Natanael: Ja, om innehållet på något sätt motsvarade de stora orden. Men du vet nog själv, att en såpbubbla icke alltid är lika stark, som hon är stor och ser vacker ut. Ja har läst uppsatsen, och jag har på samma gång förundrat mig över den inskränkthet, som utmärker dess författare. Saken förhåller sig nämligen så, att det icke finnes ett enda ord, som har mer än en enda "egentlig och ursprunglig" grundbetydelse. Och att anföra en hel mängd lärda böcker för att bevisa denna enkla sanning om ett särskilt ord, det är endast att bevisa sin egen okunnighet, på samma gång man inför ostuderat folk framstår såsom mycket lärd, eftersom man tittat i så många böcker. Men lika visst som det är, att varje ord icke har mer än en enda grundbetydelse, lika visst är, att nästan varje ord har en eller flera härledda betydelser. Låt oss strax taga ett par exempel. Vi hava ett grekiskt ord, som heter pneuma. Dess grundbetydelse är blåst eller vind. Så begagnas det också i Joh. 3:8, där Frälsaren säger: Vinden blåser vart den vill. Men nu är det samma ord, som betyder ande. Tänk då ett sådant språk som detta: Vandren i anden (Gal. 5:16). Där skulle man med hundratals lärda ordböcker och grekiska författare kunna visa, att grundtextens ord icke har mer än en grundbetydelse, nämligen blåst. Och så skulle man översätta: "Vandren i blåsten!" Eller när Paulus säger: Köttet har begärelse mot anden (Gal. 5:17), så skulle man översätta: "Köttet har begärelse mot vinden"! Tycker du icke, att det där skulle bli mycket lärt?!
Eller för att taga ett annat exempel: Ordet "omskära" har endast en "egentlig och ursprunglig" betydelse, nämligen: skära runt omkring. Tänk om man nu, när Paulus i Rom. 2:29 talar om hjärtats omskärelse och Stefanus i Apg. 7:51 om hjärtats och öronens omskärelse - om man nu, säger jag, skulle slå upp alla ordböcker och där finna, att ordet omskära har endast en grundbetydelse, nämligen "skära runt omkring", och så tillämpa detta på hjärtats och öronens omskärelse! Skulle icke det bli mycket lärt?
Timoteus: Sådant skulle ju vara löjligt. Men därmed har du alls icke rubbat den sanningen, attbaptizein betyder neddoppa.
Natanael: Nej, jag har icke heller rubbat den sanningen att omskära betyder "skära runt omkring". Men när ett ord betecknar en handling, som sker för ett visst ändamål, så är det mycket vanligt, att samma ord sedan användes för att beteckna just det, som var ändamålet. Så till exempel bestod omskärelsen däri, att förhuden skars bort, och dess ändamål var en viss rening. Men när det sedan talas om att omskära hjärtat, så betyder ordet omskära helt enkelt rena, utan att man där tänker på något skärande alls. På samma sätt betyder ordet baptizein egentligen neddoppa, och då neddoppande i vatten skedde i avsikt att rena, så begagnas det ofta för att beteckna rening utan avseende på neddoppning.
Timoteus: Nej, där hugger du grovt i sten.
Natanael: Nuväl, det går an att pröva. I Judits bok - - -
Timoteus: Den duger icke att anföra här, ty det är en apokryfisk skrift, en dikt.
Natanael: Men här är endast fråga om, vad ett grekiskt ord betyder, och då duger Judits bok att använda lika bra som varje annan grekisk skrift. Där står, att Judit döpte sig vid källan - en källa, som låg inom lägret (kap. 12:7). Detta kan icke betyda annat, än att hon tvättade sig. Ty dels kunde källan icke vara djup nog för henne att doppa ned sig i, dels står det icke, att hon döpte sig i källan utan vid källan, d.v.s. hon stod bredvid källan och öste över sig vatten eller tvättade sig. I Syraks bok kap. 34:25 läsa vi efter grundtexten: Den som döper sig ifrån en död. Där talas om en, som renar sig, efter att hava rört vid en död kropp. Enligt Mose lag gick denna rening så till, att man tog askan av det uppbrända syndoffret, slog vatten därpå i ett käril, doppade en isopkvist däri och stänkte på det orenade (4 Mos. 19:16 ff.). Och denna rening uttrycker Syrak med ordet "döpa". Märk alltså, att han kallar en rening genom bestänkning för döpelse!
