Tredje samtalet: Är dopet en bekännelse?

Timoteus: Nå, nu få vi väl komma till huvudfrågan. Eller har du någon mer förberedelsefråga att draga fram för att så länge som möjligt skjuta undan själva huvudfrågan? Natanael: Nej, du kan vara viss, att jag icke vill skjuta undan henne, utan nu skall hon fram: Vad lärer alltså Nya Testamentet om dopets väsen? Och när vi härefter tala om "dopet"; så mena vi alltid det kristna dopet, ifall vi icke särskilt säga Johannes dop. Är du med om det? Timoteus: Ja, gärna. Natanael: Var snäll, låt mig då höra, vad du tror om dopets väsen? Timoteus: Det är en helig handling, i vilken den troende i lydnad för Kristi bud på ett symboliskt sätt bekänner sin tro på Jesus. Natanael: Det är klart och redigt talat. Nu återstår bara att få veta, var det där står skrivet. Timoteus: Står skrivet? Det står icke på något särskilt ställe. Men det framgår av alla ställen, som tala om dopets betydelse, ifall man fattar dem rätt. Natanael: Nej, visserligen icke. Just så där resonerar påven: "Fatta bara det och det bibelstället rätt, d.v.s. i enlighet med den romersk-katolska läran, så skall du få se, att det är den romersk-katolska läran som står där." På det sättet kan man komma därtill, att man allestädes ser det, som ingenstädes står. Men det är en gammal teologisk konst, som du och jag skola lägga bort. Timoteus: Nå, men gick det icke så till, att när några judar och hedningar blevo troende, så befallde apostlarna att de skulle döpas? Natanael: Jo, så gick det till. Timoteus: Och så lydde de troende och läto döpa sig. Eller hur? Natanael: Ja, alldeles så. Timoteus: Och det var en bekännelse inför både de troende och de otrogna? Natanael: Alldeles så även det. Timoteus: Men då erkänner du ju själv, att jag har rätt. Natanael: Nej, för ingen del. Ty frågan var icke den, om i dopet låg en lydnad och en bekännelse, utan om detta var dopets väsen. Och det är något helt annat. Timoteus: Dopets väsen? Ja, jag håller före, att detta är dopets väsen. Natanael: Det tror jag nog, att du "håller före". Men här är frågan den: Lärer även Nya Testamentet så? Och det är en annan sak. Men innan vi granska de nytestamentliga ställen, som tala om dopets väsen, så skall jag giva dig tillfälle att grundligt vederlägga dig själv. Timoteus: Kan du det, så är du god. Men så löst sitter jag icke, det skall jag lova. Natanael: Vi få väl se. Antag nu, att där är en, som bekänner sig hava blivit troende. Han kommer till eder och vill bliva döpt. Så vitt I kunnen döma, är hans bekännelse sann, och han blir döpt. Icke sant? Timoteus: Naturligtvis blir han det. Natanael: Men nu ären I inga hjärterannsakare, och så varder det uppenbart, att han icke var i sanning troende utan endast en skrymtare, när han döptes. Huru skall man då betrakta hans dop? Var det ett verkligt dop eller icke? Timoteus: Ett verkligt dop, förstås. Natanael: Men han hade ju icke tron, när han döptes, och då var ju den bekännelse, som han med sitt dop avlade, icke sann. Timoteus: Men vi kunde naturligtvis icke genomskåda hans hjärta, utan när han, så vitt vi kunde döma, var en troende, så måste vi döpa honom. Annars skulle man ju aldrig våga att döpa någon. Natanael: Alldeles rätt. Men detta visar klart och tydligt, att du själv icke tror, att dopets väsen är att vara en bekännelse. Ty är dopet intet annat än en bekännelse, då kan det icke vara ett sant dop, om där icke är en sann tro. Timoteus: Det kan jag icke se. Natanael: Vad du ser eller icke ser, det gör till saken ingenting. Om jag med mitt dop bekänner något, som icke är sant, då är min bekännelse, d.v.s. mitt dop, icke sann. Och om den där mannen sedan verkligen kommer till tron, så bör han döpas om igen. Ty först då blir hans bekännelse sann. Men döpen I honom verkligen då? Timoteus: