P P Waldenström är i vida kretsar känd huvudsakligen för sin frikyrklighet och sin försoningslära. Att han, trots någon enstaka släng mot Luther och statskyrkan även här, tydligt uppträdde på den lutherska sidan gentemot baptisterna (i dopfrågan), är betydligt mindre känt. Att han dessutom gjorde det på ett språkligt och pedagogiskt ovanligt medryckande sätt, nämligen i dramatiserad form genom en fiktiv dialog mellan "Natanael" och "Timoteus", är förmodligen numera helt okänt för nästan alla även inom hans eget samfund - och då än mer för Svenska kyrkans och EFS:s folk, där blotta namnet "Waldenström" ofta ansetts borga för villfarelse och allmän läroupplösning.
Därför har jag ansett det mödan värt att här på nätet publicera P P Waldenströms bok "Dop och barndop", i enlighet med dess fjärde upplaga (Missionsförbundets förlag, Stockholm 1938). Jag har valt bloggformen eftersom den var den enklast tillgängliga, men bokens olika dialoger presenteras i "omvänd bloggordning" för att boken ska kunna läsas/rullas "uppifrån och ner", från det första till det sextonde samtalet. Språket har INTE bearbetats, eftersom jag bedömer att Waldenströms språk behåller sin friskhet och lätthet även efter 100 år, och att dialogformen i sej själv befordrar läsbarheten mera än en allmän bearbetning någonsin skulle kunna göra.
De flesta av de av Waldenström inflikade noterna har uteslutits, eftersom de sällan berört någon vital del av framställningen utan mest varit ägnade att utreda vissa sidospår eller framställa obsoleta källhänvisningar. De gånger noterna har relevans för texten i övrigt är de här inarbetade i själva texten (inom klammer).
Monday, April 13, 2009
Sunday, April 12, 2009
P P Waldenströms företal till första upplagan
År 1880 skrev undertecknad en mindre bok med titel: Barndopets historia. Den utkom i fyra upplagor under loppet av några månader.
Att den skulle röna motsägelse var naturligt. En motskrift utgavs med titel: "Barndopets historia, fortsatt av W.P." Den var av mycket underhaltig beskaffenhet. Vem som var dess författare, känner jag icke. Ännu mer underhaltig var en artikel av Lagergren i tidn. Evangelisten 1880, h. 7. Den innehöll grova förolämpningar mot min person, alldels som hade jag begått ett brott, då jag understått mig att uppträda till försvar för barndopet.
Av helt annan art var en av pastor A. Wiberg utgiven bok med titel: Svar på lektor Waldenströms skrift Barndopets historia (tryckt i Gävle 1880). Den håller sig till sak och framlägger väl över huvud summan av, vad som kan sägas till försvar för den baptistiska ståndpunkten. Det är också denna, jag alltid menar, när jag citerar "Wiberg, sid. 00" utan att angiva titeln på någon särskild bok. Se t.ex. not sid. 34, 40, 41 o.s.v.
Några år senare blev frågan om Tertullianus´ och Augustinus´ förhållande till barndopet föremål för en rätt livlig tidningsdiskussion. Det var i tidningen Hemlandsvännen 1884, n:ris 44-47.
Barndopets historia är nu sedan många år alldeles utgången ur bokhandeln. I stället för att ombesörja en ny upplaga av densamma har jag trott mig göra bättre gagn genom att utarbeta föreliggande nya skrift, som icke inskränker sig till barndopets historia utan behandlar även övriga spörsmål av vikt för en rätt uppfattning av det kristna dopet. Naturligtvis har jag därvid tagit all vederbörlig hänsyn till här ovan nämnda motskrifter.
Till slut får jag säga, att ju mer jag sysselsatt mig med dopfrågan, desto vissare övertygad har jag blivit om barndopets riktighet; desto mer uppenbart har det blivit, att dess förkastande har sin djupaste grund i en rationalistisk uppfattning av nådemedlen, särskilt dopet.
Stockholm i maj 1898.
P.W.
Saturday, April 4, 2009
Första samtalet: Bibliskt eller obibliskt
Natanael: Jag beder dig vara hjärtligt välkommen. Ehuru vi äro av olika åsikter, så äro vi dock genom tron på Kristus bröder - rätta bröder, icke halvbröder. Eller hur?
Timoteus: Jo, visserligen rätta bröder enligt Kristi ord: Gå och säg mina bröder, att jag far upp till min fader och till eder fader!
Natanael: Det är gott att höra sådant. Då kunna vi också samtala såsom bröder. Det må nu vara den ene eller den andre av oss, som har orätt, så skola vi dock i himlarnas rike få ett rätt förstånd bägge två.
Timoteus: Det tror även jag. Men det må icke avhålla oss från att försöka få ett rätt förstånd redan här i denna tiden.
Natanael: Nej, för ingen del. Därför må vi nu allvarligt och så grundligt, vi kunna, samtala om den fråga, som skiljer oss åt, nämligen dopfrågan.
Timoteus: Ja, och det må jag säga redan nu i början, att huru mycket jag än rannsakat och läst i denna fråga, så har jag icke kunnat komma till något annat resultat, än att barndopet är obibliskt.
Natanael: Du sade ett ord. "Obibliskt" - vad menar du med det?
Timoteus: Obibliskt är sådant, som icke står i Bibeln, förstår du.
Natanael: Det kan jag icke tro, att du riktigt menar. Det står icke heller i Bibeln, att kristna församlingar skola bygga kyrkor eller bönehus. De äldsta kristna i Jerusalem hyrde en sal (Apg. 1:13). Och av Rom. 16 se vi , att de andliga sammankomsterna höllos i enskilda församlingsmedlemmars hus. Icke heller står det i Bibeln, att församlingsföreståndare och predikanter skola hava en viss bestämd lön, eller att missionärer skola utsändas av missionssällskap, som svara för deras underhåll samt bestämma deras verksamhet. Men icke vill du väl därför säga, att allt sådant där är obibliskt?
Timoteus: Nej, det vore ju för inskränkt. I sådana där saker hava vi frihet att ordna och ställa så, som det bäst kan gagna verksamheten.
Natanael: Ja, men du vet, att det finnes personer, som mena, att det alltid bäst gagnar verksamheten att "i allt rätta sig efter Guds ord", såsom de säga, och att det därför är obibliskt att på något sätt avvika från apostlarnas och de av dem ordnade församlingarnas exempel.
Timoteus: Jag vet väl det. Men där Bibeln icke giver ett bestämt bud, där äga vi frihet, och då är det icke obibliskt att vi bruka denna frihet.
Natanael: Det var ett förträffligt ord, som vi skola skriva upp för att minnas det bättre.
Timoteus: Gärna det, och jag skall därför närmare bestämma mitt förra yttrande så här: Obibliskt är sådant, som strider emot, vad som står i Bibeln.
Natanael: Jag kan aldrig tro, att du riktigt menar det heller. När apostlamötet i Jerusalem skrev till de hedningkristna församlingarna, så innehöll brevet bland annat ett förbud för dem att äta blod samt kött av djur, som voro offrade åt avgudar, eller som voro kvävda, d.v.s. fångade i snara eller giller. Emot detta förbud, som ju verkligen "står i Bibeln", strider det alldeles bestämt, när vi äta sådant kött eller mat av blod.
Timoteus: Nå ja, det är ju klart, att i Bibeln, i synnerhet i Gamla testamentet, finnas stadgar, som hade en tillfällig och övergående betydelse, och som därför icke gälla oss. Därför skall jag gärna närmare förklara min mening så: Obibliskt är sådant, som lärer emot, vad Bibeln lärer, eller som står i strid emot, vad hon stadgar såsom för alla tider giltiga bud.
Natanael: Nu torde vi vara på det klara med den saken. Låt oss nu för säkerhets skull repetera, vad vi sagt. Att en sak är obiblisk, kan jag alltså icke bevisa därmed, att Bibeln ingenting talar därom, icke heller därmed, att den avviker från apostlarnas exempel, icke heller därmed, att den strider emot en föreskrift, som väl står i Bibeln, men som uppenbarligen är av tillfällig natur. Utan så skall det heta: Obiblisk är en lära, när hon står i strid med, vad Bibeln lärer, och obiblisk är en handling, när den står i strid med sådana Guds befallningar, som äro oss givna i Bibeln till rättesnöre för alla tider. De bibliska exemplen äro bindande, endast för så vitt de vila på bibliska bud. Vet du, jag tror, att det har vållat mycken förvirring i många avseenden, att man icke tillräckligt aktat härpå. Men nu skall jag föreslå, att vi först samtala om dopets betydelse, innan vi börja att tala om barndopet.
Timoteus: Det har jag ingenting emot.
Natanael: Dessutom skall jag föreslå, att vi komma överens att bedöma saken efter Bibelns ord, så att vi alltid hålla fast, att Bibelns ande är just det, som Bibeln säger, och ingenting annat.
Timoteus: Ingen kan vara mera med om det än jag. Men naturligtvis får man icke pressa Bibelns ord så, att man råkar in i orimligheter.
Natanael: Orimligheter - säger du. Här ha vi åter en oklar punkt. Vad menar du med orimligheter?
Timoteus: Jag menar sådant, som är uppenbart galet.
Natanael: Alltså om rationalisten säger, att det är uppenbart galet att tala om en lekamlig uppståndelse, om en fördömelse eller dylikt, så skulle det icke heller kunna vara Bibelns lära?
Timoteus: Jo, men det står ju så tydligt i Bibeln, att man icke kan taga miste därom.
Natanael: Rätt så, men du sade nyss, att man icke får pressa Bibelns ord så, att man råkar in i orimligheter.
Timoteus: Men i ett bibelsamtal må vi lämna rationalisterna å sido.
Natanael: Gärna för mig, men om vi tänka så här: "Det och det säger Bibeln, men det är orimligt, därför kan det icke vara hennes mening" - ser du, då bliva vi rationalister själva, och då måste vi lämna alla rationalister - även dem som gå allra längst - samma rätt, som vi taga oss själva. Men huru skola vi då bära oss åt för att få de där rationalisterna åt sidan? Kan du säga det?
Timoteus: Jag erkänner, att det är litet svårt. Men någon gräns måste det i alla fall finnas. Ty det inser du nog, att man vid tolkningen av Bibeln måste begagna sitt sunda förnuft och inte pressa varje ord precis efter bokstaven.
Natanael: Däri skall jag giva dig rätt - dock med en viss inskränkning. Således måste man vid Bibelns tolkning se till, att man icke pressar ett enstaka bibelord så, att man därigenom kommer i strid med, vad Bibeln annars uppenbarligen lärer. Se här ett exempel! Frälsaren säger, att den, som vill vara hans lärjunge, måste hata fader och moder och hustru och barn (Luk. 14:26). Om jag nu skulle pressa ordet "hata" så, att jag sade, att det enligt frälsarens lära icke är för en kristen tillåtet att älska sina föräldrar, så skulle jag komma i uppenbar strid mot allt, vad Bibeln både i Gamla och Nya testamentet lärer därom. Därför måste vi begagna vårt sunda förnuft så, att vi låta "skrift förklara skrift", såsom den gamla goda regeln säger. VI ha därvid det stora föredömet av vår frälsare själv, då han på sabbaten botade sjuka, ehuru Mose lag sade, att man icke fick göra något arbete på sabbaten. Han tolkade skrift med skrift.
Timoteus: Alldeles så menar även jag.
Natanael: Däremot om något, som Bibeln i ord lärer, skulle synas för vårt förstånd orimligt, då menar jag, att ärligheten fordrar, att vi antingen rätta vårt förstånd därefter eller ock utan krus sätta "vårt sunda förnuft" till doms över Bibelns lära och säga: "I den punkten lär Bibeln orätt."
Timoteus: Nå ja, det senare kan naturligtvis aldrig komma i fråga. Det vore ju fullständigt rationalism. Och vi äro ju troende.
Natanael: Men ännu mindre bör det komma i fråga, att vi för vårt förstånds skull tolka bort det, som Bibeln lärer, så att vi säga: "Så och så talar Bibeln, men det är orimligt, därför måste hennes mening vara den och den, och därefter måste orden tolkas." Ty detta är icke blott samma rationalism som den förra, fastän i finare dräkt, utan det är därjämte en mycket betänklig oärlighet. Få vi vara överens om det?
Timoteus: Det kan jag icke hava något emot.
Natanael: Du gör ett viktigt medgivande, och jag hoppas, att du vill stå för dess konsekvenser. Annars är det så vanligt att vid bibliska diskussioner resonera så här: "Bibeln har rätt, ty hon är Guds ord; och vi hava rätt, ty vår lära är den rätta. Om således Bibelns ord någon gång skulle synas strida mot vår lära, så måste de tolkas efter denna. Då försvinner all motsägelse."
Timoteus: Nej, nu går du för långt. Vem har väl uttalat en så orimlig grundsats?
Natanael: Den uttalas väl icke så direkt. Men det teologiska arbetet går merendels efter den regeln. Eller tror du väl, att katoliken sysselsätter sig med att granska den katolska läran efter Bibeln, eller att lutheranen arbetar på att granska den lutherska läran efter Bibeln o.s.v.? Nej, deras sysselsättning är i stället att tolka Bibeln efter var sin egen lära. Detta är det vanliga inom alla kyrkosamfund. Och det är precis detsamma, som om de rent ut sade: "Bibelns lära är rätt och vår bekännelse är rätt, därför om Bibelns ord i något stycke icke överensstämma med vår bekännelse, så måste de tolkas efter denna." Men så snart någon icke följer denna regel utan i stället tager sig före att granska och rätta bekännelsen efter Skriften, så anses han strax vara irrlärig.
Timoteus: Nå ja, då äro vi överens även om dessa två saker: 1) Bibelns lära och mening är just det, som hon i orden säger, och ingenting annat. 2) Om Bibelns ord icke stämma överens med vår mening, så skola vi rätta vår mening efter hennes ord och icke tolka bort hennes ord efter vår mening.
Natanael: Rätt så. Och vi böra kanske tillägga: 3) Om vi i något stycke icke kunna förklara Bibelns lära, utan hon synes för vårt förstånd orimlig, så skola vi ändå icke bortförklara henne utan stanna och vänta och bedja Gud, om han till äventyrs framdeles vill giva oss sådan upplysning, att vi förstå hans ord i detta stycke. Det har du väl ingenting emot?
Timoteus: Nej, visst icke.
Natanael: Nå, då hava vi en klar och tydlig utgångspunkt för våra samtal. Och när vi kommit så långt, så skola vi för tillfället kanske icke gå längre utan företaga själva dopfrågan i morgon. Du vill väl vara med om det?
Timoteus: Ja, gärna, om du så önskar.
Timoteus: Jo, visserligen rätta bröder enligt Kristi ord: Gå och säg mina bröder, att jag far upp till min fader och till eder fader!
Natanael: Det är gott att höra sådant. Då kunna vi också samtala såsom bröder. Det må nu vara den ene eller den andre av oss, som har orätt, så skola vi dock i himlarnas rike få ett rätt förstånd bägge två.
Timoteus: Det tror även jag. Men det må icke avhålla oss från att försöka få ett rätt förstånd redan här i denna tiden.
Natanael: Nej, för ingen del. Därför må vi nu allvarligt och så grundligt, vi kunna, samtala om den fråga, som skiljer oss åt, nämligen dopfrågan.
Timoteus: Ja, och det må jag säga redan nu i början, att huru mycket jag än rannsakat och läst i denna fråga, så har jag icke kunnat komma till något annat resultat, än att barndopet är obibliskt.
Natanael: Du sade ett ord. "Obibliskt" - vad menar du med det?
Timoteus: Obibliskt är sådant, som icke står i Bibeln, förstår du.
Natanael: Det kan jag icke tro, att du riktigt menar. Det står icke heller i Bibeln, att kristna församlingar skola bygga kyrkor eller bönehus. De äldsta kristna i Jerusalem hyrde en sal (Apg. 1:13). Och av Rom. 16 se vi , att de andliga sammankomsterna höllos i enskilda församlingsmedlemmars hus. Icke heller står det i Bibeln, att församlingsföreståndare och predikanter skola hava en viss bestämd lön, eller att missionärer skola utsändas av missionssällskap, som svara för deras underhåll samt bestämma deras verksamhet. Men icke vill du väl därför säga, att allt sådant där är obibliskt?
Timoteus: Nej, det vore ju för inskränkt. I sådana där saker hava vi frihet att ordna och ställa så, som det bäst kan gagna verksamheten.
Natanael: Ja, men du vet, att det finnes personer, som mena, att det alltid bäst gagnar verksamheten att "i allt rätta sig efter Guds ord", såsom de säga, och att det därför är obibliskt att på något sätt avvika från apostlarnas och de av dem ordnade församlingarnas exempel.
Timoteus: Jag vet väl det. Men där Bibeln icke giver ett bestämt bud, där äga vi frihet, och då är det icke obibliskt att vi bruka denna frihet.
Natanael: Det var ett förträffligt ord, som vi skola skriva upp för att minnas det bättre.
Timoteus: Gärna det, och jag skall därför närmare bestämma mitt förra yttrande så här: Obibliskt är sådant, som strider emot, vad som står i Bibeln.
