Timoteus: Dopförrättaren måste vara en troende och gudfruktig man, ty Gud har aldrig åt ogudaktiga givit något uppdrag att döpa. En sådan kan icke heller giva, vad han själv icke har.
Natanael: Det där var sant och osant om vartannat. Ty nog är det riktigt, att Gud icke givit ogudaktiga något uppdrag att döpa. Men därav följer icke, så vitt jag förstår, att ett dop är ogiltigt, om det förrättas av en, som icke är troende.
Timoteus: Jag förstår, vart du syftar. Du vill försvara, att ogudaktiga präster döpa barn.
Natanael: Nej, alls icke. Men om någon frågar dig, om du själv är döpt, vad svarar du då?
Timoteus: Naturligtvis ja, ty jag var 30 år, när jag döptes, och hade alla mina sinnens bruk i behåll, så att jag visst vet, att jag blev döpt.
Natanael: Men tänk, om han, som döpte dig, icke var verkligen troende och gudfruktig?
Timoteus: Jo, det är jag viss på, att han var.
Natanael: Men du kan ändå icke genomskåda hjärtan. Och så vilar ju ditt dop på mycket oviss grund. Du kände nog den där baptistpastorn i norra Sverige, en framstående man inom sitt samfund, som väl hade namnet, att han levde, men slutligen vart förvunnen att hava levat i brottsligt umgänge med en annans hustru. Vad skall man tänka om de dop, som han under tiden förrättade? Böra icke de, som döptes av honom, låta döpa om sig igen?
Timoteus: Nej, för ingen del. Han var dock ansedd såsom en sann kristen.
Natanael: Nå ja, då ser du, att det icke går an att grunda dopets giltighet därpå, att den, som döper, verkligen är en gudfruktig och troende man. Och att han anses vara, vad han icke är, det bättrar väl icke saken, eller hur?
Timoteus: Men den mannen hörde dock till en kristen församling, och det är åt församlingen, som Kristus har överlämnat dopet. Hon förrättar det genom sina tjänare, och då är det giltigt, även om tjänaren skulle vara ovärdig.
Natanael: Är detta en allmän åsikt hos eder?
Timoteus: Det kan jag icke bestämt säga, men för egen del tror jag det.
Natanael: Alltså beror då dopets giltighet på, att det är församlingen, som döper, menar du?
Timoteus: Ja, alldeles så.
Natanael: Men om det nu blir tvistigt, huruvida den där församlingen är en kristen församling i biblisk mening - då blir ju genast det dopets giltighet tvistig. Du håller t.ex. icke statskyrkan för att vara en kristen församling. Nu sänder hon ut missionärer. Dessa predika och döpa. Skall nu hedningarnas dop vara ogiltigt för det, att missionärerna icke tillhöra en kristen församling?
Timoteus: Men de döpa dem med begjutning, och det är intet dop.
Natanael: Men om de döpte dem med neddoppning, huru vore det då?
Timoteus: Ja, då måste man väl erkänna deras dop såsom ett kristligt dop.
Natanael: Och så ser du, att det icke heller duger att bygga dopets giltighet på församlingen. Det kan för resten även om en friförsamling - ja, till och med om en baptistförsamling - bli tvist, huruvida den kan vara en kristen församling i nytestamentlig mening, och så blir genast det dops giltighet tvistig, som förrättas av hennes tjänare.
Timoteus: Men den, som döper, måste åtminstone själv vara döpt, om dopet skall vara giltigt.
Natanael: Nå, då måste alla de dop, som förrättas till exempel av lutherska, metodistiska och andra kristna missionärer i hednavärlden, vara ogiltiga, emedan dessa missionärer äro döpta såsom barn och således enligt din mening odöpta. Men nyss erkände du ju motsatsen?
Timoteus: Ja ja, det där är en ganska svår fråga.
Natanael: Och ännu svårare skall hon bli. Grundläggaren av edert samfund döpte sig själv och fortsatte sedan att döpa andra. Var då hans dop giltigt? Han var ju enligt både sin och din mening odöpt, när han döpte sig; men om dopets giltighet beror därpå, att dopförrättaren är döpt, så var hans självdop ogiltigt och till följd därav även de andra dop, som han förrättade. Och sedan har det inom edert samfund fortgått och fortgår ännu idag med idel ogiltiga dop. Vad synes dig om det?
Timoteus: Men det är alldeles icke visst, att han döpte sig själv.
Natanael: Men då äro edra dop åtminstone osäkra, emedan det är ovisst, om han, som började dem, var riktigt döpt.
Timoteus: Alldeles icke. Baptisterna tro icke på den s.k. apostoliska successionen. Saken är därför av mycket ringa vikt.
