat. På samma sätt förhåller det sig med dopet. Om dopförrättaren döper i rent och obemängt vatten till Faderns, Sonens och den helige Andens namn, så får man icke säga annat än, att hans dop var ett sant, kristet dop, även om det skulle visa sig, att han själv icke var en sant troende man. Lika litet som ordets sanning beror på den person, som predikar, lika litet beror dopets sanning på den person som döper. Guds nådegåvor hava sin giltighet i sig själva och icke i de mänskliga personerna. Men viktigt är naturligtvis i alla fall, att nådens medel, så vitt människor kunna döma, förvaltas av de rätta personerna.

Timoteus: Men anser du det då likgiltigt, vem som döper, bara han är troende?

Natanael: Nej, visserligen icke. Kristus har alls icke givit vilken kristen som helst det uppdraget att döpa. Han gav det åt apostlarna. Sedan se vi, att även de av dem invigda diakonerna döpte (Apg. 8:12, 38), likaså deras medhjälpare, som följde dem på deras resor (1 Kor. 1:14f). Vidare besked giver oss icke Nya testamentet. Så vitt vi känna av den gamla tidens kyrkohistoria, var det församlingarnas föreståndare och diakoner, som förrättade dopen. Och ehuru det icke gives i Nya testamentet något bud eller förbud angående denna sak, så är det nog gott att såsom regel följa detta exempel.

Timoteus: Men så kommer du ju själv tillbaka till det, som du nyss förnekade.

Natanael: Nej, ingalunda. En sak är att göra dopets giltighet beroende av personen, en annan sak är att hålla en viss ordning i församlingen. Därför vare det långt ifrån mig att säga, att dopet blir ogiltigt, om det förrättas av en annan. Understundom kan ju även sådant bli nödvändigt. Men där icke så är förhållandet, och man har frihet att antingen följa eller avvika från den äldsta kyrkans kända exempel, så tror jag, att man gagnar mest och gör bäst, om man brukar sin frihet så, att man följer det exemplet.

Timoteus: Men vad menar du då med församlingen och dess föreståndare eller diakoner? Menar du statskyrkan och dess präster?

Natanael: Nej, jag menar församlingar av varje samfund med kristlig bekännelse samt deras lärare och föreståndare eller diakoner.

Timoteus: Men om dessa församlingar icke äro kristna församlingar i nytestamentlig mening utan endast sekter och partier?

Natanael: Ja, då är detta att beklaga. Och berodde dopets giltighet på församlingen, så vore det visserligen allt för illa ställt. Men nu, dess bättre, gör det icke så. Och nu stå församlingarna där, sådana de äro, och det gäller att, så gott man kan, hålla en ändamålsenlig ordning under de förhållanden, som äro. Har man icke en kruka av guld eller silver att bevara vinet uti, så må man tills vidare försöka att reda sig med en lerkruka, även om hon här och där är kantstött och sprucken, ja, kanske utan både handtag och pip. Man må icke säga: "Det är den eller den ordningen, som gör dopet till ett dop." Men lika litet må man säga: "Då det icke är en viss ordning, som gör dopet till ett dop, så är det bäst att icke hava någon ordning alls."

Timoteus: Men du sade, att det ibland kan bli nödvändigt att avvika från den regeln, att församlingens föreståndare bör vara dopförrättare. När kan det bli?

Natanael: Jo, när nödfall är för handen.

Timoteus: Ja, men nyss ville du icke erkänna nödfallsdop.

Natanael: Misstag! För nödfall måste annars bestämda ordningar vika. Men det sade jag: nödfall gör aldrig, att en sak blir något annat, än vad den är. För ordningens skulle må man alltså, där nödfall icke är för handen, hålla på det, att församlingens föreståndare döper. Men gör någon annan det, så må man erkänna, att en överträdelse av ordningen skett, men dopet måste man dock låta vara dop, därest det skett på det sätt, som Kristus förordnat: i vatten till Faderns och Sonens och den helige Andens namn. Så snart man gör dopet beroende av personen, så gör man det genast ovisst. Detta har man redan i den äldsta kyrkan väl insett, då man efter åtskilliga strider om ett s.k. kättaredops giltighet kom till det resultatet, som jag här framställt, det enda som ock kan på biblisk grund försvaras. Den katolska kyrkan har också med så stor bestämdhet fasthållit den gammalkristliga läran i denna del, att hon säger, att om en, som icke är präst, döper, så är det dopet lika giltigt, som om påven själv förrättat det, ifall det skett i rent vatten till Gud Faderns, Sonens och den helige Andens namn.

Timoteus: Men då är det märkvärdigt, att icke edra meningsfränder, som döpa barn, lämna den saken åt föräldrarna. Det kunde ju bli lika god ordning det.

Natanael: Ja, det kan nog bli så, och där det sker, må icke mycket vara att säga därom. Omskärelsen hos judarna var också en familjeakt, såsom man kan se av berättelsen om Johannes Döparens omskärelse i Luk. 1. Allra minst må man ogilla dopet för det, att fadern döpt, han som ju är familjens överhuvud och huspräst. Men i allmänhet må man väl antaga, att ordningen blir bäst tillgodosedd, om församlingens föreståndare eller annan därtill av församlingen utvald man döper. Och allenast därom är här fråga. Dopets väsen beröres ej därav.

Men det kan nu vara nog för denna gång. Vad angår frågan om dopsättet, så få vi samtala därom, när vi åter träffas.

Timoteus: Ja, det är bra, och där skall du med all säkerhet komma till korta.

Natanael: Kanhända och kanhända inte.

Tionde samtalet: Om dopsättet

2009-04-04T02:08:00.001-07:00

Timoteus: Det är nu den viktiga frågan om dopsättet, som skall bliva föremål för vårt samtal. Och du har nog sett den här uppsatsen, som jag har i min hand, däri en av våra lärare med stöd av en mängd lärda mäns skrifter ovederläggligen visar, att den enda egentliga och ursprungliga betydelsen av det grekiska ord baptizein, som vi översätta med "döpa", är "neddoppa" eller "nedsänka". Alla, som skrivit grekiska lexikon, säger han, äro eniga därom, att baptizein blott har "en enda ursprunglig och egentlig betydelse", nämligen neddoppa. Detsamma bekräftas, tillägger han, av "hela den gamla grekiska litteraturen, så väl den hedniska som den judiska, samt alla lexikon, alla grekiska kyrkofäder, alla så väl äldre som nyare bibelöversättningar, av den grekiska så väl som den armeniska kyrkans praxis, utom ett stort antal äldre så väl som nyare tiders lärdaste teologer, tillhörande katolska liksom protestantiska kyrkan. Ja, till och med kyrkofadern Luther står i denna fråga på baptisternas sida!" (Veckoposten 38/1882). Jag menar, att du dock måste böja dig för sådana vittnesbörd.

Natanael: Ja, om innehållet på något sätt motsvarade de stora orden. Men du vet nog själv, att en såpbubbla icke alltid är lika stark, som hon är stor och ser vacker ut. Ja har läst uppsatsen, och jag har på samma gång förundrat mig över den inskränkthet, som utmärker dess författare. Saken förhåller sig nämligen så, att det icke finnes ett enda ord, som har mer än en enda "egentlig och ursprunglig" grundbetydelse. Och att anföra en hel mängd lärda böcker för att bevisa denna enkla sanning om ett särskilt ord, det är endast att bevisa sin egen okunnighet, på samma gång man inför ostuderat folk framstår såsom mycket lärd, eftersom man tittat i så många böcker. Men lika visst som det är, att varje ord icke har mer än en enda grundbetydelse, lika visst är, att nästan varje ord har en eller flera härledda betydelser. Låt oss strax taga ett par exempel. Vi hava ett grekiskt ord, som heter pneuma. Dess grundbetydelse är blåst eller vind. Så begagnas det också i Joh. 3:8, där Frälsaren säger: Vinden blåser vart den vill. Men nu är det samma ord, som betyder ande. Tänk då ett sådant språk som detta: Vandren i anden (Gal. 5:16). Där skulle man med hundratals lärda ordböcker och grekiska författare kunna visa, att grundtextens ord icke har mer än en grundbetydelse, nämligen blåst. Och så skulle man översätta: "Vandren i blåsten!" Eller när Paulus säger: Köttet har begärelse mot anden (Gal. 5:17), så skulle man översätta: "Köttet har begärelse mot vinden"! Tycker du icke, att det där skulle bli mycket lärt?!

Eller för att taga ett annat exempel: Ordet "omskära" har endast en "egentlig och ursprunglig" betydelse, nämligen: skära runt omkring. Tänk om man nu, när Paulus i Rom. 2:29 talar om hjärtats omskärelse och Stefanus i Apg. 7:51 om hjärtats och öronens omskärelse - om man nu, säger jag, skulle slå upp alla ordböcker och där finna, att ordet omskära har endast en grundbetydelse, nämligen "skära runt omkring", och så tillämpa detta på hjärtats och öronens omskärelse! Skulle icke det bli mycket lärt?

Timoteus: Sådant skulle ju vara löjligt. Men därmed har du alls icke rubbat den sanningen, attbaptizein betyder neddoppa.

Natanael: Nej, jag har icke heller rubbat den sanningen att omskära betyder "skära runt omkring". Men när ett ord betecknar en handling, som sker för ett visst ändamål, så är det mycket vanligt, att samma ord sedan användes för att beteckna just det, som var ändamålet. Så till exempel bestod omskärelsen däri, att förhuden skars bort, och dess ändamål var en viss rening. Men när det sedan talas om att omskära hjärtat, så betyder ordet omskära helt enkelt rena, utan att man där tänker på något skärande alls. På samma sätt betyder ordet baptizein egentligen neddoppa, och då neddoppande i vatten skedde i avsikt att rena, så begagnas det ofta för att beteckna rening utan avseende på neddoppning.

Timoteus: Nej, där hugger du grovt i sten.

Natanael: Nuväl, det går an att pröva. I Judits bok - - -

Timoteus: Den duger icke att anföra här, ty det är en apokryfisk skrift, en dikt.

Natanael: Men här är endast fråga om, vad ett grekiskt ord betyder, och då duger Judits bok att använda lika bra som varje annan grekisk skrift. Där står, att Judit döpte sig vid källan - en källa, som låg inom lägret (kap. 12:7). Detta kan icke betyda annat, än att hon tvättade sig. Ty dels kunde källan icke vara djup nog för henne att doppa ned sig i, dels står det icke, att hon döpte sig i källan utan vid källan, d.v.s. hon stod bredvid källan och öste över sig vatten eller tvättade sig. I Syraks bok kap. 34:25 läsa vi efter grundtexten: Den som döper sig ifrån en död. Där talas om en, som renar sig, efter att hava rört vid en död kropp. Enligt Mose lag gick denna rening så till, att man tog askan av det uppbrända syndoffret, slog vatten därpå i ett käril, doppade en isopkvist däri och stänkte på det orenade (4 Mos. 19:16 ff.). Och denna rening uttrycker Syrak med ordet "döpa". Märk alltså, att han kallar en rening genom bestänkning för döpelse!

Timoteus: Ja, Syrak ja - vad är han att fästa sig vid? Han är också apokryfisk.

Natanael: Jo, Syrak, eller rättare sagt: den grekiske översättaren av Syraks bok, talade och skrev grekiska just så, som det språket före och omkring Kristi tid talades i österlandet, och så som apostlarna i Nya testamentet skriva det. Och det visar, att ordet baptizein då begagnades för att uttrycka rening även utan avseende på neddoppning. Men vi skola gå över till Nya testamentet.

Timoteus: Och där skall det visa sig, att ordet baptizein på vart enda ställe betyder neddoppa. Därför heter det också ständigt "döpa i vatten". Ty de, som döptes, doppades ned i vattnet.

Natanael: Det där är nog icke så säkert, som det låter. I Matt. 3:6 står nog, att Johannes Döparen döpte människor i floden Jordan. Men huru det gick till, om det skedde genom neddoppning eller så, att människorna stego ned i vattnet och Johannes göt vatten över dem, därom står alldeles ingenting sagt.

Timoteus: Men när det står, att han neddoppade dem i Jordan, då står det väl, att han doppade ned dem?

Natanael: Nej, det står icke alls, att han doppade ned dem. Ty ordet baptizein begagnades, såsom jag nyss visat, även för att beteckna rening, som icke skedde genom neddoppning utan genom begjutning eller bestänkning.

Timoteus: Men i samma kapitel v. 11 säger Johannes: Jag döper eder i vatten. Märk: icke med vatten utan i vatten. Och på samma sätt heter det överallt annorstädes.

Natanael: Däri tager du dock miste. Det står så i Matt. 3:11 samt i Joh. 1:26, 31, 33. Men däremot heter det i Mark. 1:8, Luk. 3:16, Apg. 1:5, 11, 16 att Johannes Döparen döpte med vatten. Alltså säges det i grundtexten ömsom "döpa i vatten", ömsom "döpa med vatten". Nu skall du emellertid själv lätt finna, att man omöjligen kan säga "neddoppa med vatten". Det är lika omöjligt på grekiska som på svenska.

Timoteus: Ja, och så står det på flera ställen: "döpa i vatten"; och nu skall du själv lätt finna, att man omöjligen kan säga "begjuta i vatten". Det är lika omöjligt på grekiska som på svenska.

Natanael: Ja, det kan tyckas så. Men det är dock icke så. I grekiska språket begagnas nämligen ordet i ofta för att uttrycka icke stället, där något sker, utan medlet, varigenom det sker. Sålunda står det egentligen t.ex. i Luk. 1:51, att Gud har gjort kraft i sin arm; i Matt. 26:52, att de, som taga till svärd, skola förgås i svärd; i Matt. 7:6, att svinen trampa ned pärlorna i sina fötter o.s.v. Alltså ser du, att där det i grundtexten står "i vatten", så kan detta beteckna icke blitt ställe utan också medel. Detsamma är icke heller ovanligt i svenska språket. Om jag till exempel säger, att "jag tvättar ansiktet i rent vatten", så har jag därmed alls icke sagt, att jag doppar ned ansiktet eller håller det i vatten. Orden kunna betyda detta, men de kunna lika väl betyda, och vanligen betyda de, att jag tager vatten i händerna och tvättar ansiktet därmed. Men när det står "med vatten", så kan detta icke - vare sig i grekiskan eller svenskan - beteckna ställe utan endast medel. För resten har jag alls icke sagt, att baptizein betyder "begjuta". Det betyder "neddoppa", och då neddoppningens avsikt är rening, så får det, enligt en i alla tungomål vanlig språklag, en utvidgad betydelse, så att det betecknar rening i allmänhet, utan avseende på om den sker genom neddoppning eller på annat sätt, t.ex. genom begjutning eller bestänkning.

Timoteus: Men det står dock i Matt. 3:16, att när Jesus var döpt, steg han upp ur vattnet. Det visar alltså, att han hade varit nere i vattnet.

Natanael: Ja, det är alldeles rätt, men det visar alldeles icke, att han hade varit neddoppad. Om jag stått i vatten och stigti upp på torra landet, så stiger jag upp ur vattnet, även om vattnet icke räckt högre upp på min kropp än till fotknölarna. Och så är det mycket lätt tänkbart, att Jesus med Johannes stått i vattnet, medan Johannes gjutit vatten över honom. För resten äger med detta ställe det förhållande rum, att det egentligen icke står "ur", utan "från" vattnet, vilket kan sägas, även om han icke ens varit med sin fot nere däri utan endast stått bredvid. Och om jag än tror, att han stigit ned i vattnet, så är det dock visst, att Matt. 3:16 absolut icke duger att använda såsom bevis dörflr och allra minst såsom bevis på, att han blev neddoppad.

Timoteus: Men när Filippus i Apg. 8 döpte den etiopiske hovmannen, så står det, att de stego bägge ned i vattnet och sedna upp ur vattnet (v. 38f.).

Natanael: Ja, det står alldeles så. Men både det ena och det andra kan sägas, även om de endast stigit ned med fötterna däri.

Men innan vi gå vidare, måst jag hava ett medgivande. Erkänner du icke alltså, att den omständigheten bevisar ingenting om neddoppning, att det står, att de stego ned i och stego upp ur vattnet?

Timoteus: Men se, på de orden lägges synnerligen stor vikt inom vårt samfund.

Natanael: Det var icke det, jag frågade om. Om jag till exempel säger, att jag i dag med någon steg ned i vattnet och döpte honom, men att vi efter ett par minuter stego upp därur, kan du på grund därav bevisa, att jag doppade ner honom?

Timoteus: Nej, inte om du gjorde saken, men när aposteln gjorde den.

Natanael: Nå, nu här jag, att du skämtar. Och då kunna vi gärna gå vidare. I Mark. 7:3f. står det om "alla judar", att när de komma från torget, så äta de icke, utan att de hava döpt sig.

Timoteus: Ja, där hava vi det just. De togo sig ett fullständigt bad.

Natanael: Alldeles omöjligt! Om man än skulle kunna tänka, att en eller annan farisé gjorde det, så är det likväl otänkbart, att alla judar, såsom här står, eller ens flertalet badade sig var gång, de kommo från torget och skulle äta. Men att de renade sig med vatten, är nog säkert, och det skedde då säkerligen med bestänkning. Därpå tyder också en annan läsart, som i mycket goda handskrifter av grundtexten förekommer på detta ställe, och som betyder "bestänkt sig". Denna läsart är sannolikt en av någon avskrivare gjord förklaring, varmed han velat säga, att det där "döpandet" skedde medelst bestänkning. Därpå tyder även, vad som på samma ställe säges om "döpelser" av bägare och kopparkärl. I somliga goda handskrifter står det till och med om döpelser av soffor. Där är nog icke fråga om någon neddoppning - hur skulle de doppa ned soffor? - utan endast om rening från det ohelgade, som de erfarit därigenom, att någon enligt Mose lag oren människa vidrört den. Och huru den reningen eller det "döpandet" skulle ske, kan du finna av 4 Mos. 19:18, där det står: Och en ren man skall taga isop och doppa i vattnet och stänka på tältet och på alla husgeråden och på de personer, som äro där inne.

Timoteus: Men det där ordet "soffor" är i alla fall sannolikt ett senare tillägg och duger därför icke till bevis.

Natanael: Därom skall jag icke disputera. Men även om det är ett senare tillägg, så bevisar det i alla fall, att man på grekiska kunde säga "döpa soffor", när man enligt 4 Mos. 19:18 renade dem med bestänkning. Hit är också att räkna Hebr. 9:10, där brevets författare säger, att till den gammaltestamentliga gudstjänsten i tabernaklet även hörde "olika döpelser". Om jag nu ser efter, vad Mose lag om dessa döpelser stadgar, så finner jag, att där talas om bestänkningar, tvagningar och bad, men det kan omöjligen vara blott de sista eller baden, som innefattas under uttrycket "olika döpelser", utan dit höra även de andra formerna för rening i vatten.

Timoteus: Men huru kan du framkasta sådana lösa gissningar?

Natanael: Det är inga lösa gissningar. Då det står "olika" döpelser, så kan det icke betyda annat än olika slag av döpelser eller reningar.

Timoteus: Jo, det kan betyda döpelser av olika föremål.

Natanael: Nej, då skulle det stå så, och det gör det icke. Men för resten antag, att du har rätt. Jag frågar då, varest i Mose lag, som aposteln anför, talas det om dessa döpelser? Rannsaka och se, och du skall finna, att där talas icke på ett enda ställe om neddoppning av döda ting utan endast om tvagning och bestänkning. Och det kallas här "döpelser".

Timoteus: Men vill du då säga, att det är obibliskt att vid dopet använda neddoppning?

Natanael: Visst icke. Men jag vill blott säga, att man med ordet baptizein icke kan bevisa något i avseende på dopsättet.