Timoteus: Ja, Syrak ja - vad är han att fästa sig vid? Han är också apokryfisk.
Natanael: Jo, Syrak, eller rättare sagt: den grekiske översättaren av Syraks bok, talade och skrev grekiska just så, som det språket före och omkring Kristi tid talades i österlandet, och så som apostlarna i Nya testamentet skriva det. Och det visar, att ordet baptizein då begagnades för att uttrycka rening även utan avseende på neddoppning. Men vi skola gå över till Nya testamentet.
Timoteus: Och där skall det visa sig, att ordet baptizein på vart enda ställe betyder neddoppa. Därför heter det också ständigt "döpa i vatten". Ty de, som döptes, doppades ned i vattnet.
Natanael: Det där är nog icke så säkert, som det låter. I Matt. 3:6 står nog, att Johannes Döparen döpte människor i floden Jordan. Men huru det gick till, om det skedde genom neddoppning eller så, att människorna stego ned i vattnet och Johannes göt vatten över dem, därom står alldeles ingenting sagt.
Timoteus: Men när det står, att han neddoppade dem i Jordan, då står det väl, att han doppade ned dem?
Natanael: Nej, det står icke alls, att han doppade ned dem. Ty ordet baptizein begagnades, såsom jag nyss visat, även för att beteckna rening, som icke skedde genom neddoppning utan genom begjutning eller bestänkning.
Timoteus: Men i samma kapitel v. 11 säger Johannes: Jag döper eder i vatten. Märk: icke med vatten utan i vatten. Och på samma sätt heter det överallt annorstädes.
Natanael: Däri tager du dock miste. Det står så i Matt. 3:11 samt i Joh. 1:26, 31, 33. Men däremot heter det i Mark. 1:8, Luk. 3:16, Apg. 1:5, 11, 16 att Johannes Döparen döpte med vatten. Alltså säges det i grundtexten ömsom "döpa i vatten", ömsom "döpa med vatten". Nu skall du emellertid själv lätt finna, att man omöjligen kan säga "neddoppa med vatten". Det är lika omöjligt på grekiska som på svenska.
Timoteus: Ja, och så står det på flera ställen: "döpa i vatten"; och nu skall du själv lätt finna, att man omöjligen kan säga "begjuta i vatten". Det är lika omöjligt på grekiska som på svenska.
Natanael: Ja, det kan tyckas så. Men det är dock icke så. I grekiska språket begagnas nämligen ordet i ofta för att uttrycka icke stället, där något sker, utan medlet, varigenom det sker. Sålunda står det egentligen t.ex. i Luk. 1:51, att Gud har gjort kraft i sin arm; i Matt. 26:52, att de, som taga till svärd, skola förgås i svärd; i Matt. 7:6, att svinen trampa ned pärlorna i sina fötter o.s.v. Alltså ser du, att där det i grundtexten står "i vatten", så kan detta beteckna icke blitt ställe utan också medel. Detsamma är icke heller ovanligt i svenska språket. Om jag till exempel säger, att "jag tvättar ansiktet i rent vatten", så har jag därmed alls icke sagt, att jag doppar ned ansiktet eller håller det i vatten. Orden kunna betyda detta, men de kunna lika väl betyda, och vanligen betyda de, att jag tager vatten i händerna och tvättar ansiktet därmed. Men när det står "med vatten", så kan detta icke - vare sig i grekiskan eller svenskan - beteckna ställe utan endast medel. För resten har jag alls icke sagt, att baptizein betyder "begjuta". Det betyder "neddoppa", och då neddoppningens avsikt är rening, så får det, enligt en i alla tungomål vanlig språklag, en utvidgad betydelse, så att det betecknar rening i allmänhet, utan avseende på om den sker genom neddoppning eller på annat sätt, t.ex. genom begjutning eller bestänkning.
