Natanael: Nej, visst icke. Vad som i verkligheten sker, det är icke, att du får saken klarare, utan att du får en helt annan sak, men det är ingen vinst. Och vad du kommer ifrån, det är icke svårigheter, ty du kommer endast ur de ena svårigheterna in i de andra. Men vad du verkligen kommer ifrån - det är Herrens ord. Och på den vägen vill jag icke taga ett enda steg. Men om du nu tillåter, så gå vi vidare.
Timoteus: Ja, här är icke värt att lämna efter sig ett enda bibelställe. Hava vi börjat, så skola vi icke sluta, förrän vi grundligt gått igenom vart enda ett.
Natanel: Vi komma då närmast till Joh. 3:25f. Där berättas om en tvist mellan Johannes Döparens lärjungar och en jude om rening. Och Johannes lärjungar kommo till Johannes och sade: Rabbi, se Jesus döper, och alla komma till honom. Tvisten gällde alltså, vilketdera dopet som verkade en högre rening: Johannes dop eller Jesu dop. Ingendera parten betraktade dopet såsom ett bekännelsetecken eller dylikt, utan alla sågo däri ett medel till andlig rening. Och var hade de fått den föreställningen ifrån om icke från Johannes Döparen och Jesus?
Timoteus: De tänkte naturligtvis på de gammaltestamentliga reningarna, och dessa voro ju endast symboliska handlingar, som avbildade men icke verkade renhet.
Natanael: Alldeles misstag. Låt vara, att de endast åstadkommo "en köttets renhet", såsom det står i Hebr. 9:13, så låg dock uti dem ett verkligt åstadkommande och icke blott avbildande av renhet.
Timoteus: Men det står dock i Hebr. 10:1, att Gamla testamentet hade skuggan av det tillkommande goda, och skuggan är ju avbilden av saken.
Natanael: Nej, det är åter misstag. Skuggan var en förebild och ej bara en avbild. Genom de gammaltestamentliga gudstjänsthandlingarna åstadkoms en verklig fastän ofullkomlig rening, och denna var en förebild till Nya Testamentets fullkomligare rening. Överallt i Mose lag står det därför: Så och så skall du göra, och så varder du ren. Men ingenstädes står det: Så och så skall du offra eller bada eller två dig och sålunda avbilda, att du är ren.
Timoteus: Nå ja, om nu Johannes lärjungar till följd av gamla, vidskepliga föreställningar tänkte sig en verklig rening i dopet, så är därmed alls icke sagt, att denna föreställning var riktig.
Natanael: Men varest i Nya testamentet stämplas en sådan föreställning såsom oriktig eller vidskeplig? Tvärtom bekräftas den överallt såsom riktig. Låt oss övergå till Apostlagärningarna och se, huru saken där betraktas. Där skall du få se, att det är så, som jag säger. När Petrus predikade på den första pingstdagen efter Kristi himmelsfärd, och folket frågade, vad de skulle göra, så sade han: Ändren edert sinne och var och en av eder låte sig döpas på Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse (Apg. 2:38).
Timoteus: Ja, just där hava vi det: först ändra sitt sinne och sedan låta sig döpas till att avbilda eller bekänna, att man tror och har syndernas förlåtelse. Till ett tecken, att de verkligen trodde på Kristus, skulle de låta sig döpas på Jesu Kristi namn.
Natanael: Nej, så står det absolut icke. Där säges icke ett ord om bekännelse, icke heller ett ord om avbild. Utan så står det: döpas till syndernas förlåtelse, så att syndernas förlåtelse är dopets ändamål. Låt oss taga ett annat bibelord såsom exempel. När Paulus i Rom. 10:10 säger: med hjärtat tror man till rättfärdighet - månne han då menar, att tron är en lydnadsgärning, varmed man avbildar eller bekänner, att man är rättfärdig?
Timoteus: Nej, naturligtvis, han menar, att man genom tron kommer till rättfärdighet.
Natanael: Rätt så. Att tro till rättfärdighet är att genom tro komma till rättfärdighet, och att döpas till syndernas förlåtelse är att genom dop komma till syndernas förlåtelse.
Timoteus: Men du kan väl icke vara så inskränkt att du tror, att man får syndernas förlåtelse genom att döpas?
Natanael: Här är nu icke fråga om, vad du eller jag tror, utan vad aposteln har sagt, och det måste man låta stå för hans räkning. De enfaldiga människor, som han talade till, hade nog icke heller förstånd att fatta hans tal annorlunda än efter ordalydelsen. Har han talat emot, vad som annorstädes säges i Guds ord, så må det vara hans ensak. Men så där har han talat.