Timoteus: Men baptizein kan omöjligen betyda begjuta.

Natanael: Det har icke heller någon sagt. Men jag säger om igen: det kan betyda rena, evad nu reningen sker på det enda eller det andra sättet: genom neddoppning, bestänkning eller begjutning. Försök icke mer att blanda bort denna enkla sak.

Men vi skola gå till ett annat ställe. I Luk. 11:38 står det om en farisé, som bjudit Jesus till gästabud, att han förundrade sig däröver, att Jesus icke döpte sig före måltiden. Av v. 53 ser du, att flera gäster voro bjudna. Kan du då finna det tänkbart, att alla de övriga utom Jesus badade sig före måltiden? Eller att fariséen, som bjudit dem, skulle hava det så ställt i sitt hus, att alla hans gäster kunde taga sig ett bad? Alldeles omöjligt. Vad vi veta, det är, att judarna plägade tvätta händerna (Matt. 15:2) samt i vissa fall bestänka sig före måltiderna. För detta ändamål hade man t.ex. till gästernas tjänst vid bröllopet i Kana sex stora stenkrukor stående fulla med vatten. Och detta framställer evangelisten Johannes såsom en sed hos judarna för deras rening (Joh. 2:6). Men om gästerna kommo från en resa, så gav värden dem även vatten till att tvätta sina fötter (Luk. 7:44). Och det är utan tvivel om handtvagningen eller bestänkningen det talas i Luk. 11:38, när det heter, att Jesus icke döpte sig. Ordet "döpa sig" betyder då alldeles detsamma som att "rena sig" och intet annat.

Men vi skola nu gå över till de ställen, där ordet döpa begagnas i bildlig bemärkelse. Vi ha redan förut vidrört Johannes Döparens ord, att Kristus skulle döpa de otrogna i eld, d.v.s. bortkasta dem i fördömelsens osläckliga eld. Detta sammanhänger med ett språkbruk, som förekommer även hos värdsliga grekiska författare, enligt vilket baptizein betyder: tillfoga någon ett svårt lidande. I denna betydelse säger Herren i Luk. 12:50: Jag har ett dop att döpas med, och huru ängslas jag icke, till dess det blivit fullkomnat! Där syftar han nämligen på sitt lidande.

Timoteus: Men där ligger i alla fall begreppet neddoppning till grund. Den lidande känner sig alldeles som neddoppad, såsom en som håller på att drunkna i djupt vatten. Detta är ett även i Gamla testamentet vanligt talesätt. Så beder David i Psalt. 69: Fräls mig, Gud, ty vatten går mig allt intill själen (v. 2), jag har kommit i djupa vatten och svallet vill dränka mig (v. 3). Låt icke djupet uppsluka mig (v. 16).

Natanael: Ja, alldeles; däri har du fullkomligt rätt. Men detsamma kan icke sägas om andra ställen, där baptizein begagnas i bildlig bemärkelse, t.ex. 1 Kor. 10:2, där det om Israels barn heter, att de blevo alla döpta till Moses i skyn och i havet.

Timoteus: Men även detta ställe syftar på den ursprungliga betydelsen "neddoppa". Då molnskyn och havet omslöt dem: molnskyn ovantill och havet på bägge sidor, så voro de liksom neddoppade.

Natanael: Men i 2 Mos. 14:22 står det, att Israels barn gingo genom havet på det torra, och vattnet var dem till en mur både till höger och till vänster om dem. Men om man går mellan två murar, vad har det för gemenskap med neddoppning? Om jag till exempel hade gått i en smal dal mellan två bergsväggar och sedan uttryckte detta så, att jag blev döpt i berget, vad skulle du göra då?

Timoteus: Jag skulle draga på munnen. Men här gingo de genom vattnet.

Natanael: Nej, visst icke. De gingo på det torra mellan murar av vatten. Och vad molnskyn angår - var har du läst, att han omslöt dem?

Timoteus: Står kanske icke heller det i berättelsen i 2 Mos. 14? Paulus säger ju också, att de voro alla under skyn.

Natanael: I 2 Mos. 14 står det, att molnskyn först gick före dem och sedan flyttade sig och ställde sig bakom dem. Att Paulus säger, att de voro under skyn, kan således icke betyda annat, än att skyn höjde sig över dem.

Timoteus: Men vad kan det då ligga för mening däri, att de blevo döpta till Moses i skyn och i havet?

Natanael: Jo, liksom det kristna dopet skiljer den döpte från världen för att tillhöra Kristus såsom Frälsaren, så skilde skyn och havet Israels barn från Egypten för att tillhöra Moses såsom den medlare, som Gud givit dem till frälsning ur "träldomens hus". Och med avseende på denna dopets betydelse är det, som Paulus här begagnar ordet "döpa", utan något avseende på någon dopform.

Men vi gå till ett annat ställe. Johannes Döparen säger, att Kristus skulle döpa i helig ande (Matt. 3:11, Mark. 1:8, Luk. 3:16, Joh. 1:33). Detsamma säger Jesus själv i Apg. 1:5, vilket ord Petrus anför i Apg. 11:16. På alla dessa ställen står det: döpa i helig Ande, ehuru vår svenska översättning säger: döpa med den helige Ande. Var finnes nu någon ringaste tillstymmelse till neddoppning där?

Timoteus: Jo, visserligen. I Apg. 2:2 står det, att Anden uppfyllde hela huset, där apostlarna sutto. De blevo alltså fullkomligt omslutna av Anden, alldeles såsom vattnet omsluter kroppen på den, som döpes.

Natanael: Nej, men hör: var står det, att Anden uppfyllde hela huset? I Apg. 2:2 står, att ett dåna av himmelen uppfyllde huset. Men om den helige Anden heter det, att de troende uppfylldes av honom. Och var finnes där rum för en enda tanke på neddoppning? Ännu mindre finnes någon föreställning om neddoppning, när det i Apg. 10:44 heter: Medan Petrus ännu talade, föll den helige Anden på alla dem, som hörde hans tal.

Timoteus: Ja, men där står det icke heller, att de blevo döpta med helig Ande.

Natanael: Nej, icke där, men när Petrus sedan i Apg. 11 talar om händelsen, så tillämpar han på densamma Frälsarens ord: I skolen varda döpta i helig Ande (v. 16). Och det lär du icke kunna undkomma.

Men vi skola fortsätta. I Rom. 6:4 säger Paulus: Vi hava blivit sammanbegravna med Kristus genom dopet till döden; och i Kol. 2:12 begagnar han samma bild.

Timoteus: Ja, där framställer ju Paulus dopet såsom en begravning med Kristus, och det är väl klart, att han då tänker på att den, som döptes, blev sänkt ned i vattnet såsom Kristus i graven. Icke kunde väl begravning avbildas genom begjutning?

Natanael: Detta är en mycket vanlig invändning, men den beror på ett stort missförstånd. Det står ingenstädes, att dopet avbildar en begravning, utan det står: vi äro genom dopet begravna med Kristus. Det står als icke: vår begravning med Kristus är genom dopet avbildad, utan dopet framställes såsom det medel, varigenom vi äro begravna; och det går icke an att överallt förvandla apostelns ord, så att man gör till bild det, som han framställer såsom medel. Ordet "begravning" må vara bildligt talat: vi äro begravna med Kristus. På samma sätt sägas de troende vara korsfästa med Kristus. (Gal 2:19). Och det har skett genom tron. Men ingen kan därför falla på den tanken, att tron avbildar en korsfästelse. Nej, uttrycken "död", "korsfäst", "begraven" framställa allesammans på ett bildligt sätt den troendes fullkomliga skilsmässa från det gamla syndalivet. Och genom dopet och tron är det, som denna skilsmässa kommit till stånd, såsom vi ock funnit av alla övriga ställen, som framställa dopets betydelse.

(Understundom hava även enfaldiga kristnas skrupler blivit väckta därigenom, att man sagt, att vid begjutningen icke personen döpes utan endast hans huvud, och det står icke: döpen deras huvuden, utan döpen dem. Men detta är alldeles så talat, som sade någon, att det icke är att lägga händerna på en människa, när man endast lägger dem på hennes huvud och icke med dem betäcker hela hennes kropp. Att döpa medelst begjutning är i intet avseende mer oapostoliskt än att till exempel döpa i kar eller bassänger inne i rum, vartill man icke kan uppvisa något motstycke i Nya testamentet utan först i den efterapostoliska kyrkan. Men vem vill därför förkasta ett sådant dop? Må vi icke vara barn i förståndet!).

Att dopets ändamål icke kunde vara att avbilda begravning med Kristus, det är uppenbart därav, att människor döptes även före Kristi död och begravning. Och huru skulle man om dessa kunna säga, att deras dop avbildade en begravning med Kristus, när Kristus själv icke var begraven? Men till skilsmässa och död från synden döptes människor lika väl före som efter Kristi död. Och efter Kristi död kunde denna skilsmässa framställas såsom en död och begravning med Kristus, utan att dopets betydelse därigenom på något sätt förändrades. På samma sätt voro de kristna även före Kristi död döda från världen, men först efter Kristi död kunde denna deras ställning framställas såsom en korsfästelse med Kristus. Detta blev bara ett annat uttryck för samma sak, som förr hade ägt rum. Men om dopets väsentliga ändamål var att avbilda begravning med Kristus, då hade det en annan betydelse före och en annan efter Kristi död. Ty före Kristi egen begravning kunde det ju, som sagt, icke avbilda begravning med Kristus eller begravning alls. Men om en sådan olika betydelse i dopet före och efter Kristi död talar Bibeln icke ett ord. Nej, det kristna dopet framställes överallt i Nya testamentet såsom ett frälsningsmedel, ett dop till syndernas förlåtelse (Apg. 2:38), till födelse ur Gud (Joh. 3:5), till rening och död från synd (Ef. 5:26) o.s.v., varom vi förr talat.

Timoteus: Men det är i alla fall en allmänt erkänd sak, att den äldsta kristna kyrkan begagnade neddoppning såsom dopsätt.

Natanael: Ja, nu komma vi in på ett alldeles nytt område. Och innan vi där taga ett enda steg, skola vi enas om det erkännandet, att den äldsta efterapostoliska kyrkans sed bör anses hava sin rot i den apostoliska kyrkan själv. Alltså om den äldsta efterapostoliska kyrkan begagnade neddoppning, så berättigar det oss att antaga, att detta även var sed inom den apostoliska kyrkan.

Timoteus: Nå ja, då äro vi ju i huvudsaken ens.

Natanael: Ingalunda. Det är icke detsamma, om jag säger, att ordet baptizein betyder neddoppa, och att dopet därför måste ske genom neddoppning, eller om jag säger, att det var apostolisk sed att vid dopet använda neddoppning. Emellertid skola vi komma ihåg den viktiga grundsatsen, att vi av den äldsta kyrkans historia hava att hämta upplysning om den apostoliska seden i sådana fall, där Nya testamentet icke giver oss bestämt besked.

Timoteus: Ja, då var det alltså apostolisk sed att döpa med neddoppning, och vilket exempel böra vi följa om icke apostlarnas?

Natanael: Först och främst är icke apostolisk sed detsamma som apostoliskt bud. Det ha vi förr varit överens om. Om t.ex. apostlarna hade för sed att bryta brödet vid nattvarden eller att låta bägaren med vinet gå ur han i hand, så får man icke säga, att denna form är väsentlig för nattvarden, så att det icke kan vara nattvard, om brödet är bakat i så små bitar, att det icke behöver brytas, eller om det är skuret före nattvardens början, eller om den, som leder nattvardsgången, går med brödet och vinet från den ene till den andre o. s. v. Eller om de äldsta kristna hade för sed att vid nattvarden, såsom vid vanliga måltider, ligga till bords, så kan du väl icke vilja påstå, att vi måste göra på samma sätt här, om det skall bli en rätt nattvard?

Timoteus: Nej, det förstås, men i dopet är formen det väsentliga.

Natanael: Och huru vet du det?

Timoteus: Jo, likasom ätandet och drickandet i nattvarden.

Natanael: Nej, visserligen icke. Nattvarden är en måltid och till en sådan hör med nödvändighet ätande och drickande. Dessutom säger Herren uttryckligen: Tagen och äten, tagen och dricken. Däremot har han aldrig befallt, att dopet skall ske genom neddoppning. Emellertid tror jag nog, att det var sed. Men det ansågs alls icke nödvändigt och skedde säkerligen icke alltid. När de tre tusen omvända i Jerusalem döptes på en enda dag (Apg. 2), så är det, trots alla invändningar från baptistiskt håll, otänkbart, att det skedde genom neddoppning. Var fanns vatten att neddoppa alla dessa uti? Jerusalems vattenförråd var då såsom nu uppsamlat i stora dammar, och det var alldeles otroligt, att man vågat i dessa dammar neddoppa 3000 människor på en dag, vilket judarna säkert skulle hava betraktat såsom ett otillbörligt orenande av vattnet. Och den tanken, att judarna plägat bada i dammarna är intet annat än fantasi.

Men vi hava ännu ett ställe, som antyder dop utan neddoppning, nämligen när fångvaktaren i Filippi mitt i natten tog Paulus med sig in i sitt hus och blev döpt med de sina. Det är högst osannolikt, att den förrättningen skedde med neddoppning. För resten känna vi, att man döpte sjuka genom begjutning.

Timoteus: Ja, det var icke under apostlarnas tid utan först senare.

Natanael: Och den närmast efterapostoliska tidens sed visar oss, vad som var sed i den apostoliska kyrkan. Voro vi icke nyss ens om det? Men vi hava även andra källor att tillgå. En av de allra äldsta kyrkliga skrifter, ja, säkert den äldsta näst Nya testamentets böcker, är en bok, som heter De tolv apostlarnas lära. Hon omnämnes av de äldsta kyrkofäderna, som ock anföra stycken därur. Vad angår tiden för hennes författande, kan man med säkerhet sätta den till omkring år 120-150. Somliga lärde anse, att hon är skriven omkring år 100. Bland dem är den lärde engelsmannen Farrar. Hon har varit försvunnen under loppet av flera hundra år, då äntligen år 1875 ett exemplar hittades igen, skrivet på pergament år 1065. Där heter det om dopet: "Döpen till Faderns, Sonens och den helige Andens namn i levande vatten (d.v.s. rinnande vatten), men om du icke har levande vatten, så döp i annat vatten (d.v.s. vatten, förvarat i käril eller cisterner), men om du icke kan döpa i kallt, så döp i varmt vatten. Men har du icke någondera (nämligen tillräckligt till neddoppning), så gjut på huvudet tre gånger till Faderns, Sonens och den helige Andens namn." - Detta högst märkvärdiga ställe visar, att begjutning och neddoppning begagnades jämte varandra i den apostoliska kyrkan.

Timoteus: Ja, det kunde så vara, när nödfall var för handen.

Natanael: Men att dopet i något fall kunde ske genom begjutning, det visar, att till dopets väsen icke hörde, att det skulle ske genom neddoppning. Och det var, vad jag här ville och behövde bevisa.

Elfte samtalet: Om barndopet

2009-04-04T02:07:00.004-07:00

Timoteus: Jag hoppas, att du nu icke har något emot, att vi få övergå till frågan om barndopet. Även om Nya testamentets ord angående dopets betydelse äro tvetydiga...

Natanael: Nej, de äro icke alls tvetydiga, bara man en gång beslutar sig för att läsa, såsom det står, och att låta orden betyda, vad de säga.

Timoteus: Nå, nå, det må nu vara med den saken huru som helst, så är därmed ingenting bevisat om barndopets berättigande.

Natanael: Nej, däri har du visserligen rätt. Därför må vi nu företaga den saken på allvar.

Timoteus: Och i denna punkt skall du förvisso icke komma långt. Det är säkert, att baptisterna hava rätt. Barndopet har aldrig förekommit under apostlarnas dagar; det är en uppfinning av statskyrkan och en moder till den babyloniska skökan; det är ägnat att avhålla människorna från personlig gudsfruktan och självständig uppfattning av religionen (Barndopets historia, fortsatt av W.P. sid. 21); människor, som befinna sig i ett fullkomligt medvetslöst tillstånd, varda ock därigenom bundna vid en viss bekännelse.

Ja, jag vill betona saken ännu mer. Världslighet, äregirighet, strid, bedrägeri, förföljelse, blodbad - dessa äro de uttryck, vi måste använda för att känneteckna de förfärliga följderna av denna uppfinning, som kallas barndopet (Wiberg, sid. 239). Genom barndopet invaggar man människor i ett falskt hopp om frälsning (Wiberg, sid. 251). Ja, barndopet är själva källan till de flesta av de villfarelser och missbruk, som under tidernas lopp gjort sig gällande i kristenheten, och till de blodiga förföljelser, varmed den världsliga kyrkan sökt utrota Jesu trogna vittnen (Wiberg sid. 252). Sedan jag genom Guds nåd fått syn på detta, begriper jag icke, huru jag kunnat så länge sova däröver.

Natanael: Det där låter ju riktigt hårresande. Och vore jag en smula mer lättskrämd, än jag är, så skulle jag icke dröja en dag att söka räddning genom att kasta mig i en av edra dopbassänger. Men låt oss lugnt och nyktert undersöka saken. När tror du, att barndopet först uppkom?

Timoteus: I tredje århundradet efter Kristi födelse - och det inom kyrkan i norra Afrika, vilken redan då var mycket fördärvad.

Natanael: Såvitt jag förstår, har du emellertid därmed erkänt, att barndopet icke är en moder utan på sin höjd en dotter av den fördärvade kyrkan. Eller hur? Det var ju icke barndopet, som fördärvade kyrkan, utan det var den fördärvade kyrkan, som uppfann barndopet? Men om barndopet icke uppkom förrän i tredje århundradet inom en förvärldsligad och förfallen kyrka, så kan man icke heller, såsom du gjorde, påstå, att världslighet, äregirighet, strid o.s.v. inom kyrkan voro frukter av barndopet. Hellre skulle du då säga, att de voro roten därtill. Men vi gå vidare: du sade, att det är statskyrkan, som uppfunnit barndopet. Vet du då icke, att statskyrkan uppkom först under kejsar Konstantin den store?

Timoteus: Jo visst! Men vad gör det till saken?

Natanael: Nu levde Konstantin i fjärde århundradet efter Kristi födelse; och nyss sade du, att barndopet uppkom i tredje århundradet, således ett hundra år förr, än någon människa hade haft en aning om någon statskyrka? Huru hänger väl detta ihop nu igen? Huru kan statskyrkan hava uppfunnit barndopet, när barndopet enligt ditt eget medgivande är hundra år äldre än den första statskyrka, som fanns på jorden? Vet du förresten icke, att det var i senare hälften av tredje århundradet samt i början av det fjärde, som den kristna kyrkan hade att genomgå sina blodigaste förföljelser från statens sida även i norra Afrika. Att emellertid barndopet varken förutsätter en statskyrka eller har statskyrkan till följd, det bevisa i den närvarande tiden metodistsamfundet, kongregationalistsamfundet och andra samfund, som öva barndop men dock aldrig varit statskyrkor.

Timoteus: Nå ja, i alla fall gläder sig statskyrkan av hjärtat, att barndopet har blivit uppfunnet (Wiberg sid. 239), och det kommer nästan på ett ut.

Natanael: Det, må jag säga, är en skön bevisning! Låt oss fortsätta den! Statskyrkan gläder sig av hjärtat, att vi hava nattvarden. Och kanske detta då även bevisar, att nattvarden är en uppfinning av statskyrkan eller åtminstone icke mera värd, än om den vore en sådan uppfinning? Tycker du icke, att det är förunderligt, att människor, ja, kristna, åter och åter igen fäkta med sådana där vapen för att förvirra de enfaldiga, som själva icke kunna taga reda på saken?

