Saturday, April 4, 2009

Åttonde samtalet: Dopet ett frälsningsmedel

Timoteus: Vi skola väl icke sluta ändå, ehuru vi icke kommo sams i vårt senaste samtal. Jag frågade dig en gång, om du då tror, att var och en, som är döpt, är född på nytt, är frälst, är ren, har syndernas förlåtelse o.s.v. Och på den frågan sade du att du ville svara en annan gång. Nu kunde det kanske vara lämpligt.

Natanael: Ja, därpå vill jag svara så här: Att dopet är ett frälsningsmedel, betyder icke, att var och en som är döpt, är frälst. Se här ett annat exempel! När jag säger, att ordet är ett frälsningsmedel, så betyder det ju all sicke, att var och en, som hört eller hör ordet, är frälst. Många tusen sinom tusen höra ordet och äro dock icke frälsta, men likväl är ordet ett frälsningsmedel: ett medel för verkande av liv, syndernas förlåtelse, frälsning från synd, död, djävul och allt ont. Sammalunda kunna väl många tusen vara döpta och äro dock icke frälsta, men ändå blir det sant, att dopet är ett frälsningsmedel, ett dop till födelse ovanifrån enligt Joh. 3, ett dop till syndernas förlåtelse enligt Apg. 2, ett dop till rening från synd enligt Ef. 5 o.s.v. Ett frälsningsmedel är dopet, likasom ordet, i och för sig, men till frälsning varder det endast för den, som mottager det i ett rätt sinne. Är sinnet främmande för Gud, så kan man väl hava hört ordet och vara döpt, men någon välsignelse har man icke därav. Är sinnet öppet för Gud, så varder dopet ett dop till frälsning. Ett mycket stort missförstånd bevisar det därför, när man för att slå omkull den läran, att dopet är ett frälsningsmedel, säger: Om dopet vore ett frälsningsmedel, så borde man ju skynda att döpa varje oomvänd människa och hedning, på det de därigenom måtte varda födda på nytt och frälsta." Sådant vore visserligen galenskaper, som Kristus och hans apostlar aldrig hava talat, men nog hava de ändå framställt dopet såsom ett frälsningsmedel.

Timoteus: Men är det då icke att söva alla döda namnkristna än djupare i deras dödssömn, när man lär, att dopet är ett frälsningsmedel? Man ingiver dem ju därigenom den tanken, att allt är väl därför, att de äro döpta.

Natanael: Det tror jag visst icke. Ty först och främst vet jag icke, att dessa namnkristna pläga trösta på sitt dop. Eller var det din tröst under din otros tid? Gick du då och tänkte: Jag är nog frälst, ty jag är döpt?

Timoteus: Nej, det kan jag väl icke säga, att jag gjorde.

Natanael: Men känner du några andra, som gjort eller göra det?

Timoteus: Det kan jag icke heller riktigt påstå. Men nog tänker jag, att sådana finnas. Ty visserligen ligger det nära till hands.

Natanael: Det förundrar mig verkligen, att du kan bygga på så gruvligt lös sand. För min del har jag icke hört annat, än att de namnkristna gå och trösta på sina goda gärningar, sitt goda hjärta o.d. eller därpå, att det enligt deras förmenande icke finnes någon fördömelse. Men att de gå och trösta därpå, att de äro döpta, det har jag aldrig hört. Och - för det andra - om än några skulle göra det, så kommer dock allt an uppå, huru Gud i sitt ord har talat om saken, och icke huru människor bruka eller missbruka den. Man kan dock icke för deras skulle ändra Guds ord. Låt oss taga ett annat exempel! När jag talar om Guds översvinneliga nåd, så kan jag väl få se många missbruka detta så, att de därmed trösta sig uti sina synder och mena, att det ingen fara är, eftersom Gud är nådig. Nuväl, vad kan jag göra däråt annat än varna, förmana och bedja? Jag kan dock icke för den skull börja tala annorlunda om nåden. Om henne måste jag tala, såsom hon är, även om alla människor missbrukade henne. Flertalet av judarna sovo en trygg andlig sömn på lagen och omskärelsen (Rom. 2:17): "Vi äro omskurna, menade de, vi äro Abrahams barn; med oss är ingen fara." Vad kunde Johannes Döparen, Kristus, Paulus däråt göra annat än försöka överbevisa dem om deras förvillelse? Men icke kunde detta missbruk förhindra Paulus att erkänna, att judens företräde och omskärelsens nytta var stor på allt sätt. Om några icke trodde, så kunde det icke göra Guds trohet om intet (Rom. 3:3). Sammalunda kunde den omständigheten, att många sove den andliga dödssömnen på sitt dop, ifall så vore förhållandet, icke göra det rätt eller rådligt för oss att om dopet tala annorlunda, än Guds ord talar. Den, som missbrukade sanningen till sitt fördärv, menade att allt vore väl därför, att han vore döpt, han skulle aldrig kunna frälsas därigenom, att man förändrade sanningen och sade, attt dopet icke vore något frälsningsmedel. En villfarelse förebygger man aldrig genom att förneka en sanning.