Timoteus: Men på många andra ställen talas om syndernas förlåtelse av sinnesändring och tro, utan att där nämnes något om dopet.
Natanael: Ja, det är sant. Men därmed kan man icke ändra eller göra om intet, vad Petrus talar här, då han säger: döpas till syndernas förlåtelse. Ett annat alldeles likartat ställe förekommer i kap. 22. När Ananias träffade fariséen Saulus i Damaskus, sade han till honom bland annat: Och nu, varför dröjer du? Stå upp och låt döpa dig och två av dina synder, havande åkallat Herrens namn. (v. 16).
Timoteus: Men uttrycket "avtvå dina synder" måste här fattas i sinnebildlig mening. Dopet kan här tydligen icke ha varit medlet till eller villkoret för erhållande av syndernas förlåtelse, vilken Saulus redan hade erhållit, utan endast ett tecken, att han ville låta sig tvås i "den fria och öppna brunn mot synd och orenhet", som var öppnad för "Davids hus och borgarne i Jerusalem (Sak. 13:1).
Natanael: Ja, på det viset kan man komma undan vilket Guds ord som helst. Man behöver bara, när det icke passar i ens egen teologi, säga: Det får icke fattas, såsom det står, utan måste tydligen fattas i en annan mening. Men Ananias sade icke: Stå upp och låt döpa dig för att därmed avbilda, att du är ren från dina synder, eller till "ett tecken, att du vill låta dig tvås". Nej, här gällde det att verkligen två av synderna därigenom, att han lät sig döpas, havande åkallat Herrens namn. Du må tycka, att Ananias har talat rätt eller orätt, men så där har han talat, och Paulus anför hans ord utan att uttala något ogillande över dem.
Timoteus: Men kunna icke Ananias ord förklaras så, som ville han säga: "Saulus, din klädnad är befläckad med de kristnas oskyldiga utgjutna blod. Avtvå nu, genom att låta dig döpas till Kristus och således offentligt bekänna dig till honom, denna fläck på din karaktär?"
Natanael: Jo, om där bara funnes i orden den allra ringaste antydan om en sådan mening. Men där talas icke ett ljud om den eller den fläcken på Sauli karaktär utan om hans synder i allmänhet. "Två av dina synder", heter det. Och var står det för resten att hans dop skedde offentligt?
Timoteus: Men så skedde väl alla dop?
Natanael: Visst icke. Fångvaktaren i Filippi döptes mitt i natten i sitt eget hus (Apg. 16:25, 33), och det visar, att apostlarna icke betraktade dopet såsom någon offentlig bekännelse.
Timoteus: Men Bibeln säger dock, att det är Jesu blod och icke dopet, som renar från synd. Och man får icke antaga motsägelser i Guds ord.
Natanael: Jag tror icke, att här är någon motsägelse alls. Grunden till reningen är Jesu blod eller det, att Jesus givit sitt liv för oss. De yttre medlen, genom vilka Gud giver rening, äro ordet, dopet och nattvarden. Men vad Gud sålunda giver, det tager människan emot genom tron. Därför blir det alls ingen motsägelse, om jag den enda gången säger, att hon får det genom Jesu blod, den andra gången genom de yttre medlen, och den tredje gången, att hon får det genom tron. För att få en motsägelse där, måste man göra den själv. Men vi ha ännu icke riktigt hunnit ifrån Apg. 2:38. Där stod ännu ett tillägg, nämligen: och I skolen få den helige Andens gåva. Således skulle dopet hava även det med sig, att de skulle få den helige Anden.
Timoteus: Men den helige Anden fingo de väl genom tron. Vad de efter dopet fingo genom händers påläggning, det var den helige Andens utomordentliga nådegåvor.
Natanael: Ja, om det bara stode så! Men nu står det, att de skulle få den helige Anden.
Timoteus: Men nej, det står ju: I skolen få den helige Andens gåva, alltså icke Anden själv utan hans gåvor.
Natanael: Du begår ett misstag. Den helige Andens gåva är icke hans gåvor utan den helige Anden själv, betraktad såsom en gåva. Sammalunda säger till exempel Paulus: nådens och rättfärdighetens gåva (Rom. 5:17), och därmed menar han nåden och rättfärdigheten själv, betraktad såsom gåva. Jo, Petri mening är uppenbar: de skulle få den helige Anden. Och därvid måste vi stanna. Att Andens närvaro ofta yttrade sig i utomordentliga nådegåvor, det är sant. Men det står ingenstädes, att de fingo Anden före dopet och gåvorna efter dopet.