Men du sade, att barndopet är ägnat att avhålla människor från personlig gudsfruktan och självständig uppfattning av religionen samt insöva dem i ett falskt hopp om frälsning. Huru kan du säga det?

Timoteus: Det har väl erfarenheten visat, och det hoppas jag, att även du själv erkänner.

Natanael: Ingalunda. Min erfarenhet och livliga övertygelse är, att en sann omvändelse icke är svårare för en i barndomen döpt människa, som kommit bort från Herren, än för en, som icke blivit döpt. Du själv är ju ock i barndomen döpt, men det har alls icke varit dig något hinder att bliva en sann och levande kristen. Och tänk på alla de stora väckelser, som under de senare åren genomgått vårt land - de hava förekommit till allra största delen bland sådana, som varit döpta i barndomen, och de hava till allra största delen framkallats genom predikanter, som varit barndopet tillgivna. Du torde ock själv medgiva, att det långt övervägande antalet medlemmar, som baptistsamfundet nu har i vårt land, är genom detta samfund vunnet icke från världen utan från de troende av barndöparsamfund. - Vad för övrigt angår personlig gudsfruktan och självständig uppfattning av religionen, så tror jag, att det bland troende av andra samfund finnes fullkomligt lika mycken och lika djup och lika innerlig personlig gudsfruktan och andlig självständighet som någonsin inom baptistsamfundet. Den erfarenhet, på vilken du vill stödja dig, vittnar således alldeles icke till din fördel.

Timoteus: Men nog måste du medgiva, att många ogudaktiga trösta sig i sin ogudaktighet med det, att de blivit döpta i barndomen?

Natanael: Det kan väl hända, att de finnas, som så göra. Dock har jag aldrig själv hört någon göra det - och jag känner icke så få människor. Men om några göra det, så bevisar det dock alldeles ingenting. Jag tror, att det också inom baptistsamfundet givas många skrymtare, som trösta därpå, att de äro döpta, och jag tänker, att du dock icke däri ser något bevis emot riktigheten av edert dop?

Timoteus: Nej, alldeles icke.

Natanael: Nuväl, då kunna vi taga varandra i hand i den saken; det som på den ena sidan bevisar ingenting, det bevisar på den andra sidan precis lika mycket. Jag har hört många ogudaktiga trösta sig i sina synder därmed, att Gud är nådig, men det har aldrig för mig bevisats, att det är oriktigt att predika, att Gud är nådig. Låt oss därför lämna alla sådana argument, som möjligen här och där göra intryck men rakt ingenting bevisa! Men du sade, att man genom barndopet binder de medvetslösa barnen vid en viss bekännelse; vad menar du med det?

Timoteus: Jo, det är väl klart: hos eder t.ex. döpas ju barnen till luteraner.

Natanael: Säger du det? Det har jag aldrig hört. Jag ser väl, att Lagergren i Evangelisten säger (7:e häftet 1880, sid. 224) att man genom dopet "bindes vid den församling, där man döpes." Men i Nya testamentet ser jag aldrig, att någon döptes till "församlingen". Att baptisterna betrakta sitt dop såsom ett dop till baptistförsamlingen, det har jag väl stundom av enskilda hört, men aldrig förr har jag sett det i tryck. Men hos oss sker det icke så. Vid alla de barndop, där jag varit närvarande, hava barnen döpts på den apostoliska tron men icke på den lutherska kyrkans bekännelse. Jag har aldrig heller hört någon, ja, icke ens den argaste försvarare av barndopet, säga, att den, som är döpt inom den lutherska kyrkan, bryter sitt dopförbund, om han övergår till ett annat samfund. Men vore han döpt till luteran, så vore ju hans övergång till ett annat samfund i verkligheten ett brytande av hans dopförbund. För min del får jag också uppriktigt säga, att om jag vore döpt till Luther, så skulle jag genast gå bort och låta mig döpas till Fadern, Sonen och den helige Anden. Men nu är jag icke döpt till Luther utan till Gud och hans Son och hans helige Ande; och jag får uppriktigt säga, att jag känner lika litet behov av något nytt dop, som jag känner behov av någon annan Gud eller frälsare än den, till vilken jag redan en gång är döpt.

Timoteus: Nå ja, det där är bara sofisterier. Barnen uppfostras ändå i den lutherska läran och göras sålunda till lutheraner, innan de ännu kunna pröva, vad som meddelas dem.

Natanael: Det där förstår jag icke riktigt. Är det din mening, att lutherska föräldrar skola förbjudas att undervisa eller låta undervisa sina barn om Herren redan från deras spädaste dagar?

Timoteus: Nej, ingalunda; tvärtom tror jag, att de borde göra det vida flitigare, än de göra.

Natanael: Men vad menar du då egentligen? Om de nu undervisa sina barn om Herren, så måste du väl medgiva dem rättighet att tala med barnen om Herren efter den tro, som de själva hava? Eller skola endast baptister hava den rättigheten? Men genom all sådan undervisning inläras ju barnen i sina spädaste år religionsåsikter, som de själva icke kunna pröva utan endast på god tro antaga. Vore det en sanning, som du utgick ifrån, så skulle följden bliva, att barnen icke borde få någon undervisning alls i andliga ting, förrän de kunde själva pröva det, som meddelades dem; och det, förstår du nog, vore galet.

Timoteus: Nå ja, det kan jag ju även medgiva. Men barndopet blir ändå icke rätt.

Natanael: Det kan ju så vara, därom vilja vi sedan tala. Men det är ju besynnerligt, att dessa saker, som äro så ihåliga, att man rent av kan titta sönder dem, för dig på senare tiden hava blivit så viktiga, att du icke begriper, huru du kunnat sova över dem ända till nu. Beklagligtvis vet jag ock, att samma saker genom ideliga upprepningar ännu dag efter dag göras så viktiga för de enfaldiga, att de (alldeles såsom du erfarit det) tycka sig likasom hava vaknat upp ur en långvarig, djup sömn, när de äntligen, såsom de säga: "fått syn på dem".

Timoteus: Ja, ja, men barndopet är ändå en vidskepelse, med vilken en sann kristen kyrka med kristlig tukt icke kan äga bestånd; lättare skulle jag då tänka mig en kyrka utan dop alls.

Natanael: Jag vet icke riktigt, vad jag skall svara dig därpå; ty vad som är möjligt och icke möjligt, det är ett fält, som det är vanskligt för både dig och mig att inlåta oss uppå. Men på samma vis hade du utan tvivel kunnat mot apostlarnas dopsätt invända: "Med ett sådant dopsätt är det omöjligt, att en kristen kyrka med sann kristlig tukt kan äga bestånd; att så där hux flux efter en predikan döpa skaror av folk blott på den bekännelsen, att de tro Jesus vara Kristus, det kan icke annat än i kyrkan införa så många orena element, att en kristlig tukt omöjligt i längden kan uppehållas." Nej, broder, det beviset duger till ingenting.

Timoteus: Ja, men se på statskyrkorna? Hurudant är tillståndet inom dem?

Natanael: Beklagligt så visst, men därav följer alldeles icke, att barndopet är orsaken därtill. Förfall kan äga rum även utan barndop. Låt oss ömsesidigt och ärligt tillstå förfall, som verkligen förekommer - därpå skola vi alla vinna. Jag tror, att uppriktiga kristna inom alla samfund leva rättfärdigt och sedligt, och att alla skrymtare inom alla samfund äro i grunden osedliga. Och det tror nog även du. Alltså: förfallet har sin rot annorstädes, det är visst; och jämför jag i avseende på kristligt liv och kristlig tukt t.ex. metodistsamfundet, som övar barndop, med baptistsamfundet, så tror jag, att metodistsamfundet mycket väl uthärdar en sådan jämförelse både i vårt land och i andra länder. För resten, om världslighet, äregirighet, strid, bedrägeri och dylikt inom kyrkan äro en frukt av barndopet, då skulle ju inom baptistsamfundet intet sådant förekomma. Men är det så? Finns verklgien ingen världslighet, äregirighet, strid eller sådant inom edert samfund?

Timoteus: Jo, det måste vi nog medgiva.

Natanael: Men därmed vederlägger du ju alltså dig själv. Och det tyckes du vara dömd att göra på den ena punkten efter den andra. För min del tror jag, att förfallet inom statskyrkan huvudsakligen har sin rot i sammanblandningen mellan staten och kyrkan och icke alls i barndopet. För övrigt erkänner jag villigt, att det är mycket orent, som finnes inom alla barndöpande samfund, men det är icke heller allt rent, som ligger där utanför.

Timoteus: Men jag skall säga dig, min bäste broder Natanael, att jag har själv erfarit saligheten av att lyda Jesus i allt. I vår nybildade baptistförsamling här hava vi obeskrivligt saliga stunder, så att vi riktigt känna, att det är Jesu bud, vi hava följt, när vi låtit döpa oss.

Natanael: Jag tror också, att I haven gjort det i den tron, att det var Herrens vilja. Men den där glädjen bevisar för mig åtminstone ingenting; jag har hört adventister och andra, ja, till och med mormoner, tala alldeles på samma sätt om sina erfarenheter, och jag har ingen anledning att tro, att de talat osant; men aldrig kan jag däri se något bevis, att de haft rätt. När allt är nytt, är det glatt. När en människa kommer från världen till Gud, då är visst hennes glädje ett bevis på, att det är saligt att giva hjärtat åt Gud. Men när en kristen faller på något nytt, och han därav varder mycket glad, ja, så glad, som vore han nyss omvänd, då har den glädjen för mig ingen bevisningskraft. Jag har sett människor outsägligt glada av den tron, att världen är rättfärdig, ja, att de fördömda ligga i helvetet med förlåtna synder, men den glädjen bevisar ingenting. Bättre bevis måste det vara. Är saken sann, då är den sann, evad glädjen kommer eller går; är saken icke sann, så blir den icke sann genom den glädje, man i förstone känner därav. Låt några år gå. Då skolen I få uppleva samma erfarenheter som varje annan kristen församling. En baptistpastor sade till mig en gång: "Jag kan icke omtala, vilka saliga stunder vi i förstone hade vid våra dopförrättningar, men nu är det mer kallt. " Få se, få se, huru det blir hos eder!

Timoteus: Ja, men om det än går, såsom du spår, så blir barndopet ändå icke rätt. Det är en vidskepelse, som icke ens dess ivrigaste försvarare kunna förklara. Fråga dem bara! Den ene säger så och den andre så, och det råder ett fullständigt virrvarr ibland dem utan grund i Guds ord.

Natanael: Nu kommer du med en ny sak igen, och jag ville, att vi skulle skynda till huvudsaken i dina påståenden, nämligen att barndopet icke förekommit i apostlarnas dagar.

Timoteus: Å nej, drag dig icke undan, utan låt oss tala om den här saken först. Jag tror, att du inte vill in på det gebitet; det brukar också vara det, som mest besvärar alla barndöpare.

Natanael: Nej, du tager alldeles miste. För mig står saken så: om jag kan förklara barndopets betydelse eller icke, så beror barndopets riktighet alldeles icke därpå; en sak kan vara riktig, även om ännu ingen har kunnat riktigt förklara den. Det är sammalunda med nattvarden. Över den givas många stridiga och många vidunderliga förklaringar, men nog är nattvarden riktig ändå. Det var en gång en baptistförsamlings föreståndare, som sade till mig: "Vad är då barndopet? Jag har frågat Fjellstedt, jag har frågat Rosenius, jag har frågat andra framstående män, och alla hava de givit mig olika svar." Därpå frågade jag tillbaka: "Äro då baptisterna alldeles ense om betydelsen av sitt dop?" - "Å", svarade han, "det kan väl vara olika tankar även bland oss." - "Nå", sade jag igen, "vad anser då du dopet vara?" - "Ett bekännelsetecken", svarade han. - "Står det i Guds ord så?" frågade jag åter. - "Å nej", svarade han, "inte står det precis, men dopet skall väl någonting vara." - "Ser du, broder", svarade jag, "gäller det förklaring, så kunna vi taga varandra i hand, men likasom I icke viljen erkänna, att edert dop varder oriktigt för det, att I icke ären överens om dess betydelse, så mån I icke förundra eder, att icke heller vi anse barndopet oriktigt för det, att förklaringarna över dess betydelse äro så växlande..."

Timoteus: Och så tokiga sedan!

Natanael: Å ja, många av de försök som äro gjorda till dess förklaring, äro väl också enligt mitt förstånd tokiga; men gäller det den saken, så kunna även baptisterna i sina förklaringar mäta sig med vilka andra som helst. Vi skola taga såsom ett exempel Spurgeon. Han är ju en över hela världen känd och ansedd baptistpredikant. Jag har här ett arbete av honom, översatt på tyska. Där säger han om spädbarns salighet: "Barn, som dö, varda utan tvivel saliga; men märken väl - aldrig har ett barn blivit saligt annorledes än genom Jesu Kristi död. De varda alla pånyttfödda men icke genom sinnesändringens bestänkelse, utan det försiggår sannolikt i själva dödsstunden en underbar förändring hos dem genom en fläkt av den helige Anden; de varda bestänkta med Herren Jesu blod och tvagna från allt det ursprungliga fördärv, som de hava ärvt av sina föräldrar; och alltså avtvagna och renade ingå de i himmelriket." (Spurgeon: Bausteine zum geistl. Tempel, övers. Balmer-Rinck, 1861, s. 101) Jag må uppriktigt säga dig, att jag icke vet någon förklaring över barndopet så fantastisk som denna Spurgeons förklaring över spädbarns salighet. Måste barnen, för att ingå i himmelriket, genom en ny födelse renas från det medfödda fördärvet, så vet jag alldeles icke, varför det vore mer okristligt och vidskepligt att säga, att denna nyfödelse sker i dopet, än att säga, att den sker i dödsstunden. Kan den helige Anden i dödsstunden genom bestänkning med Kristi blod pånyttföda och rena det späda barnet, så begriper jag icke, varför han icke skulle kunna göra det en annan stund. Annars blir ju dödsstunden ett slags frälsande sakrament för barnen. Underligt synes det ock, att Gud skulle lämna barnen opånyttfödda, otvagna, obekväma att ingå i Guds rike, ifall de bliva vid liv, men däremot, om de dö, skynda att i dödens ögonblick utan tro pånyttföda dem. O, broder, tänk vilka fantasier, vilka lösa hugskott - och det hos sådana, som giva sig sken av att stå på så fast bibliskt grund! Men om barnen för att ingå i himmelen måste på något sätt renas från det medfödda syndafördärvet, så frågas: Står det någonstädes skrivet, att det sker i själva dödsstunden, såsom Spurgeon säger?

Timoteus: Nå ja, det där har jag icke så noga tänkt på; icke heller har jag hört eller sett, huru våra baptistlärare förklara det, eller vad Guds ord de hava att åberopa sig på i denna sak. Jag skall nog fråga dem därom.

Natanael: Ack ja, käre, gör det! Fråga dem och fråga snart och låt mig sedan veta, vad de svara. Give Gud, att också alla dina bröder började fråga och det på fullt allvar!

Timoteus: Ja, ja, det skall jag göra; men barndopet blir ändå icke rätt.

Natanael: Må vara det; men så är det icke heller rätt att så där förvirra de enfaldiga samt begagna sig av deras okunnighet för att genom oriktiga slutsatser överrumpla dem, såsom vore barndopets oriktighet bevisad därmed, att det gives så många förvända förklaringar över dess betydelse. Men har du något emot, att vi nu gå till huvudsaken i dina påståenden?

Timoteus: Nej, men därom kunna vi ju tala i morgon. Dels är tiden långt liden nu, dels kan jag då taga med mig en skrift, som avhandlar saken tydligt och med grundlig lärdom.

Natanael: Gör, som du vill. Välkommen igen!

Tolfte samtalet: Nya testamentet och barndopet

2009-04-04T02:07:00.003-07:00

Natanael: Nå du kommer nu. Med intresse har jag väntat på dig. Du är väl riktigt laddad, gissar jag.

Timoteus: Jo, det kan du lita på. Det ska bli underligt att se, huru du skall reda dig med det, som jag i dag har att säga dig.

Natanael: Gud give oss sinne, att bara söka sanningen! Vi skulle nu undersöka ditt påstående, att barndopet icke har förekommit under apostlarnas dagar. Det var ju så?

Timoteus: Ja, så var det; och ingen, som är ärlig mot sanningen, kan undgå att medgiva, att vi, baptister, i detta påstående hava rätt.

Natanael: Jag tror dock, att det finnes lika mycken ärlighet bland barndöpare som bland baptister. Därför låt oss hålla oss till själva saken. Och då vore det gott att få höra, varav du vet, att barndop aldrig förekommit under apostlarnas dagar.

Timoteus: Naturligtvis därav, att det ingenstädes i Nya testamentet omtalas, att apostlarna döpt barn. Ej heller förekommer någon befallning därom.

Natanael: Och intet förbud heller.

Timoteus: Ett sådant behövdes icke. Befallningen att döpa troende är en befallning att icke döpa andra än troende.

Natanael: Och ändå voro vi en gång överens, att det kan hända eder, att I döpen sådana, som icke tro. Och har nu Herren genom befallningen att döpa troende förbjudit att döpa sådana, som icke äro troende, så handlen I ju i strid mot hans ord, och ett sådant dop kan då aldrig bli rätt.

Timoteus: Ja, men de bekänna tro.

Natanael: Och det är alldeles icke detsamma som att vara troende.

Timoteus: Men vart vill du hän med en sådan där invändning? Du bara krånglar. Eller menar du väl, att dopet blir orätt därför, att vi icke äro några hjärterannsakare?

Natanael: Nej, men jag menar mig hava bevisat att du själv icke tror, att befallningen att döpa troende i och för sig innebär något förbud att under någon förutsättning döpa andra.

Timoteus: Men om jag tillsäger min tjänare att gå och tvätta alla gamla får i min hjord, så är detta liktydigt med ett förbud för honom att tvätta de små lammen.

Natanael: Nej, för ingen del. Han kan mycket väl tvätta icke blott lammen utan även killingarna, om han har tid och de behöva det; och husbonden skall kanske tacka honom, när han får veta det. Han skall aldrig i hans gärning se en överträdelse, ifall han icke är mer än lovligt inskränkt.

Timoteus: Men det omtalas icke heller något exempel i Nya testamentet, att apostlarna döpt barn.

Natanael: Säger du det? Det omtalas på flera ställen, huru apostlarna hava döpt hela familjer såsom fångvaktaren och hans hus (Apg. 16:33), Lydia och hennes hus (Apg. 16:15), Stefanus och hans hus (1 Kor. 1:16) o.s.v.

Timoteus: Ja, jag kunde just tro, att du skulle komma med denna gamla, utslitna invändning.

Natanael: Gammal är den visst, men om den är utsliten, det har jag alls icke klart för mig. Det händer, att det finnes något gott även i det, som är gammalt.

Timoteus: Ja men, käre Natanael, var ser du i dessa berättelser om hela familjers döpande ett enda ord, som visar, att spädbarn hava varit med? Kunde icke alla medlemmarna av dessa familjer vara fullväxta människor?

Natanael: Jo, visst kunde de det - det vill väl ingen neka. Men nu frågar jag tillbaka: Varav ser du, att spädbarn icke hava varit med? Det heter t.ex. om Lydia: Herren öppnade hennes hjärta, att hon gav akt på det, som talades av Paulus. Men när hon blivit döpt och hennes hus, bad hon och sade: "Om I ansen mig vara en på Herren troende, så kommen och bliven i mitt hus." Hur gammal detta ställe än är, och hur mycket barndöpare och baptister än hava slitit därpå, så är det dock för mig omöjligt att se, att i denna berättelse ett ord finnes, som visar, att spädbarn icke kunnat vara med i hennes hus. Har jag medgivit, att alla medlemmarna kunnat vara fullväxta, så bör även du medgiva, att i berättelsen ingenting finnes, som hindrar, att spädbarn kunnat vara med.