Timoteus: Men kan du då säga, om den i otro levande människan är bättre, om hon är döpt, än om hon är odöpt? Eller vad har hon annars för ett företräde?

Natanael: Hon är ingalunda bättre. Tvärtom. Och dock har hon ett företräde. Se här ett annat exempel! Den omskurne juden, som levde i otro, var inför Gud icke alls bättre än en hedning. Han var tvärtom värre (Rom. 2:25). Hans brottslighet var avskyvärdare, såsom en i hor levande gift hustru är avskyvärdare än en ogift sköka. Därför säger också Gud i Hes. 16:51, att Samaria och Sodom voro fromma i jämförelse med hans folk Israel. Och ändå vart juden aldrig hedning. Om han än levde såsom en hedning, ja, värre än en hedning, så bar han ännu alltid Guds förbunds insegel, och vad detta betydde för Gud - den trots människors trolöshet alltid trofaste Guden - det visar hela det Gamla testamentet. När helst juden vände om till sitt livs Gud, var han delaktig av alla välsignelser, som tillhörde det förbund, vars insegel omskärelsen var. Sammalunda kan väl en döpt människa leva värre än en hedning, avskyvärdare än en hedning, och vara mer straffvärd än en hedning, men ändå är hon aldrig i Guds ögon såsom en odöpt. I samma stund hon återvänder är hon utan nytt dop delaktig av alla de välsignelser, som tillhöra det förbund, vars insegel dopet är. Om någon sade, att den döpta människan, som lever i synd, har genom sin synd gjort sitt dop om intet, så skulle han tala tvärt emot Guds ord. Dopet har i Guds frälsningsråd (liksom omskärelsen) den alldeles enstaka ställningen, att det aldrig kan göras om intet och därför aldrig heller kan göras om. Om du bara vill se efter i Pauli brev till församlingen i Rom, så skall du finna, att ehuru han visserligen icke skonar de otrogna judarna utan uttalar över dem en hårdare förkastelsedom än över hedningarna, så erkänner han dock på samma gång, att omskärelsens gagn och judens företräde är "mycket på allt sätt" (Rom. 3:1). Och han utlägger det vidare både i kap. 3 och kap. 9. Därav hava vi också mycket att lära för en rätt uppfattning av dopets värde, allrahelst som vi sett, huru Paulus i Kol. 2:11 sammanställer dopet såsom en "Kristi omskärelse" med den gammaltestamentliga omskärelsen. 

Timoteus: Ja, du må icke tro, att vi baptister betrakta dopet blott såsom en tom ceremoni. Nej, vi betrakta det såsom en av de allra heligaste, betydelsefullaste och viktigaste gudomliga inrättningar, vars iakttagande medför en omätligt stor välsignelse, likasom å andra sidan dess försummande medför en omätligt stor förlust och skada.

Natanael: Ja, så säger du nu, men när vi höllo på med Joh. 3:5, då menade du, att Herren icke kunde tala om dopet med Nikodemus. Och det sökte du bevisa därmed, att det icke var troligt, att Kristus skulle inför en jude vilja lägga en sådan vikt på "ett yttre religionsbruk". Hade du då tänkt på "den omätligt stora välsignelse", som du nu talar om, och som skulle följa av dopets  iakttagande, samt den "omätligt stora förlust och skada", som skulle följa av dess försummande, så hade du förvisso funnit det alldeles naturligt, att Herren talade med Nikodemus om dopet. Men då var dopet för dig endast "ett yttre religionsbruk"!

Timoteus: Ja, men det ena behöver icke motsäga det andra. Att iakttaga ett yttre religionsbruk och en symbolisk handling är ytterst viktigt, när Herren har förordnat den. Ty det medför alltid omätligt stor välsignelse att lyda Herren men omätligt stor förlust att icke lyda.