Timoteus: Men det står dock i Matt. 3:16, att när Jesus var döpt, steg han upp ur vattnet. Det visar alltså, att han hade varit nere i vattnet.
Natanael: Ja, det är alldeles rätt, men det visar alldeles icke, att han hade varit neddoppad. Om jag stått i vatten och stigit upp på torra landet, så stiger jag upp ur vattnet, även om vattnet icke räckt högre upp på min kropp än till fotknölarna. Och så är det mycket lätt tänkbart, att Jesus med Johannes stått i vattnet, medan Johannes gjutit vatten över honom. För resten äger med detta ställe det förhållande rum, att det egentligen icke står "ur", utan "från" vattnet, vilket kan sägas, även om han icke ens varit med sin fot nere däri utan endast stått bredvid. Och om jag än tror, att han stigit ned i vattnet, så är det dock visst, att Matt. 3:16 absolut icke duger att använda såsom bevis därför och allra minst såsom bevis på, att han blev neddoppad.
Timoteus: Men när Filippus i Apg. 8 döpte den etiopiske hovmannen, så står det, att de stego bägge ned i vattnet och sedna upp ur vattnet (v. 38f.).
Natanael: Ja, det står alldeles så. Men både det ena och det andra kan sägas, även om de endast stigit ned med fötterna däri.
Men innan vi gå vidare, måst jag hava ett medgivande. Erkänner du icke alltså, att den omständigheten bevisar ingenting om neddoppning, att det står, att de stego ned i och stego upp ur vattnet?
Timoteus: Men se, på de orden lägges synnerligen stor vikt inom vårt samfund.
Natanael: Det var icke det, jag frågade om. Om jag till exempel säger, att jag i dag med någon steg ned i vattnet och döpte honom, men att vi efter ett par minuter stego upp därur, kan du på grund därav bevisa, att jag doppade ner honom?
Timoteus: Nej, inte om du gjorde saken, men när aposteln gjorde den.
Natanael: Nå, nu här jag, att du skämtar. Och då kunna vi gärna gå vidare. I Mark. 7:3f. står det om "alla judar", att när de komma från torget, så äta de icke, utan att de hava döpt sig.
Timoteus: Ja, där hava vi det just. De togo sig ett fullständigt bad.
Natanael: Alldeles omöjligt! Om man än skulle kunna tänka, att en eller annan farisé gjorde det, så är det likväl otänkbart, att alla judar, såsom här står, eller ens flertalet badade sig var gång, de kommo från torget och skulle äta. Men att de renade sig med vatten, är nog säkert, och det skedde då säkerligen med bestänkning. Därpå tyder också en annan läsart, som i mycket goda handskrifter av grundtexten förekommer på detta ställe, och som betyder "bestänkt sig". Denna läsart är sannolikt en av någon avskrivare gjord förklaring, varmed han velat säga, att det där "döpandet" skedde medelst bestänkning. Därpå tyder även, vad som på samma ställe säges om "döpelser" av bägare och kopparkärl. I somliga goda handskrifter står det till och med om döpelser av soffor. Där är nog icke fråga om någon neddoppning - hur skulle de doppa ned soffor? - utan endast om rening från det ohelgade, som de erfarit därigenom, att någon enligt Mose lag oren människa vidrört den. Och huru den reningen eller det "döpandet" skulle ske, kan du finna av 4 Mos. 19:18, där det står: Och en ren man skall taga isop och doppa i vattnet och stänka på tältet och på alla husgeråden och på de personer, som äro där inne.
Timoteus: Men det där ordet "soffor" är i alla fall sannolikt ett senare tillägg och duger därför icke till bevis.
Natanael: Därom skall jag icke disputera. Men även om det är ett senare tillägg, så bevisar det i alla fall, att man på grekiska kunde säga "döpa soffor", när man enligt 4 Mos. 19:18 renade dem med bestänkning. Hit är också att räkna Hebr. 9:10, där brevets författare säger, att till den gammaltestamentliga gudstjänsten i tabernaklet även hörde "olika döpelser". Om jag nu ser efter, vad Mose lag om dessa döpelser stadgar, så finner jag, att där talas om bestänkningar, tvagningar och bad, men det kan omöjligen vara blott de sista eller baden, som innefattas under uttrycket "olika döpelser", utan dit höra även de andra formerna för rening i vatten.
