Natanael: Ditt medgivande gör dig heder. Men när du själv är ute bland enfaldiga och okunniga människor, då drager du fram sådant, som du i våra samtal framdragit; och när det går skralt för dem att reda sig mot dig, så tillåter du dem icke att säga, att barndopet ändå är rätt. Ty säga de det, då påstår du, att de icke älska och lyda sanningen utan vilja krångla sig fram, stridande mot Guds uppenbara ord o.s.v. Se här, huru Wiberg talar! "Det är obegripligt", säger han, "huru någon, som uppriktigt älskar sin Frälsare, kan för ett ögonblick draga i betänkande att visa det allra första synliga prov på lydnad, som han fordrar av alla sina troende lärjungar." (Wiberg: Är du döpt, s. 43). Ja, dem som, såsom han uttrycker sig, "blygas och frukta" att låta döpa sig, förhåller han varnande Frälsarens ord: "Vilken som icke tager sitt kors på sig och följer mig, han är mig icke värd." Därmed förvirrar man och binder man de enfaldigas samveten, och sedan säger man: "Viljen I hava ett gott samvete, så låten döpa eder." Eller säg mig uppriktigt: gör du icke så?
Timoteus: Åh jo, det kan nog hända, det - men låt oss komma till Tertullianus nu en gång.
Natanael: Mycket gärna. Och då kan du ju säga, vad du har att hämta ur honom.
Timoteus: Jo, av hans ivriga förkastande av barndopet sluter jag, att barndopet ännu icke på hans tid börjat betraktas som en apostolisk inrättning. Sannolikt var det vid den tiden uppkommet i den förfallna afrikanska kyrkan, och han ville genom sitt motstånd förebygga dess fördärvliga utbredning, såsom Neander säger.
Natanael: Det där må vi ju undersöka. Men du talar så mycket om den "förfallna" afrikanska kyrkan, alldeles som skulle förfallet inom den kyrkan göra barndopet oriktigt.
Timoteus: Naturligtvis! Om barndopet har sitt ursprung inom ett förfallet kyrkosamfund, så är denna omständighet visserligen ägnad att göra detsamma misstänkt.
Natanael: Men tänk, om jag skulle vända denna din bevisning mot dig själv?
Timoteus: Huru så?
Natanael: Jo, så att jag sade: "Att barndopet förekom både i öster- och västerlandet, medan apostlarnas omedelbara lärjungar ännu levde, och medan var och en alltså var i tillfälle att se, huru de efter apostlarnas exempel gingo till väga, därom avlägger Ireneus ett avgörande vittnesbörd. Ireneus tillhörde först den österländska och sedan den västerländska kyrkan, och han talar om barndopet så naturligt, som hade han aldrig hört någon motsägelse däremot; det är först i den förfallna afrikanska kyrkan, som man hör röster höja sig mot detsamma." Vad skulle du säga om en sådan bevisning?
Timoteus: Jag skulle icke erkänna dess giltighet.
Natanael: Varför det?
Timoteus: Varför? Ja, förstås...
Natanael: Säg rent ut: emedan den skulle vittna till förmån för barndopet, och något sådant vittnesbörd vill du icke höra.
Timoteus: Men vad har det där att göra med Tertullianus? Låt oss gå till honom! Det ser ut, som gruvade du dig att komma in på det kapitlet.
Natanael: Nej, visst icke. Tvärtom vad du tror, skall jag bevisa, att Tertullianus bland de äldsta kyrkofäderna just är huvudmannen till stöd för barndopet. Hans vittnesbörd har det företrädet framför de andras ej blott däri, att man icke kan disputera om meningen av hans ord eller riktigheten av läsarter och översättningar, utan även däri, att man icke kan misstänka honom för någon partiskhet för barndopet. Ty han bekämpar barndopet. Och många gånger har jag beundrat Guds ledning just med denne Tertullianus. Ty liksom fariséerna just med sin anklagelse mot Jesus, att han tog emot syndare och åt med dem (Luk. 15:2), ovedersägligen visa, att Jesus verkligen tog emot syndare, så måste nu denne Tertullianus just genom sin kamp mot barndopet avlägga det starkaste historiska vittnesbördet för detsamma.