Natanael: Jag kan aldrig tro, att du riktigt menar det heller. När apostlamötet i Jerusalem skrev till de hedningkristna församlingarna, så innehöll brevet bland annat ett förbud för dem att äta blod samt kött av djur, som voro offrade åt avgudar, eller som voro kvävda, d.v.s. fångade i snara eller giller. Emot detta förbud, som ju verkligen "står i Bibeln", strider det alldeles bestämt, när vi äta sådant kött eller mat av blod.
Timoteus: Nå ja, det är ju klart, att i Bibeln, i synnerhet i Gamla testamentet, finnas stadgar, som hade en tillfällig och övergående betydelse, och som därför icke gälla oss. Därför skall jag gärna närmare förklara min mening så: Obibliskt är sådant, som lärer emot, vad Bibeln lärer, eller som står i strid emot, vad hon stadgar såsom för alla tider giltiga bud.
Natanael: Nu torde vi vara på det klara med den saken. Låt oss nu för säkerhets skull repetera, vad vi sagt. Att en sak är obiblisk, kan jag alltså icke bevisa därmed, att Bibeln ingenting talar därom, icke heller därmed, att den avviker från apostlarnas exempel, icke heller därmed, att den strider emot en föreskrift, som väl står i Bibeln, men som uppenbarligen är av tillfällig natur. Utan så skall det heta: Obiblisk är en lära, när hon står i strid med, vad Bibeln lärer, och obiblisk är en handling, när den står i strid med sådana Guds befallningar, som äro oss givna i Bibeln till rättesnöre för alla tider. De bibliska exemplen äro bindande, endast för så vitt de vila på bibliska bud. Vet du, jag tror, att det har vållat mycken förvirring i många avseenden, att man icke tillräckligt aktat härpå. Men nu skall jag föreslå, att vi först samtala om dopets betydelse, innan vi börja att tala om barndopet.
Timoteus: Det har jag ingenting emot.
Natanael: Dessutom skall jag föreslå, att vi komma överens att bedöma saken efter Bibelns ord, så att vi alltid hålla fast, att Bibelns ande är just det, som Bibeln säger, och ingenting annat.
Timoteus: Ingen kan vara mera med om det än jag. Men naturligtvis får man icke pressa Bibelns ord så, att man råkar in i orimligheter.
Natanael: Orimligheter - säger du. Här ha vi åter en oklar punkt. Vad menar du med orimligheter?
Timoteus: Jag menar sådant, som är uppenbart galet.
Natanael: Alltså om rationalisten säger, att det är uppenbart galet att tala om en lekamlig uppståndelse, om en fördömelse eller dylikt, så skulle det icke heller kunna vara Bibelns lära?
Timoteus: Jo, men det står ju så tydligt i Bibeln, att man icke kan taga miste därom.
Natanael: Rätt så, men du sade nyss, att man icke får pressa Bibelns ord så, att man råkar in i orimligheter.
Timoteus: Men i ett bibelsamtal må vi lämna rationalisterna å sido.
Natanael: Gärna för mig, men om vi tänka så här: "Det och det säger Bibeln, men det är orimligt, därför kan det icke vara hennes mening" - ser du, då bliva vi rationalister själva, och då måste vi lämna alla rationalister - även dem som gå allra längst - samma rätt, som vi taga oss själva. Men huru skola vi då bära oss åt för att få de där rationalisterna åt sidan? Kan du säga det?
Timoteus: Jag erkänner, att det är litet svårt. Men någon gräns måste det i alla fall finnas. Ty det inser du nog, att man vid tolkningen av Bibeln måste begagna sitt sunda förnuft och inte pressa varje ord precis efter bokstaven.
Natanael: Däri skall jag giva dig rätt - dock med en viss inskränkning. Således måste man vid Bibelns tolkning se till, att man icke pressar ett enstaka bibelord så, att man därigenom kommer i strid med, vad Bibeln annars uppenbarligen lärer. Se här ett exempel! Frälsaren säger, att den, som vill vara hans lärjunge, måste hata fader och moder och hustru och barn (Luk. 14:26). Om jag nu skulle pressa ordet "hata" så, att jag sade, att det enligt frälsarens lära icke är för en kristen tillåtet att älska sina föräldrar, så skulle jag komma i uppenbar strid mot allt, vad Bibeln både i Gamla och Nya testamentet lärer därom. Därför måste vi begagna vårt sunda förnuft så, att vi låta "skrift förklara skrift", såsom den gamla goda regeln säger. VI ha därvid det stora föredömet av vår frälsare själv, då han på sabbaten botade sjuka, ehuru Mose lag sade, att man icke fick göra något arbete på sabbaten. Han tolkade skrift med skrift.
Timoteus: Alldeles så menar även jag.
Natanael: Däremot om något, som Bibeln i ord lärer, skulle synas för vårt förstånd orimligt, då menar jag, att ärligheten fordrar, att vi antingen rätta vårt förstånd därefter eller ock utan krus sätta "vårt sunda förnuft" till doms över Bibelns lära och säga: "I den punkten lär Bibeln orätt."
Timoteus: Nå ja, det senare kan naturligtvis aldrig komma i fråga. Det vore ju fullständigt rationalism. Och vi äro ju troende.
Natanael: Men ännu mindre bör det komma i fråga, att vi för vårt förstånds skull tolka bort det, som Bibeln lärer, så att vi säga: "Så och så talar Bibeln, men det är orimligt, därför måste hennes mening vara den och den, och därefter måste orden tolkas." Ty detta är icke blott samma rationalism som den förra, fastän i finare dräkt, utan det är därjämte en mycket betänklig oärlighet. Få vi vara överens om det?
Timoteus: Det kan jag icke hava något emot.
Natanael: Du gör ett viktigt medgivande, och jag hoppas, att du vill stå för dess konsekvenser. Annars är det så vanligt att vid bibliska diskussioner resonera så här: "Bibeln har rätt, ty hon är Guds ord; och vi hava rätt, ty vår lära är den rätta. Om således Bibelns ord någon gång skulle synas strida mot vår lära, så måste de tolkas efter denna. Då försvinner all motsägelse."
Timoteus: Nej, nu går du för långt. Vem har väl uttalat en så orimlig grundsats?
Natanael: Den uttalas väl icke så direkt. Men det teologiska arbetet går merendels efter den regeln. Eller tror du väl, att katoliken sysselsätter sig med att granska den katolska läran efter Bibeln, eller att lutheranen arbetar på att granska den lutherska läran efter Bibeln o.s.v.? Nej, deras sysselsättning är i stället att tolka Bibeln efter var sin egen lära. Detta är det vanliga inom alla kyrkosamfund. Och det är precis detsamma, som om de rent ut sade: "Bibelns lära är rätt och vår bekännelse är rätt, därför om Bibelns ord i något stycke icke överensstämma med vår bekännelse, så måste de tolkas efter denna." Men så snart någon icke följer denna regel utan i stället tager sig före att granska och rätta bekännelsen efter Skriften, så anses han strax vara irrlärig.
Timoteus: Nå ja, då äro vi överens även om dessa två saker: 1) Bibelns lära och mening är just det, som hon i orden säger, och ingenting annat. 2) Om Bibelns ord icke stämma överens med vår mening, så skola vi rätta vår mening efter hennes ord och icke tolka bort hennes ord efter vår mening.
Natanael: Rätt så. Och vi böra kanske tillägga: 3) Om vi i något stycke icke kunna förklara Bibelns lära, utan hon synes för vårt förstånd orimlig, så skola vi ändå icke bortförklara henne utan stanna och vänta och bedja Gud, om han till äventyrs framdeles vill giva oss sådan upplysning, att vi förstå hans ord i detta stycke. Det har du väl ingenting emot?
Timoteus: Nej, visst icke.
Natanael: Nå, då hava vi en klar och tydlig utgångspunkt för våra samtal. Och när vi kommit så långt, så skola vi för tillfället kanske icke gå längre utan företaga själva dopfrågan i morgon. Du vill väl vara med om det?
Timoteus: Ja, gärna, om du så önskar.
Andra samtalet: Johannes dop och Kristi dop
Timoteus: Jag har tänkt mycket på vårt sista samtal, och jag har så mycket mindre något att invända däremot, som jag finner, att ju klarare man fasthåller dessa grundsatser, desto tydligare blir det, att jag får rätt i dopfrågan.
Natanael: Stopp, min broder! Dessa grundsatser skall du erkänna därför, att de äro rätta, icke därför att du genom dem får rätt i din mening i dopfrågan eller i någon annan fråga. Därför skall det låta så här: Dessa grundsatser skola vi erkänna såsom riktiga, antingen de komma att stödja eller störta våra egna meningar i den ena eller den andra frågan.
Timoteus: Du är då en faslig ordryttare. Det kan du väl begripa, att jag menade just detta, ehuru jag sade ett förfluget ord.
Natanael: Gott! Jag vill tro det. Men att jag gjorde den där anmärkningen, berodde icke på ordrytteri, utan därpå, att jag vet, att ett "förfluget" ord ofta mer direkt uppenbarar hjärtats tankar än ett överlagt och begrundat ord. Alltså börja vi då med dopfrågan. Och jag tänker, att vi lämpligast dela henne i tre delar, nämligen 1) om dopets betydelse, 2) om dopsättet, 3) om barndopet.
Timoteus: Det går jag gärna in på, emedan det blir redigast. Och just i den första punkten ligger huvudsaken. Eller hur?
Natanael: Ja, därom är intet tvivel. Men innan vi komma till den, må vi förberedelsevis undersöka frågan om förhållandet mellan Johannes döparens dop och Kristi dop.
Timoteus: Varför skall det behövas? Dop som dop! Nya testamentet gör ingen skillnad mellan Johannes dop och Kristi dop.
Natanael: Det är väl ändå icke så säkert. I 1 Joh. 3:25 berättas om en tvist, som hade uppstått mellan en jude och några av Johannes Döparens lärjungar. Den gällde just dopet. Och Johannes lärjungar kommo till Johannes och klagade över, att Jesus också döpte och drog folket till sig. Och vad svarade Johannes? Om han hade tänkt, att hans dop och Jesu dop voro en och samma sak, så skulle han säkert hava svarat: "Varen icke misslynta, ty det är ett och samma dop." Men så svarade han icke, utan i stället: Denne måste tillväxa, men jag måste förminskas.
Timoteus: Ja, där jämföras Johannes och Jesus med varandra men alls icke deras dop.
Natanael: Du är för hastig, broder. Här är icke fråga om deras personer utan om deras verksamhet. Om Johannes hade tänkt, att hans dop och Jesu dop vore samma dop, så skulle han i det, som Jesus gjorde, icke hava sett ett avtagande utan i stället en fortsättning och ett förhärligande av sitt eget dop. Men Jesu verksamhet var i intet avseende en fortsättning av Johannes Döparens verksamhet. Det är icke Johannes, som lagt grunden, och Jesus, som byggt vidare därpå. Med Jesu verksamhet börjar en ny, grundläggande period i frälsningens historia. Och i förhållande till denna var Johannes verksamhet endast en förberedelse, som, när Jesus kommit, så småningom avtog för att inom kort alldeles upphöra. Lika litet som Herrens nattvard var en fortsättning av den gammaltestamentliga påskmåltiden, lika litet var hans dop en fortsättning av Johannes dop.
Timoteus: Se nu, huru du sitter och resonerar på sidan om Guds ord.
Natanael: Visst icke! Nog resonerar jag. Det måste man alltid göra, när man skall tillägna sig innehållet av Bibelns ord, ty det lär icke gå in i mig eller i dig på någon annan väg än genom huvudet. Men att jag icke resonerar på sidan om Guds ord, det skall du själv nödgas erkänna, om du helt enkelt läser texten och med ledning av den försöker att svara på följande fråga: Betraktar Nya testamentet Johannes Döparen såsom det kristna dopets grundläggare och Jesus såsom dess fortsättare, eller betraktar det Jesus såsom det kristna dopets grundläggare och Johannes Döparen såsom dess förberedare?
Timoteus: Den frågan har jag verkligen aldrig förr hört och därför icke heller förr tänkt på.
Natanael: Ja, tänk på den nu då. Och till ytterligare ledning för detta tänkande skall jag anföra några andra bibelställen. I Apg. 18:24-25 talas om en viss Apollos, att han var undervisad om Herrens väg och brinnande i anden och talade och lärde noggrant de ting, som tillhöra Herren, ehuru han allenast kände Johannes dop. Märk detta sista: han kände allenast Johannes dop! Det fanns således ett annat dop, som han icke kände. Och detta var Kristi dop, som alltså var ett annat än Johannes dop.
Timoteus: Nej, nu är jag icke med längre. Aposteln kände endast vattendopet, som var Johannes dop, men icke andedopet, som var Kristi dop, enligt Johannes egna ord i Mark. 1:8: Jag har döpt eder med vatten, men han skall döpa eder i helig Ande.
Natanael: För att taga dig ur denna tanke skola vi läsa v. 1-7 av Apg. 19. De lyda sålunda: Men det skedde, att medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit igenom de övre delarna av landet, ned till Efesus och fann där några lärjungar; och han sade till dem: Haven i väl fått helig Ande, sedan I vorden troende? Men de sade till honom: Nej, vi hava icke ens hört, om helig Ande är (given). Men han sade: Vartill haven I då blivit döpta? Men de sade: Till Johannes dop. Men Paulus sade: Johannes döpte sinnesändrings dop, sägande till folket, att de skulle tro på den, som kom efter honom, det är, på Jesus. Men sedan de hade hört detta, vordo de döpta till Herren Jesu namn. Och när Paulus hade lagt händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade. Men de voro allesammans omkring tolv män. - Där talas alltså om, huru Paulus lät till Jesu namn omdöpa sådana lärjungar, som hade fått Johannes dop.
Timoteus: Nej, visst icke, min broder. Du måste läsa rätt. De där lärjungarna säga icke, att de blivit döpta med Johannes dop utan till Johannes dop. Och det är en viktig skillnad. De hade aldrig fått det verkliga johannesdopet utan endast blivit döpta med avseende på Johannes dop.
Natanael: Alltså menar du då, att dessa lärjungar, som voro så okunniga, att de icke visste, att den helige Ande var given (v. 2), dock å andra sidan voro så skarpsinniga, att de kunde säga Paulus, att de visserligen voro döpta med avseende på Johannes dop men aldrig med Johannes dop.
Timoteus: Nej, men Lukas säger det, han som skrivit berättelsen.
Natanael: Alldeles icke, min bror, utan Lukas berättar bara, att de själva sade det till svar på Pauli fråga.
Timoteus: Men varför svara de då "till" och icke "med" Johannes dop?
Natanael: Jo, därför att Paulus frågade: Vartill haven I blivit döpta? Säg mig uppriktigt: är det icke uppenbart för dig, att Paulus med den frågan ville veta, vad de hade fått för ett dop?
Timoteus: Jo, naturligtvis.
Natanael: Och när han frågar "till vad" och de svara: "till Johannes dop", så svara de ju på hans fråga. Eller hur?
Timoteus: Det kan icke nekas.
Natanael: Och såsom han med sin fråga begär att få veta, vad de hade fått för ett dop, så säga de med sitt svar, att de fått Johannes dop. Men när Paulus hade fått veta detta, så döpte han dem till Jesu namn (v. 5). Och att det dopet var det kristna vattendopet och icke andedopet, det kan du se därav, att Paulus efter dopet lade händerna på dem, så att de fingo Anden (v. 6). Eller vad menar du?
Timoteus: Jo, det måste jag ju naturligtvis erkänna.
Natanael: Och för resten: Att Paulus frågar, vad de hade fått för ett dop, det visar ju - redan det - att han tänker på en skillnad mellan dop och dop. Och när han efter deras svar först säger: "Johannes döpte sinnesändringens dop", och sedan döper dem till Jesu namn, då är det ju alldeles uppenbart, att han framställer Johannesdopet som ett annat dop än det, som han nu döpte dem med, då han döpte dem till Jesu namn.
Timoteus: Men tror du då, att alla sådana, som voro döpta med Johannes dop, och som sedan blevo Jesu lärjungar, också döptes av honom?
Natanael: Ja, det tror jag visst.
Timoteus: Men det står ingenstädes omtalat.
Natanael: Alldeles rätt. Men det står icke heller omtalat, att den samaritiska kvinnan eller de andra troende i Sykar (Johannes 4) blevo döpta, ja, icke ens att apostlarna blevo det, om jag nu undantager Andreas och Johannes, som voro Johannes Döparens lärjungar, innan de slöto sig till Jesus (Johannes 1). Men därav vill du väl icke draga den slutsatsen, att de förblevo odöpta alla dessa, vilkas tro omtalas, men om vilkas dop ingenting nämnes?
Timoteus: Nej, för ingen del. Det medgiver jag naturligtvis villigt, att visserligen något kan hava skett, ehuru det icke står omtalat i Bibeln.
Natanael: Tack, min broder, det var ett gott ord; det skall jag gömma till en annan gång. Men vi skola gå vidare. Du medgiver naturligtvis också, att det kristna dopets väsen består däri, att man döpes till Faderns, Sonens och den helige Andens namn (Matteus 28:19), eller såsom det i Apostlagärningarna 19:5 kortare heter: "till Jesu namn".
Timoteus: Ja, det är ju klart.
Natanael: Men tror du också, att Johannes Döparen döpte till Faderns, Sonens och den helige Andens namn eller till Jesu namn? Kanske du menar att när han döpte Jesus själv, så sade han: "Jag döper dig till Jesu namn"?