Timoteus: Men huru kan du framkasta sådana lösa gissningar?
Natanael: Det är inga lösa gissningar. Då det står "olika" döpelser, så kan det icke betyda annat än olika slag av döpelser eller reningar.
Timoteus: Jo, det kan betyda döpelser av olika föremål.
Natanael: Nej, då skulle det stå så, och det gör det icke. Men för resten antag, att du har rätt. Jag frågar då, varest i Mose lag, som aposteln anför, talas det om dessa döpelser? Rannsaka och se, och du skall finna, att där talas icke på ett enda ställe om neddoppning av döda ting utan endast om tvagning och bestänkning. Och det kallas här "döpelser".
Timoteus: Men vill du då säga, att det är obibliskt att vid dopet använda neddoppning?
Natanael: Visst icke. Men jag vill blott säga, att man med ordet baptizein icke kan bevisa något i avseende på dopsättet.
Timoteus: Men baptizein kan omöjligen betyda begjuta.
Natanael: Det har icke heller någon sagt. Men jag säger om igen: det kan betyda rena, evad nu reningen sker på det enda eller det andra sättet: genom neddoppning, bestänkning eller begjutning. Försök icke mer att blanda bort denna enkla sak.
Men vi skola gå till ett annat ställe. I Luk. 11:38 står det om en farisé, som bjudit Jesus till gästabud, att han förundrade sig däröver, att Jesus icke döpte sig före måltiden. Av v. 53 ser du, att flera gäster voro bjudna. Kan du då finna det tänkbart, att alla de övriga utom Jesus badade sig före måltiden? Eller att fariséen, som bjudit dem, skulle hava det så ställt i sitt hus, att alla hans gäster kunde taga sig ett bad? Alldeles omöjligt. Vad vi veta, det är, att judarna plägade tvätta händerna (Matt. 15:2) samt i vissa fall bestänka sig före måltiderna. För detta ändamål hade man t.ex. till gästernas tjänst vid bröllopet i Kana sex stora stenkrukor stående fulla med vatten. Och detta framställer evangelisten Johannes såsom en sed hos judarna för deras rening (Joh. 2:6). Men om gästerna kommo från en resa, så gav värden dem även vatten till att tvätta sina fötter (Luk. 7:44). Och det är utan tvivel om handtvagningen eller bestänkningen det talas i Luk. 11:38, när det heter, att Jesus icke döpte sig. Ordet "döpa sig" betyder då alldeles detsamma som att "rena sig" och intet annat.
Men vi skola nu gå över till de ställen, där ordet döpa begagnas i bildlig bemärkelse. Vi ha redan förut vidrört Johannes Döparens ord, att Kristus skulle döpa de otrogna i eld, d.v.s. bortkasta dem i fördömelsens osläckliga eld. Detta sammanhänger med ett språkbruk, som förekommer även hos värdsliga grekiska författare, enligt vilket baptizein betyder: tillfoga någon ett svårt lidande. I denna betydelse säger Herren i Luk. 12:50: Jag har ett dop att döpas med, och huru ängslas jag icke, till dess det blivit fullkomnat! Där syftar han nämligen på sitt lidande.
Timoteus: Men där ligger i alla fall begreppet neddoppning till grund. Den lidande känner sig alldeles som neddoppad, såsom en som håller på att drunkna i djupt vatten. Detta är ett även i Gamla testamentet vanligt talesätt. Så beder David i Psalt. 69: Fräls mig, Gud, ty vatten går mig allt intill själen (v. 2), jag har kommit i djupa vatten och svallet vill dränka mig (v. 3). Låt icke djupet uppsluka mig (v. 16).
Natanael: Ja, alldeles; däri har du fullkomligt rätt. Men detsamma kan icke sägas om andra ställen, där baptizein begagnas i bildlig bemärkelse, t.ex. 1 Kor. 10:2, där det om Israels barn heter, att de blevo alla döpta till Moses i skyn och i havet.