Timoteus: Men det är osannolikt, att Lydia hade man, ty hon drev själv en rörelse.

Natanael: Och har du aldrig sett eller hört exempel därpå, att en gift kvinna kunnat idka handelsrörelse? För övrigt kunde ju Lydia vara änka. Nog har du så mycket förstånd, att du inser, huru klen en sådan där invändning är. Då kan du så gärna anföra, vad en baptistförfattare anmärker: "Det är osannolikt, att Lydia haft några barn, ty då hade hon icke gärna kunnat idka handel" - alldeles som såge vi icke alldagligen gifta kvinnor och unga änkor med små barn idka både handel och annan näring! Ja, hur mången ung änka tvingas icke till sådant just för sina späda barns skull, som hon måste försörja?

Timoteus: Men om hon än hade små barn, så är det dock alls icke troligt, att hon hade dem med sig på en så lång resa; ty hon var från staden Thyatira.

Natanael: Och kunde hon icke vara bosatt i Filippi, fastän hon var bördig från Thyatira?

Timoteus: Å jo, nog kunde hon det.

Natanael: Och det är så mycket troligare, som det talas om "hennes hus" i Filippi. Hade hon endast på resa för handelns skull tillfälligtvis uppehållit sig i Filippi, så hade hon nog icke talat om "sitt hus" där. Nej, det är alltför löst ditt tal.

Timoteus: Men även bibeltolkaren Meyer, som dock är en barndöpare, anmärker vid berättelsen om Lydias dop: "Om det fanns barn i judiska och hedniska familjer, som övergingo till kristendomen, så har man att antaga, att de döptes, om de voro så pass utvecklade, att de kunde bekänna samt bekände sig till tron på Jesus såsom Messias; ty detta var det nödvändiga villkoret för dopets erhållande."

Natanael: "Man har att antaga", säger han, men icke bevisar man därmed någonting. Huru Meyer svamlar i denna sak, skall du märka därav, att han förklarar barndopet vara rätt, medan han på samma gång överallt söker genom sådana där "antaganden" visa, att det var främmande för apostlarna - alldeles som om apostlarna icke hade förstått, vad som var rätt och gott, samt kunnat handla därefter! Nej, broder, familjedop omtalas i Nya testamentet på flera ställen, och de omtalas såsom en naturlig sak, och det är fåfängt varje försök att ådagalägga att spädbarn icke kunnat vara med därvid. Har man rörande fångvaktarens hus velat bevisa, att alla medlemmar av hans hus voro troende och således uppväxta, emedan det heter, att "han fröjdade sig med allt sitt hus, att han (eller: sedan han) blivit troende på Gud", så finnes däremot ingenting sådant i berättelsen om Lydias och hennes familjemedlemmars dop.

Timoteus: Nå ja, om jag nu medgiver, att spädbarn kunnat vara med i Lydias hus, vart vill du komma därmed? Vad har du därmed bevisat för barndopet? Rakt ingenting.

Natanael: Låt vara det. Men jag har bevisat en annan sak, nämligen att man med de historiska underrättelser, som Nya testamentet lämnar oss, varken kan säga, att barndop förekommit, eller att det icke förekommit under apostlarnas dagar.

Timoteus: Men om barndop hade förekommit, så skulle det väl någonstans särskilt omtalas.

Natanael: Detta är åter en orimlig slutsats. Du vill därmed hava sagt: vad som i Nya testamentet icke särskilt omnämnes, det har icke heller på apostlarnas tid förekommit. - Men vid närmare eftersinnande skall du lätt finna, att det är alldeles falskt att resonera så.

Timoteus: Huru så? Skall icke i denna sak den frågan något betyda: Huru står det skrivet?

Natanael: Jo, visserligen - ifall det nämligen står något skrivet därom. Stode det skrivet: "Barn döptes aldrig av apostlarna", eller: "Barn döptes alltid av apostlarna", då skulle vi högt i vädret höja den väldiga släggan: "Det står skrivet", samt därmed krossa allt motstånd. Men helt annat blir förhållandet, när det gäller en sak, som icke alls särskilt omtalas i Nya testamentet.

Timoteus: Huru så? Mig synes, att om den icke alls omtalas, så betyder det, att apostlarna aldrig hava vetat av den saken. Här må det tillåtas mig att tillämpa ett ord av Tertullianus. Han säger angående rättigheten för en kristen att bära militärkransen: "Om det säges vara rätt att bära kransen, emedan det ingenstädes förbjudes, kan man svara, att det icke är rätt just därför, att det ingenstädes befalles. Du torde måhända säga, att det, som ej förbjudes, är därför tillåtet; nej, det är förbjduet därigenom, att det icke är uttryckligen tillåtet." Detsamma gäller barndopet; det är förbjudet därigenom, att det ej är uttryckligen tillåtet.

Natanael: Vet du, det förundrar mig högeligen, huru du kan komma fram med något sådant. I vårt första samtal medgav du ju själv, att där Bibeln icke giver något bestämt bud, där äga vi frihet, emedan saker väl kunna vara riktiga, även om de icke omtalas i Bibeln.

Timoteus: Ja, sådant kan sägas, när det gäller mindre viktiga ting. Helt annat blir däremot fallet, när det är fråga om gudstjänstliga inrättningar, som man iakttager i ändamål att dyrka, tillbedja och tjäna Gud. Där måste våra handlingar grunda sig på: "Det står skrivet."

Natanael: Men varför talade du då om militärkransen? Den hade väl ingenting att göra med gudsdyrkan?

Timoteus: Nå ja, det må medgivas. Men som jag sagt: gudstjänsthandlingar måste vara grundade på Guds bud. Vad som icke är påbjudet, det är förbjudet.

Natanael: Detta är en invändning, som verkligen är värd att undersöka. Kommer du ihåg något exempel i Nya testamentet, att uppväxta barn, som voro födda av kristna föräldrar, någonsin hava blivit döpta?

Timoteus: Ja visst; fångvaktaren i Filippi och andra, som döptes med hela sitt hus; där hava naturligtvis även uppväxta och troende barn varit med.

Natanael: Nej, icke så, icke så. När judar och hedningar övergingo till kristendomen, då döptes nog de och deras barn. Men här var fråga om barn, födda av föräldrar, som voro kristna. Ser du, man kunde ju tänka: Kristi dop var ett proselytdop, som skulle och skall användas, när judar och hedningar övergå till kristendomen, men som aldrig skulle eller skall fortsättas inom de kristna familjerna; därför skola barn, som födas av döpta föräldrar, själva icke döpas, när de vuxit upp och kommit till tron. Jag skall taga en bild. Om en tysk med sina barn vill bliva svensk medborgare, så måste det ske genom en särskild handling. Men om barn sedan födas av honom, så behöves ingen liknande handling för dem. De äro svenskar därigenom, att de äro födda av en svensk medborgare. Tänk, om det nu förhåller sig sammalunda med dopet, så att barn, som födas av döpta föräldrar, icke alls skola döpas!

Timoteus: Å, sådana tokerier!

Natanael: Tokerier, säger du? Så mycket mindre kan här bli tal om tokerier, som frågan helt naturligt giver sig själv ur den judiska seden. När nämligen hedningar övergingo till judendomen, så döpte man dem och deras små barn. Men om de sedan födde barn, så ansågos dessa icke behöva något dop. Men huvudfrågan är denna: Vet du då något exempel ur Bibeln därpå, att barn, som voro födda av troende föräldra, någonsin döptes, sedan de vuxit upp och blivit troende? Du må veta, att min fråga icke är framställd på skämt. Apostlagärningarna omfatta en tid av vid pass 30 år, och under den tiden hunno inom de kristna familjerna säkert många hundra, ja, kanske tusen, barn födas, växa upp och bliva troende. Men vet du något exempel på, att ett sådant barn verkligen döptes?

Timoteus: Nå, inte står det något särskilt exempel omtalat, men det är väl klart, att så har skett i alla fall. Herren har befallt, att man skall göra folken till lärjungar och döpa dem, och då är det befallt att döpa alla, som blivit troende.

Natanael: Nej, alldeles icke. Herrens befallning gäller missionen bland judar och hedningar. Men om dop av kristnas barn finnes ingen befallning och ingen berättelse i Nya testamentet. Det är hos kyrkofäderna vi få de första meddelandena därom. Och huru går det då med ditt påstående, att vad som icke omtalas i Nya testamentet, aldrig heller har på apostlarnas tid förekommit, ja, att det, som icke är uttryckligen medgivet, just därigenom är förbjudet! Huru hänger det ihop?

Timoteus: Det begriper du väl, att Nya testamentet icke särskilt omtalar allt, som i den apostoliska kyrkan förekommit.

Natanael: Jo, den saken har jag begripit länge, men det var du, som behövde undervisning därom. Och den stora lärdom, vi härav hava att hämta, är den, att om en sak icke särskilt omnämnes, så kan man därmed icke bevisa, att den icke har förekommit.

Timoteus: Men på det där viset gör du ju alldeles om intet allt, vad du själv har talat om dopets höga betydelse.

Natanael: Nej, jag visar blott, till vilket slut ditt eget resonemang måste leda, om man fullföljer det ända till slutet. Men låt oss nu se på en annan sak, där samma förhållande äger rum. Vet du, att i Nya testamentet något exempel omtalas, att troende kvinnor deltagit i nattvarden?

Timoteus: Si så där! Väntade jag icke, att du skulle komma med den där gamla utslitna invändningen igen.

Natanael: Nå, nå, lugna dig litet! Gammal är invändningen för visst, men om den är utsliten, vet jag icke. Det är en annan sak, som är möjlig, nämligen att din hörsel är utsliten, och det kunde ju böra i Guds fruktan undersökas.

Timoteus: Ja, men kan du tänka dig något ynkligare än att vilja bevisa barndopets riktighet därmed, att det icke i Nya testamentet särskilt omtalas, att kvinnor deltagit i nattvarden?

Natanael: Jag vet aldrig heller, att någon har försökt att bevisa något sådant.

Timoteus: Men Wiberg bevisar dock med Nya testamentet, att kvinnor deltagit i nattvarden (Wiberg, a.a. sid. 36-40).

Natanael: Det är ett fullkomligt misstag. Han anför en mängd omständigheter, som göra det troligt, att de deltagit - alldeles såsom vi gå till väga, när det är fråga om barndopet. Men något bud om kvinnors deltagande i nattvarden eller något exempel därpå kan han alls icke anföra. Därför skulle du här tillämpa samma regel, som du ville göra gällande om banrdopet: "Vad som icke är befallt, det är förbjudet." Och det så mycket mer, som det är uppenbart, att ingen av de kvinnor, som följde Jesus, icke ens hans moder Maria, fick vara med, när han instiftade nattvarden, ehuru de befunno sig i Jerusalem. Detta exempel bevisar, trots alla Wibergs undanflykter, med fullkomlig tydlighet, vad jag ville bevisa, nämligen att en sak, även en gudstjänsthandling, kan hava förekommit i den äldsta kyrkan, fastän den icke särskilt omtalas i Nya testamentet. Men är detta riktigt, så gäller det icke blott kvinnors nattvardsgång och kristna föräldrars uppväxta barns dop, utan också barndopet. Att det icke särskilt omtalas, bevisar alldeles icke, att det icke har förekommit.

Timoteus: Men då Nya testamentet uttryckligen säger, att i Kristus är ingen åtskillnad på man och kvinna, då det uttryckligen står, att både män och kvinnor voro döpta (Apg. 8:12), och att lärjungarna samlades till bröds brytande och böner, är det då icke sofisteri att vilja jämföra detta med späda barns dop, som står i rak strid mot Kristi förordning om dopet. För övrigt innehade ju kvinnorna en framstående plats som diakonissor i församlingen.

Natanael: Ja, för dig kan det väl låta såsom sofisteri. Men det är i alla fall så, som jag har sagt. Att män och kvinnor döpte, det står, men att kvinnor också deltagit i nattvarden, det står ingenstädes, och det förundrar mig, att du icke finner det besynnerligt, att det ena icke står, när det andra står. Att det i Kristus Jesus ingen skillnad är "på man och kvinna", det är något som även gäller barn: i Kristus Jesus är ingen skillnad på "äldre och barn" - om icke den skillnaden, att barnen äro de största i Guds rike, och att de äldre måste varda såsom barn för att kunna gå där in. Att kvinnor voro diakonissor, d.v.s. tjänarinnor i församlingen, det står, men att de deltagit i nattvarden, det säges ingenständes, och ändå tror du, att de det gjort.

Timoteus: Men endast därmed, att kvinnorna voro församlingens medlemmar, är även bevisat, att de togo del i nattvarden. (Jf W P: "Barndopets historia")

Natanael: Ja, för den som tager ett påstående såsom bevis. Men i Bibeln står det ingenstädes,

och det är besynnerligt, att den saken icke gäller för dig lika mycket, när det är fråga om kvinnors nattvardsgång, som när det är fråga om barns sop. Huru kan det komma till?

Timoteus: Men kvinnorna voro dock lärjungar, och för lärjungar är nattvarden instiftad.

Natanael: Att kvinnor kunde vara lärjunginnor, det se vi t.ex. av Apg 9:36, där det heter om Tabita, att hon var en "lärjunginna"; men skola vi på baptisernas sätt krama ord, så frågas, var det står, att "lärjungar och lärjunginnor" voro samlade för att bryta bröd.

Timoteus: Men kunna icke kvinnor med inbegripas, när det säges "lärjungarna"?

Natanael: Jo, alldeles visst kunna de det ( enligt vad jag tror), alldeles såsom spädbarn kunna med inbegripas, när det är fråga om, att hela familjer döptes, men icke står det särskilt omnämnt. Och att det icke var klart, att kvinnor alltid med inbegrepos, när det sades "lärjungarna", det skall du förstå av många ställen. I Mark. 14:14 läsa vi Kristi ord: Var är härbärget, där jag må äta påskalammet med mina lärjungar? Och där var inga kvinnor med, utan endast "de tolv". I Apg. 21:4,5 står det, att alla lärjungarna "samt med kvinnor och barn" följde Paulus till stranden, och där ser du alltså åter ett ställe, där med lärjungarna menas blott männen, eftersom kvinnorna nämnas särskilt såsom varande i sällskap med "lärjungarna", d.v.s. männen. Summan av vår undersökning är alltså den, att en sak, även en gudstjänsthandling, mycket väl kan hava förekommit, fast den icke särskilt omnämnes. Det erkände du också själv, när det gällde andra ting, men icke när det gällde barndopet. Ty då råkade den där annars riktiga slutsatsen i strid mot dina åsikter, och då vart den strax oriktig.

Timoteus: Ja, ja, det må vara med det där huru som helst; barndopet är ändå icke rätt. Du har redan erkänt, att apostlarna gingo så till väga, att de först predikade evangelium och sedan döpte dem, som blevo troende.

Natanael: Ja, och på samma sätt gå ju även våra barndöpande missionärer till väga. När de komma ut bland judar eller hedningar, så predika de först, och sedan döpa de dem, som varda troende. Men huru apostlarna gingo till väga med de troendes späda barn, när de döpte deras familjer, och huru de gingo till väga, när inom de döptas familjer barn föddes, därom är i Nya Testamentet icke ett enda ord sagt. I den saken kan man alltså med de historiska underrättelser, som Nya testamentet lämnar oss, alls ingenting bevisa, vare sig för eller mot barndopet. Om du läste i en missionshistoria, att den och den missionärens verksamhet ute i hednavärlden blivit så välsignad av Gud, att flera hundra hedningar på ett år blivit omvända och döpta, då kunde du på grund av den underrättelsen alls icke säga, huruvida missionären vore baptist eller barndöpare. Och ville du på den grund, att hans berättelse ingenting särskilt nämnde om barndop, påstå, att han måste vara en baptist, så kunde du göra ett grovt misstag. Ty han kunde lika väl vara en barndöpare.

Timoteus: Ja, men då det till exempel i Apg. 8:12 säges, att både män och kvinnor döptes, så nämnas där inga barn. Och varför det? Tror du, att det ej fanns några barn i Samarien? Eller funnos där inga späda barn i de omvändas hus? Om du medgåve, att här funnits barn, så skulle detta innebära, att barnen icke blivit döpta.

Natanael: Alldeles riktigt, om nämligen med uttrycket "män och kvinnor" framställdes olika åldrar. Men nu betecknar uttrycket "män och kvinnor" icke olika åldrar utan olika kön, och barnen utgöra intet tredje kön till skillnad från "män och kvinnor". Antag, att du i den nyss nämnda missionsberättelsen läste: "Missionärernas verksamhet välsignades så rikligen, att på ett år flera hundra hedningar, både män och kvinnor, blevo döpta." Menar du, att du då skulle med detta uttryck kunna bevisa, att missionären vore baptist, eftersom där endast nämndes män och kvinnor men inga spädbarn? Nej, den frågan vore ännu oavgjord, huruvida missionären vore baptist eller barndöpare, ty han kunde lika väl vara det ena som det andra. Och precis lika litet avgöres genom det av dig anförda språket den frågan, huruvida apostlarna döpte barn eller icke.

Timoteus: Ja, jag säger igen: att tala med dig lönar sig ej, ty du kan krångla bort de allra enklaste saker. På det viset blir ju hela dopet ovisst och vacklande, så att man till sist icke vet något därom.

Natanael: Lugna dig, min broder! Vad jag gjort, det är endast, att jag visat ohållbarheten av en mängd dristiga påståenden, som I, baptister, fordren, att vi skola antaga såsom solklara satser, med vilka I ock åter och åter förvirren de enfaldiga, vilka tro, att saken är förlorad, därför att de själva blivit svarslösa. Emedan detta stridssätt icke lyckas alldeles lika bra med mig, så måste jag genast heta en krångelmakare. Men vill du nu, att vi gå vidare för att i kyrkans äldsta historia söka, om vi kunna finna någon antydan om tiden för barndopets uppkomst?

Timoteus: Ja, och där är det du äntligen skall komma till korta. Men vi spara därmed till i morgon.

Natanael: Gärna det. Välkommen då!

Trettonde samtalet: De apostoliska fäderna och Ireneus

2009-04-04T02:07:00.001-07:00

Timoteus: Nu kommer jag igen. Jag har mycket tänkt på vårt samtal i går. Till slut har jag kommit till följande resultat: Antag, att du har rätt, att Nya testamentet icke bestämt avgör, huruvida apostlarna plägat döpa späda barn eller icke: då anser jag, att en uppväxt, troende kristen bör för säkerhets skull låta döpa sig, även om han är döpt såsom barn.

Natanael: Nej, har man då hört på sådant resonemang förr! Tvärtom skulle jag tänka: Kan man icke ur Nya testamentet hämta mer avgörande bevis mot barndopet, så bör en kristen utan tvivel för säkerhets skull döpa sina små barn. Men jag hoppas, att när vi komma till slutet av våra samtal, så skola vi icke behöva stå på en så obestämd och vacklande ståndpunkt.

Timoteus: Få väl se! Var icke för säker!

Natanael: Men innan vi övergå till att granska kyrkofädernas vittnesbörd, måste vi först vara ense om, huru stor tillit man får och bör skänka dem. Wiberg säger: "Vad angår kyrkohistoriens förmenta vittnesbörd, så må i första rummet nämnas, att för en kristen, som tager den heliga Skrift allena till regel för sin kristliga tro coh vandel, det icke kan innehålla något gällande bevis varken för eller emot barndopet. - Vad angår hög ålder, så är villfarelsen så gammal som Adam, och Antikrists ande verkade redan i apostlarnas dagar.