Natanael: Men på vilket ställe talar Nya testamentet om självdop? Skulle edert samfund nu såsom medlem mottaga en, som döpt sig själv?
Timoteus: Nej, det tror jag väl icke.
Natanael: Men grundläggarens självdop erkänner ni ju ändå.
Timoteus: Det är dock icke ens sannolikt, att han döpte sig själv. När han flydde från England undan förföljelserna, följde många av hans vänner med. Och det troliga är, att en av bröderna döpte honom, och att han sedan döpte de övriga.
Natanael: Det där är dock en högst osäker gissning. Och för resten: om någon av hans vänner döpte honom, så var ju dopförrättaren den gången själv odöpt. Och hur gick det då med det dop, som han förrättade?
Timoteus: Nå ja, oegentligt kunde det väl vara. Men där var nödfall för handen.
Natanael: Men var står det skrivet, att nödfall gör det till dop, som annars icke är dop? Nej, broder, sådant är gripet rätt ur luften. Men för resten: var står det skrivet, att Herren lämnat dopet åt församlingen, så att det är hon, som döper?
Timoteus: Jo, det står, att han gav apostlarna uppdrag att döpa, och de voro representanter för församlingen.
Natanael: Men kan du säga, var det står, att han gav dopet åt dem såsom representanter för församlingen? Det står helt enkelt ingenstädes. Och för resten om så skulle hava varit - för vilken församling voro de då representanter? Ty icke lämnade väl Kristus åt dem såsom representanter för alla möjliga sekter och partier som kunde komma att finnas. Nej, hela den där läran om, att det är församlingen, som döper, är lika skriftvidrig som den läran, att det är församlingen, som predikar genom sina lärare eller föreståndare. Lärarna och föreståndarna äro alls icke församlingens ombud till att utföra församlingens gärningar, utan de äro Herrens ombud i församlingen, och det är något helt annat. När de predika och döpa, så göra de det alls icke å församlingens utan å Herrens vägnar. Därför kallas de aldrig i Nya testamentet församlingens ombud utan församlingens föreståndare och biskopar (d.v.s. uppsyningsmän), som Herren har satt i församlingen för att å hans vägnar hava akt på henne och vårda henne (Apg. 20:28). Och lika litet som deras predikan har sin giltighet av församlingen, lika litet beror giltigheten av deras dop på församlingen. Allra minst har dopet något att skaffa med de särskilda samfunden, ty man döpes icke till lutheran eller katolik eller metodist eller dylikt utan till Faderns, Sonens och den helige Andes namn.
Timoteus: Men vad blir nu resultatet av allt det här? Anser du det då likgiltigt, vem det är, som döper? Om till exempel en uppenbar fritänkare toge sig före att rent av på gyckel döpa någon, skulle du anse det såsom ett verkligt dop?
Natanael: Nej, att gyckla dop är icke detsamma som att döpa, likasom det också är två skilda saker att fira Herrens nattvard och att gyckla nattvard. Vara kung och leka kung är icke detsamma.
Timoteus: Men bör det då icke vara en gudfruktig och troende man, som döper?
Natanael: Jo, visserligen bör det vara så, och man må göra allt, vad man kan, för att bringa det därhän. Se här ett annat exempel! Man bör göra, vad man kan, för att förhindra, att sådana, som icke äro troende, uppträda och predika. Men om en sådan predikar, och om han talar enligt den heliga Skrift, så får man icke säga, att hans predikan icke är Guds ord. Och om någon genom hans predikan blir omvänd, så behöver han alls icke bekymra sig över riktigheten av sin omvändelse för det, att den, som predikade, var en sådan, som icke borde hava predikat. På samma sätt förhåller det sig med dopet. Om dopförrättaren döper i rent och obemängt vatten till Faderns, Sonens och den helige Andens namn, så får man icke säga annat än, att hans dop var ett sant, kristet dop, även om det skulle visa sig, att han själv icke var en sant troende man. Lika litet som ordets sanning beror på den person, som predikar, lika litet beror dopets sanning på den person som döper. Guds nådegåvor hava sin giltighet i sig själva och icke i de mänskliga personerna. Men viktigt är naturligtvis i alla fall, att nådens medel, så vitt människor kunna döma, förvaltas av de rätta personerna.
Timoteus: Men anser du det då likgiltigt, vem som döper, bara han är troende?