Timoteus: Men även detta ställe syftar på den ursprungliga betydelsen "neddoppa". Då molnskyn och havet omslöt dem: molnskyn ovantill och havet på bägge sidor, så voro de liksom neddoppade.
Natanael: Men i 2 Mos. 14:22 står det, att Israels barn gingo genom havet på det torra, och vattnet var dem till en mur både till höger och till vänster om dem. Men om man går mellan två murar, vad har det för gemenskap med neddoppning? Om jag till exempel hade gått i en smal dal mellan två bergsväggar och sedan uttryckte detta så, att jag blev döpt i berget, vad skulle du göra då?
Timoteus: Jag skulle draga på munnen. Men här gingo de genom vattnet.
Natanael: Nej, visst icke. De gingo på det torra mellan murar av vatten. Och vad molnskyn angår - var har du läst, att han omslöt dem?
Timoteus: Står kanske icke heller det i berättelsen i 2 Mos. 14? Paulus säger ju också, att de voro alla under skyn.
Natanael: I 2 Mos. 14 står det, att molnskyn först gick före dem och sedan flyttade sig och ställde sig bakom dem. Att Paulus säger, att de voro under skyn, kan således icke betyda annat, än att skyn höjde sig över dem.
Timoteus: Men vad kan det då ligga för mening däri, att de blevo döpta till Moses i skyn och i havet?
Natanael: Jo, liksom det kristna dopet skiljer den döpte från världen för att tillhöra Kristus såsom Frälsaren, så skilde skyn och havet Israels barn från Egypten för att tillhöra Moses såsom den medlare, som Gud givit dem till frälsning ur "träldomens hus". Och med avseende på denna dopets betydelse är det, som Paulus här begagnar ordet "döpa", utan något avseende på någon dopform.
Men vi gå till ett annat ställe. Johannes Döparen säger, att Kristus skulle döpa i helig ande (Matt. 3:11, Mark. 1:8, Luk. 3:16, Joh. 1:33). Detsamma säger Jesus själv i Apg. 1:5, vilket ord Petrus anför i Apg. 11:16. På alla dessa ställen står det: döpa i helig Ande, ehuru vår svenska översättning säger: döpa med den helige Ande. Var finnes nu någon ringaste tillstymmelse till neddoppning där?
Timoteus: Jo, visserligen. I Apg. 2:2 står det, att Anden uppfyllde hela huset, där apostlarna sutto. De blevo alltså fullkomligt omslutna av Anden, alldeles såsom vattnet omsluter kroppen på den, som döpes.
Natanael: Nej, men hör: var står det, att Anden uppfyllde hela huset? I Apg. 2:2 står, att ett dåna av himmelen uppfyllde huset. Men om den helige Anden heter det, att de troende uppfylldes av honom. Och var finnes där rum för en enda tanke på neddoppning? Ännu mindre finnes någon föreställning om neddoppning, när det i Apg. 10:44 heter: Medan Petrus ännu talade, föll den helige Anden på alla dem, som hörde hans tal.
Timoteus: Ja, men där står det icke heller, att de blevo döpta med helig Ande.
Natanael: Nej, icke där, men när Petrus sedan i Apg. 11 talar om händelsen, så tillämpar han på densamma Frälsarens ord: I skolen varda döpta i helig Ande (v. 16). Och det lär du icke kunna undkomma.
Men vi skola fortsätta. I Rom. 6:4 säger Paulus: Vi hava blivit sammanbegravna med Kristus genom dopet till döden; och i Kol. 2:12 begagnar han samma bild.
Timoteus: Ja, där framställer ju Paulus dopet såsom en begravning med Kristus, och det är väl klart, att han då tänker på att den, som döptes, blev sänkt ned i vattnet såsom Kristus i graven. Icke kunde väl begravning avbildas genom begjutning?