Timoteus: Men huru kan du tala så galet? Tvärtom bevisar hans kamp, att det intill hans tid varit tyst om barndopet, och detta ådagalägger, att man icke förr hade vetat av barndopet.
Natanael: Nej, det enda Tertullianus´ uppträdande i det avseendet bevisar, är att det före hans tid icke hade varit någon strid om barndopet. Ty han skulle förvisso icke hava underlåtit att nämna, att någon före honom uppträtt mot barndopet, ifall han vetat av någon annan. Men ända dittills hade det utan strid gått så till i församlingarna, som Ireneus berättar. Låt oss tillämpa din bevisning på ett annat område. Den förste kyrkofader, som uttryckligen nämner Johannes´ evangelium är biskop Theofilus i Antiokia (död omkring 180), som var samtida med Ireneus och Tertullianus. Menar du då, att därav kan dragas den slutsatsen, att man före Theofilus´ dagar intet visste om Johannes´ evangelium, utan att det uppkom först på Theofilus´ tid?
Timoteus: Nej, det är ju alldeles klart. Men att före Tertullianus icke var någon strid om barndopet, kan också bero därpå, att intet barndop förekom. Ty om det icke förekom, så kunde det icke heller bli strid därom.
Natanael: Däri har du alldeles rätt. Och den saken måste därför undersökas. Som du vet, har Tertullianus icke blott i förbigående nämnt om dopet utan skrivit en särskild bok därom i 20 kapitel. Och vi skola nu läsa det huvudställe, där han talar om dopets uppskjutande. Det står i kap. 18 och lyder sålunda:
"Att för övrigt dopet icke förhastat bör anförtros (givas) åt någon, veta de, vilkas ämbete det är (att döpa). Orden 'åt var och en som beder dig, giv' hava sin tillämpning på allmosor. Snarare bör man här taga i betraktande det ordet: 'Given icke det heliga åt hundarna och kasten icke eder pärla för svinen', och: 'Lägg icke lätt händer på någon, på det du icke må bliva delaktig i andras synder'. - - - Varje begäran kan bedraga och bedragas. Därför efter var och en persons ställning och beskaffenhet ävensom ålder är det nyttigare att uppskjuta sopet, dock isynnerhet beträffande de små. Ty varför är det nödvändigt, om det icke är så nödvändigt, att löftesmännen också införas i fara? De skulle ju genom sin dödlighet kunna bliva urståndsatta att uppfylla sina löften eller också genom framkommande av dåliga anlag (hos barnen) varda bedragna. Visserligen säger Herren: Hindren dem icke att komma till mig. Må de alltså komma, medan de växa upp; må de komma, medan de undervisas, medan de genom undervisning få veta, vart de komma. Må de bliva kristna, när de kunnat lära känna Kristus. Varför skyndar den oskyldiga åldern till syndernas förlåtelse? Skall man väl handla varsammare i värdsliga ting, då man anförtror en gudomlig sak åt den, åt vilken man icke anförtror en jordisk sak? Må de (barnen) lära att begära frälsning, på det du må synas giva den åt de, som begär henne. Av icke mindre skäl bör man även för ogifta personer uppskjuta dopet, hos vilka frestelse är för handen, så hos jungfrur för deras könsmognads skull, som för änkor för deras ensamhets skull, till dess de antingen gifta sig eller bliva starka nog att öva återhållsamhet. Om man förstår dopets vikt, skall man mer frukta dess erhållande än dess uppskjutande. Den rena tron är säker om frälsning."
Timoteus: Ja, där resonerar han i mycket om barndopet alldeles så som vi baptister.
Natanael: Visserligen icke. Baptisterna förkasta barndopet på den grund, att det icke var en apostolisk inrättning utan ett missbruk, en nyhet, som uppkom vid Tertullianus´ tid. Och nu vill jag vädja till din ärlighet. Anför Tertullianus några sådana grunder mot barndopet? Säger han, att det var en nyhet, att det icke var någon apostolisk inrättning, att därom ingenting talar i Bibeln el. dyl.?
Timoteus: Nej, men han säger icke heller, att det var en apostolisk inrättning.
Natanael: Naturligtvis hade han ingen anledning att framhålla detta, då han ju bekämpade dopet.
Timoteus: Men av hans tystnad i detta fall kan man ingenting bevisa.