Timoteus: Ja, ja, Wiberg har allt rätt i den saken. Vittna kyrkofäderna med Skriften, då är deras vittnesbörd gott, och då tro vi ej för deras vittnesbörds skull utan för Skriftens. Vittna däremot kyrkofäderna emot Skriften, då låta vi deras vittnesbörd fara såsom falskt men behålla Skriften.

Natanael: Rätt så. Men om de lämna oss en historisk upplysning, som varken finnes i Bibeln, icke heller strider mot det, som Bibeln säger, vad värde skola vi då tillerkänna deras vittnesbörd?

Timoteus: Det är svårt att avgöra den saken i allmänhet; det kommer an på, vad det är fråga om.

Natanael: Jo, t.ex. om de låta oss veta, att kejsar Nero anställde en gruvlig förföljelse i Rom mot de kristna, och att Petrus under den förföljelsen vart korsfäst, skola vi då säga: "Eftersom detta icke står i Bibeln utan bara hos kyrkofäderna, så förkasta vi det såsom människofunder!"

Timoteus: Nej, för ingen del.

Natanael: Och om de låta oss veta, att uti den apostoliska församlingen även kvinnor deltagit i nattvarden, skola vi då icke hålla dem för trovärdiga, emedan vi i Nya testamentet icke kunnat uppvisa något bud därom eller något exempel därpå?

Timoteus: Jo, för all del, det förstås.

Natanael: Men om de skulle låta oss veta, att uti den apostoliska församlingen även barndop förekommit - - - ?

Timoteus: Men det göra de icke. De lärdaste och grundligaste vetenskapsmän medgiva det.

Natanael: Lärdast och grundligast i dina ögon äro naturligtvis de, vilka tala så, som du tänker. Men jag lämnar den där saken tills vidare och säger: om de där kyrkofäderna ändå skulle låta oss veta, att barndopet vore en apostolisk inrättning - - ?

Timoteus: Lämna även ditt "om"! Skulle de det göra, så skulle jag med Wiberg utan den ringaste tvekan säga: "Villfarelsen är lika gammal som Adam." Men nu göra de det icke.

Natanael: Jag skall dock visa dig, att denna sak har en mycket allvarsammare sida, än du och dina vänner någonsin trott. Huru vet du t.ex., att Matteus evangelium är Guds ord?

Timoteus: Därav att det är skrivet av aposteln Matteus. Men vad hör det hit?

Natanael: Vänta litet, så skall du få se det. Varav vet du, att Matteus evangelium är skrivet av Matteus? Står det i Bibeln, att han skrivit det?

Timoteus: Det var då en besynnerlig fråga!

Natanael: Må vara det. Men när det nu icke står i Bibeln, att han skrivit det, varav vet du det då?

Timoteus: Det har jag aldrig tänkt på.

Natanael: Nuväl, då vill jag säga dig. Det är av kyrkofädernas vittnesbörd, vi veta det. Endast på grund av detta vittnesbörd är det, vi tro, att Matteus evangelium är av Matteus, att Markus evangelium är av Markus, att Johannes evangelium är av Johannes o.s.v. Tag bort deras vittnesbörd, lär människor att förakta det, och den dag skall komma, då de skola fråga dig: "Huru veta vi, att de böcker, som du säger vara Guds ord, äro skrivna av apostlarna?" Vad vill du svara dem på den dagen? Säger du: "Det veta vi genom de äldsta kyrkofädernas vittnesbörd", så skola de svara dig igen, såsom du själv lärt dem: "Kyrkofäderna - - vem kan lita på dem? En kristen kan i en så livsviktig fråga icke lita på människor! O säg: vad Guds ord hava vi därpå, att dessa skrifter äro av apostlarna?" Min broder, den dagen kan bliva dig en het dag.

Timoteus: Ja, det måste jag medgiva, att den där saken är mycket allvarsammare, än jag någonsin har tänkt. Jag begriper icke, varför våra baptistlärare aldrig påpeka sådant.

Natanael: Det gläder mig emellertid, att du själv vill stanna för vikten av denna fråga. Jo, även utom apostlakretsen hava funnits män, uppfyllda med den helige Anden, vilka beseglat sin tro med sitt blod, och vilkas historiska uppgifter äro fullt ut lika pålitliga som några andra. Och i avseende på sådana stycken, rörande vilka vi sakna historiska underrättelser i Nya testamentet, äro vi hänvisade just till de äldsta kyrkofädernas vittnesbörd för att få veta, huru det ursprungligen tillgått i den äldsta församlingen. Och vi kunna lita på deras vittnesbörd.

Timoteus: Ja, vi må medgiva det. Jag menar, att du ändå icke skall komma långt med ditt barndop. Men innan vi gå in på historien, vill jag, att vi skola taga 1 Kor. 7:14 i betraktande. Det innehåller ett avgörande bevis emot barndopet. Paulus säger: Om någon broder har en icke troende hustru och hon samtycker att bo med honom, så förskjute han henne icke. Och om någon troende hustru har en icke troende man och han samtycker att bo med henne, så förskjute hon icke mannen. Ty den icke troende mannen är helgad i hustrun och den icke troende hustrun är helgad i brodern (d.v.s. i den troende mannen), emedan annars edra barn äro orena, men nu äro de heliga. Där ser du, att barnen framställas såsom heliga utan avseende på något dop alls.

Natanael: Ja, här är först uppenbart, att aposteln icke kan mena, att den hedniske mannen har blivit en helig människa genom sitt äktenskap med den kristna hustrun. Ty helig blir en människa endast genom tron på Kristus. Här är därför fråga endast om den äktenskapliga sammanlevnaden. Blir den troende kvinnan såsom hustru ohelgad i den äktenskapliga sammanlevnaden genom den icke troende mannen? Nej, säger aposteln, tvärtom blir den icke troende mannen såsom äkta man helgad genom den troende hustrun, så att deras könsumgänge icke blir något oheligt, som hustrun behöver vara rädd för. Annars, säger han, vore ju edra barn orena, men nu äro de heliga. Lika visst som Paulus i barn av judar sett judebarn och i barn av hedningar hednabarn, lika visst har han i barn av kristna sett kristna barn, vilka lika visst tillhöra den kristna församlingen, som judebarn tillhöra judafolket, och hednabarn tillhöra hednavärlden. Och kristna barn äro de, även om endast den ena makan var kristen, när de föddes. Äro de däremot barn av en kristen, men födda på den tid, då denne ännu var hedning eller jude, så äro de naturligtvis hednabarn eller judebarn och bliva icke kristna barn därigenom, att deras fader eller moder blir kristen. I sådant fall bliva de kristna barn därigenom, att de med den troende fadern eller modern döpas till Kristus. Och vill du nu säga, huru det kan vara "ett avgörande bevis" mot barndopet, att Paulus betraktar barn av troende föräldrar såsom heliga? Tvärtom borde det väl från din synpunkt synas såsom ett skäl för, att de skulle döpas, eftersom I ju sägen, att endast de, som äro heliga, skola döpas.

Timoteus: Ja, ja, jag medgiver, att det där är litet kinkigt. Men låt oss nu komma till historien. Och då skall jag till en början läsa några ord, som Wiberg hämtat från den tyske kyrkohistoriske författaren Neander, vilken ju var ett stort och ädelt sanningens vittne. De lyda så här (A. Wiberg: Är du döpt? sid. 26): "Bruket att döpa barn låg avlägset från den apostoliska tiden. Den slutsatsen, att barnens dop icke kan hava ett apostoliskt ursprung, föranledes icke allenast därav, att späda barns dop först så sent med säkerhet omtalas, utan ock därav, att motstånd mot detta bruk länge fortfort... Vid slutet av andra århundradet visar sig Tertullianus såsom en ivrig motståndare mot barndopet: ett bevis, att detta bruk icke ännu hade börjat betraktas såsom en apostolisk inrättning... Av dessa orsaker förklarade sig Tertullianus emot barndopet, som vid denna tid säkerligen icke var ett allmänt rådande bruk, icke ännu var betraktat såsom en apostolisk inrättning. Tvärtom: såsom Tertullianus yttranden göra det högst sannolikt, hade det just nu begynt att utbredas och betraktades därför av många såsom en nyhet". - Vad säger du om ett så märkvärdigt yttrande av en så lärd man och därtill av en, som själv är barndöpare? Om barndopet förekommit i den apostoliska församlingen, så borde man väl få se ett ord därom hos de apostoliska fäderna, som voro apostlarnas omedelbara lärjungar. Men nej, de veta ingenting därom.

Natanael: Alldeles misstag. Att en sak kunnat äga rum utan att vara särskilt omtalad i de få skrifter, som vi från den tiden hava i behåll, det hava vi ju förut talat om och insett. I de skrifter, som ansetts vara författade av de apostoliska fäderna, omnämnes dopet blott på några få ställen. På dessa ställen säges alls ingenting om, vilka som skola döpas; men där förekomma antydningar, som visa, huru de apostoliska fäderna betraktat dopet, och det är ju av intresse att känna dem. Hos Barnabas, Pauli lärjunge och följeslagare, läsa vi: "Vi nedstiga i vattnet, fulla av synd och orenlighet, men vi stiga upp därutur, bärande såsom frukt gudsfruktan i hjärtat och havande hoppet till Jesus i anden" (Barnabas brev, kap. 11). När man läser dessa ord, kan man icke undgå att erinra sig Ananias ord till Paulus: Stå upp och låt döpa dig och två av dina synder, åkallande Herrens namn. (Apg. 22:16). I början av samma kapitel kallar Barnabas dopet ett dop, som förer till syndernas förlåtelse, och när man läser det, nog kommer man då ihåg Petri ord: Ändren edert sinne, och var och en av eder låte sig döpas till syndernas förlåtelse. (Apg. 2). På samma sätt talar Hermas (2:3): "Det finnes ingen annan sinnesändring än den, när vi stiga ned i vattnet och erhålla syndernas förlåtelse, för att icke vidare synda utan kvarbliva i renheten." I 3:9:16 talar samme Hermas följande: "Förrän en människa erhåller Guds Sons namn, är hon bestämd åt döden, men när hon erhåller detta sigill, befrias hon från döden och lämnas åt livet. Men detta sigill är vattnet, i vilket människorna nedstiga, bundna under döden, men ur vilket de uppstiga, bestämda åt livet." I 1:3:3 säger han åter: "Edert liv har blivit och skall bliva frälst genom vattnet." - Ja, så nödvändigt anser han dopet vara till frälsning, att de rättfärdiga, som utan dop avlidit i Gamla testamentet, skola döpas i dödsriket genom apostlarna (3:9:16).

Timoteus: Tänk så tokigt!

Natanael: Låt vara det, men en sak står dock kvar: tror du nämligen, att personer, som haft sådana åsikter om dopets kraft och vikt, hava lämnat de troendes späda barn odöpta? Jag för min del anser det alldeles omöjligt.

Timoteus: Men är det då så säkert, att de nämnda skrifterna verkligen äro skrivna av apostlarnas lärjungar?

Natanael: Vad nu? När dessa skrifter börja att vittna emot dina åsikter, då misstänker du dem genast för att vara oäkta. Hade de vittnat emot barndopet, så hade du kanske icke dragit deras äkthet i tvivelsmål. Dock vill jag gärna medgiva, att deras äkthet är tvivelaktig, ehuru vittnesbörden för Barnabas är mycket starka. De äro emellertid gamla, mycket gamla, enligt de lärdas mening skrivna i början av andra århundradet; i den gamla kristna kyrkan åtnjöto de också högt anseende. Men gärna för mig må vi lämna dem. För mig tyckes det emellertid vara klart, att sådana åsikter om dopet vittna om barndopets tillvaro. Och vem det än må vara, som skrivit dem, så antyda de barndopets tillvaro redan i början av andra århundradet - alltså långt innan Tertullianus såg dagens ljus.

Timoteus: Nå ja, låt så vara, låt så vara! Men vi lämna dem nu i alla fall, då de icke ändå giva något direkt bevis. Säkert är alltså, att vi först i slutet av andra eller i början av tredje århundradet hava direkta vittnesbörd om barndopets tillvaro. Tänk du: Först tvåhundra eller trehundra år efter Kristi och apostlarnas tid får man av historien något veta därom! Det betyder något det!

Natanael: Lugna dig ett ögonblick! Du talar alldeles så, som trodde du, att andra århundradet är detsamma som tvåhundra år efter Kristi och apostlarnas tid. Men det torde du veta, att andra århundradet började år 100 efter Kristi födelse och på den tiden levde sannolikt ännu aposteln Johannes.

Timoteus: Men låt oss gå till Tertullianus nu!

Natanael: Nog hinna vi till Tertullianus, och jag fruktar, att när vi hunnit till honom, så skall du få brådare än jag att hinna ifrån honom. Vi vilja nu först kasta en blick på en något äldre samtida till Tertullianus, nämligen Ireneus, vilken var född omkring 140 år efter Kristi födelse och dog martyrdöden år 202. Han var i sina yngre år lärjunge till Polykarpus, vilken i sin ordning var lärjunge till aposteln Johannes och dog martyrdöden år 167. Du ser således, att när vi hava att göra med dessa män, så befinna vi oss mycket nära, ja, alldeles inpå den apostoliska tiden. Om sin lärotid hos Polykarpus säger Ireneus: "Jag nedskrev, vad jag hörde, icke på papperet utan i mitt hjärta, och med Guds nåd uppfriskar jag det alltjämt i min erinring."

Timoteus: Men Ireneus talar ju icke ett ord om barndopet.

Natanael: Låt oss se! Han säger så här: "Kristus kom för att frälsa alla genom sig själv, alla säger jag, som genom honom pånyttfödas till Gud, spädbarn, små barn, barn, ynglingar och äldre. Därför kom han genom varje ålder och blev för spädbarnen ett spädbarn, helgande spädbarnen, ibland de små barnen ett litet barn, helgande dem, som äro av den åldern, tillika vorden för dem ett exempel av fromhet och rättfärdighet och undergivenhet; ibland ynglingarna en yngling, blivande ett exempel för ynglingarna och helgande dem åt Gud. På samma sätt har han också bland de äldre blivit en äldre man" o.s.v.

Timoteus: Men han talar ju där icke ett ord om barnens eller andras dop. Om detta ställe anför också Wiberg ett ord av d:r Hagenbach, som lyder så här: "Även det äldsta i fädernas skrifter förekommande stället (Ireneus adv. her. 2:22:4) bevisar intet för barndopets apostoliska ursprung. Det uttrycker blott den sköna idén, att Jesus uti varje ålder var en återlösare för varje ålder, men att han blivit en återlösare för barnen genom dopvattnet, säger det icke" (Hagenbach: Lehrbuch der Dogmengeschichte, sida. 161, Wiberg sid. 130). - Är icke det förträffligt sagt?

Natanael: Låt oss se! Huru var det Ireneus sade? Kristus, sade han, kom för att genom sig själv frälsa alla, som genom honom pånyttfödas till Gud - och sedan uppräknade han alla åldrar från och med spädbarnet, som ännu icke kan tala. Du ser således, att Ireneus talar om något vida mer än blott "den sköna idén", att Jesus i varje ålder var en återlösare för varje ålder. Han angiver också uttryckligen det sätt, varpå han tänkte, att människor av varje ålder skulle frälsas genom honom, nämligen på det sätt, att de genom honom pånyttfödas till Gud - och där ligger knuten, som det icke går an att hoppa över, även om d:r Hagenbach gör det. Nu frågas, vad Ireneus menat med ordet "pånyttfödelse".

Timoteus: Ja, att han icke har menat dopet, det medgiva till och med de grundligaste barndöparteologer.

Natanael: Nå ja, låt oss se! I samma skrift, första bokens 18:e kapitel, kallar han dopet "nya födelsens dop till Gud".

Timoteus: Men jag tror, att han där icke talar om vattendopet utan endast liknar nya födelsen själv vid ett dop.

Natanael: Tänker du det, så vill jag anföra ett annat ställe av samma skrift. I tredje bokens 19:e kapitel säger han: När Kristus lämnade apostlarna makten till pånyttfödelse till Gud, sade han: "Gån ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem." Att Ireneus kallar döpelsen en pånyttfödelse, är ju icke heller underligt, då detta uttryckssätt säkert var vanligt. Justinus Martyr, som dog omkring år 160 efter Kristi födelse, säger i en till kejsaren ingiven försvarsskrift: "Så många, som övertygas av tro, att, vad vi lära, är sant, och företaga sig att leva efter vår lära, undervisas att fasta och bedja Gud om sina synders förlåtelse, under det vi fasta och bedja med dem. Därpå ledsagas de av oss till ett ställe, där det finnes vatten, och pånyttfödas på samma pånyttfödelsesätt, varpå vi blevo pånyttfödda, ty de varda tvagna i vatten i alltings faders och härskares, Guds, och vår Frälsare Jesu Kristi och den helige Andens namn." Redan före Ireneus´ tid begagnades alltså ordet "pånyttföda" i stället för ordet "döpa", och hade det uttryckssättet icke varit vanligt, så hade Justinus säkert icke begagnat det i sin till den hedniske kejsaren ingivna försvarsskrift. Därför har det varit en alldeles naturligt sak för Ireneus att säga "pånyttföda" i stället för "döpa". Och detta så mycket mer som han ju väl kände de bibliska uttrycken: födas ur vatten och Ande (Joh. 3), nyfödelses bad (Tit. 3). Neander, som du ju har så stort förtroende för, säger också om denna sak (Kirchengeschichte I:2, s. 363, 1826): "Nyfödelse och dop äro för Ireneus nära förbundna med varandra, och svårligen kan man i avseende på spädbarnsåldern tänka sig, att han med nyfödelsen menar något annat än dopet."

Timoteus: Men Justinus själv nämner ingenting om späda barns dop. Tvärtom säger han, att "de som övertygas och tro", varda döpta, sedan de fastat och bedit, och det kan ju icke sägas om späda barn.

Natanael: Därpå vill jag svara, att jag har anfört hans ord endast för att visa, huru ordet "pånyttfödas" på den tiden begagnades om dopet. För övrigt talar Justinus i de anförda orden endast om hedningars och judars övergång till kristendomen. Av hans berättelse kan man alltså rakt ingen slutsats göra, vare sig för eller mot barndopet. Om en missionär nu från hednavärlden skreve en likadan redogörelse, så skulle man av densamma icke kunna veta, om han vore baptist eller barndöpare. Och slutligen är det väl icke så säkert, att icke Justinus också talar om barns dop. Han säger nämligen på ett annat ställe: "Många ibland oss, både män och kvinnor, sextio och sjuttio år gamla, vilka från barndomen blivit gjorda till lärjungar, fortfara uti sin återhållsamhet." (kap. 15). Nu går det ju an att, såsom en viss teolog, förklara, att orden "göras till lärjunge" icke nödvändigt innefatta dopet, och att uttrycket "från barndomen" i motsats till sextio och sjuttio års ålder "väl må beteckna inträdandet i ynglinga- och jungfruåldern" (Wiberg, s. 148). Men att på det där sättet först använda berättelsen om de äldres dop såsom ett bevis mot barndopet och sedan, när det talas om barns dop, förklara att ordet "barn" betecknar sådana, som nått ynglinga- och jungfruåldern - ser du, jag vill icke säga, vad jag tänker om ett sådant förfarande. Och vad ordet "göras till lärjunge" enligt Matt. 28:19 angår, så hava vi förut talat därom.

Timoteus: Ja, om Justinus och Ireneus verkligen tala om späda barns dop, så kan jag därtill icke säga annat, än att det är märkvärdigt, att antikrists ande redan då var så verksam.