Timoteus: Nej, nu tror jag, att du skämtar med mig, och det skulle vi dock låta bli. Ty så okunnig och dum kan du väl icke tro att jag är, som din fråga antyder.
Natanael: Nej, men jag vill blott riktigt bjärt framhålla, huru orimligt det är att säga, att Johannes dop och Kristi dop voro ett och samma dop. Ty om Johannes icke hade döpt till Faderns, Sonens och Andens namn eller till Jesu namn, så saknade ju hans dop just det, som utgör själva väsendet i Kristi dop. Och hur kan man då tala om, att det var samma dop?
Timoteus: Jag måste medgiva, att jag icke närmare tänkt på den här saken. Men även om du har rätt i det, att Johannes dop och Kristi dop voro två olika dop, så är därför ingenting sagt om det kristna dopets väsen.
Natanael: Däri har du rätt. Därför skola vi nu komma till den saken. Men tror du icke, att vi kunna och böra lämpligen spara det till nästa gång?
Timoteus: Jo, det har jag ingenting emot. Men innan vi nu skiljas åt, vill jag bara påpeka, vad du nog förut vet, nämligen att Jesus aldrig döpte själv utan endast hans lärjungar.
Natanael: Nej, det vet jag verkligen icke. Var skulle det stå?
Timoteus: Hå, gör dig nu icke okunnigare än du är. I Johannes 4:1 står det: När Jesus fick veta, att fariséerna hade hört: Jesus gör flera lärjungar och döper än Johannes - ehuru Jesus själv icke döpte utan hans lärjungar - så lämnade han Judeen. Där ser du alltså att det står.
Natanael: Men det ser jag icke alls. Vad där står, det handlar om Jesu första verksamhet i Judeen. Men att han aldrig döpte själv, det står bestämt icke. Huru han gjorde längre fram i tiden och i andra delar av landet, särskilt i Galileen, därom veta vi ingenting alls.
Timoteus: Nå ja, det där är ju bara en småsak, och det var endast i förbigående jag anmärkte det.
Natanael: En småsak är det visserligen. Men din anmärkning var intressant, emedan den visade huru lätt det går att tro, att uti ett bibelspråk står mer, än vad där verkligen står. Och nu säger jag dig hjärtligt tack för denna gång.
Natanael: Stopp, min broder! Dessa grundsatser skall du erkänna därför, att de äro rätta, icke därför att du genom dem får rätt i din mening i dopfrågan eller i någon annan fråga. Därför skall det låta så här: Dessa grundsatser skola vi erkänna såsom riktiga, antingen de komma att stödja eller störta våra egna meningar i den ena eller den andra frågan.
Timoteus: Du är då en faslig ordryttare. Det kan du väl begripa, att jag menade just detta, ehuru jag sade ett förfluget ord.
Natanael: Gott! Jag vill tro det. Men att jag gjorde den där anmärkningen, berodde icke på ordrytteri, utan därpå, att jag vet, att ett "förfluget" ord ofta mer direkt uppenbarar hjärtats tankar än ett överlagt och begrundat ord. Alltså börja vi då med dopfrågan. Och jag tänker, att vi lämpligast dela henne i tre delar, nämligen 1) om dopets betydelse, 2) om dopsättet, 3) om barndopet.
Timoteus: Det går jag gärna in på, emedan det blir redigast. Och just i den första punkten ligger huvudsaken. Eller hur?
Natanael: Ja, därom är intet tvivel. Men innan vi komma till den, må vi förberedelsevis undersöka frågan om förhållandet mellan Johannes döparens dop och Kristi dop.
Timoteus: Varför skall det behövas? Dop som dop! Nya testamentet gör ingen skillnad mellan Johannes dop och Kristi dop.
Natanael: Det är väl ändå icke så säkert. I 1 Joh. 3:25 berättas om en tvist, som hade uppstått mellan en jude och några av Johannes Döparens lärjungar. Den gällde just dopet. Och Johannes lärjungar kommo till Johannes och klagade över, att Jesus också döpte och drog folket till sig. Och vad svarade Johannes? Om han hade tänkt, att hans dop och Jesu dop voro en och samma sak, så skulle han säkert hava svarat: "Varen icke misslynta, ty det är ett och samma dop." Men så svarade han icke, utan i stället: Denne måste tillväxa, men jag måste förminskas.
Timoteus: Ja, där jämföras Johannes och Jesus med varandra men alls icke deras dop.
Natanael: Du är för hastig, broder. Här är icke fråga om deras personer utan om deras verksamhet. Om Johannes hade tänkt, att hans dop och Jesu dop vore samma dop, så skulle han i det, som Jesus gjorde, icke hava sett ett avtagande utan i stället en fortsättning och ett förhärligande av sitt eget dop. Men Jesu verksamhet var i intet avseende en fortsättning av Johannes Döparens verksamhet. Det är icke Johannes, som lagt grunden, och Jesus, som byggt vidare därpå. Med Jesu verksamhet börjar en ny, grundläggande period i frälsningens historia. Och i förhållande till denna var Johannes verksamhet endast en förberedelse, som, när Jesus kommit, så småningom avtog för att inom kort alldeles upphöra. Lika litet som Herrens nattvard var en fortsättning av den gammaltestamentliga påskmåltiden, lika litet var hans dop en fortsättning av Johannes dop.
Timoteus: Se nu, huru du sitter och resonerar på sidan om Guds ord.
Natanael: Visst icke! Nog resonerar jag. Det måste man alltid göra, när man skall tillägna sig innehållet av Bibelns ord, ty det lär icke gå in i mig eller i dig på någon annan väg än genom huvudet. Men att jag icke resonerar på sidan om Guds ord, det skall du själv nödgas erkänna, om du helt enkelt läser texten och med ledning av den försöker att svara på följande fråga: Betraktar Nya testamentet Johannes Döparen såsom det kristna dopets grundläggare och Jesus såsom dess fortsättare, eller betraktar det Jesus såsom det kristna dopets grundläggare och Johannes Döparen såsom dess förberedare?
Timoteus: Den frågan har jag verkligen aldrig förr hört och därför icke heller förr tänkt på.
Natanael: Ja, tänk på den nu då. Och till ytterligare ledning för detta tänkande skall jag anföra några andra bibelställen. I Apg. 18:24-25 talas om en viss Apollos, att han var undervisad om Herrens väg och brinnande i anden och talade och lärde noggrant de ting, som tillhöra Herren, ehuru han allenast kände Johannes dop. Märk detta sista: han kände allenast Johannes dop! Det fanns således ett annat dop, som han icke kände. Och detta var Kristi dop, som alltså var ett annat än Johannes dop.
Timoteus: Nej, nu är jag icke med längre. Aposteln kände endast vattendopet, som var Johannes dop, men icke andedopet, som var Kristi dop, enligt Johannes egna ord i Mark. 1:8: Jag har döpt eder med vatten, men han skall döpa eder i helig Ande.
Natanael: För att taga dig ur denna tanke skola vi läsa v. 1-7 av Apg. 19. De lyda sålunda: Men det skedde, att medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit igenom de övre delarna av landet, ned till Efesus och fann där några lärjungar; och han sade till dem: Haven i väl fått helig Ande, sedan I vorden troende? Men de sade till honom: Nej, vi hava icke ens hört, om helig Ande är (given). Men han sade: Vartill haven I då blivit döpta? Men de sade: Till Johannes dop. Men Paulus sade: Johannes döpte sinnesändrings dop, sägande till folket, att de skulle tro på den, som kom efter honom, det är, på Jesus. Men sedan de hade hört detta, vordo de döpta till Herren Jesu namn. Och när Paulus hade lagt händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade. Men de voro allesammans omkring tolv män. - Där talas alltså om, huru Paulus lät till Jesu namn omdöpa sådana lärjungar, som hade fått Johannes dop.
Timoteus: Nej, visst icke, min broder. Du måste läsa rätt. De där lärjungarna säga icke, att de blivit döpta med Johannes dop utan till Johannes dop. Och det är en viktig skillnad. De hade aldrig fått det verkliga johannesdopet utan endast blivit döpta med avseende på Johannes dop.
Natanael: Alltså menar du då, att dessa lärjungar, som voro så okunniga, att de icke visste, att den helige Ande var given (v. 2), dock å andra sidan voro så skarpsinniga, att de kunde säga Paulus, att de visserligen voro döpta med avseende på Johannes dop men aldrig med Johannes dop.
Timoteus: Nej, men Lukas säger det, han som skrivit berättelsen.
Natanael: Alldeles icke, min bror, utan Lukas berättar bara, att de själva sade det till svar på Pauli fråga.
Timoteus: Men varför svara de då "till" och icke "med" Johannes dop?
Natanael: Jo, därför att Paulus frågade: Vartill haven I blivit döpta? Säg mig uppriktigt: är det icke uppenbart för dig, att Paulus med den frågan ville veta, vad de hade fått för ett dop?
Timoteus: Jo, naturligtvis.
Natanael: Och när han frågar "till vad" och de svara: "till Johannes dop", så svara de ju på hans fråga. Eller hur?
Timoteus: Det kan icke nekas.
Natanael: Och såsom han med sin fråga begär att få veta, vad de hade fått för ett dop, så säga de med sitt svar, att de fått Johannes dop. Men när Paulus hade fått veta detta, så döpte han dem till Jesu namn (v. 5). Och att det dopet var det kristna vattendopet och icke andedopet, det kan du se därav, att Paulus efter dopet lade händerna på dem, så att de fingo Anden (v. 6). Eller vad menar du?
Timoteus: Jo, det måste jag ju naturligtvis erkänna.
Natanael: Och för resten: Att Paulus frågar, vad de hade fått för ett dop, det visar ju - redan det - att han tänker på en skillnad mellan dop och dop. Och när han efter deras svar först säger: "Johannes döpte sinnesändringens dop", och sedan döper dem till Jesu namn, då är det ju alldeles uppenbart, att han framställer Johannesdopet som ett annat dop än det, som han nu döpte dem med, då han döpte dem till Jesu namn.
Timoteus: Men tror du då, att alla sådana, som voro döpta med Johannes dop, och som sedan blevo Jesu lärjungar, också döptes av honom?
Natanael: Ja, det tror jag visst.
Timoteus: Men det står ingenstädes omtalat.
Natanael: Alldeles rätt. Men det står icke heller omtalat, att den samaritiska kvinnan eller de andra troende i Sykar (Johannes 4) blevo döpta, ja, icke ens att apostlarna blevo det, om jag nu undantager Andreas och Johannes, som voro Johannes Döparens lärjungar, innan de slöto sig till Jesus (Johannes 1). Men därav vill du väl icke draga den slutsatsen, att de förblevo odöpta alla dessa, vilkas tro omtalas, men om vilkas dop ingenting nämnes?
Timoteus: Nej, för ingen del. Det medgiver jag naturligtvis villigt, att visserligen något kan hava skett, ehuru det icke står omtalat i Bibeln.
Natanael: Tack, min broder, det var ett gott ord; det skall jag gömma till en annan gång. Men vi skola gå vidare. Du medgiver naturligtvis också, att det kristna dopets väsen består däri, att man döpes till Faderns, Sonens och den helige Andens namn (Matteus 28:19), eller såsom det i Apostlagärningarna 19:5 kortare heter: "till Jesu namn".
Timoteus: Ja, det är ju klart.
Natanael: Men tror du också, att Johannes Döparen döpte till Faderns, Sonens och den helige Andens namn eller till Jesu namn? Kanske du menar att när han döpte Jesus själv, så sade han: "Jag döper dig till Jesu namn"?
Timoteus: Nej, nu tror jag, att du skämtar med mig, och det skulle vi dock låta bli. Ty så okunnig och dum kan du väl icke tro att jag är, som din fråga antyder.
Natanael: Nej, men jag vill blott riktigt bjärt framhålla, huru orimligt det är att säga, att Johannes dop och Kristi dop voro ett och samma dop. Ty om Johannes icke hade döpt till Faderns, Sonens och Andens namn eller till Jesu namn, så saknade ju hans dop just det, som utgör själva väsendet i Kristi dop. Och hur kan man då tala om, att det var samma dop?
Timoteus: Jag måste medgiva, att jag icke närmare tänkt på den här saken. Men även om du har rätt i det, att Johannes dop och Kristi dop voro två olika dop, så är därför ingenting sagt om det kristna dopets väsen.
Natanael: Däri har du rätt. Därför skola vi nu komma till den saken. Men tror du icke, att vi kunna och böra lämpligen spara det till nästa gång?
Timoteus: Jo, det har jag ingenting emot. Men innan vi nu skiljas åt, vill jag bara påpeka, vad du nog förut vet, nämligen att Jesus aldrig döpte själv utan endast hans lärjungar.
Natanael: Nej, det vet jag verkligen icke. Var skulle det stå?
Timoteus: Hå, gör dig nu icke okunnigare än du är. I Johannes 4:1 står det: När Jesus fick veta, att fariséerna hade hört: Jesus gör flera lärjungar och döper än Johannes - ehuru Jesus själv icke döpte utan hans lärjungar - så lämnade han Judeen. Där ser du alltså att det står.
Natanael: Men det ser jag icke alls. Vad där står, det handlar om Jesu första verksamhet i Judeen. Men att han aldrig döpte själv, det står bestämt icke. Huru han gjorde längre fram i tiden och i andra delar av landet, särskilt i Galileen, därom veta vi ingenting alls.
Timoteus: Nå ja, det där är ju bara en småsak, och det var endast i förbigående jag anmärkte det.
Natanael: En småsak är det visserligen. Men din anmärkning var intressant, emedan den visade huru lätt det går att tro, att uti ett bibelspråk står mer, än vad där verkligen står. Och nu säger jag dig hjärtligt tack för denna gång.
Tredje samtalet: Är dopet en bekännelse?
Timoteus: Nå, nu få vi väl komma till huvudfrågan. Eller har du någon mer förberedelsefråga att draga fram för att så länge som möjligt skjuta undan själva huvudfrågan?
Natanael: Nej, du kan vara viss, att jag icke vill skjuta undan henne, utan nu skall hon fram: Vad lärer alltså Nya Testamentet om dopets väsen? Och när vi härefter tala om "dopet"; så mena vi alltid det kristna dopet, ifall vi icke särskilt säga Johannes dop. Är du med om det?
Timoteus: Ja, gärna.
Natanael: Var snäll, låt mig då höra, vad du tror om dopets väsen?
Timoteus: Det är en helig handling, i vilken den troende i lydnad för Kristi bud på ett symboliskt sätt bekänner sin tro på Jesus.
Natanael: Det är klart och redigt talat. Nu återstår bara att få veta, var det där står skrivet.
Timoteus: Står skrivet? Det står icke på något särskilt ställe. Men det framgår av alla ställen, som tala om dopets betydelse, ifall man fattar dem rätt.
Natanael: Nej, visserligen icke. Just så där resonerar påven: "Fatta bara det och det bibelstället rätt, d.v.s. i enlighet med den romersk-katolska läran, så skall du få se, att det är den romersk-katolska läran som står där." På det sättet kan man komma därtill, att man allestädes ser det, som ingenstädes står. Men det är en gammal teologisk konst, som du och jag skola lägga bort.
Timoteus: Nå, men gick det icke så till, att när några judar och hedningar blevo troende, så befallde apostlarna att de skulle döpas?
Natanael: Jo, så gick det till.
Timoteus: Och så lydde de troende och läto döpa sig. Eller hur?
Natanael: Ja, alldeles så.
Timoteus: Och det var en bekännelse inför både de troende och de otrogna?
Natanael: Alldeles så även det.
Timoteus: Men då erkänner du ju själv, att jag har rätt.
Natanael: Nej, för ingen del. Ty frågan var icke den, om i dopet låg en lydnad och en bekännelse, utan om detta var dopets väsen. Och det är något helt annat.
Timoteus: Dopets väsen? Ja, jag håller före, att detta är dopets väsen.
Natanael: Det tror jag nog, att du "håller före". Men här är frågan den: Lärer även Nya Testamentet så? Och det är en annan sak. Men innan vi granska de nytestamentliga ställen, som tala om dopets väsen, så skall jag giva dig tillfälle att grundligt vederlägga dig själv.
Timoteus: Kan du det, så är du god. Men så löst sitter jag icke, det skall jag lova.
Natanael: Vi få väl se. Antag nu, att där är en, som bekänner sig hava blivit troende. Han kommer till eder och vill bliva döpt. Så vitt I kunnen döma, är hans bekännelse sann, och han blir döpt. Icke sant?
Timoteus: Naturligtvis blir han det.
Natanael: Men nu ären I inga hjärterannsakare, och så varder det uppenbart, att han icke var i sanning troende utan endast en skrymtare, när han döptes. Huru skall man då betrakta hans dop? Var det ett verkligt dop eller icke?
Timoteus: Ett verkligt dop, förstås.
Natanael: Men han hade ju icke tron, när han döptes, och då var ju den bekännelse, som han med sitt dop avlade, icke sann.
Timoteus: Men vi kunde naturligtvis icke genomskåda hans hjärta, utan när han, så vitt vi kunde döma, var en troende, så måste vi döpa honom. Annars skulle man ju aldrig våga att döpa någon.