Natanael: Jo, det är just det man kan. Antag nämligen, att Tertullianus hade vetat, att barndopet icke var en apostolisk inrättning utan en nyhet, som först på hans tid kommit i bruk. Tror du, att han då skulle hava försummat att säga detta? Det hade ju varit en alldeles förkrossande bevisning, som gjort alla andra bevis överflödiga. Säg: kan du tänka, att denne man - en av den gamla kyrkans lärdaste och skarpsinnigaste lärare - skulle ha varit så dum, att han lämnat det kraftigaste och närmast till hands liggande beviset obegagnat för att i stället anföra långsökta och intetsägande bevisningsgrunder?
Timoteus: Ja, det ser nog en smula besynnerligt ut, det kan jag icke neka.
Natanael: Låtom oss taga och i tankarna flytta en av våra baptister, t.ex. Wiberg, tillbaka till Tertullianus dagar. Tror du, att han skulle försumma att taga reda på, om barndopet vore av apostoliskt ursprung eller icke, i synnerhet om han ämnade skriva en bok om dopet?
Timoteus: Omöjligt, omöjligt, det erkännes. Så dum skulle ingen baptist vara.
Natanael: Och om han finge reda på, att det icke vore av apostoliskt ursprung, utan vore en nyhet, som Kristus och apostlarna ingenting vetat om - tror du då, att han skulle försumma att framhålla detta såsom det kraftigaste, ja, såsom ett fullständigt förkrossande bevis?
Timoteus: Omöjligt, alldeles omöjligt! det måste medgivas.
Natanael: Men lika otänkbart - absolut otänkbart - är det, att Tertullianus skulle hava underlåtit att anföra detta bevis, om det annars hade stått honom till buds. Att han icke anför det, bevisar därför utan all möjlighet till gensägelse, att detta bevis icke stod honom till buds. Och det är för saken alldeles avgörande. Vad vi alltså lära av denna omständighet, det är följande: 1) att Tertullianus uppträdde mot barndopet, det bevisar, att barndopet på hans tid begagnades, 2) att Tertullianus aldrig kallar barndopet en nyhet, det bevisar, att det på hans tid icke ansågs som en nyhet, 3) att Tertullianus aldrig uppträder mot barndopet såsom oapostoliskt, det bevisar, att det av hans samtid - ja, även av honom själv - icke ansågs vara oapostoliskt. Och hans tid - huru fjärran låg den från apostlarnas tid? Det låter för de enfaldiga hiskeligt, när de höra, att han föddes i senare hälften av andra århundradet, men när man närmare ser på saken, så får den ett annat utseende. Tertullianus var född vid pass 50 år efter aposteln Johannes´ död, medan ännu Johannes´ lärjunge Polykarpus levde. Han levde således mycket nära apostlarnas tid. Och att han väl kände till förhållandena i den kristna kyrkans olika delar och tider, därom kan icke vara mer än en mening. Men låt oss nu närmare skärskåda de verkliga grunder, som föranledde Tertullianus att uppträda mot barndopet. Först säger han, att faddrarna utsättas för fara att icke kunna uppfylla sina löften. Vad synes dig om det skälet?
Timoteus: Det har naturligtvis ingen betydelse.
Natanael: För det andra ser du, att han har känt en viss betydelse för barndopet ligga i Frälsarens ord: "Låten barnen komma till mig" - men att han bortförklarar denna betydelse genom att säga: "Må de komma, medan de uppväxa o.s.v." Och vad synes dig? Menade Frälsaren med de anförda orden verkligen detta? I sådant fall hade han ju varit av samma mening som lärjungarna. Ty de tänkte väl, att barnen skulle få komma till Kristus, när de vuxit upp och blivit undervisade så, att de kunde lära känna Kristus?
Timoteus: Ja visst.
Natanael: Lärjungarna hade alltså - märkvärdigt nog - samma mening som Tertullianus, men för den meningen näpste Herren dem. Eller hur?
Timoteus: Ja, det måste erkännas.
Natanael: Och för det tredje ser du, att Tertullianus ansåg det vara detsamma att komma till dopet och att komma till syndernas förlåtelse, men anser du väl det vara rätt?
Timoteus: Nej, för ingen del.
Natanael: Men då äger här det märkvärdiga förhållande rum, att de grunder, på vilka Tertullianus förkastar barndopet, icke ens för baptisterna äro hållbara!