Timoteus: Jo, men i Apg. 10:44 står det, att Kornelius och hans hus fingo Anden, medan Petrus talade, och innan de blivit döpta.
Natanael: Alldeles så. Men det står icke, att de fingo Anden före dopet och gåvorna efter dopet, utan på samma gång de fingo Anden, gav sig hans närvaro till känna genom gåvorna, och det var av dessa gåvor, som Petrus förstod, att de hade fått Anden. (Apg. 10:46). Förresten är det något alldeles enastående och för denna händelse egendomligt, att dessa hedningar fingo Anden före dopet. Varpå det berodde, därom kunna meningarna vara delade. Men ett är visst och det är, att det utomordentliga och enastående icke upphäver det ordentliga och allmänna. För min del tror jag, att det utomordentliga vid detta tillfälle hade sin grund däri, att Petrus och de, som voro med honom, behövde detta tecken för att föstå, att det var Guds mening, att icke blott judar utan även hedningar skulle döpas till Kristus. Av kap. 11:17 synes också, att han icke skulle hava döpt dem, om han icke hade fått detta tecken.
Timoteus: Men hur vet du då, vad som är det ordentliga eller det utomordentliga?
Natanael: Jag tänker, att du icke menar fullt allvarligt med den frågan. Att Gud understundom går utomordentliga vägar, det måste vi väl erkänna. När Jesus förvandlade vatten till vin, eller när han förmerade fem bröd, så att de räckte att mätta flera tusen personer o.s.v., då var det utomordentliga vägar. Det ordentliga är, att man för att få vin måste plantera vinträd, för att få bröd måste så, skörda, mala, baka o.s.v. Att Gud gav profeterna en omedelbar upplysning genom uppenbarelse, det var ock något utomordentligt. Det ordentliga är, att vi, för att lära känna Gud och hans vilja, måste vända oss till ordet. Sammalunda var det något utomordentligt, att Kornelius och hans hus fingo Anden före dopet. Det ordentliga framställer Petrus, då han säger: Ändren edert sinne och var och en av eder låte döpa sig, och I skolen få den helige Anden. Att detta också var den vanliga ordningen, se vi av historien. I Apg. 8 berättas, huru Filippus döpte många samariter, som blivit troende. När apostlarna fingo höra det, sände de dit Petrus och Johannes, på det att samariterna skulle genom deras bön och händers påläggning få den helige Anden. Ty, säger Lukas, den helige Anden var änn icke fallen på någon av dem, utan de voro allenast döpta till Herren Jesus namn (v. 16). Men ännu tydligare se vi detta i Apg. 19, som vi förut talat om. Paulus träffade i Efesus lärjungar, som icke hade fått den helige Anden. Han frågade dem, vad de då hade fått för ett dop, eftersom de icke hade fått Anden. De svarade: Johannes dop. Då blev saken klar för aposteln. Skulle de kunna få Anden, så måste de döpas med Kristi dop. Alltså lät han döpa dem till Jesu namn. Sedan lade han händerna på dem, och de fingo Anden. Av detta är klart, icke bltot vad jag i vårt andra samtal visade, nämligen att Johannes dop icke var detsamma som det kristna dopet, utan ock att Paulus alls icke betraktade det kristna dopet såsom en bekännelsehandling utan såsom ett nådemedel, varigenom Gud beredde den döpte att undfå den helgie Anden, som sedan gavs genom bön och händers påläggning.
Timoteus: Men detta blir ju att tillägga vattendopet en rent av visskeplig betydelse.
Natanael: Vidskepelse hit och vidskepelse dit, men här är fråga om, vad Nya Testamentet säger. Om det talar vidskepelse, så låt oss då säga ifrån om den saken, ty det är ärligt. Men låt orden betyda, vad de säga, ty att fuska med att förklara bort dem, det är icke ärligt. Och för att bekräfta saken ännu grundligare vill jag här i detta sammanhang framhålla ett annat bibelord, som jag sparat till nu. Som du vet, säger Johannes döparen om sitt dop och Kristi dop: Jag döper med vatten, men Kristus skall döpa i helig Ande (Matt. 3:11). Nu är uppenbart, att även Kristus döpte i vatten, evad han nu döpte själv eller genom sina lärjungar. Men vad var då åtskillnaden mellan Johannes dop och Kristi dop? Jo den, att med det kristna vattendopet följde den heliga Anden, medan Johannes dop stannade vid att vara ett dop i vatten. Det är alldeles samma lära, som vi nyss i Apg 19 sågo Paulus uttala. Och därmed hava vi gått igenom de ställen, på vilka evangelierna och Apostlagärningarna tala om dopets betydelse.