Natanael: Detta är en mycket vanlig invändning, men den beror på ett stort missförstånd. Det står ingenstädes, att dopet avbildar en begravning, utan det står: vi äro genom dopet begravna med Kristus. Det står als icke: vår begravning med Kristus är genom dopet avbildad, utan dopet framställes såsom det medel, varigenom vi äro begravna; och det går icke an att överallt förvandla apostelns ord, så att man gör till bild det, som han framställer såsom medel. Ordet "begravning" må vara bildligt talat: vi äro begravna med Kristus. På samma sätt sägas de troende vara korsfästa med Kristus. (Gal 2:19). Och det har skett genom tron. Men ingen kan därför falla på den tanken, att tron avbildar en korsfästelse. Nej, uttrycken "död", "korsfäst", "begraven" framställa allesammans på ett bildligt sätt den troendes fullkomliga skilsmässa från det gamla syndalivet. Och genom dopet och tron är det, som denna skilsmässa kommit till stånd, såsom vi ock funnit av alla övriga ställen, som framställa dopets betydelse.
(Understundom hava även enfaldiga kristnas skrupler blivit väckta därigenom, att man sagt, att vid begjutningen icke personen döpes utan endast hans huvud, och det står icke: döpen deras huvuden, utan döpen dem. Men detta är alldeles så talat, som sade någon, att det icke är att lägga händerna på en människa, när man endast lägger dem på hennes huvud och icke med dem betäcker hela hennes kropp. Att döpa medelst begjutning är i intet avseende mer oapostoliskt än att till exempel döpa i kar eller bassänger inne i rum, vartill man icke kan uppvisa något motstycke i Nya testamentet utan först i den efterapostoliska kyrkan. Men vem vill därför förkasta ett sådant dop? Må vi icke vara barn i förståndet!).
Att dopets ändamål icke kunde vara att avbilda begravning med Kristus, det är uppenbart därav, att människor döptes även före Kristi död och begravning. Och huru skulle man om dessa kunna säga, att deras dop avbildade en begravning med Kristus, när Kristus själv icke var begraven? Men till skilsmässa och död från synden döptes människor lika väl före som efter Kristi död. Och efter Kristi död kunde denna skilsmässa framställas såsom en död och begravning med Kristus, utan att dopets betydelse därigenom på något sätt förändrades. På samma sätt voro de kristna även före Kristi död döda från världen, men först efter Kristi död kunde denna deras ställning framställas såsom en korsfästelse med Kristus. Detta blev bara ett annat uttryck för samma sak, som förr hade ägt rum. Men om dopets väsentliga ändamål var att avbilda begravning med Kristus, då hade det en annan betydelse före och en annan efter Kristi död. Ty före Kristi egen begravning kunde det ju, som sagt, icke avbilda begravning med Kristus eller begravning alls. Men om en sådan olika betydelse i dopet före och efter Kristi död talar Bibeln icke ett ord. Nej, det kristna dopet framställes överallt i Nya testamentet såsom ett frälsningsmedel, ett dop till syndernas förlåtelse (Apg. 2:38), till födelse ur Gud (Joh. 3:5), till rening och död från synd (Ef. 5:26) o.s.v., varom vi förr talat.
Timoteus: Men det är i alla fall en allmänt erkänd sak, att den äldsta kristna kyrkan begagnade neddoppning såsom dopsätt.
Natanael: Ja, nu komma vi in på ett alldeles nytt område. Och innan vi där taga ett enda steg, skola vi enas om det erkännandet, att den äldsta efterapostoliska kyrkans sed bör anses hava sin rot i den apostoliska kyrkan själv. Alltså om den äldsta efterapostoliska kyrkan begagnade neddoppning, så berättigar det oss att antaga, att detta även var sed inom den apostoliska kyrkan.
Timoteus: Nå ja, då äro vi ju i huvudsaken ens.
Natanael: Ingalunda. Det är icke detsamma, om jag säger, att ordet baptizein betyder neddoppa, och att dopet därför måste ske genom neddoppning, eller om jag säger, att det var apostolisk sed att vid dopet använda neddoppning. Emellertid skola vi komma ihåg den viktiga grundsatsen, att vi av den äldsta kyrkans historia hava att hämta upplysning om den apostoliska seden i sådana fall, där Nya testamentet icke giver oss bestämt besked.
Timoteus: Ja, då var det alltså apostolisk sed att döpa med neddoppning, och vilket exempel böra vi följa om icke apostlarnas?