Natanael: Alldeles rätt. Men detta visar klart och tydligt, att du själv icke tror, att dopets väsen är att vara en bekännelse. Ty är dopet intet annat än en bekännelse, då kan det icke vara ett sant dop, om där icke är en sann tro.
Timoteus: Det kan jag icke se.
Natanael: Vad du ser eller icke ser, det gör till saken ingenting. Om jag med mitt dop bekänner något, som icke är sant, då är min bekännelse, d.v.s. mitt dop, icke sann. Och om den där mannen sedan verkligen kommer till tron, så bör han döpas om igen. Ty först då blir hans bekännelse sann. Men döpen I honom verkligen då?
Timoteus: Nej, det göra vi icke, då han ju redan är döpt. Därför säger också Wiberg, att om till exempel en jude på sin egen bekännelse av tro blir döpt, och det sedan visar sig, att han icke hade tron, så är visserligen dopet "icke rätteligen mottaget å hans sida men dock rätteligen meddelat å Guds sida." Alltså måste det anses såsom ett rätt dop. Men om mannen sedan verkligen kommer till tron, och då begär att bli döpt, "så bör en sådan begäran icke beviljas." Ty det vore ett omdop. Och därom, tillägger Wiberg, "därom tänka vi, att både barndöpare och baptister äro ens". Däri följa vi också apostlarnas exempel. Ty nog fanns det, förmodar jag, skrymtare bland dem, som de döpte. Men icke kasserade de deras dop för det.
Natanael: Däri har du fullkomligt rätt. Men just detta bevisar, att apostlarna i dopet sågo något annat och mer än en bekännelse. Och att detta andra i deras ögon var dopets egentliga väsen, det visade de därmed, att de erkände dopet såsom sant, även där bekännelsen icke hade varit sann. Men för resten är det en annan sak, som jag aldrig kunnat få klar för mig. I sägen, att barndopet icke kan vara ett sant dop, emedan barnen icke kunnat hava tro. Men om en uppvuxen man blir döpt på en osann bekännelse, då sägen I, att hans dop var ett sant dop, ehuru han icke hade tro. Alltså: att döpa en liten pilt, på vilken Herren Jesus själv lägger händerna och välsignar honom, därav blir intet dop utan bara en vidskepelsens styggelse. Men om pilten växer upp och blir en skrymtare och bekänner och ljuger, så att han bedrager hela församlingen och blir döpt, då är han att anse såsom rätt och kristligt döpt! Dopet kan "å Guds sida icke rätteligen meddelas" åt honom, medan han är det lilla barnet, som enligt Frälsarens ord Guds rike tillhör, men väl sedan han blivit den skrymtare, om vilken aposteln säger: För dig finnes icke del, ej heller lott i detta ord, ty ditt hjärta är icke rätt inför Gud (Apg. 8:21). Häpnar du icke själv för en sådan lära?
Timoteus: Men han sade sig tro, och vi hade ingen anledning att tvivla därpå. Gud fordrar icke av dopförrättaren, att han skall vara allvetande.
Natanael: Men hans bekännelse var ju i alla fall icke sann, och vad hade den då för värde? Eller menar du, att en osann munnens bekännelse kan hava den kraften att göra dopet till ett sant dop? Märker du icke, huru du själv - likaväl som Wiberg - i grund och botten tror, att dopet till sitt väsen ändå är något annat än en bekännelse av tro? Huru motsägande för resten Wiberg är, skall du märka, när han i samma bok, som du nyss anförde, på grund av Mark. 16:16 säger, att evangelii predikan och tro måste föregå dopet. Där påstår han ju, att tron är nödvändig för dopet. Men när han kommer i klämma, då låter han tron fara och sätter i dess ställe bekännelse av tro, även om denna bekännelse icke är sann. Ja, han påstår, att "då dopförrättaren döpt en otrogen - märk: en otrogen - på en sannolik bekännelse av tro på Kristus, så har han dock handlat på Guds befallning." Alldeles som om Herren i Mark. 16:16 eller på något annat ställe hade sagt: "Den som bekänner tro" - i stället för: "den som tror" - och blir döpt, han skall varda frälst. Nej, broder, det där går alls icke. Är dopet till sitt väsen en bekännelse, då är det icke ett sant dop, där tron icke är sann.
Timoteus: Men du vill väl icke säga, att om någon - till exempel en jude eller hedning - blir döpt på sin bekännelse, så bör hans dop anses såsom ogiltigt, ifall hans bekännelse sedan befinnes hava varit skrymtaktig?
Natanael: Nej, för ingen del. Men så tror jag också, som du vet, och det ännu mer, på riktigheten av det lilla barnets dop, detta allt på den grund, att dopet till sitt väsen är vida mer än en bekännelse. Men hölle jag det endast för en bekännelse, då skulle jag säga rent ut: en skrymtares dop är ett falskt dop, likasom ett tennmynt är ett falskt mynt, även om det till formen är förvillande likt ett silvermynt.
Timoteus: Men vari består då enligt din mening dopets väsen?
Natanael: Det skola vi sedan tala om. Men dessförinnan skall jag låta dig själv än en gång vederlägga din egen åsikt. Om någon blivit troende och döpt men avfallit, ja, blivit en fräck fritänkare, kanske därjämte supare, horkarl, tjuv o.s.v., menar du då, att han med dessa sina synder har gjort sitt dop om intet, så att han numera bör anses såsom odöpt?
Timoteus: Han är mycket sämre, än om han aldrig vore döpt.
Natanael: Men det var icke det, jag frågade om, utan min fråga var: Bör han i detta tillstånd anses såsom odöpt?
Timoteus: Nej, naturligtvis är han döpt.
Natanael: Men den bekännelse, som han avlade i sitt dop - huru har det gått med den?
Timoteus: Den var nog sann då, när han avlade densamma.
Natanael: Ja då, men nu? Gäller det ännu om honom, vad han då bekände?
Timoteus: Nej, det är klart.
Natanael: Men hans dop gäller dock, så att han fortfarande måste anses såsom döpt?
Timoteus: Ja, utan tvivel.
Natanael: Men om dopet bara är en bekännelse, så bör han ju avlägga denna bekännelse igen, sedan han blivit troende igen?
Timoteus: Nej, det har man ingen grund för i Nya testamentet.
Natanael: Alltså: dopet äger bestånd, sedan bekännelsen upphört att gälla. Förstår du då icke, att du i grund och botten själv tror, att dopet är något annat och mer än en bekännelse?
Timoteus: Jag bryr mig icke om dina spetsfundigheter. För mig är det nog, att Nya testamentet icke giver någon antydan, att man skall döpa en avfälling om igen, ifall han åter blir troende.
Natanael: "Spetsfundigheter", säger du - du som igår sade, att man skulle begagna sitt sunda förnuft. Men att Nya testamentet icke giver någon sådan där antydan, det bevisar just, att Nya testamentet icke anser dopet till sitt väsen vara en bekännelse utan något vida mer, även om däri också ligger en bekännelse. Men vi skola nu rannsaka Nya testamentet om denna sak. Och då vill jag först fråga, om du vidhåller det, som vi i förgår kommo överens om, nämligen att vad Bibeln säger, det bör man anse, att hon även menar?
Timoteus: Ja, det är klart. Annars har man ju intet fäste, alls ingen grund att stå på.
Natanael: Och om hon överallt, där hon beskriver en sak, talar om den saken på enahanda sätt, så bör detta anses vara hennes verkliga lära om den saken?
Timoteus: Vad menar du med den frågan? Jag är rädd, att du har några spetsfundigheter där bakom för att snärja mig.
Natanael: Min mening är, vad orden säga, och min avsikt är, att få fram en klar utgångspunkt för vår skriftrannsakning. Alltså ja eller nej! Bör man anse, att det som Bibeln över allt säger om en sak, det är också hennes lära om den saken?
Timoteus: Ja, naturligtvis.
Natanael: Men om någon därjämte lärer något annat om den saken...?
Timoteus: Så lärer han obibliskt.
Natanael: Nu är jag rädd, att du var för hastig i ditt svar. Du erkände ju själv i vårt första samtal, att en lära kan vara biblisk, även om hon icke direkt står i Bibeln, bara hon icke strider emot det, som där står. Sålunda till exempel vet jag icke ett enda ställe, där det står, att dopet innebär en bekännelse - Nya testamentet framställer aldrig dopet från den synpunkten. Men ändå tror jag, att han helt lugnt och fullt bibliskt han säga, att däri verkligen ligger en bekännelse. Men dopets väsen kan det icke vara.
Timoteus: Och varför det?
Natanael: Jo, därför att dopets väsen måste vara det, som Nya testamentet säger om dopets betydelse, men icke det, som Nya testamentet icke säger, även om det annars i och för sig kan vara sant.
Timoteus: Nå ja, när ska vi då få komma in på Nya testamentets lära?
Natanael: Jo, nästa gång vi träffas.
Fjärde samtalet: Om Matteus 28:19
Timoteus: Jag glömde nämna, när vi sist samtalade, att våra lärare också säga, att dopet är en symbolisk eller sinnebildlig handling, som avbildar rening från synd, och genom vilken de troende upptagas i församlingen.
Natanael: Jag vet det, men jag vet också, att varken du eller de tro denna lära. Ty först och främst talar Nya testamentet aldrig så om dopets betydelse. För det andra är det klart, att om dopet icke är annat än en sådan där sinnebildlig handling, så är dess betydelse om intet gjord, i fall den döpte börjar att leva i synd igen. Och han är då att betrakta såsom icke döpt. För det tredje är det lika klart, att om dopet endast är en handling, varigenom en troende tages upp i församlingen, så gör man det om intet, så snart den döpte av någon anledning uteslutes ur församlingen. Men det vilja edra lärare alls icke medgiva, utan de betrakta honom fortfarande såsom döpt. Och om han blir omvänd igen, så upptaga de honom i församlingen utan att döpa honom. Därmed erkänna de ju, att dopet ägt bestånd trots hans fall och hans uteslutning ur församlingen. Annars skulle de ju andra gången upptaga honom på samma sätt som första gången, nämligen genom att döpa honom. Men som sagt: det göra de icke. Eller hur?
Timoteus: Nej, däri har du nog rätt. Men du sade förra gången, att vi nu i dag skulle rannsaka Nya testamentet och se efter, vad det säger om dopets betydelse. Du menar väl, att du har den bibliska läran i Luthers lilla katekes, som säger: "Dopet är icke blott vatten utan ett vatten genom Guds bud förordnat och med Guds ord förbundet."
Natanael: Nej, visserligen icke. Dopet sker väl genom vatten, men det är icke vatten, vare sig med eller utan Guds ord. Luthers ord äro därför mycket otillfredsställande. Dopet är en helig handling, som består däri, att en människa neddoppas i vatten eller begjutes med vatten till Faderns, Sonens och den helige Andens namn.
Timoteus: Nej, stopp du! Ingen begjutning - sådant vet Nya testamentet icke om.
Natanael: Nå ja, därom skola vi samtala en annan gång. Nu skola vi se till, vad Nya testamentet lärer om dophandlingens betydelse. Och vi börja då med Matt. 28:19, där Herren säger till apostlarna: "Gån ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Faderns och Sonens och den helige Andens namn, lärande dem att hålla allt det, som jag har befallt eder."
Timoteus: Ja, där hava vi just kärnspråket, som säger, att man först skall göra dem till lärjungar genom att predika evangelium för dem, så att de bliva troende, och sedan skola de bekänna sin tro genom att döpas. Ofantligt många lärda män, både i äldre och nyare tid, både av det ena och det andra kyrkosamfundet, tolka också Herrens ord på det sättet, såsom du nog själv vet.
Natanael: Ja, det vet jag väl. Men här är fråga om, huru det står. Och det, som du säger, är just, vad som icke står. Om det stode: "Gören dem till lärjungar, predikande evangelium för dem" - då skulle du förvisso icke säga: "Där står alltså, att man först skall göra dem till lärjungar och sedan predika evangelium för dem." Eller hur?
Timoteus: Nej, det är klart, då skulle de göra dem till lärjungar genom att predika evangelium för dem.
Natanael: Men när det står: "Gören dem till lärjungar, döpande dem", då får det icke betyda, att de skola göras till lärjungar genom att döpas! Alltså: vad som vore den enda riktiga tolkningen, om det stode predikande, det måste vara alldeles oriktigt, när det nu står döpande! Nej, broder, sådant går icke.
Timoteus: Men se här en liknelse, som Wiberg anför. Antag, att ett antal officerare vid en hotande landsfara hade av sin konung mottagit följande förordning: "Gån ut, kallen alla vapenföra män i landet till krigstjänst, mottagande av dem trohetseden och sändande dem till mina regementen för att undervisas i krigets övningar." Vore det då icke klart, att de särskilda plikterna - att kalla alla vapenföra män till krigstjänst, mottaga av dem trohetseden och sända dem till regementena - borde uppfyllas i samma ordning, i vilken de vore i förordningen framställda? Denna bild synes mig så enkel och tydlig, att den "för varje fördomsfritt och redligt sinne", såsom han säger, bör kunna göra frälsarens mening klar, nämligen att man först skall göra folken till lärjungar, därefter döpa dem och så lära dem att hålla Herrens bud.
Natanael: Nej, den bilden bevisar rakt ingenting, emedan den är falsk. Ville Wiberg framställa en riktig bild, så skulle han låta konungens ord lyda så här: "Gån ut och gören alla vapenföra män till soldater, mottagande av dem soldateden och lärande dem allt det, som till kriget hör." Men då bleve det också klart, att de skulle göras till soldater därigenom, att de avlade soldateden och undervisades. Ingen människa skulle kunna fatta konungens ord annorlunda.
Timoteus: Men inte vill du väl säga, att apostlarna började med att döpa och sedan predikade för människorna? Hela deras historia i Apostlagärningarna visar ju, att de först predikade och sedan döpte dem, som genom predikan blevo troende. Däri se vi, huru de fattade Frälsarens dopbefallning, och annorlunda böra icke heller vi fatta den.
Natanael: Du har alldeles rätt i det, att apostlarna började med att predika. Så göra även alla missionärer, när de komma ut i hednavärlden, evad de äro barndöpare eller icke. Vad alltså Wiberg på samma ställe säger: "Om alla människor i allmänhet böra först döpas och sedan läras, så böra alla äldre personer i både kristna och hednaländer döpas, innan de läras" - det är talat alldeles i vädret. Alla missionärer, som komma ut i hednavärlden, börja icke med att döpa utan med att undervisa hedningarna. Och så, när några bliva troende, göra de dem till Kristi lärjungar i egentligen mening genom att döpa dem. Ty så lydde dopbefallningen och så gjorde apostlarna.
Timoteus: Men det där blir ju alldeles för orimligt. Kristi lärjungar blevo de väl genom tron?
Natanael: Orimligt eller rimligt - därom är här icke fråga. Har Frälsaren talat orimligt, så låt oss öppet säga det! Men hans ord må vi låta stå, som de stå. Jo, broder, saken förhöll sig nog så: när en jude eller hedning genom predikan blivit troende, då var han en på Jesus troende jude eller en troende hedning. Och så skulle han genom dopet göras till Kristi lärjunge i nytestamentlig mening.
Timoteus: Men när det i Joh. 4:1 står, att Jesus gjorde flera lärjungar och döpte än Johannes, så är det väl klart, som Wiberg säger, att Jesus icke gjorde lärjungar genom att döpa, utan att han först gjorde lärjungar genom undervisning och predikan, och sedan döpte han lärjungarna.
Natanael: Nej, det är alls icke klart. Evangelisten säger, att fariséerna hade hört: "Jesus gör fler lärjungar och döper än Johannes." Men att någon kommit till dem och berättat sådant, det bevisar alldeles icke, vad Nya testamentet menar med uttrycket Kristi lärjungar.
Timoteus: Men när rådsherrarna i Joh. 9:28 säga till den man, som Jesus botat: Du är hans lärjunge - inte var väl han döpt?
Natanael: Att rådsherrarna på skymf kalla honom en "Jesu lärjunge", det bevisar naturligtvis icke ett enda grand, vad Nya testamentet menar med det ordet. Nej, det var nog först genom dopet man vart Jesu lärjunge i nytestamentlig mening. Och när dt i Apg. 11:26 heter, att lärjungarna i Antiokia började kallas kristna, så menas förvisso med lärjungar endast sådana, som voro döpta till Kristus.
Timoteus: Men i Joh. 19:38 kallar evangelisten själv Josef från Arimatia för Jesu lärjunge, ehuru han troligen icke var döpt.
Natanael: Troligen - huru vet du väl det?
Timoteus: Jo, det heter, att han var lärjunge hemligen av rädsla för judarna. Men om han hade varit döpt, så skulle han nog mer öppet hava bekänt sig till Jesus såsom Messias.
Natanael: Och hur vet du det? Kan man icke vara rädd, fastän man är döpt? Låt oss lämna sådana där lösa gissningar.
Timoteus: Men de Jesu lärjungar, om vilka Johannes i kap. 6:60-66 säger, att de stötte sig på Jesu tal, så att de icke längre ville vandra med honom; de kunde icke ha blivit döpta till Jesu namn utan måste ha varit lärjungar i lägre bemärkelse.