Timoteus: Ja, ja, men han förkastar det ändå.
Natanael: Och vad har det för betydelse, när han gör det utan hållbara skäl?
Timoteus: Men var det väl någon, som vågad uppträda mot Tertullianus? Och bevisar icke detta, att man ansåg hans skäl ovederläggliga?
Natanael: Om någon vågade uppträda mot Tertullianus, frågar du? Min broder, hela kyrkan uppträdde i handling däremot, när hon trots Tertullianus´ bevisningsgrunder fortsatte att döpa sina barn. Vad bevisar detta annat än att man icke heller då ansåg Tertullianus´ skäl hållbara?
Timoteus: Men är det säkert, att Tertullianus talar om verkliga små barn? Somliga av våra lärare resonera sålunda: "Tertullianus visste icke alls av något spädbarnsdop. Det barndop, som han omtalar, säga de, var icke dibarns utan minderåriga, sex eller tio år gamla barns dop. Mot dibarns dop behövde han icke uppträda, ty sådana dop förekommo icke ännu (Wiberg s. 155).
Natanael: Ja, i betänkliga fall omfattar man även halmstrån. När Tertullianus angiver skälet, varför man bör uppskjuta barns dop, så säger han, att de äro oskyldiga och behöva icke syndernas förlåtelse. "Vad brådska är det för den oskyldiga åldern att få syndernas förlåtelse?" säger han. Skulle han nu med "den oskyldiga åldern, som icke behöver syndernas förlåtelse", mena barn om 6 á 10 år, då måste barnen hava varit annorlunda beskaffade på den tiden än nu. Eller har du sett några barn, som ännu icke vid sex års ålder behövt syndernas förlåtelse?
Timoteus: Nej, det måste visserligen medgivas, att barnen icke behöva bli så särdeles många månader gamla, innan man ser, att synden sticker fram, så att man måste lära dem att bedja både Gud och sina föräldrar, syskon och andra om förlåtelse.
Natanael: Och det tror du kanske, att Tertullianus icke förstod?
Timoteus: Åh, det kan jag väl ändå icke tänka.
Natanael: Men när Tertullianus talar om barns dop, så menar han enligt sina egna ord barn, som ännu äro i den åldern, att det icke behöva syndernas förlåtelse, och då förstår du väl, att han verkligen talar om riktiga spädbarns dop. För övrigt begagnar Tertullianus där ett latinskt ord, om vilket Augustinus säger, att det betecknar "barn, som äro så små, att de varken vilja eller kunna vilja, vare sig gott eller ont." (Augustini Opp. omn. tom X, s. 1506). Hela det där antagandet, att han icke talar om spädbarns dop, är alltså en ren fantasi eller dikt. Men låt mig göra dig en fråga, som i förstone skall förekomma dig underlig: Är det verkligen sant, att Tertullianus ansåg barndopet vara ett oriktigt dop?
Timoteus: Se så! Har du icke själv medgivit, att Tertullianus förkastar barndopet, och har du icke alldeles nyss ur hans skrift om dopet läst ett stycke, där han klart och tydligt uttalar det?
Natanael: Låt oss se, hur Tertullianus´ ord lyda: "Nyttigare är det att uppskjuta dopet, synnerligen för de små." Så vitt jag kan läsa innantill, ser jag, att han där alldeles icke förklarar barndopet vara ett oriktigt dop; han säger endast, att det är nyttigare att uppskjuta dopet för de små. Han förklarar det alltså icke ens för onyttigt, och ännu mindre för ogiltigt, utan han säger blott, att det är nyttigare att uppskjuta dopet. Och så vitt jag förstår, behövs det alls ingen konst att låta orden betyda, vad de säga, men väl mycken konst att förvända dem åt det håll, dit du vill hava dem. Hade Tertullianus ansett barndopet ogiltigt, så hade han icke stannat vid att säga, att det var nyttigare att uppskjuta dopet, utan då skulle han hava sagt, att det var ogiltigt. Men det säger han icke. Och ännu mer: hade han ansett barndopet ogiltigt, så skulle han ju hava yrkat, att sådana, som voro döpta i barndomen, skulle döpas om igen, sedan de vuxit upp och blivit troende. Det göra ju baptisterna. Eller hur?