Natanael: Först och främst är icke apostolisk sed detsamma som apostoliskt bud. Det ha vi förr varit överens om. Om t.ex. apostlarna hade för sed att bryta brödet vid nattvarden eller att låta bägaren med vinet gå ur hand i hand, så får man icke säga, att denna form är väsentlig för nattvarden, så att det icke kan vara nattvard, om brödet är bakat i så små bitar, att det icke behöver brytas, eller om det är skuret före nattvardens början, eller om den, som leder nattvardsgången, går med brödet och vinet från den ene till den andre o. s. v. Eller om de äldsta kristna hade för sed att vid nattvarden, såsom vid vanliga måltider, ligga till bords, så kan du väl icke vilja påstå, att vi måste göra på samma sätt här, om det skall bli en rätt nattvard?
Timoteus: Nej, det förstås, men i dopet är formen det väsentliga.
Natanael: Och huru vet du det?
Timoteus: Jo, likasom ätandet och drickandet i nattvarden.
Natanael: Nej, visserligen icke. Nattvarden är en måltid och till en sådan hör med nödvändighet ätande och drickande. Dessutom säger Herren uttryckligen: Tagen och äten, tagen och dricken. Däremot har han aldrig befallt, att dopet skall ske genom neddoppning. Emellertid tror jag nog, att det var sed. Men det ansågs alls icke nödvändigt och skedde säkerligen icke alltid. När de tre tusen omvända i Jerusalem döptes på en enda dag (Apg. 2), så är det, trots alla invändningar från baptistiskt håll, otänkbart, att det skedde genom neddoppning. Var fanns vatten att neddoppa alla dessa uti? Jerusalems vattenförråd var då såsom nu uppsamlat i stora dammar, och det var alldeles otroligt, att man vågat i dessa dammar neddoppa 3000 människor på en dag, vilket judarna säkert skulle hava betraktat såsom ett otillbörligt orenande av vattnet. Och den tanken, att judarna plägat bada i dammarna är intet annat än fantasi.
Men vi hava ännu ett ställe, som antyder dop utan neddoppning, nämligen när fångvaktaren i Filippi mitt i natten tog Paulus med sig in i sitt hus och blev döpt med de sina. Det är högst osannolikt, att den förrättningen skedde med neddoppning. För resten känna vi, att man döpte sjuka genom begjutning.
Timoteus: Ja, det var icke under apostlarnas tid utan först senare.
Natanael: Och den närmast efterapostoliska tidens sed visar oss, vad som var sed i den apostoliska kyrkan. Voro vi icke nyss ens om det? Men vi hava även andra källor att tillgå. En av de allra äldsta kyrkliga skrifter, ja, säkert den äldsta näst Nya testamentets böcker, är en bok, som heter De tolv apostlarnas lära. Hon omnämnes av de äldsta kyrkofäderna, som ock anföra stycken därur. Vad angår tiden för hennes författande, kan man med säkerhet sätta den till omkring år 120-150. Somliga lärde anse, att hon är skriven omkring år 100. Bland dem är den lärde engelsmannen Farrar. Hon har varit försvunnen under loppet av flera hundra år, då äntligen år 1875 ett exemplar hittades igen, skrivet på pergament år 1065. Där heter det om dopet: "Döpen till Faderns, Sonens och den helige Andens namn i levande vatten (d.v.s. rinnande vatten), men om du icke har levande vatten, så döp i annat vatten (d.v.s. vatten, förvarat i käril eller cisterner), men om du icke kan döpa i kallt, så döp i varmt vatten. Men har du icke någondera (nämligen tillräckligt till neddoppning), så gjut på huvudet tre gånger till Faderns, Sonens och den helige Andens namn." - Detta högst märkvärdiga ställe visar, att begjutning och neddoppning begagnades jämte varandra i den apostoliska kyrkan.
Timoteus: Ja, det kunde så vara, när nödfall var för handen.
Natanael: Men att dopet i något fall kunde ske genom begjutning, det visar, att till dopets väsen icke hörde, att det skulle ske genom neddoppning. Och det var, vad jag här ville och behövde bevisa.
No comments:
Post a Comment