Natanael: Jag vet det, men jag vet också, att varken du eller de tro denna lära. Ty först och främst talar Nya testamentet aldrig så om dopets betydelse. För det andra är det klart, att om dopet icke är annat än en sådan där sinnebildlig handling, så är dess betydelse om intet gjord, i fall den döpte börjar att leva i synd igen. Och han är då att betrakta såsom icke döpt. För det tredje är det lika klart, att om dopet endast är en handling, varigenom en troende tages upp i församlingen, så gör man det om intet, så snart den döpte av någon anledning uteslutes ur församlingen. Men det vilja edra lärare alls icke medgiva, utan de betrakta honom fortfarande såsom döpt. Och om han blir omvänd igen, så upptaga de honom i församlingen utan att döpa honom. Därmed erkänna de ju, att dopet ägt bestånd trots hans fall och hans uteslutning ur församlingen. Annars skulle de ju andra gången upptaga honom på samma sätt som första gången, nämligen genom att döpa honom. Men som sagt: det göra de icke. Eller hur?
Timoteus: Nej, däri har du nog rätt. Men du sade förra gången, att vi nu i dag skulle rannsaka Nya testamentet och se efter, vad det säger om dopets betydelse. Du menar väl, att du har den bibliska läran i Luthers lilla katekes, som säger: "Dopet är icke blott vatten utan ett vatten genom Guds bud förordnat och med Guds ord förbundet."
Natanael: Nej, visserligen icke. Dopet sker väl genom vatten, men det är icke vatten, vare sig med eller utan Guds ord. Luthers ord äro därför mycket otillfredsställande. Dopet är en helig handling, som består däri, att en människa neddoppas i vatten eller begjutes med vatten till Faderns, Sonens och den helige Andens namn.
Timoteus: Nej, stopp du! Ingen begjutning - sådant vet Nya testamentet icke om.
Natanael: Nå ja, därom skola vi samtala en annan gång. Nu skola vi se till, vad Nya testamentet lärer om dophandlingens betydelse. Och vi börja då med Matt. 28:19, där Herren säger till apostlarna: "Gån ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Faderns och Sonens och den helige Andens namn, lärande dem att hålla allt det, som jag har befallt eder."
Timoteus: Ja, där hava vi just kärnspråket, som säger, att man först skall göra dem till lärjungar genom att predika evangelium för dem, så att de bliva troende, och sedan skola de bekänna sin tro genom att döpas. Ofantligt många lärda män, både i äldre och nyare tid, både av det ena och det andra kyrkosamfundet, tolka också Herrens ord på det sättet, såsom du nog själv vet.
Natanael: Ja, det vet jag väl. Men här är fråga om, huru det står. Och det, som du säger, är just, vad som icke står. Om det stode: "Gören dem till lärjungar, predikande evangelium för dem" - då skulle du förvisso icke säga: "Där står alltså, att man först skall göra dem till lärjungar och sedan predika evangelium för dem." Eller hur?
Timoteus: Nej, det är klart, då skulle de göra dem till lärjungar genom att predika evangelium för dem.
Natanael: Men när det står: "Gören dem till lärjungar, döpande dem", då får det icke betyda, att de skola göras till lärjungar genom att döpas! Alltså: vad som vore den enda riktiga tolkningen, om det stode predikande, det måste vara alldeles oriktigt, när det nu står döpande! Nej, broder, sådant går icke.
Timoteus: Men se här en liknelse, som Wiberg anför. Antag, att ett antal officerare vid en hotande landsfara hade av sin konung mottagit följande förordning: "Gån ut, kallen alla vapenföra män i landet till krigstjänst, mottagande av dem trohetseden och sändande dem till mina regementen för att undervisas i krigets övningar." Vore det då icke klart, att de särskilda plikterna - att kalla alla vapenföra män till krigstjänst, mottaga av dem trohetseden och sända dem till regementena - borde uppfyllas i samma ordning, i vilken de vore i förordningen framställda? Denna bild synes mig så enkel och tydlig, att den "för varje fördomsfritt och redligt sinne", såsom han säger, bör kunna göra frälsarens mening klar, nämligen att man först skall göra folken till lärjungar, därefter döpa dem och så lära dem att hålla Herrens bud.
Natanael: Nej, den bilden bevisar rakt ingenting, emedan den är falsk. Ville Wiberg framställa en riktig bild, så skulle han låta konungens ord lyda så här: "Gån ut och gören alla vapenföra män till soldater, mottagande av dem soldateden och lärande dem allt det, som till kriget hör." Men då bleve det också klart, att de skulle göras till soldater därigenom, att de avlade soldateden och undervisades. Ingen människa skulle kunna fatta konungens ord annorlunda.
Timoteus: Men inte vill du väl säga, att apostlarna började med att döpa och sedan predikade för människorna? Hela deras historia i Apostlagärningarna visar ju, att de först predikade och sedan döpte dem, som genom predikan blevo troende. Däri se vi, huru de fattade Frälsarens dopbefallning, och annorlunda böra icke heller vi fatta den.
Natanael: Du har alldeles rätt i det, att apostlarna började med att predika. Så göra även alla missionärer, när de komma ut i hednavärlden, evad de äro barndöpare eller icke. Vad alltså Wiberg på samma ställe säger: "Om alla människor i allmänhet böra först döpas och sedan läras, så böra alla äldre personer i både kristna och hednaländer döpas, innan de läras" - det är talat alldeles i vädret. Alla missionärer, som komma ut i hednavärlden, börja icke med att döpa utan med att undervisa hedningarna. Och så, när några bliva troende, göra de dem till Kristi lärjungar i egentligen mening genom att döpa dem. Ty så lydde dopbefallningen och så gjorde apostlarna.
Timoteus: Men det där blir ju alldeles för orimligt. Kristi lärjungar blevo de väl genom tron?
Natanael: Orimligt eller rimligt - därom är här icke fråga. Har Frälsaren talat orimligt, så låt oss öppet säga det! Men hans ord må vi låta stå, som de stå. Jo, broder, saken förhöll sig nog så: när en jude eller hedning genom predikan blivit troende, då var han en på Jesus troende jude eller en troende hedning. Och så skulle han genom dopet göras till Kristi lärjunge i nytestamentlig mening.
Timoteus: Men när det i Joh. 4:1 står, att Jesus gjorde flera lärjungar och döpte än Johannes, så är det väl klart, som Wiberg säger, att Jesus icke gjorde lärjungar genom att döpa, utan att han först gjorde lärjungar genom undervisning och predikan, och sedan döpte han lärjungarna.
Natanael: Nej, det är alls icke klart. Evangelisten säger, att fariséerna hade hört: "Jesus gör fler lärjungar och döper än Johannes." Men att någon kommit till dem och berättat sådant, det bevisar alldeles icke, vad Nya testamentet menar med uttrycket Kristi lärjungar.
Timoteus: Men när rådsherrarna i Joh. 9:28 säga till den man, som Jesus botat: Du är hans lärjunge - inte var väl han döpt?
Natanael: Att rådsherrarna på skymf kalla honom en "Jesu lärjunge", det bevisar naturligtvis icke ett enda grand, vad Nya testamentet menar med det ordet. Nej, det var nog först genom dopet man vart Jesu lärjunge i nytestamentlig mening. Och när dt i Apg. 11:26 heter, att lärjungarna i Antiokia började kallas kristna, så menas förvisso med lärjungar endast sådana, som voro döpta till Kristus.
Timoteus: Men i Joh. 19:38 kallar evangelisten själv Josef från Arimatia för Jesu lärjunge, ehuru han troligen icke var döpt.
Natanael: Troligen - huru vet du väl det?
Timoteus: Jo, det heter, att han var lärjunge hemligen av rädsla för judarna. Men om han hade varit döpt, så skulle han nog mer öppet hava bekänt sig till Jesus såsom Messias.
Natanael: Och hur vet du det? Kan man icke vara rädd, fastän man är döpt? Låt oss lämna sådana där lösa gissningar.
Timoteus: Men de Jesu lärjungar, om vilka Johannes i kap. 6:60-66 säger, att de stötte sig på Jesu tal, så att de icke längre ville vandra med honom; de kunde icke ha blivit döpta till Jesu namn utan måste ha varit lärjungar i lägre bemärkelse.
Natanael: Ja, men huru vet du, att de icke voro döpta? Det var mycket folk, som vandrade med Jesus utan att vara eller kallas hans lärjungar. Vad var det, som skilde dessa från de andra om icke det, att de gnom dopet hade slutit sig till honom? Du säger, att de voro lärjungar i lägre bemärkelse. Men då erkänner du ju, att det gavs lärjungar i högre och egentlig nytestamentlig mening. Det är också därför, som jag betonat, att apostlarna enligt Kristi befallning skulle göra folken till lärjungar i nytestamentlig bemärkelse.
Timoteus: Huru kan du, som annars är en förståndig karl, resonera så galet?
Natanael: Därför att det står så. Och det är alls icke mer märkvärdigt, än att saken i grund och botten betraktas på samma sätt nu. Om till exempel en jude blir troende på Kristus, så är han en jude med kristen tro. Judarna betrakta honom fortfarande som en jude. Han kan vara medlem av synagogan, ja, till och med innehava förtroendepost där. Och om han aldrig än så öppet bekänner sin tro, att Jesus är Kristus, så är han fortfarande och betraktas med rätta såsom jude. Men låter han döpa sig, då är det slut med hans judaskap, då blir han utstött ur synagogan, ofta även ur sin familj, och varför? Icke därför att han nu bekänt sin tro, ty det hade han gjort förr, men därför att han nu i enlighet med sin tro har gått över till Kristus och blivit en kristen eller en Kristi lärjunge i nytestamentlig mening. På samma sätt betrakta även hedningar och muhammedaner saken. Mången muhammedan eller hedning kan vara övertygad om kristendomens sanning, ja, vara troende på Kristus, men fruktan håller honom tillbaka, visserligen icke att bekänna det men att låta sig döpas och övergå till Kristus. Så länge han icke är döpt, är han en muhammedan eller hedning med kristen tro, och det kunna hans gamla trosfränder tåla. Men låter han döpa sig, så säga de: "Nu har han blivit kristen." Och det är precis det bibliska betraktelsesättet. Den troende blir kristen i egentlig, nytestamentlig mening genom att döpas till Kristus.
Timoteus: Men så betrakta ju också åtminstone många av våra missionärer saken.
Natanael: Ja, det vet jag, och det är ett nytt bevis på, vad jag förr sagt, nämligen att I själva icke tron, vad i lären om dopets betydelse. Du tyckte ju själv nyss, att det var besynnerligt, att jag kunde såsom förståndig karl resonera så, som jag gjorde. Och när allt kommer omkring, så tror du själv i grund och botten just så, som jag resonerade.
Timoteus: Men det står också: lärande dem att hålla allt, vad jag har befallt dem.
Natanael: Ja, alldeles så. Det hör också till saken. När några blivit troende, skulle apostlarna göra dem till lärjungar genom att döpa dem till Kristus och lära dem att lyda Kristus - precis som det än i dag går till i missionen. Men vi skola gå vidare. Det som i Kristi dopbefallning kallas att döpa till Faderns, Sonens och den helige Andens namn, det kallas annorstädes kortare att döpa till Kristi namn (Apg. 8:16) eller att döpa på Kristi namn (Apg. 2:38) eller döpa i Kristi namn (Apg. 10:48).
Timoteus: Men vad är det då att döpa till Kristi namn?
Natanael: Jo, namnet är ett uttryck för personen, och att döpa till en persons namn är att döpa till personen själv. Därför säger också Paulus annorstädes, att de som döpas, de döpas till Kristus (Gal. 3:27, Rom 6:3).
Timoteus: Nå ja, och vad tror du det innebär annat än att genom dopet bekänna Kristus?
Natanael: Det skall jag strax säga. I 1 Kor. 10:2 står det, att Israels barn voro alla döpta till Moses i skyn och i havet. Att de döptes till Moses, det kan icke betyda, att de genom detta dop bekände Moses, utan endast att de genom detsamma invigdes åt Moses för att lyda och följa honom såsom sin av Gud förordnade medlare och räddare. Havet, som de gått igenom, var en gräns, som för alltid skilde dem från Egypten - dem och deras hustrur och deras barn - samt ställde dem under Mose regemente och ledning. Tänk, vilken tydlig bild detta är! Ty såsom de döptes till Moses genom havet, så döpas vi till Kristus genom vattnet. Detsamma lära vi av Pauli ord i 1 Kor. 1:13, där han till det parti, som sade sig tillhöra Paulus, ställde den frågan: Haven I blivit döpta till mitt namn? Vad vore det alltså att döpas till Pauli namn? Det vore att genom dopet överlämna sig åt Paulus såsom sin herre och frälsare för att tillhöra, följa och tjäna honom. Men när vi det se, då förstå vi, vad det betyder att döpas till Jesu namn. Och du skall få se, när vi komma till de apostoliska breven, huru de bekräfta denna sak med de mest otvetydiga ord. Men vi kunna kanske sluta nu för att gå vidare nästa gång. Ty ännu återstår mycket.
(FORTSÄTTNING FÖLJER!)
(FORTSÄTTNING FÖLJER!)
Femte samtalet: Om Johannes 3:5
Natanael: Välkommen igen. Vill du, så börja vi i dag med Joh. 3. Där hava vi den allbekanta berättelsen om, huru Nikodemus kom till Jesus. Och Jesus sade till honom: Om icke en blir född ovanifrån, kan man icke se Guds rike (v. 3). När Nikodemus förundrad begärde en närmare förklaring, så svarade Jesus: Om en icke varder född ur vatten och Ande, kan han icke komma in i himlarnas rike (v. 5). Att födas ovanifrån är alltså att födas ur vatten och Ande.
Timoteus: Ja, men där talas icke om dopet utan vattnet begagnas såsom en bild av Anden.
Natanael: Och huru vet du det?
Timoteus: Det är mycket ofta, som Bibeln använder bildliga talesätt.
Natanael: Alldeles sant. Men huru vet du, att "vattnet" på detta ställe är ett bildligt talesätt? Ty icke lärer du väl mena, att överallt, där det talas om vatten, menas Anden?
Timoteus: Nej, naturligtvis. Men det säger sig självt, att vattnet här är en bild av Anden.
Natanael: Jo, det är just ett behändigt bevisningssätt: "Det säger sig självt - det säger sig självt." Nej, broder, så lätt slipper du icke undan. Det är en grundregel för tolkning av alla skrift, och den regeln gäller även apostlarnas skrifter, att varje ord måste fattas i sin egentliga betydelse, så vitt icke någonting tvingar till att fatta det annorlunda. Lämna vi den regeln, så må vi lika gärna genast slå igen Bibeln för att aldrig befatta oss med hennes tolkning mer.
Timoteus: Ja, ingen kan livligare än jag hylla denna regel. Men just här finnes något, som verkligen tvingar att fatta vattnet såsom en bild av Anden. All sund eftertanke säger det.
Natanael: Visserligen icke. Nikodemus visste, att både Johannes Döparen och Jesus döpte med vatten, evad nu Jesus gjorde det själv eller genom sina lärjungar. Det var säkert ett allmänt samtalsämne. (Matt. 3:5f., Jo. 1:25, 3:26ff, 4:1). Och när nu Jesus talade om att födas ur vatten, så kunde Nikodemus med vanlig sund eftertanke icke fatta hans ord om annat än om dopet.
Timoteus: Men det blir ju ingen rimlig mening i det.
Natanael: Ja, så tyckte även Nikodemus. Naturligtvis tycker var och en, att det, som strider mot hans egen mening, är orimligt. Men Herren svarade blott: Är du Israels lärare och känner icke detta? Vi tala, vad vi veta, och vad vi hava sett, det vittna vi (v. 11).
Timeoteus. Men du vet väl, huru teologerna, när de skola förklara detta, fara den ene hit den andre dit, så att deras förklaringar utgöra det mest vidunderliga sammelsurium.
Natanael: Kan väl vara så. Men det bevisar alldeles icke, att Frälsaren menade Anden, när han sade vattnet. Nej, när han talade om vattnet och Anden, då talade han om två ting: det ena var vattnet och det andra var Anden. Att Herren nämner vattnet före Anden, det är också att akta på. Såsom vi av Apostlagärningarna se, gick vattendopet före och beredde människan för att mottaga Anden, som sedan meddelades genom bön och händers påläggnng (Apg. 8:15 följ). Födelsen ovanifrån skulle således icke avbildas eller bekännas genom döpelse i vatten, utan den skulle ske genom döpelsen i vatten och Andens meddelande.
Timoteus: Men vi hava ett annat liknande ställe. Det heter i Matt. 3:11, att Kristus skall döpa i helig Ande och eld. Där menas icke två saker: ande och eld, utan elden är en bild av Anden. Och så finnes ingenting heller, som hindrar oss att i uttrycket "vatten och Ande" fatta vattnet såsom en bild av Anden.
Natanael: Du tager alldeles miste. I Matt. 3:11 är det enligt det mest uppenbara sammanhang fråga om två alldeles skilda saker. De troende skall Kristus döpa i Ande, dem, som icke tro, skall han döpa i eld, d.v.s. uppbränna i outsläcklig eld, såsom det uttryckligen står i nästa vers.
Timoteus: Ja, det tror jag väl, när man kommer med sådana där nya tolkningar för att få bort en allmän uppfattning! Då kan man få fram vad som helst.