Natanael: Antikrists ande! Den var verksam redan, medan apostlarna levde, såsom man kan se av deras brev. Men vad den anden var, det säger oss Johannes i 1 Joh. 2:22: Vem är lögnaren om ej den, som nekar att Jesus är Kristus? Den är antikrist som nekar Fadern och Sonen. Här åter är icke fråga om en antikristisk man utan om levande och troende heliga Guds män, som helt och hållet levat samt frimodigt dött för Kristus. Ireneus stod i det innerligaste förhållande till sin lärare Polykarpus, en av Johannes mest utmärkta lärjungar. Han hade Guds ande lika visst som någonsin du eller jag, och han visste väl, vad som var apostolisk sed, lika bra som någon av oss. Mig synes därför alla anlopp mot barndopet krossas på detta Ireneus´ vittnesbörd. Ty att en sådan man avlagt ett sådant vittnesbörd om barndopets ålder, och att han talat därom så enkelt och naturligt, som hade han aldrig hört eller ens tänkt sig någon motsägelse däremot, det väger tungt.

Timoteus: Men Ireneus uppgiver ju även, att Kristus icke var långt ifrån 50 år, när han dog.

Natanael: Ja, och däri tager han väl miste. Men det försvagar icke på ringaste vis sanningen av hans uppgifter om, huru det gick till inom de kristna församlingarna på hans tid. Att komma med sådana invändningar är därför detsamma som att erkänna: "Nu är jag pank."

Timoteus: Men det gives ju lärda teologer, som, ehuru de själva äro barndöpare, likväl efter samvetsgrann prövning kommit till det resultat, att barndopet är främmande för den apostoliska tiden.

Natanael: Ja, och det gives ännu flera, som på alldeles samma väg kommit till alldeles motsatt resultat. Och för min del vill jag förbehålla mig rättigheten att också själv läsa Ireneus´ ord. Jag kan, Gud vare lov, utan dessa gubbars hjälp, själv läsa rent innantill. Deras lärdom vill jag giva all ära, men Ireneus´ egna ord väga för mig hundra centner mer än alla deras funderingar.

Timoteus: Men Tertullianus då? Han avlägger ju ett motsatt vittnesbörd, och det betyder väl lika mycket. Han var också en helig man.

Natanael: Nästa gång vilja vi höra honom. Nu farväl.

Fjortonde samtalet: Tertullianus

2009-04-04T02:06:00.003-07:00

Timoteus: Jag medgiver, att det har gått litet skralt för mig i de förra samtalen, men barndopet blir ändå icke rätt.

Natanael: Ditt medgivande gör dig heder. Men när du själv är ute bland enfaldiga och okunniga människor, då drager du fram sådant, som du i våra samtal framdragit; och när det går skralt för dem att reda sig mot dig, så tillåter du dem icke att säga, att barndopet ändå är rätt. Ty säga de det, då påstår du, att de icke älska och lyda sanningen utan vilja krångla sig fram, stridande mot Guds uppenbara ord o.s.v. Se här, huru Wiberg talar! "Det är obegripligt", säger han, "huru någon, som uppriktigt älskar sin Frälsare, kan för ett ögonblick draga i betänkande att visa det allra första synliga prov på lydnad, som han fordrar av alla sina troende lärjungar." (Wiberg: Är du döpt, s. 43). Ja, dem som, såsom han uttrycker sig, "blygas och frukta" att låta döpa sig, förhåller han varnande Frälsarens ord: "Vilken som icke tager sitt kors på sig och följer mig, han är mig icke värd." Därmed förvirrar man och binder man de enfaldigas samveten, och sedan säger man: "Viljen I hava ett gott samvete, så låten döpa eder." Eller säg mig uppriktigt: gör du icke så?

Timoteus: Åh jo, det kan nog hända, det - men låt oss komma till Tertullianus nu en gång.

Natanael: Mycket gärna. Och då kan du ju säga, vad du har att hämta ur honom.

Timoteus: Jo, av hans ivriga förkastande av barndopet sluter jag, att barndopet ännu icke på hans tid börjat betraktas som en apostolisk inrättning. Sannolikt var det vid den tiden uppkommet i den förfallna afrikanska kyrkan, och han ville genom sitt motstånd förebygga dess fördärvliga utbredning, såsom Neander säger.

Natanael: Det där må vi ju undersöka. Men du talar så mycket om den "förfallna" afrikanska kyrkan, alldeles som skulle förfallet inom den kyrkan göra barndopet oriktigt.

Timoteus: Naturligtvis! Om barndopet har sitt ursprung inom ett förfallet kyrkosamfund, så är denna omständighet visserligen ägnad att göra detsamma misstänkt.

Natanael: Men tänk, om jag skulle vända denna din bevisning mot dig själv?

Timoteus: Huru så?

Natanael: Jo, så att jag sade: "Att barndopet förekom både i öster- och västerlandet, medan apostlarnas omedelbara lärjungar ännu levde, och medan var och en alltså var i tillfälle att se, huru de efter apostlarnas exempel gingo till väga, därom avlägger Ireneus ett avgörande vittnesbörd. Ireneus tillhörde först den österländska och sedan den västerländska kyrkan, och han talar om barndopet så naturligt, som hade han aldrig hört någon motsägelse däremot; det är först i den förfallna afrikanska kyrkan, som man hör röster höja sig mot detsamma." Vad skulle du säga om en sådan bevisning?

Timoteus: Jag skulle icke erkänna dess giltighet.

Natanael: Varför det?

Timoteus: Varför? Ja, förstås...

Natanael: Säg rent ut: emedan den skulle vittna till förmån för barndopet, och något sådant vittnesbörd vill du icke höra.

Timoteus: Men vad har det där att göra med Tertullianus? Låt oss gå till honom! Det ser ut, som gruvade du dig att komma in på det kapitlet.

Natanael: Nej, visst icke. Tvärtom vad du tror, skall jag bevisa, att Tertullianus bland de äldsta kyrkofäderna just är huvudmannen till stöd för barndopet. Hans vittnesbörd har det företrädet framför de andras ej blott däri, att man icke kan disputera om meningen av hans ord eller riktigheten av läsarter och översättningar, utan även däri, att man icke kan misstänka honom för någon partiskhet för barndopet. Ty han bekämpar barndopet. Och många gånger har jag beundrat Guds ledning just med denne Tertullianus. Ty liksom fariséerna just med sin anklagelse mot Jesus, att han tog emot syndare och åt med dem (Luk. 15:2), ovedersägligen visa, att Jesus verkligen tog emot syndare, så måste nu denne Tertullianus just genom sin kamp mot barndopet avlägga det starkaste historiska vittnesbördet för detsamma.

Timoteus: Men huru kan du tala så galet? Tvärtom bevisar hans kamp, att det intill hans tid varit tyst om barndopet, och detta ådagalägger, att man icke förr hade vetat av barndopet.

Natanael: Nej, det enda Tertullianus´ uppträdande i det avseendet bevisar, är att det före hans tid icke hade varit någon strid om barndopet. Ty han skulle förvisso icke hava underlåtit att nämna, att någon före honom uppträtt mot barndopet, ifall han vetat av någon annan. Men ända dittills hade det utan strid gått så till i församlingarna, som Ireneus berättar. Låt oss tillämpa din bevisning på ett annat område. Den förste kyrkofader, som uttryckligen nämner Johannes´ evangelium är biskop Theofilus i Antiokia (död omkring 180), som var samtida med Ireneus och Tertullianus. Menar du då, att därav kan dragas den slutsatsen, att man före Theofilus´ dagar intet visste om Johannes´ evangelium, utan att det uppkom först på Theofilus´ tid?

Timoteus: Nej, det är ju alldeles klart. Men att före Tertullianus icke var någon strid om barndopet, kan också bero därpå, att intet barndop förekom. Ty om det icke förekom, så kunde det icke heller bli strid därom.

Natanael: Däri har du alldeles rätt. Och den saken måste därför undersökas. Som du vet, har Tertullianus icke blott i förbigående nämnt om dopet utan skrivit en särskild bok därom i 20 kapitel. Och vi skola nu läsa det huvudställe, där han talar om dopets uppskjutande. Det står i kap. 18 och lyder sålunda:

"Att för övrigt dopet icke förhastat bör anförtros (givas) åt någon, veta de, vilkas ämbete det är (att döpa). Orden 'åt var och en som beder dig, giv' hava sin tillämpning på allmosor. Snarare bör man här taga i betraktande det ordet: 'Given icke det heliga åt hundarna och kasten icke eder pärla för svinen', och: 'Lägg icke lätt händer på någon, på det du icke må bliva delaktig i andras synder'. - - - Varje begäran kan bedraga och bedragas. Därför efter var och en persons ställning och beskaffenhet ävensom ålder är det nyttigare att uppskjuta sopet, dock isynnerhet beträffande de små. Ty varför är det nödvändigt, om det icke är så nödvändigt, att löftesmännen också införas i fara? De skulle ju genom sin dödlighet kunna bliva urståndsatta att uppfylla sina löften eller också genom framkommande av dåliga anlag (hos barnen) varda bedragna. Visserligen säger Herren: Hindren dem icke att komma till mig. Må de alltså komma, medan de växa upp; må de komma, medan de undervisas, medan de genom undervisning få veta, vart de komma. Må de bliva kristna, när de kunnat lära känna Kristus. Varför skyndar den oskyldiga åldern till syndernas förlåtelse? Skall man väl handla varsammare i värdsliga ting, då man anförtror en gudomlig sak åt den, åt vilken man icke anförtror en jordisk sak? Må de (barnen) lära att begära frälsning, på det du må synas giva den åt de, som begär henne. Av icke mindre skäl bör man även för ogifta personer uppskjuta dopet, hos vilka frestelse är för handen, så hos jungfrur för deras könsmognads skull, som för änkor för deras ensamhets skull, till dess de antingen gifta sig eller bliva starka nog att öva återhållsamhet. Om man förstår dopets vikt, skall man mer frukta dess erhållande än dess uppskjutande. Den rena tron är säker om frälsning."

Timoteus: Ja, där resonerar han i mycket om barndopet alldeles så som vi baptister.

Natanael: Visserligen icke. Baptisterna förkasta barndopet på den grund, att det icke var en apostolisk inrättning utan ett missbruk, en nyhet, som uppkom vid Tertullianus´ tid. Och nu vill jag vädja till din ärlighet. Anför Tertullianus några sådana grunder mot barndopet? Säger han, att det var en nyhet, att det icke var någon apostolisk inrättning, att därom ingenting talar i Bibeln el. dyl.?

Timoteus: Nej, men han säger icke heller, att det var en apostolisk inrättning.

Natanael: Naturligtvis hade han ingen anledning att framhålla detta, då han ju bekämpade dopet.

Timoteus: Men av hans tystnad i detta fall kan man ingenting bevisa.

Natanael: Jo, det är just det man kan. Antag nämligen, att Tertullianus hade vetat, att barndopet icke var en apostolisk inrättning utan en nyhet, som först på hans tid kommit i bruk. Tror du, att han då skulle hava försummat att säga detta? Det hade ju varit en alldeles förkrossande bevisning, som gjort alla andra bevis överflödiga. Säg: kan du tänka, att denne man - en av den gamla kyrkans lärdaste och skarpsinnigaste lärare - skulle ha varit så dum, att han lämnat det kraftigaste och närmast till hands liggande beviset obegagnat för att i stället anföra långsökta och intetsägande bevisningsgrunder?

Timoteus: Ja, det ser nog en smula besynnerligt ut, det kan jag icke neka.

Natanael: Låtom oss taga och i tankarna flytta en av våra baptister, t.ex. Wiberg, tillbaka till Tertullianus dagar. Tror du, att han skulle försumma att taga reda på, om barndopet vore av apostoliskt ursprung eller icke, i synnerhet om han ämnade skriva en bok om dopet?

Timoteus: Omöjligt, omöjligt, det erkännes. Så dum skulle ingen baptist vara.

Natanael: Och om han finge reda på, att det icke vore av apostoliskt ursprung, utan vore en nyhet, som Kristus och apostlarna ingenting vetat om - tror du då, att han skulle försumma att framhålla detta såsom det kraftigaste, ja, såsom ett fullständigt förkrossande bevis?

Timoteus: Omöjligt, alldeles omöjligt! det måste medgivas.

Natanael: Men lika otänkbart - absolut otänkbart - är det, att Tertullianus skulle hava underlåtit att anföra detta bevis, om det annars hade stått honom till buds. Att han icke anför det, bevisar därför utan all möjlighet till gensägelse, att detta bevis icke stod honom till buds. Och det är för saken alldeles avgörande. Vad vi alltså lära av denna omständighet, det är följande: 1) att Tertullianus uppträdde mot barndopet, det bevisar, att barndopet på hans tid begagnades, 2) att Tertullianus aldrig kallar barndopet en nyhet, det bevisar, att det på hans tid icke ansågs som en nyhet, 3) att Tertullianus aldrig uppträder mot barndopet såsom oapostoliskt, det bevisar, att det av hans samtid - ja, även av honom själv - icke ansågs vara oapostoliskt. Och hans tid - huru fjärran låg den från apostlarnas tid? Det låter för de enfaldiga hiskeligt, när de höra, att han föddes i senare hälften av andra århundradet, men när man närmare ser på saken, så får den ett annat utseende. Tertullianus var född vid pass 50 år efter aposteln Johannes´ död, medan ännu Johannes´ lärjunge Polykarpus levde. Han levde således mycket nära apostlarnas tid. Och att han väl kände till förhållandena i den kristna kyrkans olika delar och tider, därom kan icke vara mer än en mening. Men låt oss nu närmare skärskåda de verkliga grunder, som föranledde Tertullianus att uppträda mot barndopet. Först säger han, att faddrarna utsättas för fara att icke kunna uppfylla sina löften. Vad synes dig om det skälet?

Timoteus: Det har naturligtvis ingen betydelse.

Natanael: För det andra ser du, att han har känt en viss betydelse för barndopet ligga i Frälsarens ord: "Låten barnen komma till mig" - men att han bortförklarar denna betydelse genom att säga: "Må de komma, medan de uppväxa o.s.v." Och vad synes dig? Menade Frälsaren med de anförda orden verkligen detta? I sådant fall hade han ju varit av samma mening som lärjungarna. Ty de tänkte väl, att barnen skulle få komma till Kristus, när de vuxit upp och blivit undervisade så, att de kunde lära känna Kristus?

Timoteus: Ja visst.

Natanael: Lärjungarna hade alltså - märkvärdigt nog - samma mening som Tertullianus, men för den meningen näpste Herren dem. Eller hur?

Timoteus: Ja, det måste erkännas.

Natanael: Och för det tredje ser du, att Tertullianus ansåg det vara detsamma att komma till dopet och att komma till syndernas förlåtelse, men anser du väl det vara rätt?

Timoteus: Nej, för ingen del.

Natanael: Men då äger här det märkvärdiga förhållande rum, att de grunder, på vilka Tertullianus förkastar barndopet, icke ens för baptisterna äro hållbara!

Timoteus: Ja, ja, men han förkastar det ändå.

Natanael: Och vad har det för betydelse, när han gör det utan hållbara skäl?

Timoteus: Men var det väl någon, som vågad uppträda mot Tertullianus? Och bevisar icke detta, att man ansåg hans skäl ovederläggliga?

Natanael: Om någon vågade uppträda mot Tertullianus, frågar du? Min broder, hela kyrkan uppträdde i handling däremot, när hon trots Tertullianus´ bevisningsgrunder fortsatte att döpa sina barn. Vad bevisar detta annat än att man icke heller då ansåg Tertullianus´ skäl hållbara?

Timoteus: Men är det säkert, att Tertullianus talar om verkliga små barn? Somliga av våra lärare resonera sålunda: "Tertullianus visste icke alls av något spädbarnsdop. Det barndop, som han omtalar, säga de, var icke dibarns utan minderåriga, sex eller tio år gamla barns dop. Mot dibarns dop behövde han icke uppträda, ty sådana dop förekommo icke ännu (Wiberg s. 155).

Natanael: Ja, i betänkliga fall omfattar man även halmstrån. När Tertullianus angiver skälet, varför man bör uppskjuta barns dop, så säger han, att de äro oskyldiga och behöva icke syndernas förlåtelse. "Vad brådska är det för den oskyldiga åldern att få syndernas förlåtelse?" säger han. Skulle han nu med "den oskyldiga åldern, som icke behöver syndernas förlåtelse", mena barn om 6 á 10 år, då måste barnen hava varit annorlunda beskaffade på den tiden än nu. Eller har du sett några barn, som ännu icke vid sex års ålder behövt syndernas förlåtelse?

Timoteus: Nej, det måste visserligen medgivas, att barnen icke behöva bli så särdeles många månader gamla, innan man ser, att synden sticker fram, så att man måste lära dem att bedja både Gud och sina föräldrar, syskon och andra om förlåtelse.

Natanael: Och det tror du kanske, att Tertullianus icke förstod?

Timoteus: Åh, det kan jag väl ändå icke tänka.

Natanael: Men när Tertullianus talar om barns dop, så menar han enligt sina egna ord barn, som ännu äro i den åldern, att det icke behöva syndernas förlåtelse, och då förstår du väl, att han verkligen talar om riktiga spädbarns dop. För övrigt begagnar Tertullianus där ett latinskt ord, om vilket Augustinus säger, att det betecknar "barn, som äro så små, att de varken vilja eller kunna vilja, vare sig gott eller ont." (Augustini Opp. omn. tom X, s. 1506). Hela det där antagandet, att han icke talar om spädbarns dop, är alltså en ren fantasi eller dikt. Men låt mig göra dig en fråga, som i förstone skall förekomma dig underlig: Är det verkligen sant, att Tertullianus ansåg barndopet vara ett oriktigt dop?

Timoteus: Se så! Har du icke själv medgivit, att Tertullianus förkastar barndopet, och har du icke alldeles nyss ur hans skrift om dopet läst ett stycke, där han klart och tydligt uttalar det?

Natanael: Låt oss se, hur Tertullianus´ ord lyda: "Nyttigare är det att uppskjuta dopet, synnerligen för de små." Så vitt jag kan läsa innantill, ser jag, att han där alldeles icke förklarar barndopet vara ett oriktigt dop; han säger endast, att det är nyttigare att uppskjuta dopet för de små. Han förklarar det alltså icke ens för onyttigt, och ännu mindre för ogiltigt, utan han säger blott, att det är nyttigare att uppskjuta dopet. Och så vitt jag förstår, behövs det alls ingen konst att låta orden betyda, vad de säga, men väl mycken konst att förvända dem åt det håll, dit du vill hava dem. Hade Tertullianus ansett barndopet ogiltigt, så hade han icke stannat vid att säga, att det var nyttigare att uppskjuta dopet, utan då skulle han hava sagt, att det var ogiltigt. Men det säger han icke. Och ännu mer: hade han ansett barndopet ogiltigt, så skulle han ju hava yrkat, att sådana, som voro döpta i barndomen, skulle döpas om igen, sedan de vuxit upp och blivit troende. Det göra ju baptisterna. Eller hur?

Timoteus: Ja, naturligtvis.

Natanael: Men det gör Tertullianus ingenstädes. Nej, varken han eller någon annan på den tiden vågade förklara, att barndopet var ogiltigt; även de, som i likhet med Tertullianus ansågo dopet böra uppskjutas till mognare år, voro dock eniga därom, att barndopet var ett sant och giltigt dop, som icke i senare år skulle göras om. Baptisterna stå därför i detta avseende fullkomligt avsöndrade från hela den äldsta kyrkan.

Timoteus: Det var då besynnerligt. Det har jag aldrig tänkt på.

Natanael: Men Tertullianus stannatde, såsom du hörde, icke vid att tillråda dopets uppskjutande för barn, utan han rådde även, såsom "lika viktigt" (non minore de caussa), ogifta personer, synnerligen jungfrur och änkor, att icke låta döpa sig, förrän de antingen voro gifta eller hade fattat ett fast beslut att alltid förbliva ogifta, vilket senare av honom ansågs vara mycket heligare än äktenskapet. Och han tillägger med avseende på de ogifta: "Om man inser dopets vikt, så skall man mer frukta dess erhållande än dess uppskjutande." Vad säger du därom?