Nej, det göra vi icke, då han ju redan är döpt. Därför säger också Wiberg, att om till exempel en jude på sin egen bekännelse av tro blir döpt, och det sedan visar sig, att han icke hade tron, så är visserligen dopet "icke rätteligen mottaget å hans sida men dock rätteligen meddelat å Guds sida." Alltså måste det anses såsom ett rätt dop. Men om mannen sedan verkligen kommer till tron, och då begär att bli döpt, "så bör en sådan begäran icke beviljas." Ty det vore ett omdop. Och därom, tillägger Wiberg, "därom tänka vi, att både barndöpare och baptister äro ens". Däri följa vi också apostlarnas exempel. Ty nog fanns det, förmodar jag, skrymtare bland dem, som de döpte. Men icke kasserade de deras dop för det. Natanael: Däri har du fullkomligt rätt. Men just detta bevisar, att apostlarna i dopet sågo något annat och mer än en bekännelse. Och att detta andra i deras ögon var dopets egentliga väsen, det visade de därmed, att de erkände dopet såsom sant, även där bekännelsen icke hade varit sann. Men för resten är det en annan sak, som jag aldrig kunnat få klar för mig. I sägen, att barndopet icke kan vara ett sant dop, emedan barnen icke kunnat hava tro. Men om en uppvuxen man blir döpt på en osann bekännelse, då sägen I, att hans dop var ett sant dop, ehuru han icke hade tro. Alltså: att döpa en liten pilt, på vilken Herren Jesus själv lägger händerna och välsignar honom, därav blir intet dop utan bara en vidskepelsens styggelse. Men om pilten växer upp och blir en skrymtare och bekänner och ljuger, så att han bedrager hela församlingen och blir döpt, då är han att anse såsom rätt och kristligt döpt! Dopet kan "å Guds sida icke rätteligen meddelas" åt honom, medan han är det lilla barnet, som enligt Frälsarens ord Guds rike tillhör, men väl sedan han blivit den skrymtare, om vilken aposteln säger: För dig finnes icke del, ej heller lott i detta ord, ty ditt hjärta är icke rätt inför Gud (Apg. 8:21). Häpnar du icke själv för en sådan lära? Timoteus: Men han sade sig tro, och vi hade ingen anledning att tvivla därpå. Gud fordrar icke av dopförrättaren, att han skall vara allvetande. Natanael: Men hans bekännelse var ju i alla fall icke sann, och vad hade den då för värde? Eller menar du, att en osann munnens bekännelse kan hava den kraften att göra dopet till ett sant dop? Märker du icke, huru du själv - likaväl som Wiberg - i grund och botten tror, att dopet till sitt väsen ändå är något annat än en bekännelse av tro? Huru motsägande för resten Wiberg är, skall du märka, när han i samma bok, som du nyss anförde, på grund av Mark. 16:16 säger, att evangelii predikan och tro måste föregå dopet. Där påstår han ju, att tron är nödvändig för dopet. Men när han kommer i klämma, då låter han tron fara och sätter i dess ställe bekännelse av tro, även om denna bekännelse icke är sann. Ja, han påstår, att "då dopförrättaren döpt en otrogen - märk: en otrogen - på en sannolik bekännelse av tro på Kristus, så har han dock handlat på Guds befallning." Alldeles som om Herren i Mark. 16:16 eller på något annat ställe hade sagt: "Den som bekänner tro" - i stället för: "den som tror" - och blir döpt, han skall varda frälst. Nej, broder, det där går alls icke. Är dopet till sitt väsen en bekännelse, då är det icke ett sant dop, där tron icke är sann. Timoteus: Men du vill väl icke säga, att om någon - till exempel en jude eller hedning - blir döpt på sin bekännelse, så bör hans dop anses såsom ogiltigt, ifall hans bekännelse sedan befinnes hava varit skrymtaktig? Natanael: Nej, för ingen del. Men så tror jag också, som du vet, och det ännu mer, på riktigheten av det lilla barnets dop, detta allt på den grund, att dopet till sitt väsen är vida mer än en bekännelse. Men hölle jag det endast för en bekännelse, då skulle jag säga rent