Natanael: Återigen ett misstag. Tolkningen är mycket gammal och framför allt: det är den tolkning, som Herren själv giver i texten. Mycket märkvärdigt är det för övrigt, att de gamla kyrkofäderna togo Joh. 3:5 så alldeles efter orden och så bestämt sågo i dopet ett medel till pånyttfödelse, att det till och med blev vanligt hos dem att säga pånyttföda, när de menade döpa. Men om den saken skola vi längre fram tala.
Timoteus: Men därom säger Wiberg med rätta: "Alla som hava någon bekantskap med kyrkofädernas skrifter, måste medgiva, att de ingalunda voro några pålitliga tolkare av de heliga skrifterna."
Natanael: Ja, så låter det här. Men när Wiberg tror sig hava kyrkofäderna på sin sida emot barndöparne, då säger han: "Här bör man väl märka, att dessa författare, då de företogo sig att tolka Kristi förordning om dopet, tolkade ett skriftställe, som var skrivet på deras eget modersmål, varför de voro bättre i stånd att förstå Kristi förordning än många av vår tids barndöpare." Vad synes dig om sådant?
Timoteus: Nå menar du då, att man skall följa kyrkofädernas tolkningar i allt?
Natanael: Nej, visst icke. Men vi hava mycket att lära av dem. Och när de fatta frälsarens ord efter bokstaven samt tala i överensstämmelse därmed, då ryggar jag tillbaka för att säga, att de hava missförstått hans mening. De visste - de lika bra som vi - att vattnet både i Gamla och Nya testamentet begagnas såsom en bild av den helige Anden. Se till exempel Jesaja 44:3, Hesekiel 36:25f., Joh. 7:37f. Men det föll dem och den äldsta församlingen ändå icke in att använda sådana ställen för att tolka bort vattnet ur Herrens tal till Nikodemus. Och det ingiver mig en allvarlig respekt.
Timoteus: Men det är väl icke troligt, att Kristus inför en köttsligt sinnad jude, som redan var alltför mycket fäst vid det yttre, ville lägga en sådan vikt på ett yttre religionsbruk?
Natanael: Ja, om frälsaren hade betraktat dopet endast såsom "ett yttre religionsbruk." Men var finnes en antydan därom? Och för resten: om Nikodemus nu stode upp och ville tala om vägen till frälsning med en baptistpastor, tror du, att denne då icke skulle säga någonting om dopet?
Timoteus: Jo, det kan du nog ha rätt i. Men när Herren tadlar Nikodemus för hans okunnighet, sägande: Är du Israels lärare och känner icke detta? - då kan han icke mena vattendopet. Ty i sådant fall hade hans tadel varit obefogat, alldenstund det icke i hela Gamla testamentet finnes någon den minsta antydan, att ett sådant särskilt religionsbruk som dopet skulle införas i Messias dagar.
Natanael: Detta är ett stort misstag. Om du läser Joh. 1:19ff. så skall du få se, att judarnas råd genom präster och leviter en gång lät fråga Johannes Döparen, om han var Kristus, Elias eller den väntade profeten. När han svarade nej, så sade de: Varför döper du då, om du icke är Kristus, icke heller Elias, icke heller profeten (v. 25). Av dessa ord är det ju alldeles uppenbart, att judarna väntade, att Messias eller Kristus skulle döpa. Därför var Herrens tadlande, eller, kanske rättare sagt, undrande fråga till Nikodemus fullt befogad.
Timoteus: Men märk, att Herren nämner vattnet endast en gång, nämligen i v. 5, medan han både i v. 6 och 8 talar om att födas av Anden. Tyder icke detta på, att han i v. 5 talat om vattnet endast i bildlig bemärkelse?
Natanael: Alldeles icke. Vad Herren i v. 6 och 8 framhåller, det är, att nya födelsen sker av Anden och icke av köttet. Och därvid hade han ingen anledning att upprepa det yttre medlet, nämligen vattnet. Det är sant, vad Wiberg säger, att genom den baptistiska tolkningen "undviker man de stora svårigheter, som äro förknippade med den bokstavliga tolkningen av ordet vatten, och i och med detsamma bortfaller det kraftigaste stödet för den villfarande läran om barndopet." Men att tolka bort ett bibelord för att komma ifrån svårigheter och för att göra sig av med en lära, som man icke tycker om - det är allt annat än rätt.
Timoteus: Men kan du då väl tänka, att var och en, som blivit döpt, är född på nytt?
Natanael: Jag skall bedja, att vi få spara den frågan till längre fram. Låt oss nu bara granska orden, huru de lyda, och hålla fast, att vad orden säga, det menar han, som talat dem. Och kunna vi icke i allo förklara dem, så må vi ändå låta dem stå, tills vi få ett bättre förstånd.
Timoteus: Men låt mig ändå läsa några ord av Wiberg: "Då nya födelsen tänktes såsom verkad av den helige Anden, så kan dopet icke på samma gång betraktas såsom den nya födelsens verkande orsak." Är icke det klart och rätt talat?
Natanael: Men om jag nu säger, att Anden är den, som verkar, och att dopet är det medel, genom vilket han verkar - då ramlar ju hela den där invändningen. Ty att Guds Ande verkar genom yttre medel, däri må väl icke ligga någon motsägelse.
Timoteus: Ja, men hör vidare. "Det högsta, vi kunna säga, är att den av den helige Anden verkade nya födelsen uppenbaras och framställes genom dopet såsom ett yttre medel."
Natanael: Men var står sådant skrivet eller ens antytt? Icke på ett enda ställe. Överallt, var man vill finna det, måste man först genom egen tolkning lägga in det. Vill man tala överens med Joh. 3:5, så skall man säga, att den av den helige Anden verkade nya födelsen sker - icke att den bara uppenbaras, utan att den sker genom dopet.
Timoteus: Bryt icke av mig utan låt mig läsa vidare: "Anden meddelar nytt liv, dopet bringar det i dagen och båda tillsammans göra nya födelsen fullständig."
Natanael: Ja, men där lär alltså Wiberg själv, att dopet är nödvändigt till nya födelsen, eftersom denna först genom dopet blir fullständig. Och varför kan han då icke låta detta står i Joh. 3:5?
Timoteus: Nej, men vänta, skall du få höra vidare: "Såsom ett barn först får liv och därpå kommer till världen genom födelsen, varvid inträdet i världen icke giver livet men uppenbarar det, så förhåller det sig även med ett Guds barn, som först får liv och därpå blir döpt samt sålunda blir på nytt fött."
Natanael: Ja, men där säger han ju, att ett Guds barn blir döpt samt sålunda fött på nytt. Alltså blir dopet åter igen ett medel till ny födelse, alldeles som jag sagt, och som det står i Joh. 3:5. Men det var väl just den svårigheten, som Wiberg ville komma ifrån? Och för rsten, om vi skola föra bilden vidare, så vill jag fråga, om du någonsin hört, att man sagt, att ett barn är fött för det, att det fått liv i moderns kved. Nej, fött blir det först då, när det "inträder i världen". Och om nu barnets "inträde i världen" motsvarar den troende människans dop, då blir ju i alla fall dopet precis det medel, varigenom själva födelsen sker.
Timoteus: Men det menar icke Wiberg, icke heller någon annan baptist.
Natanael: Men kan du då säga, vad han menar, när han icke menar, vad han säger? Nej, låt oss bliva vid och stava på Herrens ord. Vilja vi icke rätta vår tro efter det, så lärer det förvisso icke rätta sig efter vår tro. Herrens ord är ett berg, som icke flyttar sig. Låt oss bygga vårt hus på det. Även om vi icke förstå bergartens alla beståndsdelar, så se vi ändå, att det är berg. Far du vilse genom att förbliva vid ordet, så må det vara Herrens sak. Far du vilse genom att avvika från ordet, så blir det din egen sak. Och då kan du lätt räkna ut, vilket som är tryggare.
Sjätte samtalet: Om Johannes 3:25, Apostlagärningarna 2:38, 8:16, 10:44, 19:4,22:16, Matteus 3:11, Markus 16:16
Timoteus: Trots alla dina invändningar i vårt senaste samtal kan jag inte annat finna än att om jag tänker mig dopet såsom en bekännelsehandling, så får jag saken mycket enklare och klarare för förståndet och kommer ifrån många svårigheter.
Natanael: Nej, visst icke. Vad som i verkligheten sker, det är icke, att du får saken klarare, utan att du får en helt annan sak, men det är ingen vinst. Och vad du kommer ifrån, det är icke svårigheter, ty du kommer endast ur de ena svårigheterna in i de andra. Men vad du verkligen kommer ifrån - det är Herrens ord. Och på den vägen vill jag icke taga ett enda steg. Men om du nu tillåter, så gå vi vidare.
Timoteus: Ja, här är icke värt att lämna efter sig ett enda bibelställe. Hava vi börjat, så skola vi icke sluta, förrän vi grundligt gått igenom vart enda ett.
Natanel: Vi komma då närmast till Joh. 3:25f. Där berättas om en tvist mellan Johannes Döparens lärjungar och en jude om rening. Och Johannes lärjungar kommo till Johannes och sade: Rabbi, se Jesus döper, och alla komma till honom. Tvisten gällde alltså, vilketdera dopet som verkade en högre rening: Johannes dop eller Jesu dop. Ingendera parten betraktade dopet såsom ett bekännelsetecken eller dylikt, utan alla sågo däri ett medel till andlig rening. Och var hade de fått den föreställningen ifrån om icke från Johannes Döparen och Jesus?
Timoteus: De tänkte naturligtvis på de gammaltestamentliga reningarna, och dessa voro ju endast symboliska handlingar, som avbildade men icke verkade renhet.
Natanael: Alldeles misstag. Låt vara, att de endast åstadkommo "en köttets renhet", såsom det står i Hebr. 9:13, så låg dock uti dem ett verkligt åstadkommande och icke blott avbildande av renhet.
Timoteus: Men det står dock i Hebr. 10:1, att Gamla testamentet hade skuggan av det tillkommande goda, och skuggan är ju avbilden av saken.
Natanael: Nej, det är åter misstag. Skuggan var en förebild och ej bara en avbild. Genom de gammaltestamentliga gudstjänsthandlingarna åstadkoms en verklig fastän ofullkomlig rening, och denna var en förebild till Nya Testamentets fullkomligare rening. Överallt i Mose lag står det därför: Så och så skall du göra, och så varder du ren. Men ingenstädes står det: Så och så skall du offra eller bada eller två dig och sålunda avbilda, att du är ren.
Timoteus: Nå ja, om nu Johannes lärjungar till följd av gamla, vidskepliga föreställningar tänkte sig en verklig rening i dopet, så är därmed alls icke sagt, att denna föreställning var riktig.
Natanael: Men varest i Nya testamentet stämplas en sådan föreställning såsom oriktig eller vidskeplig? Tvärtom bekräftas den överallt såsom riktig. Låt oss övergå till Apostlagärningarna och se, huru saken där betraktas. Där skall du få se, att det är så, som jag säger. När Petrus predikade på den första pingstdagen efter Kristi himmelsfärd, och folket frågade, vad de skulle göra, så sade han: Ändren edert sinne och var och en av eder låte sig döpas på Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse (Apg. 2:38).
Timoteus: Ja, just där hava vi det: först ändra sitt sinne och sedan låta sig döpas till att avbilda eller bekänna, att man tror och har syndernas förlåtelse. Till ett tecken, att de verkligen trodde på Kristus, skulle de låta sig döpas på Jesu Kristi namn.
Natanael: Nej, så står det absolut icke. Där säges icke ett ord om bekännelse, icke heller ett ord om avbild. Utan så står det: döpas till syndernas förlåtelse, så att syndernas förlåtelse är dopets ändamål. Låt oss taga ett annat bibelord såsom exempel. När Paulus i Rom. 10:10 säger: med hjärtat tror man till rättfärdighet - månne han då menar, att tron är en lydnadsgärning, varmed man avbildar eller bekänner, att man är rättfärdig?
Timoteus: Nej, naturligtvis, han menar, att man genom tron kommer till rättfärdighet.
Natanael: Rätt så. Att tro till rättfärdighet är att genom tro komma till rättfärdighet, och att döpas till syndernas förlåtelse är att genom dop komma till syndernas förlåtelse.
Timoteus: Men du kan väl icke vara så inskränkt att du tror, att man får syndernas förlåtelse genom att döpas?
Natanael: Här är nu icke fråga om, vad du eller jag tror, utan vad aposteln har sagt, och det måste man låta stå för hans räkning. De enfaldiga människor, som han talade till, hade nog icke heller förstånd att fatta hans tal annorlunda än efter ordalydelsen. Har han talat emot, vad som annorstädes säges i Guds ord, så må det vara hans ensak. Men så där har han talat.
Timoteus: Men på många andra ställen talas om syndernas förlåtelse av sinnesändring och tro, utan att där nämnes något om dopet.
Natanael: Ja, det är sant. Men därmed kan man icke ändra eller göra om intet, vad Petrus talar här, då han säger: döpas till syndernas förlåtelse. Ett annat alldeles likartat ställe förekommer i kap. 22. När Ananias träffade fariséen Saulus i Damaskus, sade han till honom bland annat: Och nu, varför dröjer du? Stå upp och låt döpa dig och två av dina synder, havande åkallat Herrens namn. (v. 16).
Timoteus: Men uttrycket "avtvå dina synder" måste här fattas i sinnebildlig mening. Dopet kan här tydligen icke ha varit medlet till eller villkoret för erhållande av syndernas förlåtelse, vilken Saulus redan hade erhållit, utan endast ett tecken, att han ville låta sig tvås i "den fria och öppna brunn mot synd och orenhet", som var öppnad för "Davids hus och borgarne i Jerusalem (Sak. 13:1).
Natanael: Ja, på det viset kan man komma undan vilket Guds ord som helst. Man behöver bara, när det icke passar i ens egen teologi, säga: Det får icke fattas, såsom det står, utan måste tydligen fattas i en annan mening. Men Ananias sade icke: Stå upp och låt döpa dig för att därmed avbilda, att du är ren från dina synder, eller till "ett tecken, att du vill låta dig tvås". Nej, här gällde det att verkligen två av synderna därigenom, att han lät sig döpas, havande åkallat Herrens namn. Du må tycka, att Ananias har talat rätt eller orätt, men så där har han talat, och Paulus anför hans ord utan att uttala något ogillande över dem.
Timoteus: Men kunna icke Ananias ord förklaras så, som ville han säga: "Saulus, din klädnad är befläckad med de kristnas oskyldiga utgjutna blod. Avtvå nu, genom att låta dig döpas till Kristus och således offentligt bekänna dig till honom, denna fläck på din karaktär?"
Natanael: Jo, om där bara funnes i orden den allra ringaste antydan om en sådan mening. Men där talas icke ett ljud om den eller den fläcken på Sauli karaktär utan om hans synder i allmänhet. "Två av dina synder", heter det. Och var står det för resten att hans dop skedde offentligt?
Timoteus: Men så skedde väl alla dop?
Natanael: Visst icke. Fångvaktaren i Filippi döptes mitt i natten i sitt eget hus (Apg. 16:25, 33), och det visar, att apostlarna icke betraktade dopet såsom någon offentlig bekännelse.
Timoteus: Men Bibeln säger dock, att det är Jesu blod och icke dopet, som renar från synd. Och man får icke antaga motsägelser i Guds ord.
Natanael: Jag tror icke, att här är någon motsägelse alls. Grunden till reningen är Jesu blod eller det, att Jesus givit sitt liv för oss. De yttre medlen, genom vilka Gud giver rening, äro ordet, dopet och nattvarden. Men vad Gud sålunda giver, det tager människan emot genom tron. Därför blir det alls ingen motsägelse, om jag den enda gången säger, att hon får det genom Jesu blod, den andra gången genom de yttre medlen, och den tredje gången, att hon får det genom tron. För att få en motsägelse där, måste man göra den själv. Men vi ha ännu icke riktigt hunnit ifrån Apg. 2:38. Där stod ännu ett tillägg, nämligen: och I skolen få den helige Andens gåva. Således skulle dopet hava även det med sig, att de skulle få den helige Anden.
Timoteus: Men den helige Anden fingo de väl genom tron. Vad de efter dopet fingo genom händers påläggning, det var den helige Andens utomordentliga nådegåvor.
Natanael: Ja, om det bara stode så! Men nu står det, att de skulle få den helige Anden.
Timoteus: Men nej, det står ju: I skolen få den helige Andens gåva, alltså icke Anden själv utan hans gåvor.
Natanael: Du begår ett misstag. Den helige Andens gåva är icke hans gåvor utan den helige Anden själv, betraktad såsom en gåva. Sammalunda säger till exempel Paulus: nådens och rättfärdighetens gåva (Rom. 5:17), och därmed menar han nåden och rättfärdigheten själv, betraktad såsom gåva. Jo, Petri mening är uppenbar: de skulle få den helige Anden. Och därvid måste vi stanna. Att Andens närvaro ofta yttrade sig i utomordentliga nådegåvor, det är sant. Men det står ingenstädes, att de fingo Anden före dopet och gåvorna efter dopet.
Timoteus: Jo, men i Apg. 10:44 står det, att Kornelius och hans hus fingo Anden, medan Petrus talade, och innan de blivit döpta.