Timoteus: Ja, men hör här! Jag vill läsa för dig några ord av en författare vid namn Benema. Han säger: "Tertullianus skulle aldrig hava avrått från barndopet, om det hade varit en tradition och ett härskande bruk i kyrkan, emedan han ganska mycket hängde fast vid traditioner; även skulle han, om det funnits en sådan, icke hava underlåtit att omnämna detta. Därav sluter jag, att bruket av barndop ej kan uppvisas före Tertullianus´ tid, och att på hans tid personer funnos, som önskade se sina barn döpta, vilken mening Tertullianus satte sig emot och därigenom antydde, att barndopet började taga överhand." Detta har jag tyckt är mycket tydligt och väl sagt.

Natanael: Ja visst! Låt oss bara tillämpa samma ord om ogifta personer, synnerligen jungfrur och änkor! Då komma de att lyda så här: "Tertullianus skulle aldrig hava avrått från ogifta personers, synnerligen jungfrurs och änkors dop, om det hade varit en tradition eller ett härskande bruk i kyrkan att döpa dem, emedan han ganska mycket hängde fast vid traditioner; även skulle han, om det funnits en sådan tradition, icke hava underlåtit att omnämna detta. Därav sluter jag, att bruket att döpa ogifta personer, synnerligen jungfrur och änkor, icke kan uppvisas före Tertullianus´ tid - - - "

Timoteus: Nej, håll då för all del! Det där blir ju riktiga galenskaper.

Natanael: Men när samma galna bevisning precis ord för ord användas mot späda barns dop, då fann du den tydlig och väl sagd!

Timoteus: Men hör åter ett ord av Neander: "Tertullianus´ uppträdande mot barndopet bevisar, att detta bruk icke ännu hade börjat betraktas såsom apostoliskt, ty i annan händelse skulle han svårligen ha vågat yttra sig så starkt däremot." Finner du icke dessa sista ord tilltalande? På mig göra de åtminstone ett kraftigt intryck.

Natanael: Må vara det. Men pröva dem på samma prövosten! Då komma de att lyda så här: "Tertullianus´ uppträdande mot bruket att döpa ogifta personer, synnerligen änkor och jungfrur, bevisar, att detta bruk icke ännu hade börjat betraktas som apostoliskt, ty i annan händelse skulle han svårligen ha vågat att yttra sig så starkt däremot. " Vad tycker du om sådant tal?

Timoteus: Nej, det blir ju för galet, det ser jag.

Natanael: Men när samma galenskaper sägas mot barndopet, då finner du dem tilltalande och erfar ett kraftigt intryck av dem!? Men yttrar sig för resten Tertullianus på något sätt skarpt emot barndopet? Om han sade, att det vore okristligt, oapostoliskt, oriktigt, ogiltigt eller dylikt, då kunde man tala om, att han yttrat sig skarpt. Men att han förklarar, att det är nyttigare att skjuta upp dopet, däri ligger ingenting alls, som kan kallas skarpt. Sådant tal är därför idel fantasier av Neander. "De myndiga fela ock."

Timoteus: Men om Tertullianus hade vetat, att barndopet var en apostolisk anordning, varför nämner han då icke ett ord därom?

Natanael: Naturligtvis av samma skäl som gör, att han ingenting heller nämner om, att det var apostolisk anordning att döpa jungfrur och änkor. När han uppträdde mot både det ena och det andra, varför skulle han då särskilt påpeka, att det var en apostolisk anordning?

Timoteus: Men om Tertullianus vetat, att barndopet var en apostolisk anordning, är det då tänkbart, att han skulle hava vågat uppträda däremot?

Natanael: Jo, att Tertullianus det vågade, synes därav, att han uppträdde mot jungfrurs och änkors dop. Det ena var ju icke mindre farligt än det andra. Eller menar du, att han icke visste, att apostlarna plägade döpa sådana heller?

Timoteus: Nej, det måste han naturligtvis veta.

Natanael: Men då ser du ju själv, att han vågade uppträda mot, vad han visste vara apostolisk anordning. Och det förundrar mig storligen att se, med huru litet du är nöjd, bara det är riktat mot barndopet. Förresten är det ju lika klart som solen, att när Tertullianus säger, att han av "lika stort skäl" råder att uppskjuta dopet för jungfrur och änkor, så erkänner han själv, att han icke har bättre skäl att anföra emot barns dop än emot jungfrurs och änkors dop. Om en barndopets försvarare på Tertullianus tid hade sagt detta, så hade det icke betytt tiondedelen av, vad det nu betyder, när en barndopets bekämpare säger det, och det en av den tidens lärdaste och skarpsinnigaste män, vilken dessutom levde alldeles inpå den apostoliska tiden. Mot barndop kunde lika litet som mot jungfrurs och änkors dop den apostoliska kyrkans sed anföras. Och det betyder outsägligt mycket. Låt oss alltså än en gång summera: Vi hava funnit 1) att Tertullianus intygar barndopets tillvaro på hans tid, 2) att han aldrig ansett barndopet vara en nyhet, som man på hans tid infört, 3) att han aldrig uppträtt mot barndopet såsom varande ett oapostoliskt eller okristligt eller ogiltigt dop, 4) att han därför aldrig gör ens den ringaste antydan om, att personer, som voro döpta såsom spädbarn, skulle vid mognare år döpas om, 5) att hans uppträdande mot barndopet haft samma grund osm hans uppträdande mot ogifta personers dop, nämligen icke att han ansett det vara orätt att döpa dem, utan att han ansett det vara nyttigare för dem att uppskjuta dopet. Och allt detta vittnar bokstav för bokstav snörrätt emot det bruk, som baptisterna velat göra av Tertullianus, samt bokstav för bokstav mot de funder, som du frmadragit ur de där lärda teologerna, för vilka du bugar dig så djupt.

Timoteus: Mer än besynnerligt förekommer mig allt detta. Jag vill åter läsa några ord här. Wiberg anför ("Är du döpt?" s. 27) en författare, som heter Matthies, vilkens ord lyda så här: "I de två första århundradena finnas inga skriftliga intyg, som tydligen visa tillvaron av barndopet på denna tid. Både Wall och Bringham föra barndopet tillbaka ända till den apostoliska tiden genom att göra våld på historiens vittnesbörd. Tertullianus, vilken som var man vet, arbetade med yttersta nit för att bevara varje kyrkoinrättning, som var av apostoliskt ursprung, sätter sig dock häftigt emot bruket att döpa små barn. Vadan det är klart, att barndopet hade kommit i bruk åtminstone i den kartaginiensiska kyrkan, och att det betraktades såsom en inrättning, som icke härledde sig från Kristus eller apostlarna". - Hur går det nu med detta påstående?

Natanael: Ja, det går illa, det, såsom det går med allt, som icke är sant. Matthies ord om Tertullianus äro, som du själv ser, det mest uppenbara våld mot, vad Tertullianus själv säger. Men vill du, så skola vi fortsätta ännu ett stycke framåt i tiden?

Timoteus: Ja, men icke förrän i morgon. Nu har jag fått nog att tänka på för en gång.

Natanael: Välkommen igen! Tag då med dig alla de betänkligheter, som du ännu har kvar.

Femtonde samtalet: Origenes

2009-04-04T02:06:00.001-07:00

Timoteus: Nu är jag här igen, och det är icke utan, att jag varit litet orolig sedan i går. Våra baptistlärare har med en förunderlig säkerhet inplantat uti oss saker, som vid närmare skärskådande icke befinnas så fasta, som vi blivit lärda att anse dem vara.

Natanael: Men låt oss nu gå vidare. Det står ännu åter ett märkvärdigt vittnesbörd av en kyrkofader, som är något yngre än Tertullianus, nämligen Origenes. Denne man var född av kristna föräldrar år 185 efter Kristi födelse, således vid pass 80 år efter aposteln Johannes död. Han var redan från sin tidiga ungdom en man full med tro och helig Ande. ÄVen han måste för sin tros skull utstå bojor och fängelse samt grym misshandel, av vars följder han dog år 254. Han ansågs av både kristna och hedniska samtida såsom ett under av lärdom, och han är utan all gensägelse en av den gamla österländska kyrkans mest utmärkta lärare.

Timoteus: Och vad säger han om barndopets ålder?

Natanael: Jo, se här! "Enligt den kyrkliga regeln", säger han, "skall dopet även givas åt de små barnen". Och åter: "Alltifrån apostlarna har kyrkan mottagit den traditionen, att dopet skall givas även åt de små barnen." (Över Rom. Homil. V, §6). Vad säger du om ett sådant vittnesbörd?

Timoteus: Men har icke Origenes i åtskilliga stycken hyllat villfarande läror?

Natanael: Det kan ju vara möjligt, men det försvagar icke i ringaste mån trovärdigheten av hans historiska uppgifter. Och när jag jämför denna Origenes´, av ingen då motsagda, uppgift med senare tiders baptister påstående, att barndopet icke förskriver sig från apostlarna, då frågar jag mig själv: Vem har levat närmare den apostoliska tiden: han som föddes i samma århundrade, i vilken den siste aposteln dog, eller de som sett dagen åtskilliga århundraden senare? Och jag frågar mig igen: Vem skall man kunna tilltro större kännedom om den apostoliska seden: honom eller dem? Och huru hade det varit möjligt, att Origenes så nära inpå den apostoliska tiden kunnat, utan att röna motsägelse, säga att barndopet var apostolisk tradition, om det icke så var? Ja, huru hade han kunnat säga det utan att säga en medveten lögn? Ty med den omfattande lärdom, som han ägde, kunde en sådan uppgift icke vara ett misstag utan endast en lögn - och lögnare var Origenes icke. Därför är hans innerliga kristna tro och hans martyrskap en borgen.

Timoteus: Men det är ju möjligt, att han med "små barn" menade barn vid t.ex. sex till tio års ålder. Sådana äro ju små och dock icke så små, att de icke kunna tro.

Natanael: Ja, det är en utväg, som man också försökt för att försvaga Origenes´ vittnesbörd. Men till belysning av verkliga förhållandet vill jag anföra ett annat ställe av Origenes. Han säger där: "Ingen är ren från syndens besmittelse, vore hans liv på jorden blott en enda dag långt, och emedan genom dopet den medfödda besmittelsen avtvättas, därför varda även de små barnen döpta. Ty utan en varder född av vatten och Ande, kan han icke gå in i Guds rike." (Över Luk. Homil. XIV). Även i åttonde talet över 3 Mos. grundar han späda barns dop därpå, att "var och en själ, som är född av kött, är befläckad med orättfärdighetens och syndens orenlighet, och ingen är ren från befläckelse, ej ens om hans liv varit endast en dag långt." Och i femte talet över Romarebrevet säger han likaledes såsom skäl till den apostoliska traditionen om barndopet: "Ty de, åt vilka de gudomliga hemligheternas fördolda ting voro anförtrodda (d.v.s. apostlarna), visste att hos alla är en naturlig besmittelse av synd, som måste avtvås genom vatten och Anden. Från synd är ingen frikänd, ej en gång om hans liv varat blott en dag." Om nu också uttrycket "små barn" i och för sig kan användas om barn, som äro några år, så är dock av Origenes´ egna ord på de nämnda ställena uppenbart, vad han därmed menar. Och det är icke rätt, att man försöker komma undan det.

Timoteus: Men om också Origenes på de nämnda ställena verkligen menar dibarn, så bevisar detta blott, att dibarns dop övades i församlingarna omkring medlet av det tredje århundradet, men icke att det härledde sig från apostlarna. (Wiberg, s. 186).

Natanael: Ja, om där bara icke med uttryckliga ord stode, att kyrkan hade från apostlarna mottagit den traditionen, att dopet skulle givas åt små barn. Men nu står det så.

Timoteus: Ja, men tradition betyder ju endast en "sägen"; och vad är en sådan att lita på?

Natanael: Menar du då, att det ingenting skulle betyda, om den sägen fortplantat sig ända från apostlarna, att dopet borde givas åt små barn? Om så vore, varför ävlas man då med att säga, att Origenes med "små barn" menar barn om 6 till 10 år? Men för resten är "tradition" icke detsamma som "en sägen". Ordet betyder "överlämning" och betecknar en underrättelse, en anordning, en lära, en stadga eller dylikt, som man mottagit av någon, i synnerhet från en förgången tid. Sålunda kallas t.ex. "de äldstes stadgar" i Matt. 15:2, Mark. 7:3,5 egentligen "de äldstes överlämning". Ja, i 2 Tess. 2:15 förmanar Paulus de troende att hålla fast "de överlämningar" (det vill säga de läror), som de fått av honom genom ord eller genom brev, och i 2 Tess. 3:6 förmanar han dem att draga sig ifrån var och en, som icke vandrar efter "den överlämning" (det är den stadga eller lära), som de hade mottagit av honom. Och nu säger Origenes, att det är "en överlämning", som kyrkan mottagit av apostlarna, att dopet skall givas åt de små barnen, och detta på den grund, att apostlarna visste, att barnen redan från födelsen voro besmittade med synd. Må man gärna för mig säga, att Origenes far vilse i detta stycke, om man nödvändigt så vill. Men må man vara ärlig nog att låta honom hava sagt, vad han sagt. Och för min del vill jag bedja om tillåtelse att få tro, att Origenes, som var född omkring 80 år efter den siste apostelns död, och som därjämte var en lärd och from man, hade bättre reda på vad som var apostolisk överlämning, än en hop teologer, som sett dagens ljus 15 á 16 århundraden senare.

Timoteus: Men att en sådan mening, om den hystes av Origenes, var villfarande, de tkan tydligen bevisas därmed, att det inom den äldsta kyrkan var en regel, att endast det som blivit hållet alltid, allestädes och av alla, härledde sig från apostlarna. Enligt denna regel var barndopet ingen apostolisk tradition. Det hade varken varit hållet alltid eller allestädes eller av alla. (Wiberg, s. 186).

Natanael: Står den där regeln i Bibeln?

Timoteus: Åh, nej, det gör han då icke, förstås. Men han kan vara riktig ändå.

Natanael: Låt oss pröva den! Bruket att giva lekmän både bröd och vin i nattvarden har icke blivit alltid, allestädes och av alla iakttaget. Det vet du ju. Alltså kan enligt den där regeln detta bruk icke härleda sig ifrån apostlarna! Att döpa jungfrur och änkor är icke heller av alla, alltid och allestädes iakttaget. Tertullianus uppträder redan omkring år 200 däremot. Därför kan icke heller det bruket härleda sig från apostlarna. Vad tycks? Det blir ju en skön bevisning! Icke sant?

Timoteus: Nej, håll då för all del! Det där blir ju rent av vilda galenskaper.

Natanael: Ja, jag förstår: den där regeln är riktig endast då, när man använder den mot barndopet. Vet du, jag är på det högsta förundrad att se, huru de allra eländigaste saker tillfredsställa dig, bara de äro riktade mot barndopet.

Timoteus: Men Origenes´ förklaring av dopets betydelse kan jag icke gilla.

Natanael: Hans förklaring av dopets betydelse må vara riktig eller oriktig, så står det alltid fast: 1) att Origenes med små barn verkligen menat dibarn, ja, till och med barn av endast en dags livslängd, 2) att han omtalar små barns dop som en apostolisk tradition, 3) att hans närhet till den apostoliska tiden, hans djupa lärdom och hans sanningskärlek giva hans vittnesbörd en trovärdighet, till vars underkännande intet giltigt skäl kan anföras, 4) att denna trovärdighet bekräftas därav, att ingen vågade motsäga hans uppgift. Och ser du: i jämförelse med allt detta betyda våra baptisters påståenden oerhört litet, mindre än intet, även om de kunna åberopa sig på Hagenbach, Neander och andra teologer, som fått i sitt huvud, att barndopet icke var apostoliskt, och som därför, när de hos kyrkofäderna påträffa tydliga vittnesbörd därom, på alla sätt söka göra dessa vittnesbörd misstänkta. Mellan Origenes´ tid och den apostoliska tiden ligga vid pass ett hundra år; mellan Neanders tid och den apostoliska ligga sjutton hundra år och litet till. Men likväl skola Neanders lösa antaganden om kyrkans sed betyda mer än de rakt motsatta, historiska upplysningar, som Origenes lämnar?

Timoteus: Men Origenes talar på flera ställen alldeles otvetydigt om troendes dop, såsom t.ex. då han säger i ett av sina tal över 4 Mos. sålunda: "Må var och en av de troende ihågkomma, vilka ord han begagnade vid det tillfälle, då han först kom till dopets vatten och mottog trons första tecken och nalkades den saliggörande källan, och huru han avsade sig djävulen." Dessa ord utesluta tanken på dibarns dop (Wiberg s. 179).

Natanael: Ack, vilka eländiga invändningar! På samma grund skulle jag kunna påstå, att Origenes´ tal om spädbarns dop utesluter tanken på uppväxtas dop. Och det bleve ju en skön bevisning! Nej, Origenes talar såväl om uppväxta troende hedningars och judars dop som om kristnas späda barns dop, emedan bägge delarna hava förekommit! Det ena uteslöt det andra lika litet då som nu. Men nu kan det vara nog om Origenes. Det finnes helt enkelt ingen möjlighet att komma undan hans vittnesbörd. Förr skall en kamel kunna gå genom ett nålsöga.

Sextonde samtalet, Cyprianus, Augustinus, Gregorius av Nazianz, Krysostomus

2009-04-04T02:05:00.001-07:00

Natanael: Se, du kommer igen. Menar du, att vi skola fortsätta med våra undersökningar ännu ett stycke fram i tiden?

Timoteus: Ja, jag tänkte det. Ack, om det ändå stode i Bibeln, att barn döptes! Då vore man kvitt alla dessa förfärliga strider om saken.

Natanael: Alldeles icke. Vi vore ändå målet icke en enda hårsmån närmare. Alltid komme det att finnas människor, som skulle säga: "Ja, men där menar Bibeln icke spädbarn utan mer försigkomna barn." Det kan man se på baptisternas närvarande beteende med Ireneus, Tertullianus och Origenes, för att icke säga med Luk. 18:16. Och finge man då hos någon av de äldsta kyrkolärarna se uppgivet, att det vore apostolisk sed att döpa spädbarn - dop om t.o.m. blott en dags livslängd - så skulle man strax vara till hands med Neanders invändning: "Ja, den kyrkolärarens vittnesbörd kan icke mycket betyda, ty på den tiden var man så benägen att från apostlarna härleda alla inrättningar, som man höll för synnerligen viktiga" o.s.v. Alltså ser du, att om det också berättades särskilt i Bibeln, att barn döptes, så stode vi i alla fall på samma punkt som nu. - Men vill du, som sagt, att vi skola gå litet fram i tiden, så gör jag det gärna.

Timoteus: Ju yngre vittnesbörden bliva, desto mindre hava de att betyda. Men det kan ändå vara av intresse att se, huru man i den närmast följande tiden fattade saken. På Cyprianus tid var det ju strid om barndopet igen, då en biskop Fidus uppträdde däremot?

Natanael: Ingalunda. Cyprianus var biskop i Kartago och dog martyrdöden år 258. På hans tid uppträdde en biskop Fidus med den frågan, huruvida barnens dop borde ske strax efter födelsen eller uppskjutas till åttonde dagen, men någon fråga om barndopets berättigande väckte han aldrig. Nej, därom var man nog enig. Cyprianus höll ett kyrkomöte uti Kartago år 253, där det av Fidus framkastade spörsmålet diskuterades. Och kyrkomötets enhälliga svar var, att man icke behövde vänta till åttonde dagen.