Natanael: Nej, visserligen icke. Kristus har alls icke givit vilken kristen som helst det uppdraget att döpa. Han gav det åt apostlarna. Sedan se vi, att även de av dem invigda diakonerna döpte (Apg. 8:12, 38), likaså deras medhjälpare, som följde dem på deras resor (1 Kor. 1:14f). Vidare besked giver oss icke Nya testamentet. Så vitt vi känna av den gamla tidens kyrkohistoria, var det församlingarnas föreståndare och diakoner, som förrättade dopen. Och ehuru det icke gives i Nya testamentet något bud eller förbud angående denna sak, så är det nog gott att såsom regel följa detta exempel.
Timoteus: Men så kommer du ju själv tillbaka till det, som du nyss förnekade.
Natanael: Nej, ingalunda. En sak är att göra dopets giltighet beroende av personen, en annan sak är att hålla en viss ordning i församlingen. Därför vare det långt ifrån mig att säga, att dopet blir ogiltigt, om det förrättas av en annan. Understundom kan ju även sådant bli nödvändigt. Men där icke så är förhållandet, och man har frihet att antingen följa eller avvika från den äldsta kyrkans kända exempel, så tror jag, att man gagnar mest och gör bäst, om man brukar sin frihet så, att man följer det exemplet.
Timoteus: Men vad menar du då med församlingen och dess föreståndare eller diakoner? Menar du statskyrkan och dess präster?
Natanael: Nej, jag menar församlingar av varje samfund med kristlig bekännelse samt deras lärare och föreståndare eller diakoner.
Timoteus: Men om dessa församlingar icke äro kristna församlingar i nytestamentlig mening utan endast sekter och partier?
Natanael: Ja, då är detta att beklaga. Och berodde dopets giltighet på församlingen, så vore det visserligen allt för illa ställt. Men nu, dess bättre, gör det icke så. Och nu stå församlingarna där, sådana de äro, och det gäller att, så gott man kan, hålla en ändamålsenlig ordning under de förhållanden, som äro. Har man icke en kruka av guld eller silver att bevara vinet uti, så må man tills vidare försöka att reda sig med en lerkruka, även om hon här och där är kantstött och sprucken, ja, kanske utan både handtag och pip. Man må icke säga: "Det är den eller den ordningen, som gör dopet till ett dop." Men lika litet må man säga: "Då det icke är en viss ordning, som gör dopet till ett dop, så är det bäst att icke hava någon ordning alls."
Timoteus: Men du sade, att det ibland kan bli nödvändigt att avvika från den regeln, att församlingens föreståndare bör vara dopförrättare. När kan det bli?
Natanael: Jo, när nödfall är för handen.
Timoteus: Ja, men nyss ville du icke erkänna nödfallsdop.
Natanael: Misstag! För nödfall måste annars bestämda ordningar vika. Men det sade jag: nödfall gör aldrig, att en sak blir något annat, än vad den är. För ordningens skulle må man alltså, där nödfall icke är för handen, hålla på det, att församlingens föreståndare döper. Men gör någon annan det, så må man erkänna, att en överträdelse av ordningen skett, men dopet måste man dock låta vara dop, därest det skett på det sätt, som Kristus förordnat: i vatten till Faderns och Sonens och den helige Andens namn. Så snart man gör dopet beroende av personen, så gör man det genast ovisst. Detta har man redan i den äldsta kyrkan väl insett, då man efter åtskilliga strider om ett s.k. kättaredops giltighet kom till det resultatet, som jag här framställt, det enda som ock kan på biblisk grund försvaras. Den katolska kyrkan har också med så stor bestämdhet fasthållit den gammalkristliga läran i denna del, att hon säger, att om en, som icke är präst, döper, så är det dopet lika giltigt, som om påven själv förrättat det, ifall det skett i rent vatten till Gud Faderns, Sonens och den helige Andens namn.
Timoteus: Men då är det märkvärdigt, att icke edra meningsfränder, som döpa barn, lämna den saken åt föräldrarna. Det kunde ju bli lika god ordning det.
Natanael: Ja, det kan nog bli så, och där det sker, må icke mycket vara att säga därom. Omskärelsen hos judarna var också en familjeakt, såsom man kan se av berättelsen om Johannes Döparens omskärelse i Luk. 1. Allra minst må man ogilla dopet för det, att fadern döpt, han som ju är familjens överhuvud och huspräst. Men i allmänhet må man väl antaga, att ordningen blir bäst tillgodosedd, om församlingens föreståndare eller annan därtill av församlingen utvald man döper. Och allenast därom är här fråga. Dopets väsen beröres ej därav.
Men det kan nu vara nog för denna gång. Vad angår frågan om dopsättet, så få vi samtala därom, när vi åter träffas.
Timoteus: Ja, det är bra, och där skall du med all säkerhet komma till korta.
Natanael: Kanhända och kanhända inte.
No comments:
Post a Comment