Timoteus: Nej, visst icke. Du har lämnat ett av de viktigaste, nämligen Mark. 16:16. Vi talade väl därom i förbigående en gång, men i ett helt annat sammanhang.
Natanael: Nå ja, det stället kunna vi alldeles lämna. Det lider intet tvivel om, att Mark. 16:9-20 är ett oäkta tillägg till Markus evangelium. Detta stycke finnes icke i de äldsta och viktigaste handskrifterna. Kyrkofadern Eusebius (+340) säger, att nästan alla handskifter av Markus evangelium, som funnos på hans tid, slutade med orden: "ty de fruktade" (v. 8). Detsamma bekräftar kyrkofadern Hieronymus (+420), som översatt Nya Testamentet på latin. Ingen upplaga av Nya testamentets grundtext, som vill göra anspråk på vetenskapligt värde, kan därför numera upptaga dessa verser. Och väl är det. Ty i v. 13 förekommer en uppenbar motsägelse mot Luk. 24:34f.
Timoteus: Men om stycket också icke är av Markus, så är det dock mycket gammalt - det omnämnes redan av Ireneus (+202), och v. 16 visar, att den äldsta församlingen icke betrakade dopet såsom något frälsningsmedel, utan som bekännelse av tron.
Natanael: Alldeles tvärtom. Där står: Den som blivit troende och döpt, skall varda frälst. Och då framställes väl dopet så uppenbart som möjligt såsom ett frälsningsmedel. För övrigt skall jag en annan gång visa att ingen har mer kraftigt framställt dopet såsom ett frälsningsmedel än just Ireneus och många av den gamla församlingens lärare.
Timoteus: Men då där tillägges: den som blivit otrogen skall varda fördömd, så visar det, att frälsningen hänger på tron och icke på dopet. Och vad blir då dopet annat än en bekännelse av tron?
Natanael: Men se då efter, vad där står: den som blivit otrogen, skall varda fördömd. Antingen han är döpt eller ej, så är han genom sin otro fördömd. Och det måste ju alla erkänna, vilken åsikt man än för övrigt må ha. Men huru kan det motsäga versens första del, där dopet framställes som ett medel till frälsning?
Timoteus: Men är dopet ett medel till frälsning, så måste ju var och en, som är döpt, bli frälst.
Natanael: Alldeles icke. Evangelium är också ett medel till frälsning, men därav följer visserligen icke, att var och en, som hör och läser evangelium, blir frälst. Medlet frälsar genom tron, men där otron råder, gagnar det icke. Detta gäller både Guds ord och dopet.
Timoteus: Men då kan ju dopet icke vara något frälsningsmedel för de späda barnen.
Natanael: Ja, om du kan säga, att otron råder hos de späda barnen. Men då kunna de icke heller bliva frälsta. Ty det står i samma språk: Den, som blivit otrogen, skall varda fördömd.
Timoteus: Nej, nu krånglar du ju in allt, så att man icke kan finna någon utgång!
Natanael: Tvärtom, det är du som krånglar in det. Men låt oss lämna det där stället, då det ju i alla fall är oäkta. Skulle någon hålla på det, så vore det icke du utan jag, eftersom dopet där framställes såsom frälsningsmedel. Men den sak, vi tala om, är för allvarsam, för att jag skulle vilja bygga på oviss grund. Vi hava andra ställen, som äro säkra. Och låt oss läsa dem, såsom de lyda, så komma vi snart på flott vatten igen. Men av vad vi redan talat, skall du lätt finna, att man icke reder sig ur svårigheter därigenom, att man tolkar bort Bibelns ord.
Timoteus: Jag medgiver, att du tyckes hava orden på din sida. Men att saken icke är så klar, som du anser den, det kan man förstå därav, att det finnes så många fromma och lärda män, som trots ett ärligt och gudfruktigt rannsakande av Skrifterna icke kunnat i orden se samma mening som du och dina liktänkande.
Natanael: Jag har mycken vördnad för fromhet och lärdom. Men min vördnad för Bibelns ord är ännu större. Och när jag på den ena sidan ser orden och på den andra sidan finner fromma och lärda män, som icke utlägga, vad där står i orden, utan i stället inlägga i orden, vad som icke står där, då följer jag orden. Men nästa gång skola vi gå över till de apostoliska breven och se efter, vad dessa säga om dopets betydelse.
No comments:
Post a Comment