Timoteus: Men de skäl, som kyrkomötet anförde, voro, att Skriften visar oss, att den gudomliga gåvan är en och densamma för alla, såväl spädbarn som äldre, att ingen bör avhållas från dopet och Guds nåd o.s.v. Däremot nämnes icke ett ord om någon förordning eller tradition av Kristus eller apostlarna om barndopet. Och kan väl någon upplyst kristen föreställa sig, att kyrkomötet icke skulle hava åberopat sig på en sådan förordning eller tradition, om man hade vetat, att barndopet var ett apostoliskt bruk? (Wiberg, s. 194).

Natanael: Nej, om frågan hade gällt, huruvida späda barn borde döpas eller icke, då hade nog mötet icke underlåtit att anföra den apostoliska traditionen. Och då skulle du säkerligen lika litet hava böjt dig för det vittnesbördet som för Origenes´ vittnesbörd. Men nu var frågan i stället den, om de späda barnens dop borde uppskjutas till den åttonde dagen, såsom gossebarnen i Israel omskuros på den åttonde dagen. Och vid den frågans besvarande fanns ingen anledning alls att åberopa den apostoliska traditionen om barndopets berättigande i och för sig - en sak varom alla på mötet voro ense. När alltså Wiberg (s. 194) säger, att barndopet icke blev allmänt förrän i fjärde och femte århundradena uti den rådande romerska kyrkan, och att det även då utbreddes genom en kedja av de hårdaste förföljelser, så är detta en ren fantasi, en dikt och intet annat. Under de fem första århundradena och ännu lång tid därefter har kyrkohistorien icke ett ord att berätta om någon förföljelse för barndopets skull. Under dessa århundraden vet kyrkohistorien icke heller om tillvaron av några baptister alls. Hon vet om sådana, som alldeles förkastade vattendopet (såsom Gnostiker och Manicheer), hon vet om sådana, som förkastade varje inom den katolska kyrkan förrättat dop, både äldres och barns, och som därför döpte om alla, som från katolska kyrkan övergingo till dem (såsom Novatianer i tredje och Donatister i fjärde århundradet - dessa övade dock inom sig själva barndop, såsom man kan se därav, att den katolska kyrkan på offentliga möten under förra hälften av femte århundradet beslöt, att sådana, som bland Donatisterna blivit döpta såsom spädbarn, icke skulle döpas om, ifall de sedan överginge till den katolska kyrkan). Men sådana, som förklarade spädbarns dop vara ogiltigt, eller yrkade, att de, som voro döpta såsom spädbarn, skulle döpas om igen, när de komme till tron - sådana, säger jag, vet kyrkohistorien under dessa århundraden absolut ingenting om. Många baptistlärare hava därför vid sitt sökande efter baptister under de första århundradena måst såsom baptister upptaga sådana, som alldeles förkastade vattendopet! Vad säger du därom? Icke kan det väl vara rätt?

Timoteus: Nej, det måste jag medgiva.

Natanael: Och innan vi gå vidare, skall jag be att få fästa din uppmärksamhet på, att det nämnda kyrkomötet hölls endast omkring 30 år efter Tertullianus´ död. Dess svar till Fidus innehåller därför på samma gång ett rätt märkvärdigt svar på Tertullianus´ råd att uppskjuta dopet för barn och jungfrur och unga änkor. Men låt oss nu gå vidare till Augustinus.

Timoteus: Ja, att barndopet på hans tid blev vanligt, och att han själv hyllade det, veta och erkänna alla. Men hans mening betyder intet. Han levde omkring år 400, alltså vid slutet av fjärde och början av femte århundradet. Och han är för resten fader till så många andra katolska villfarelser, att man gärna kan lämna hans svammel om dopet å sido.

Natanael: Du tyckes hava ringa begrepp om, vad kristenheten har att tacka denne den gamla västerländska kyrkans störste kyrkofader för. Men jag skall icke tala ett ord om hans åsikt om dopets betydelse utan endast draga fram, vad han vet om dopets historia. En persons åsikter om en sak kunna visserligen vara vilsefarande och hans historiska uppgifter om saken ändå fullkomligt riktiga. Kyrkohistorien har fått många viktiga historiska upplysningar av ärkekättare.

Timoteus: Nå, vad säger han då?

Natanael: Han säger: "Kyrkans sed att döpa de små skall icke föraktas, ej heller på något sätt anses överflödig, ej heller alls tros, om den icke vore apostolisk överlämning (Augustini Opp. omn. Paris 1841, tom. III, s. 426). Men ännu tydligare uttrycker han sig på ett annat ställe, där han säger om Pelagianerna, som förnekade arvsynden, att de ändå medgåvo, att små barn borde döpas, emedan "de icke kunde komma någon väg mot hela kyrkans utom allt tvivel på Herrens och apostlarnas överlämning grundade auktoritet." Vad betyda emot sådana ord varjehanda, utan tillstymmelse till historisk grund framkastade "antaganden" av en del nutida teologer? De äro minst så många hundra kilogram lättare, som de äro århundraden yngre.

Timoteus: Jaså, då vill du säga, att den nutida historiska forskningen är utan värde.

Natanael: Nej, visst icke. Men "antaganden" äro inga forskningsresultat och bliva det aldrig heller; och en forskning, som ständigt går ut på att försvaga de historiska källornas vittnesbörd, där de tala om den sak, som man forskar efter - en sådan forskning har i mina ögon ungefär samma värde som konsten att blåsa stora såpbubblor. För resten kan du både av Origenes och Augustinus se, att de icke grundade barndopets giltighet på en oriktig uppfattning av dopets betydelse, såsom baptisterna påstå, utan på den apostoliska överlämningen.

Timoteus: Men Augustinus yrkar ju även på barnkommunion och stöder också denna på apostolisk tradition. (Wiberg, s. 188).

Natanael: Alldeles icke. Han rekommenderar visserligen barnkommunion, men då åberopar han sig icke på någon apostolisk överlämning alls, utan på den apostoliska stolen, d.v.s. påven i Rom, och hans tolkning av Frälsarens ord i Joh. 6:49,50,54, att den, som icke äter Kristi kött och dricker hans blod, icke kan hava evigt liv (Augustinus contra pelagianos, ep. 186 §29). Och det är en skillnad, som betyder något. Men den påvliga auktoritet, han åberopar, är ett brev från påven Innocentius I, vilken levde på samma tid som Augustinus själv. Så hänger det ihop med den saken, och behöver jag väl för dig påpeka, vilket vittnesbörd om Augustinus´ sanningskärlek som ligger däri, att han icke åberopar hela kyrkans auktoritet eller apostolisk överlämning, där han vet sig sakna den?

Timoteus: Men huru skall man under sådana förhållanden kunna förklara, att personer, som haft troende och gudfruktiga mödrar, såsom Gregorius av Nazianz, Krystostomus, Augustinus, blivit döpta först vid mognare år?

Natanael: Jo, detta sammanhängde med en missuppfattning av dopet, vilken rätt tidigt gjorde sig gällande, och som till och med hade till följd, att somliga uppsköto sitt dop ända till sin levnads slut. Ett vittnesbörd därom hava vi redan i de från slutet av tredje århundradet härstammande s.k. "Apostoliska Konstitutionerna", där det heter: "Den som säger: 'när jag är nära mitt slut, vill jag låta döpa mig, på det jag icke mer må synda eller nedsmutsa mitt dop', han har icke Guds kännedom och glömmer, vad som fattas hans natur." Vi hava redan förut sett, huru Tertullianus, en from man, rådde till dopets uppskjutande, ehuru han varken kunde förklara barndopet för orätt eller oapostoliskt. Och vad är då lättare att tänka sig, än att även andra kristna föräldrar funnos, som delade hans åsikt och handlade därefter? Att Augustinus´ moder leddes av denna sin grundsats, det säger Augustinus själv, när han i sina Bekännelser (Bek. 1:11) omtalar, huru han såsom gosse vid ett häftigt påkommet sjukdomsfall ivrigt bad sin moder om dopet. När modern förskräckt skyndade att bereda honom detsamma, så tillfrisknade han plötsligt, och då uppsköts dopet igen. Och Augustinus tillägger beklagande: "Alltså uppsköts min rening (alldeles såsom vore det nödvändigt, att jag skulle besudla mig i synd, om jag bleve vid liv), emedan nämligen efter dopet skulden skulle bliva större och farligare, om jag började leva i synd." Modern resonerade alltså så här: "Döpes han nu och blir vid liv, så faller han nog sedan i synd, och då blir hans skuld allenast större, därigenom att han är döpt." Sålunda ser du, vat det var, som gjorde, att Augustinus´ dop uppsköts. Vad som särskilt föranlett dopets uppskjutande för Gregorius och Krysostomus, veta vi icke. Men i det fyrtionde av de tal, som vi hava kvar efter Gregorius, säger han till en ängslig moder: "Låt det onda icke vinna rum hos ditt barn; må barnet varda alltifrån lindan helgat, invigt åt den helige Anden. För naturens svaghet fruktar du att giva barnet det gudomliga inseglet. Tänk, vilken trånghjärtad och klenmodig moder du är! Hanna lovade att inviga Samuel åt Gud, ännu innan han var född, och så snart han var född, helgade hon honom genast. I stället för att frukta den mänskliga svagheten, förlitade hon sig på Guds kraft." I de orden antydas alltså samma skrupler hos denna moder som hos Augustinus´ moder, och Gregorius beklagar dem såsom trånghjärtenhet och klenmod. Sannolikt leddes hans egna föräldrar av samma skrupler.

Timoteus: Men är det ens tänkbart, att Gregorius fader, som var biskop, skulle hava uraktlåtit att döpa sin son, om barndopet hade betraktats såsom ett rätt kristligt dop?

Natanael: Det är mycket tänkbart, när man betraktar de falska föreställningar om dopets betydelse, som jag nyss omnämnt, och till vilka begynnelsen spåras hos Tertullianus. Ja, det är icke blott tänkbart, det är mycket mer. Gregorius hade en broder vid namn Caesarius. Denne var läkare, var kejsarens livmedikus i många år. Under tiden var han också en levande, troende man av oskrymtad fromhet, men han lät dock icke döpa sig förr än kort före sin död. Han hade ock en syster, Gorgonia, en levande, troende, from kvinna, maka och moder. Men hon lät icke heller döpa sig förrän kort före sin död (Hagenbachs kyrkohist. I:464). Där ser du, att, huru biskopligt deras faders hus än var, så rådde likväl inom denna familj den då för tiden ganska allmänna, falska meningen, att det var bäst att icke låta döpa sig, förrän man var nära att dö. - Detsamma torde hava varit orsaken därtill, att Krysostomus´ dop uppsköts. Själv säger Krysostomus på ett ställe: "Är barnet fött, så följ Hannas exempel! Hon förde sin son genast till templet." (Homil. VIII över Ephes. 4:1). Och på ett annat ställe tillägger han beklagande: "Ganska många lämna nu sina tjänare, kvinnor och barn odöpta." (Homil XXI över Ephes. 6:4). Märk: nu, säger han med eftertryck, varmed han angiver, att detta var en osed, som först på hans tid började bliva allmän. Alltså: icke barndopet utan dopets uppskjutande började i fjärde eller femte århundradena bliva allmänt, sedan det i mer spridda fall hade förekommit ända från det tredje århundradet. Vet du, jag tycker, att man av allt detta kan draga en högst märkvärdig slutsats.

Timoteus: Och vilken då?

Natanael: Jo, den, att icke barndopet men väl dopets uppskjutande uti den gamla kyrkan har sin grund uti samt går hand i hand med oriktiga föreställningar om dopets betydelse.

Timoteus: Hå hå, det går för långt!

Natanael: Vem kan säga det? Låt oss räkna! Jag ser 1) att de äldsta troende kyrkofäder, som levat ända inpå den apostoliska tiden, dels (såsom Ireneus) giva oförtydbara vittnesbörd om barndopets allmänna bruk, dels (såsom Origenes) direkt förklara det vara en apostolisk anordning; jag ser 2) att när röster börja höjas emot detsamma, så sker det icke därför, att man betraktar det såsom en nyhet eller såsom något vidskepligt, oapostoliskt eller ogiltigt - nej, i den äldsta tiden förekomma från det hållet alls inga anfall mot barndopet. Jag finner 3) att ingen av barndopets vedersakare i gamla tiden yrkar, att de, som blivit döpta såsom späda, skola, sedan de vuxit upp och blivit troende, döpas om igen; jag ser 4) att de, som uppträda mot barndopet, såsom grund däremot anföra idel oriktiga, dels rationalistiska, dels vidskepliga föreställningar, såsom att barnen icke behöva syndernas förlåtelse och därför icke heller behöva döpas, att ett fall i svåra synder efter dopet icke kan förlåtas, eller att den i synd levande människan har större skuld, om hon är döpt, än om hon är odöpt o.s.v.; jag ser 5) att det är sådana falska föreställningar om dopet, som föranledde den fromma Monika att icke låta döpa sin son Augustinus o.s.v. - och vet du: då kan jag icke begripa annat, än att det är rätt, vad jag sade, att icke barndopet men väl dopets uppskjutande i den äldsta kyrkan har sin grund uti samt går hand i hand med insmygande falska föreställningar om dopets betydelse. Och denna omständighet har, för så vitt jag äger något förstånd, en alldeles utomordentligt stor betydelse för den sak, som nu är i fråga. Eller vad tycker du?

Timoteus: Jag? Ja, jag tycker att allt det här är alldeles för besynnerligt. Men hur går det enligt ditt resonemang med Pauli ord: En tro, ett dop (Ef. 4:4) - På det viset få vi två dop: ett för äldre och ett för små barn.

Natanael: Ehuru detta icke hör till vår fråga, må vi ju även röra därvid. Ingen invändning mot barndopet är skralare än denna. Menar du t.ex. att det blir två dop därav, att man döper olika kön?

Timoteus: Nej, ingalunda.

Natanael: Men varför blir det då två dop därav, att man döper olika åldrar?

Timoteus: Det är dock icke blott fråga om olika åldrar utan om troende och om barn, som ännu icke kunna tro.

Natanael: Men då blir det ju också hos eder två dop, nämligen dop av sådan, som äro troende, och dop av sådana, som bekänna sig vara troende men icke äro det. Medgiver du kanske det?

Timoteus: Nej, visst icke, det har jag redan förut sagt.

Natanael: Och då faller med detsamma ohjälpligt denna din invändning mot späda barns dop. Men låt oss taga ett annat exempel. Blev det två omskärelser i Abrahams hus därav, att den troende Abraham omskars och sedan de små piltarna, "som icke kunde tro"?

Timoteus: Nej, men omskärelsen var icke detsamma som dopet.

Natanael: Därom är icke heller nu fråga utan blott därom, huruvida det blev en annan omskärelse för de vuxna och en annan för spädbarnen. Nej, så blev det icke; och lika litet blir det ett annat dop för de vuxna och ett annat för spädbarnen, utan det är ett och samma dop till Faderns, Sonens och den helige Andens namn. Eller hur?

Timoteus: Omskärelsen förutsatte dock ingen tro, men det gör dopet, och det är en stor skillnad.

Natanael: Men omskärelsen var ju ändå enligt Paulus´ mening ett insegel på trons rättfärdighet (Rom. 4). Och tycker du icke, att det är märkvärdigt, att det gammal-testamentliga inseglet på trons rättfärdighet skulle givas även åt de små barnen, vilka icke kunde tro? Vad skulle de göra med inseglet, när de icke kunde tro? Var det icke lika galet som att giva dem dopet? Och har du icke sett, att Paulus i Kol. 2:11,12 sammanställer dopet med omskärelsen, så att han t.o.m. kallar dopet för Kristi omskärelse?

Timoteus: Det lämnar jag därhän. Men barnen förstå ju icke, vad man gör med dem, och då varder ju alltsammans en vidskepelse, en tom och död ceremoni och intet annat, alldeles såsom när de påviska döpa kyrkklockor o.s.v.

Natanael: Men när en baptist lägger händerna på sina barn och välsignar dem, förstå barnen då, vad han gör med dem?

Timoteus: Nej, visserligen icke.

Natanael: Men enligt ditt sätt att resonera skulle alltså denna handpåläggning vara vidskepelse, en tom och död ceremoni - alldeles såsom om man lade händerna på en kyrkklocka och välsignade henne?

Timoteus: Nej, där vid lag hava vi Herrens eget exempel att följa i Luk. 18:16.

Natanael: Men du vet ju, att det finnes baptistlärare, som säga, att det i Luk. 18:16 icke är fråga om spädbarn. Kanske är det verkligen vidskepelse att lägga händerna på spädbarn och välsigna dem, när de själva icke begripa, vad man gör med dem - alldeles såsom en kyrkklocka?! (Det gör verkligen ett pinsamt intryck, när Wiberg s. 112 säger, att en välsignande handpåläggning på späda barn är ett religionsbruk, som baptisterna såsom samfund icke veta av. "Jag har", säger han, "besökt hundratals baptistförsamlingar i Sverige, England, Skottland, Irland och Amerika, men ännu har jag icke funnit en enda baptistförsamling, där detta bruk övats. Ja, vad ännu mer är, jag har knappt hört talas om en enda enskild baptist, som aktat det nödigt att lägga händerna på sina nyfödda barn och så välsigna dem." Tänk, vilken berömmelse att sålunda sätta sig över Herrens eget exempel såsom "blott en from sed" bland judarne "på Kristi tid"! Man må ursäkta mig, att jag låter Timoteus vara en baptist, som har något mer kvar av enfaldig barnatro. Men Wiberg tillägger: "Det enda, som baptisterna akta nödigt för sina nyfödda barn, är att bedja, att Herren måtte välsigna dem." Men han frågar icke, huru barnen kunna taga emot välsignelse av Herren, när de icke kunna tro. Och det borde han ändå göra, om han ville vara konsekvent).

Timoteus: Nej, nog är det rätt att lägga händerna på spädbarn och välsigna dem. Men därmed har man ingenting bevisat för barndopet.

Natanael: Visserligen icke. Men vad som är bevisat, det är, att det icke är sagt, att en andlig handling, som man företager med ett barn, är vidskepelse för det, att barnet icke "begriper", vad som förehaves. Är en sådan handling vidskepelse, så måste det bero på någon annan grund. Annars skulle det också bliva vidskepelse, när man lägger händerna på de späda barnen och välsignar dem. Och i sådant fall skulle Herren själv hava gjort sig skyldig till vidskepelse samt genom sitt exempel förlett andra därtill! Alltså gick även detta ditt påstående sönder. Ser du icke det?

Timoteus: Kanske.

Natanael: Vet du, broder, jag tackar Gud, att jag är döpt som barn. Jag tackar Gud, att jag fått bära mina barn till dopet. Förstår jag icke dopets betydelse, så lämnar jag den saken åt min Frälsare. Olika förklaringar av dopet kunna förvirra de enfaldiga, kanske också oroa deras samveten, men de förmå icke göra saken oriktig. Och anser du det ligga vidskepelse däri, att jag tror, att stor välsignelse tillskyndas mina små barn genom dopet, så ligger det alldeles samma vidskepelse däri, att du lägger händerna på dina och välsignar dem. Det är mycket, som går utöver vårt naturliga förstånd, men som ändå är sant och rätt och välsignelsebringande. Och huru "medvetslösa" våra små barn än äro, så äro de dock inga stockar eller stenar eller kyrkklockor eller osjäliga djur utan sanna och verkliga människor, mottagliga för Guds nåd och välsignelse, såsom de ock utan sitt eget medvetande varit mottagliga för sina föräldrars synd. Ja, jag säger igen: jag bär med glädje i tron genom dopet mina barn fram till Fadern, Sonen och den helige Anden.

Timoteus: Och vad jag hädanefter kommer att göra med mina barn, det vet allena Gud. Tack emellertid för våra samtal. Farväl!