ut: en skrymtares dop är ett falskt dop, likasom ett tennmynt är ett falskt mynt, även om det till formen är förvillande likt ett silvermynt. Timoteus: Men vari består då enligt din mening dopets väsen? Natanael: Det skola vi sedan tala om. Men dessförinnan skall jag låta dig själv än en gång vederlägga din egen åsikt. Om någon blivit troende och döpt men avfallit, ja, blivit en fräck fritänkare, kanske därjämte supare, horkarl, tjuv o.s.v., menar du då, att han med dessa sina synder har gjort sitt dop om intet, så att han numera bör anses såsom odöpt? Timoteus: Han är mycket sämre, än om han aldrig vore döpt. Natanael: Men det var icke det, jag frågade om, utan min fråga var: Bör han i detta tillstånd anses såsom odöpt? Timoteus: Nej, naturligtvis är han döpt. Natanael: Men den bekännelse, som han avlade i sitt dop - huru har det gått med den? Timoteus: Den var nog sann då, när han avlade densamma. Natanael: Ja då, men nu? Gäller det ännu om honom, vad han då bekände? Timoteus: Nej, det är klart. Natanael: Men hans dop gäller dock, så att han fortfarande måste anses såsom döpt? Timoteus: Ja, utan tvivel. Natanael: Men om dopet bara är en bekännelse, så bör han ju avlägga denna bekännelse igen, sedan han blivit troende igen? Timoteus: Nej, det har man ingen grund för i Nya testamentet. Natanael: Alltså: dopet äger bestånd, sedan bekännelsen upphört att gälla. Förstår du då icke, att du i grund och botten själv tror, att dopet är något annat och mer än en bekännelse? Timoteus: Jag bryr mig icke om dina spetsfundigheter. För mig är det nog, att Nya testamentet icke giver någon antydan, att man skall döpa en avfälling om igen, ifall han åter blir troende. Natanael: "Spetsfundigheter", säger du - du som igår sade, att man skulle begagna sitt sunda förnuft. Men att Nya testamentet icke giver någon sådan där antydan, det bevisar just, att Nya testamentet icke anser dopet till sitt väsen vara en bekännelse utan något vida mer, även om däri också ligger en bekännelse. Men vi skola nu rannsaka Nya testamentet om denna sak. Och då vill jag först fråga, om du vidhåller det, som vi i förgår kommo överens om, nämligen att vad Bibeln säger, det bör man anse, att hon även menar? Timoteus: Ja, det är klart. Annars har man ju intet fäste, alls ingen grund att stå på. Natanael: Och om hon överallt, där hon beskriver en sak, talar om den saken på enahanda sätt, så bör detta anses vara hennes verkliga lära om den saken? Timoteus: Vad menar du med den frågan? Jag är rädd, att du har några spetsfundigheter där bakom för att snärja mig. Natanael: Min mening är, vad orden säga, och min avsikt är, att få fram en klar utgångspunkt för vår skriftrannsakning. Alltså ja eller nej! Bör man anse, att det som Bibeln över allt säger om en sak, det är också hennes lära om den saken? Timoteus: Ja, naturligtvis. Natanael: Men om någon därjämte lärer något annat om den saken...? Timoteus: Så lärer han obibliskt. Natanael: Nu är jag rädd, att du var för hastig i ditt svar. Du erkände ju själv i vårt första samtal, att en lära kan vara biblisk, även om hon icke direkt står i Bibeln, bara hon icke strider emot det, som där står. Sålunda till exempel vet jag icke ett enda ställe, där det står, att dopet innebär en bekännelse - Nya testamentet framställer aldrig dopet från den synpunkten. Men ändå tror jag, att han helt lugnt och fullt bibliskt han säga, att däri verkligen ligger en bekännelse. Men dopets väsen kan det icke vara. Timoteus: Och varför det? Natanael: Jo, därför att dopets väsen måste vara det, som Nya testamentet säger om dopets betydelse, men icke det, som Nya testamentet icke säger, även om det annars i och för sig kan vara sant. Timoteus: Nå ja, när ska vi då få komma in på Nya testamentets lära? Natanael: Jo, nästa gång vi träffas.