Natanael: Alldeles så. Men det står icke, att de fingo Anden före dopet och gåvorna efter dopet, utan på samma gång de fingo Anden, gav sig hans närvaro till känna genom gåvorna, och det var av dessa gåvor, som Petrus förstod, att de hade fått Anden. (Apg. 10:46). Förresten är det något alldeles enastående och för denna händelse egendomligt, att dessa hedningar fingo Anden före dopet. Varpå det berodde, därom kunna meningarna vara delade. Men ett är visst och det är, att det utomordentliga och enastående icke upphäver det ordentliga och allmänna. För min del tror jag, att det utomordentliga vid detta tillfälle hade sin grund däri, att Petrus och de, som voro med honom, behövde detta tecken för att föstå, att det var Guds mening, att icke blott judar utan även hedningar skulle döpas till Kristus. Av kap. 11:17 synes också, att han icke skulle hava döpt dem, om han icke hade fått detta tecken.
Timoteus: Men hur vet du då, vad som är det ordentliga eller det utomordentliga?
Natanael: Jag tänker, att du icke menar fullt allvarligt med den frågan. Att Gud understundom går utomordentliga vägar, det måste vi väl erkänna. När Jesus förvandlade vatten till vin, eller när han förmerade fem bröd, så att de räckte att mätta flera tusen personer o.s.v., då var det utomordentliga vägar. Det ordentliga är, att man för att få vin måste plantera vinträd, för att få bröd måste så, skörda, mala, baka o.s.v. Att Gud gav profeterna en omedelbar upplysning genom uppenbarelse, det var ock något utomordentligt. Det ordentliga är, att vi, för att lära känna Gud och hans vilja, måste vända oss till ordet. Sammalunda var det något utomordentligt, att Kornelius och hans hus fingo Anden före dopet. Det ordentliga framställer Petrus, då han säger: Ändren edert sinne och var och en av eder låte döpa sig, och I skolen få den helige Anden. Att detta också var den vanliga ordningen, se vi av historien. I Apg. 8 berättas, huru Filippus döpte många samariter, som blivit troende. När apostlarna fingo höra det, sände de dit Petrus och Johannes, på det att samariterna skulle genom deras bön och händers påläggning få den helige Anden. Ty, säger Lukas, den helige Anden var änn icke fallen på någon av dem, utan de voro allenast döpta till Herren Jesus namn (v. 16). Men ännu tydligare se vi detta i Apg. 19, som vi förut talat om. Paulus träffade i Efesus lärjungar, som icke hade fått den helige Anden. Han frågade dem, vad de då hade fått för ett dop, eftersom de icke hade fått Anden. De svarade: Johannes dop. Då blev saken klar för aposteln. Skulle de kunna få Anden, så måste de döpas med Kristi dop. Alltså lät han döpa dem till Jesu namn. Sedan lade han händerna på dem, och de fingo Anden. Av detta är klart, icke bltot vad jag i vårt andra samtal visade, nämligen att Johannes dop icke var detsamma som det kristna dopet, utan ock att Paulus alls icke betraktade det kristna dopet såsom en bekännelsehandling utan såsom ett nådemedel, varigenom Gud beredde den döpte att undfå den helgie Anden, som sedan gavs genom bön och händers påläggning.
Timoteus: Men detta blir ju att tillägga vattendopet en rent av visskeplig betydelse.
Natanael: Vidskepelse hit och vidskepelse dit, men här är fråga om, vad Nya Testamentet säger. Om det talar vidskepelse, så låt oss då säga ifrån om den saken, ty det är ärligt. Men låt orden betyda, vad de säga, ty att fuska med att förklara bort dem, det är icke ärligt. Och för att bekräfta saken ännu grundligare vill jag här i detta sammanhang framhålla ett annat bibelord, som jag sparat till nu. Som du vet, säger Johannes döparen om sitt dop och Kristi dop: Jag döper med vatten, men Kristus skall döpa i helig Ande (Matt. 3:11). Nu är uppenbart, att även Kristus döpte i vatten, evad han nu döpte själv eller genom sina lärjungar. Men vad var då åtskillnaden mellan Johannes dop och Kristi dop? Jo den, att med det kristna vattendopet följde den heliga Anden, medan Johannes dop stannade vid att vara ett dop i vatten. Det är alldeles samma lära, som vi nyss i Apg 19 sågo Paulus uttala. Och därmed hava vi gått igenom de ställen, på vilka evangelierna och Apostlagärningarna tala om dopets betydelse.
Timoteus: Nej, visst icke. Du har lämnat ett av de viktigaste, nämligen Mark. 16:16. Vi talade väl därom i förbigående en gång, men i ett helt annat sammanhang.
Natanael: Nå ja, det stället kunna vi alldeles lämna. Det lider intet tvivel om, att Mark. 16:9-20 är ett oäkta tillägg till Markus evangelium. Detta stycke finnes icke i de äldsta och viktigaste handskrifterna. Kyrkofadern Eusebius (+340) säger, att nästan alla handskifter av Markus evangelium, som funnos på hans tid, slutade med orden: "ty de fruktade" (v. 8). Detsamma bekräftar kyrkofadern Hieronymus (+420), som översatt Nya Testamentet på latin. Ingen upplaga av Nya testamentets grundtext, som vill göra anspråk på vetenskapligt värde, kan därför numera upptaga dessa verser. Och väl är det. Ty i v. 13 förekommer en uppenbar motsägelse mot Luk. 24:34f.
Timoteus: Men om stycket också icke är av Markus, så är det dock mycket gammalt - det omnämnes redan av Ireneus (+202), och v. 16 visar, att den äldsta församlingen icke betrakade dopet såsom något frälsningsmedel, utan som bekännelse av tron.
Natanael: Alldeles tvärtom. Där står: Den som blivit troende och döpt, skall varda frälst. Och då framställes väl dopet så uppenbart som möjligt såsom ett frälsningsmedel. För övrigt skall jag en annan gång visa att ingen har mer kraftigt framställt dopet såsom ett frälsningsmedel än just Ireneus och många av den gamla församlingens lärare.
Timoteus: Men då där tillägges: den som blivit otrogen skall varda fördömd, så visar det, att frälsningen hänger på tron och icke på dopet. Och vad blir då dopet annat än en bekännelse av tron?
Natanael: Men se då efter, vad där står: den som blivit otrogen, skall varda fördömd. Antingen han är döpt eller ej, så är han genom sin otro fördömd. Och det måste ju alla erkänna, vilken åsikt man än för övrigt må ha. Men huru kan det motsäga versens första del, där dopet framställes som ett medel till frälsning?
Timoteus: Men är dopet ett medel till frälsning, så måste ju var och en, som är döpt, bli frälst.
Natanael: Alldeles icke. Evangelium är också ett medel till frälsning, men därav följer visserligen icke, att var och en, som hör och läser evangelium, blir frälst. Medlet frälsar genom tron, men där otron råder, gagnar det icke. Detta gäller både Guds ord och dopet.
Timoteus: Men då kan ju dopet icke vara något frälsningsmedel för de späda barnen.
Natanael: Ja, om du kan säga, att otron råder hos de späda barnen. Men då kunna de icke heller bliva frälsta. Ty det står i samma språk: Den, som blivit otrogen, skall varda fördömd.
Timoteus: Nej, nu krånglar du ju in allt, så att man icke kan finna någon utgång!
Natanael: Tvärtom, det är du som krånglar in det. Men låt oss lämna det där stället, då det ju i alla fall är oäkta. Skulle någon hålla på det, så vore det icke du utan jag, eftersom dopet där framställes såsom frälsningsmedel. Men den sak, vi tala om, är för allvarsam, för att jag skulle vilja bygga på oviss grund. Vi hava andra ställen, som äro säkra. Och låt oss läsa dem, såsom de lyda, så komma vi snart på flott vatten igen. Men av vad vi redan talat, skall du lätt finna, att man icke reder sig ur svårigheter därigenom, att man tolkar bort Bibelns ord.
Timoteus: Jag medgiver, att du tyckes hava orden på din sida. Men att saken icke är så klar, som du anser den, det kan man förstå därav, att det finnes så många fromma och lärda män, som trots ett ärligt och gudfruktigt rannsakande av Skrifterna icke kunnat i orden se samma mening som du och dina liktänkande.
Natanael: Jag har mycken vördnad för fromhet och lärdom. Men min vördnad för Bibelns ord är ännu större. Och när jag på den ena sidan ser orden och på den andra sidan finner fromma och lärda män, som icke utlägga, vad där står i orden, utan i stället inlägga i orden, vad som icke står där, då följer jag orden. Men nästa gång skola vi gå över till de apostoliska breven och se efter, vad dessa säga om dopets betydelse.
Sjunde samtalet: De apostoliska brevens vittnesbörd om dopets betydelse
Natanael: När vi sist skildes åt, kommo vi överens att idag gå igenom, vad de apostoliska breven säga om dopets betydelse, och om du tillåter det, så taga vi dem i ordning.
Timoteus: Ja, det har jag ingenting emot. Må vi bara läsa dem med enfaldigt öga.
Natanael: Ingenting kan vara mig kärare än det. Och med ett enfaldigt öga mena vi väl då ett öga, som läser såsom det står, och icke annorlunda. Låt oss alltså börja med Rom. 6:2f. Där läsa vi: Vi, som äro döda från synden, huru skola vi ännu leva i henne? Eller veten I icke, att vi så många, som äro döpta till Kristus, vi äro döpta till hans död? Alltså äro vi sammanbegravda med honom genom dopet till döden, på det att såsom Kristus är uppväckt från de döda genom Faderns härlighet, så skola ock vi vandra i livets nyhet. Här hava vi nu det uttrycket: vi äro döpta till Kristus, d.ä. vi hava genom dopet kommit över till Kristus, och därmed hava vi blivit döda från synden, sammanbegravda med honom genom dopet till döden. Först märka vi alltså, att aposteln icke säger, att vi genom tron blivit döda från synden, och att vi genom dopet avbildat denna död eller bekänt, att vi äro döda. Eller hur?
Timoteus: Nej, visserligen står det icke uttryckligt i orden. Men all sund eftertanke säger, att detta måste vara hans mening. Att vi äro genom dopet döda från synden, det är sant, men det måste fattas på ett symboliskt (bildligt) sätt.
Natanael: Nej, alldeles icke. Att vi äro döda från synden, det är en stor och salig verklighet, och detta, säger Paulus, har skett därigenom, att vi blivit döpta till Kristus. Där finnes icke ett ord, som antyder, att aposteln vill, att vi skola fatta hans uttryck symboliskt (bildligt). Den, som döptes till Kristus, kom därigenom över fårn judendomen eller hedendomen till Kristus och var i och med detsamma död från hela det syndaväsen, som hörde judendomen och hedendomen till. Detta betonar aposteln än ytterligare, när han tillägger: Eller vetn I icke att vi så många, som äro döpta till Kristus, äro döpta till hans död. Ja, för bättre tydlighets skull tillägger han: Vi äro sammanbegravda med honom genom dopet. Märk där: genom dopet.
Timoteus: Men apostelns ord kunna väl även fattas så, att vi genom dopet blivit förpliktade att dö från synden.
Natanael: Nej, icke ens det. Han säger rent ut: vi äro döda. Och i v. 11 tillägger han: Så ansen ock I eder själva vara döda från synden. Och emedan vi äro döda från henne, säger han, så skola vi icke vidare leva i henne. Vem giver mig då rätt att i stället för ordet vara död sätta vara förpliktad att dö?
Men vi gå vidare. I 1 Kor. 6:9ff. säger aposteln: Varken horkarlar eller avgudadyrkare o.s.v. skola ärva Guds rike. Och detta voro några av eder, men I tvådde eder, I bleven helgade, I bleven rättfärdigade i Herren Jesu namn och i vår Guds Ande.
Timoteus: Men där står ingenting alls om dopet.
Natanael: Jo, det är väl icke så fritt. Där begagnas alldeles samma ord som i Apg. 22:16, där Ananias säger: Stå upp och låt döpa dig och två av dina synder. Att de hade tvått sig och blivit helgade i Jesu namn och Guds Ande, det syftar utan tvivel därpå, att de blivit döpta till Jesu namn och sedan fått Guds Ande. Men jag skall komma igen till detta språk längre fram, där det får en märkelig belysning. I breven till korintierna finnes intet mer ställe, som talar om dopets betydelse, om icke möjligen 1 Kor. 12:13, där aposteln säger, att de troende voro i en ande döpta till en kropp.
Timoteus: Men där nämnes ju icke heller något vattendop utan endast andedopet.
Natanael: Du har rätt, och jag skall icke mycket hålla därpå. Men nog förekommer det mig ganska sannolikt, att Paulus vill säga, att de blivit en enda kropp därigenom, att de förmedelst dopet hade fått en och samma Ande. Men, som sagt, låt oss lämna detta ställe! Emellertid visar uttrycket "döpas till en enda kropp", vad det är att döpas till något. Att döpas till en kropp kan icke betyda att döpas till att avbilda, att vi äro en enda kropp, utan endast att döpas till att vara en enda kropp, nämligen så att vi genom dopet införsättas i den ena och samma kroppen, vars huvud är Kristus. Endast i förbigående skall jag också vidröra 1 Kor. 15:29, där Paulus talar om kristna, som låta döpa sig för de döda. Dessa ord synas antyda, att det inom församlingen i Korint förekommit, att troende, som voro döpta för egen del, läto döpa sig om igen till förmån för andra, som dött i tro utan att hava erhållit dopet. Om denna uppfattning är riktig, så visar den, vilket högt värde man i församlingen satte på dopet. Men, som sagt, uppfattningen är oviss, och därför skall jag icke bygga något därpå utan går nu över till Galaterbrevet. Där säger Paulus i kap. 3:26f.: Alla ären I Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Ty I så många, som ären döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus. Här säges först, att de äro Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Och sedan angiver han den grund, varpå han bygger detta förhållande, då han säger: ty o.s.v.
Timoteus: Nej, visst icke. Ordet "ty" kan även begagnas för att uttrycka bevis, såsom om jag säger: "Detta är ett gott träd, ty det bär god frukt." Då vill jag icke säga, att fruktens godhet är grunden till trädets godhet utan tvärtom beviset därpå.
Natanael: Du har alldeles rätt, då du säger, att ordet "ty" kan användas på detta sätt. Och vi skola pröva den betydelsen här. I ären Guds barn genom tron, ty I haven iklätt eder Kristus - det skulle alltså betyda: Först haven I blivit Guds barn genom tron, och sedan haven i bevisat eller bekänt detta genom att ikläda eder Kristus. Nej, broder, det finnes en gräns för orimligheter i skrifttolkning, och vad aposteln säger det är, att de voro Guds barn genom tron, och detta på den grund, att de hade iklätt sig Kristus.
Timoteus: Men huru hade de då iklätt sig Kristus om icke genom tron?
Natanael: Svaret ligger i apostelns egna ord: Ty I så många, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus. Han säger alldeles icke: I så många, som ären döpta till Kristus, haven därmed på ett symboliskt sätt bekänt eller framställt, att I haven iklätt eder Kristus. Nej, detta är ett för Paulus fullkomligt främmande talesätt, vartill ingen den ringaste tillstymmelse finnes i hans tal eller brev. Genom dopet var det alltså galaterna hade iklätt sig Kristus. När den troende juden eller hedningen döptes, då klädde han av sig judendomen eller hedendomen samt iklädde sig Kristus, till vilken han döptes. Så framställer Paulus saken här, och det, må du se, är något helt annat än att tala om dopet såsom en "lydnadsgärning" eller "symbolisk bekännelsehandling".
Timoteus: Men detta blir ju en fullkomlig vidskepelse.
Natanael: Nå ja, så låt Paulus vara vidskeplig då! Du kan ju sedan rent och ärligt säga honom: "Här hugger du i sten, Paulus!"
Timoteus: Men det är omöjligt, att Paulus kan hava menat något sådant.
Natanael: Nuväl, om han menat något annat, än han sagt, så vare det hemställt åt Gud. Men huru kunde han tänka, att de arma galatiska kristna skulle förstå, att han menade något annat, än vad han sade? Eller begrep han icke, att han förde dem vilse genom att säga ett och mena ett annat? Men han menade nog just det, som han sade. Och det kan jag så mycket mer förstå, som jag ser, att han över allt talar på samma sätt, när han framställer dopets betydelse.
Låt oss nu gå över till Efeserbrevet. I kap. 4:4f. säger aposteln om församlingen: Det är en enda kropp och en enda Ande, såsom I ock haven blivit kallade i ett enda eder kallelses hopp, en enda Herre, en enda tro, ett enda dop, en enda Gud och allas fader. Märk nu här: de troende utgöra en enda kropp eller församling, och i denna kropp bor Guds Ande. Men vad är då grunden därtill? Jo, säger aposteln, alla hava de en enda Herre, nämligen Kristus, en enda tro, nämligen tron på Kristus, ett enda dop, nämligen dopet till Kristus, och en enda Gud, nämligen allas fader. Skulle man nu med dessa ord och detta sammanhang för ögonen drista att säga, att dopet endast är ett bekännelsetecken eller en sinnebildlig handling?! Jämte den ende Herren, den enda tron och den ende Guden skulle Paulus hava satt en sinnebildlig handling till grund för det att de troende äro en enda kropp, hava en och samma Ande samt hoppas en och samma salighet! Tycker du det är rimligt?