Natanael: Nå, däri kan du ha rätt, det erkännes. Och det må också tillämpas på dopet, om du bara kan visa ett enda ställe i Nya testamentet, som grundar dopets välsignelse på den lydnad, som ligger i dess iakttagande. Men därom finnes icke ens den ringaste antydan på något enda av de ställen i Nya testamentet, som tala om dopets betydelse, och som vi tillsamman genomgått. Nej, "döpas till syndernas förlåtelse", Kristus "har renat församlingen genom vattnets bad", "vattnet frälsar såsom dop", "vi äro begravna med Kristus genom dopet till döden" o.s.v. Det är ett helt annat tal.

Timoteus: Men jag har ju sagt, att mam i dopets sinnebildliga handling bekänner, att man tillägnar sig syndernas förlåtelse, rening och frälsning från alla sina synder, bekänner, att man är död, begraven och uppstånden med Kristus.

Natanael: Ja, det har du nog sagt, men förgäves har jag väntat att få höra, på vilket ställe i Nya testamentet du har sett det där ordet "sinnebildlig handling", eller ordet "bekänner". Huru omöjligt det för resten är att inför Bibelns ord uppehålla den läran, det skall jag låta Wiberg själv bevisa.

Timoteus: Wiberg? Vad säger du för något? Nej, aldrig! Har någon någonsin varit en riktig baptist, så var det Wiberg.

Natanael: Jo, men hör här. Han säger: "Dopet är en handling, som bör förrättas till Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Varför skulle dopets handling förbindas med detta högtidliga formulär? Dessa ord innehålla en djup mening, som ännu ingen dödlig har fullt fattat. Men det ligger något häpnadsväckande uti dem. Döpas till Faderns, Sonens och den helige Andes namn! Vad kan det betyda? Är det för mycket, att Guds namn är Gud själv? Döpas vi således till Gud själv? Insänkas vi i dopet likasom uti det eviga gudomliga väsendets oändliga hav? Det synes så. En syndig människa insänkt uti Guds väsende! Huru skola icke de heliga änglarna stå vid vårt dop och, såsom Petrus säger, "böja sig ned över och blicka in uti dess oändligt djupa betydelse"! Ja, så talar han, och jag vet ingen barndöpare, som talat härligare ord än dessa om dopets betydelse. Men huru fattig blir icke inför sådana ord den där läran om lydnadsgärning, symbolisk bekännelsehandling, yttre religionsbruk o.d. Alldeles som skulle sådana saker vara något föremål för änglarnas tillbedjan!
    Men låt oss läsa vidare: "Huru viktig denna handling är, synes också därav, att den i Skriften sättes i förbindelse med syndernas förlåtelse, rening från synden, frälsning, Kristi iklädande, delaktighet i Kristi död, begravning och uppstånelse. Ehuru vi icke kunna antaga, att dopet verkar syndernas förlåtelse, rening från synden, frälsning, Kristi iklädande o.s.v., så står det dock i en viktig förbindelse med mottagandet av dessa gåvor. Uti dopet utsträcker jag min hand och mottager Fadern, Sonen och den helige Ande såsom min fader, min frälsare, min heliggörare och i och med detsamma delaktighet i hela Kristi outgrundliga rikedom." - Ja, litet längre fram säger han: "I dopet ikläder jag mig Kristus, såsom en brud vid äktenskapsbandets knytande ikläder sig sin brudgum." Tänk, vilka sköna ord! Detta är att tala såsom Guds ord talar. Och kan du då begripa, varför han är så angelägen att bortförklara denna betydelse ur alla de bibelspråk, som handla därom? Märker du icke, huru himmelsvitt skild den här åskådningen är från den läran, att dopet endast är en symbolisk bekännelsehandling?

Timoteus: Nuväl, det kan ju synas så, men därpå vill jag icke nu inlåta mig.

Natanael: Nej, det är nog allra bäst. Ack, broder, dopet är förvisso ingen obetydlighet, fastän det till utseendet är ringa och oansenligt. Det är en hög, gudomlig inrättning, genom vilken Herren vill meddela oss de allra största nådegåvor. Men det har det felet att genom sitt ringa utseende stöta emot det mänskliga förståndet, vilket gärna vill mästra allt, som det icke begriper. Därför sättes här vår tro på prov, och trons kraft är att hålla fast Guds ord trots alla förståndets invändningar och frågor, huru jag skall begripa det och det. Må vi därför, i stället för mycket spekulerande, av hjärtat tacka Gud för detta nådens och livets bad.

När enfaldigheten råder
ser man genom tjocksta skyn.
Men så snart man dubbelt skådar
mister man sin hela syn.

Det är en gammal vers, som alldeles förträffligt förklarar, huru man kan tala mot sig själv så, som Wiberg gör, allt eftersom man olika gånger "ser enfaldigt" eller "skådar dubbelt."

No comments:

Post a Comment