Timoteus: Ja, naturligtvis.
Natanael: Men det gör Tertullianus ingenstädes. Nej, varken han eller någon annan på den tiden vågade förklara, att barndopet var ogiltigt; även de, som i likhet med Tertullianus ansågo dopet böra uppskjutas till mognare år, voro dock eniga därom, att barndopet var ett sant och giltigt dop, som icke i senare år skulle göras om. Baptisterna stå därför i detta avseende fullkomligt avsöndrade från hela den äldsta kyrkan.
Timoteus: Det var då besynnerligt. Det har jag aldrig tänkt på.
Natanael: Men Tertullianus stannatde, såsom du hörde, icke vid att tillråda dopets uppskjutande för barn, utan han rådde även, såsom "lika viktigt" (non minore de caussa), ogifta personer, synnerligen jungfrur och änkor, att icke låta döpa sig, förrän de antingen voro gifta eller hade fattat ett fast beslut att alltid förbliva ogifta, vilket senare av honom ansågs vara mycket heligare än äktenskapet. Och han tillägger med avseende på de ogifta: "Om man inser dopets vikt, så skall man mer frukta dess erhållande än dess uppskjutande." Vad säger du därom?
Timoteus: Ja, men hör här! Jag vill läsa för dig några ord av en författare vid namn Benema. Han säger: "Tertullianus skulle aldrig hava avrått från barndopet, om det hade varit en tradition och ett härskande bruk i kyrkan, emedan han ganska mycket hängde fast vid traditioner; även skulle han, om det funnits en sådan, icke hava underlåtit att omnämna detta. Därav sluter jag, att bruket av barndop ej kan uppvisas före Tertullianus´ tid, och att på hans tid personer funnos, som önskade se sina barn döpta, vilken mening Tertullianus satte sig emot och därigenom antydde, att barndopet började taga överhand." Detta har jag tyckt är mycket tydligt och väl sagt.
Natanael: Ja visst! Låt oss bara tillämpa samma ord om ogifta personer, synnerligen jungfrur och änkor! Då komma de att lyda så här: "Tertullianus skulle aldrig hava avrått från ogifta personers, synnerligen jungfrurs och änkors dop, om det hade varit en tradition eller ett härskande bruk i kyrkan att döpa dem, emedan han ganska mycket hängde fast vid traditioner; även skulle han, om det funnits en sådan tradition, icke hava underlåtit att omnämna detta. Därav sluter jag, att bruket att döpa ogifta personer, synnerligen jungfrur och änkor, icke kan uppvisas före Tertullianus´ tid - - - "
Timoteus: Nej, håll då för all del! Det där blir ju riktiga galenskaper.
Natanael: Men när samma galna bevisning precis ord för ord användas mot späda barns dop, då fann du den tydlig och väl sagd!
Timoteus: Men hör åter ett ord av Neander: "Tertullianus´ uppträdande mot barndopet bevisar, att detta bruk icke ännu hade börjat betraktas såsom apostoliskt, ty i annan händelse skulle han svårligen ha vågat yttra sig så starkt däremot." Finner du icke dessa sista ord tilltalande? På mig göra de åtminstone ett kraftigt intryck.
Natanael: Må vara det. Men pröva dem på samma prövosten! Då komma de att lyda så här: "Tertullianus´ uppträdande mot bruket att döpa ogifta personer, synnerligen änkor och jungfrur, bevisar, att detta bruk icke ännu hade börjat betraktas som apostoliskt, ty i annan händelse skulle han svårligen ha vågat att yttra sig så starkt däremot. " Vad tycker du om sådant tal?
Timoteus: Nej, det blir ju för galet, det ser jag.
Natanael: Men när samma galenskaper sägas mot barndopet, då finner du dem tilltalande och erfar ett kraftigt intryck av dem!? Men yttrar sig för resten Tertullianus på något sätt skarpt emot barndopet? Om han sade, att det vore okristligt, oapostoliskt, oriktigt, ogiltigt eller dylikt, då kunde man tala om, att han yttrat sig skarpt. Men att han förklarar, att det är nyttigare att skjuta upp dopet, däri ligger ingenting alls, som kan kallas skarpt. Sådant tal är därför idel fantasier av Neander. "De myndiga fela ock."