Timoteus: Jag medgiver, att det har sina mycket stora svårigheter.
Natanael: Ja, och svårigheter, som du icke kan komma ifrån på annat sätt, än att du en gång börjar att läsa och tro, såsom det står skrivet. Men vi hava ännu ett ställe i Efeserbrevet, som handlar om dopets betydelse. I kap. 5:25 säger aposteln: Kristus har älskat församlingen och givit sig själv ut för henne på dt han skulle helga henne i ordet, havande renat henne genom vattnets bad, på det han skulle framställa församlingen inför sig själv härlig. Att Paulus där med vattnets bad menar dopet, därom kan väl icke vara tu tal?
Timoteus: Men det där språket är mycket dunkelt och mångtydigt.
Natanael: Det är tvärtom ett av de klaraste ord, som finnas i Pauli brev. Men man kan naturligtvis genom tolkningar göra det så dunkelt och mångtydigt man vill. Det kan man göra med vartenda bibelord.
Timoteus: Men även om Paulus där syftar på dopet, så kan han icke mena annat, än att församlingen renas i och genom ordet från synden, och att denna rening avbildas i dopet.
Natanael: Huru vet du då, att han icke kan mena något annat? Vet du, jag tror, att han också kan mena, vad han säger. Och nu säger han, att Kristus har renat församlingen genom vattnets bad, d.ä. genom dopet.
Timoteus: Ja, man kan ju också med rätta säga så, bara man förstår det på ett sinnebildligt sätt.
Natanael: Men var säger aposteln det?
Timoteus: Ingenstädes, men jag tror det ändå på grund av Nya Testamentets ande.
Natanael: Nå ja, så tro det då, men jag för min del vet ingenting om en annan ande i Nya Testamentet än den, som ligger i orden. Att först skapa sig av egna föreställningar "en ande", som man kallar "Bibelns ande", och sedan tolka bort varje bibelord, som vittnar emot den anden, det är ett ganska farligt sätt att umgås med Guds ord. Och i orden säger aposteln här, att Kristus renat församlingen genom dopet för att sedan helga henne i ordet, tills han en gång framställer henne inför sig själv härlig och fullkomlig. Det är ju en skön nådens ordning. Och i apostelns ord återljuda de ord, varmed Ananias förde honom själv en gång till dopet: sägande: Stå upp och låt döpa dig och två av dina synder, havande åkallat Herrens namn. Här var det också, jag nyss menade, att 1 Kor. 6:11 får sin rätta belysning, där Paulus säger, att de troende hade tvagit sig från sitt förra syndaliv. När man sammanställer det med Ef. 5:26, så är det omöjligt att motstå det intrycket, att han med den där tvagningen syftar på dopet.
Men vi gå vidare. I Kol. 2:11f. säger Paulus: I Kristus haven I blivit omskurna med en omskärelse, som sker utan händer, i avklädandet av köttes kropp, i Kristi omskärelse, sammanbegravda med honom i dopet, i vilken I ock haven blivit med honom uppväckta genom tron på Guds kraft. Det var till omvända hedningar Paulus skrev. Dessa oroades av judekristna, som ville tvinga dem att låta omskära sig enligt Mose lag, ja, som till och med påstodo, att om de det icke gjorde, så kunde de icke bliva saliga (Apg. 15:1). Och nu säger Paulus, att de icke skulle låta sig oroas av sådant. De voro nämligen omskurna med en högre och bättre omskärelse, nämligen Kristi omskärelse, vartill Mose omskärelse endast var en förebild. Och den som mottagit den högre, behövde icke den lägre. Men vari bestod då denna högre omskärelse? Jo, säger Paulus, i "avklädandet av köttets kropp". Hela deras föregående liv i kroppen hade varit ett liv efter köttet, men detta var nu avlagt såsom en klädnad, som msn lägäger bort för att aldrig taga på sig mer. Och när och hur och varigenom hade detta skett? Paulus svarar med tillägget: sammanbegravda med honom i dopet. Tänk, vilket våld man måste göra på hans ord för att här få in "bekännelsetecken" e.d. Ty här står ju icke: I haven avbildat eller bekänt sammanbegravning, nej, utan rent ut: I haven blivit sammanbegravna med Kristus genom dopet - alldeles såsom aposteln också talat i Rom. 6. Men icke nog med det. Såsom vi se, sammanställer aposteln dopet med omskärelsen. Nu var den mosaiska omskärelsen icke bara en bekännelsehandling å människans sida utan en Guds nådeshandling, varigenom han satte sitt förbunds insegel på den, som omskars. Och detsamma gäller i lika mycket högre grad om Kristi omskärelse, dopet, som Kristus är mer än Moses och verkligheten mer än förebilden. I dopet träder Gud den, som döpes, nära samt insätter honom i sin gemenskap, i det han inplantar honom i Kristi kropp och sätter sitt förbunds insegel på honom.
Timoteus: Ja, det förstås, om man skall läsa orden såsom en bokstavsträl och icke har något sinne för Bibelns ande, då kan man komma till sådana där meningar.
Natanael: Jag är mycket tacksam, att du erkänner, att jag har orden på min sida. Ty när himmel och jord förgås, skall icke en prick vara förgången av Herrens ord. Men huru det går med alla försök att tolka bort ordets mening och därvid skylla på "anden", det få vi se på den dagen.
Men vi gå vidare. I Tit. 3:5 säger aposteln: Efter sin barmhärtighet frälste Gud oss genom nyfödelses bad och helig Andes förnyelse.
Timoteus: Men dessa ord kunna även översättas sålunda: Genom nyfödelses och helig Andes förnyelses bad.
Natanael: Däri har du rätt. Men antingen de översättas på det ena eller det andra sättet, så lärer man icke komma ifrån, att med ordet "bad" menas dopet.
Timoteus: Jo, visserligen. Det är nya födelsen själv, som kallas ett bad, emedan människan genom densamma blir ren.
Natanael: Nej, detta är ett alldeles för godtyckligt antagande. Man kan ingenstädes i Nya testamentet uppvisa ett liknande talesätt. Däremot är det lika uppenbart som naturligt, att Nya testamentet kallar dopet för ett bad. Vi hava förr anfört, huru Paulus säger, att Kristus har renat församlingen genom vattnets bad (Ef. 5), samt huru Ananias säger till Paulus: Stå upp och låt döpa dig och två av dina synder (Apg. 22).
Timoteus: Men nyfödelsens bad - vad skulle det betyda?
Natanael: Jo, bad till ny födelse.
Timoteus: Vad har du för stöd för det?
Natanael: Nya testamentets språkbruk. Se här: i Mark. 1:4 kallas Johannes dop för "sinnesändrings dop", d.v.s. dop till sinnesändring, såsom du kan se av Matt. 3:11, där det ordagrant så står. Sammalunda säges "livs" och "doms uppståndelse" (Joh. 5:29), d.ä. uppståndelse till liv och till dom; likaså: "livs rättfärdigande" (Rom. 5:18), d.v.s. rättfärdigande till liv; "döds do" (Luk. 24:20), d.v.s. dom till död. Detta är alltså ett i Nya testamentet mycket vanligt språkbruk.
Timoteus: Men att kalla dopet ett bad till nyfödelse, det är ju alldeles för orimligt.
Natanael: Ja, däri ligger alldeles samma orimlighet som i Pauli ord, att Kristus har renat församlingen genom vattnets bad, och i Kristi egna ord, att man måste födas ur vatten och Ande, om man vill gå in i Guds rike. Hava Paulus och Kristus talat orimligt, så behöva vi visserligen icke hjälpa deras sak genom att tolka bort deras ord.
Timoteus: Men antag, att Paulus menar dopet. Då kan "nyfödelsens bad" betyda ett bad, som i synlig form framställer det nya andliga liv, som blivit verkat av den helige Anden.
Natanael: Nej, alldeles omöjligt. Aposteln framställer "nyfödelsebadet" såsom ett medel, varigenom Gud frälst honom och de andra troende. Men icke kan väl frälsning ske genom något, som endast avbildar ny födelse.
Timoteus: Naturligtvis icke, utan endast genom den nyfödelse, som dopet avbildar.
Natanael: Men det är just det, som aposteln icke säger. Utan det är själva det där badet, han framställer såsom frälsningsmedel; och det just därför, att det är ett bad till nyfödelse. Och här hava vi sålunda ett återljud av Frälsarens ord till Nikodemus om att "födas ur vatten". Ty talar Herren om att "födas ur vatten"; så kan ju dopet icke på ett mer träffande sätt framställas, än när det kallas "ett bad till nyfödelse".
Timoteus: Men ordet "nyfödelses bad" kan också betyda: ett bad, som förpliktar till nyfödelse.
Natanael: Nej, alldeles omöjligt. Aposteln säger, att Gud har frälst oss genom det badet. Och icke kan väl frälsning ske genom något som förpliktar till nyfödelse?
Timoteus: Nej, naturligtvis, men genom den nyfödelse, vartill dopet förpliktar.
Natanael: Men så står det ju icke. Och om Paulus säger: "genom det bad, som förpliktar till ny födelse", så får icke du ändra det så, som om han sade: "genom den nyfödelse, vartill dopet förpliktar." Men nu säger aposteln varken det ena eller det andra. Han framställer dopet icke såsom en avbild av, icke heller såsom en förpliktelse till utan såsom ett medel till den nyfödelse och förnyelse, som den helige Anden verkar. På din ståndpunkt borde det förresten allra minst förekomma att tala om dopet såsom en förpliktelse till nyfödelse.
Timoteus: Varför det?
Natanael: Jo, när du säger, att människan pånyttfödes genom tron före dopet - vad blir det då för mening att lära, att dopet förpliktar till en nyfödelse, som redan är skedd?
Timoteus: Nå ja, det kan ju så vara. Jag anförde också den där tolkningen efter andra. Men förstår du då icke själv, att det är galet att tala om, att ett vattenbad frälsar från synder?
Natanael: Det må vara galet eller ej, så är det i alla fall apostelns ord. För resten är här alls icke fråga om vilket vattenbad som helst, utan om det av Kristus förordnade och helgade dopet. Och jag vill nu göra dig en riktig samvetsfråga: Märker du icke: huru du under vårt samtal har måst göra om vart enda ord, som Paulus talar om dopets betydelse? Icke ett enda har fått betyda, vad det säger. Tänk en sådan olycklig skribent Paulus måste hava varit, då han icke på något enda ställe lyckats säga, vad han menat, utan överallt talat så, att den, som tager hans ord, såsom de lyda, måste råka i villfarelse? Ack, broder, känner du dig icke ibland rädd för ett sådant sätt att handskas med Guds ord?
Timoteus: Åh jo, ibland kan jag väl känna det litet underligt. Men när jag ser, huru många uppriktigt troende Guds män efter mycken bön och rannsakning kommut till den åsikt om dopet, som jag genom dem mottagit, så - - - så - - -
Natanael: Så har du låtit ordet fara.
Timoteus: Nej, icke det, men när jag tillika ser, till vika svårigheter den bokstavliga uppfattningen leder, så - - - så - - -
Natanael: Så har du utbytt dessa svårigheter mot andra, som till på köpet tvinga dig att i vart enda, märk: vart enda bibelord, som talar om dopets betydelse, lägga in en mening, som alldeles strider emot, vad orden uttryckligen säga. Men vi hava ännu ett apostoliskt ord att betrakta, innan vi sluta. I 1 Petr. 3:21 säger aposteln till de troende: I arken blevo få, det är åtta, själar frälsta genom vatten, vilket i en motbild nu frälsar även oss (såsom) dop, (som är) icke ett avläggande av kötts smuts utan en bön till Gud om ett gott samvete, genom Jesu Kristi uppståndelse.
Timoteus: Ja, jag kommer just ihåg, huru en av våra lärare angående detta språk påpekar, att det också står skrivet, att på Josuas ord solen stod stilla i Gibeon och månen i Ajalons dal, vilket dock ingen lärer fatta efter bokstaven.
Natanael: Ett i sanning förträffligt sätt att komma undan allt i Bibeln, som icke faller en i smaken! Läs vilket bibelspråk som helst om vilken lära som helst, och jag skall på stunden göra det om intet med den där månen i Ajalons dal. Men att begagna sådana utvägar, det är intet annat än att på blomsterspråk säga: "Nu är jag pank och kan icke reda mig vidare." Emellertid säger Petrus, att vattnet såsom dop frälsar. Och därvid blir det.
Timoteus: Men de ord, aposteln tillägger, återgivas i den antagna svenska översättningen sålunda: icke såsom ett avläggande av köttets orenhet utan såsom ett gott samvetes förpliktelse till Gud, och de orden äro mycket dunkla.
Natanael: Ja, de må vara huru dunkla som helst, så göra de dock icke om intet de orden, att vattnet frälsar såsom dop. Och med dem är det vi här ha att göra. För resten lyda nog apostelns ord så, som jag nyss anförde dem, och aposteln vill då framhålla, att dopet icke är ett vanligt bad, däri man tvättar av sig "kötts smuts", d.ä. lekamlig orenhet, utan ett bad, däri man överlåter sig åt Gud och tvår av sina synder (Apg. 22:16) under bön till Gud om ett gott samvete.
Timoteus: Men så tillägger han också: genom Jesu Kristi uppståndelse.
Natanael: Ja, hela dopets frälsande kraft beror därpå, att Kristus är uppstånden. Vore han icke uppstånden, så vore dopet av intet värde. Ja, då vore ock, såsom Paulus säger, hela evangelium om intet gjort och den kristna tron alldeles fåfäng (1 Kor. 15). Och märk, att Petrus icke säger: har frälst, utan frälsar. Han syftar nämligen på den tillkommande, eviga frälsningen i Messias rike. Dopet sträcker sin frälsande verkan ut igenom den troendes hela liv ända in i Messias rike. Och aposteln ser en förbild till detta däruti, att vattnet uppbar Noak och hans familj i arken samt därigenom räddade dem undan den vredesdom, som gick över hela den gudlösa världen. Men att vattnet så uppbar Noak - det skedde väl på ett verkligt och ej blott sinnebildligt sätt? Vad synes dig därom, att en sådan apsotel som Petrus gör dopet i vatten till ett medel för vinnande av den eviga frälsningen i Kristi rike?
Timoteus: Men låt mig gå dig på livet med den frågan: Begriper du själv, huru det är möjligt, att ett sådant där bad i vatten kan frälsa från sydner eller giva evigt liv annorledes än så, att det avbildar frälsningen genom tron?
Natanael: Om jag begriper mer eller mindre av Guds ord, det må jag nu lämna därhän. Men ett begriper jag alldeles bestämt, nämligen att jag icke får för mitt ofullkomliga förstånds skull tolka bort apostlarnas ord och i stället sätta dit något annat, som jag bättre begriper, men som har det väsentliga felet, att det icke står så skrivet.
Timoteus: Men hör här, så skall jag läsa för dig några ord, som den skarpsinnige, fromme och samvetsgranne baptistpastorn A. Wiberg säger om saken. Hans ord lyda så: "Denna symboliska handling (dopet) är oändligt viktig, ty Herren har förordnat den. Vi förstå icke hela betydelsen av denna handling, men vi iakttaga den av lydnad för hans bud såsom en gärd av hyllning, dyrkan och tillbedjan." (Se A. Wiberg: Svar på lektor Waldenströms skrift Barndomens historia, s. 263). Säg nu, inser du icke, huru enkel och uppbygglig saken blir, när man fattar den på detta sätt?
Natanael: Först och främst blir saken icke enklare än så, att Wiberg själv måste erkänna, att han "icke förstår hela betydelsen av denna handling". Men giv mig ett tydligt och klart svar på en fråga. Vi hava i våra samtal nu genomgått alla ställen, som handla om dopets betydelse, och alla tala de i en och samma ton: döpas till Jesus, döpas till syndernas förlåtelse, genom dopet två av synder, ikläda sig Kristus, födas på nytt, renas, frälsas o.s.v. Och nu är min fråga den: Var finnes det ställe, där det står, såsom Wiberg säger, att dopet är en symbolisk handling, som vi iakttaga av lydnad för Herrens bud såsom en gärd av hyllning, dyrkan och tillbedjan?
Timoteus: Ack, broder, det må du veta, att Wiberg var en Guds man, som efter mycken bön och ivrigt rannsakande av skrifterna genom Guds Ande fick den övertygelse, som han här uttalar.
Natanael: Ja, ja, allt det där är gott och väl. Så där säger påven också: "Har icke den katolska kyrkan efter mycken bön och ivrigt rannsakande av Guds ord genom Guds Ande fått sin lära enligt Herrens eget löfte, att Anden skall leda kyrkan till hela sanningen?" Men här var min fråga: På vilket ställe i Nya testamentet tala Kristus eller apostlarna om dopets betydelse såsom Wiberg? Jag vill ha ett rent och klart svar.
Timoteus: Nå ja, efter orden säga de det väl ingenstädes. Men det är deras mening överallt.
Natanael: Jaså - jag förstår, de mena det överallt, där de icke säga det. Då är det så gott, att vi sluta för den här gången. Ett bibelsamtal är, såsom jag flera gånger sagt, icke möjligt på annan grund än den, att det är Bibelns ord, som uttrycka Bibelns mening. Farväl!
Subscribe to:
Posts (Atom)