Timoteus: Men om Tertullianus hade vetat, att barndopet var en apostolisk anordning, varför nämner han då icke ett ord därom?
Natanael: Naturligtvis av samma skäl som gör, att han ingenting heller nämner om, att det var apostolisk anordning att döpa jungfrur och änkor. När han uppträdde mot både det ena och det andra, varför skulle han då särskilt påpeka, att det var en apostolisk anordning?
Timoteus: Men om Tertullianus vetat, att barndopet var en apostolisk anordning, är det då tänkbart, att han skulle hava vågat uppträda däremot?
Natanael: Jo, att Tertullianus det vågade, synes därav, att han uppträdde mot jungfrurs och änkors dop. Det ena var ju icke mindre farligt än det andra. Eller menar du, att han icke visste, att apostlarna plägade döpa sådana heller?
Timoteus: Nej, det måste han naturligtvis veta.
Natanael: Men då ser du ju själv, att han vågade uppträda mot, vad han visste vara apostolisk anordning. Och det förundrar mig storligen att se, med huru litet du är nöjd, bara det är riktat mot barndopet. Förresten är det ju lika klart som solen, att när Tertullianus säger, att han av "lika stort skäl" råder att uppskjuta dopet för jungfrur och änkor, så erkänner han själv, att han icke har bättre skäl att anföra emot barns dop än emot jungfrurs och änkors dop. Om en barndopets försvarare på Tertullianus tid hade sagt detta, så hade det icke betytt tiondedelen av, vad det nu betyder, när en barndopets bekämpare säger det, och det en av den tidens lärdaste och skarpsinnigaste män, vilken dessutom levde alldeles inpå den apostoliska tiden. Mot barndop kunde lika litet som mot jungfrurs och änkors dop den apostoliska kyrkans sed anföras. Och det betyder outsägligt mycket. Låt oss alltså än en gång summera: Vi hava funnit 1) att Tertullianus intygar barndopets tillvaro på hans tid, 2) att han aldrig ansett barndopet vara en nyhet, som man på hans tid infört, 3) att han aldrig uppträtt mot barndopet såsom varande ett oapostoliskt eller okristligt eller ogiltigt dop, 4) att han därför aldrig gör ens den ringaste antydan om, att personer, som voro döpta såsom spädbarn, skulle vid mognare år döpas om, 5) att hans uppträdande mot barndopet haft samma grund osm hans uppträdande mot ogifta personers dop, nämligen icke att han ansett det vara orätt att döpa dem, utan att han ansett det vara nyttigare för dem att uppskjuta dopet. Och allt detta vittnar bokstav för bokstav snörrätt emot det bruk, som baptisterna velat göra av Tertullianus, samt bokstav för bokstav mot de funder, som du frmadragit ur de där lärda teologerna, för vilka du bugar dig så djupt.
Timoteus: Mer än besynnerligt förekommer mig allt detta. Jag vill åter läsa några ord här. Wiberg anför ("Är du döpt?" s. 27) en författare, som heter Matthies, vilkens ord lyda så här: "I de två första århundradena finnas inga skriftliga intyg, som tydligen visa tillvaron av barndopet på denna tid. Både Wall och Bringham föra barndopet tillbaka ända till den apostoliska tiden genom att göra våld på historiens vittnesbörd. Tertullianus, vilken som var man vet, arbetade med yttersta nit för att bevara varje kyrkoinrättning, som var av apostoliskt ursprung, sätter sig dock häftigt emot bruket att döpa små barn. Vadan det är klart, att barndopet hade kommit i bruk åtminstone i den kartaginiensiska kyrkan, och att det betraktades såsom en inrättning, som icke härledde sig från Kristus eller apostlarna". - Hur går det nu med detta påstående?
Natanael: Ja, det går illa, det, såsom det går med allt, som icke är sant. Matthies ord om Tertullianus äro, som du själv ser, det mest uppenbara våld mot, vad Tertullianus själv säger. Men vill du, så skola vi fortsätta ännu ett stycke framåt i tiden?
Timoteus: Ja, men icke förrän i morgon. Nu har jag fått nog att tänka på för en gång.
Natanael: Välkommen igen! Tag då med dig alla de betänkligheter, som du ännu har kvar.
No comments:
Post a Comment