P P Waldenström är i vida kretsar känd huvudsakligen för sin frikyrklighet och sin försoningslära. Att han, trots någon enstaka släng mot Luther och statskyrkan även här, tydligt uppträdde på den lutherska sidan gentemot baptisterna (i dopfrågan), är betydligt mindre känt. Att han dessutom gjorde det på ett språkligt och pedagogiskt ovanligt medryckande sätt, nämligen i dramatiserad form genom en fiktiv dialog mellan "Natanael" och "Timoteus", är förmodligen numera helt okänt för nästan alla även inom hans eget samfund - och då än mer för Svenska kyrkans och EFS:s folk, där blotta namnet "Waldenström" ofta ansetts borga för villfarelse och allmän läroupplösning.
Därför har jag ansett det mödan värt att här på nätet publicera P P Waldenströms bok "Dop och barndop", i enlighet med dess fjärde upplaga (Missionsförbundets förlag, Stockholm 1938). Jag har valt bloggformen eftersom den var den enklast tillgängliga, men bokens olika dialoger presenteras i "omvänd bloggordning" för att boken ska kunna läsas/rullas "uppifrån och ner", från det första till det sextonde samtalet. Språket har INTE bearbetats, eftersom jag bedömer att Waldenströms språk behåller sin friskhet och lätthet även efter 100 år, och att dialogformen i sej själv befordrar läsbarheten mera än en allmän bearbetning någonsin skulle kunna göra.
De flesta av de av Waldenström inflikade noterna har uteslutits, eftersom de sällan berört någon vital del av framställningen utan mest varit ägnade att utreda vissa sidospår eller framställa obsoleta källhänvisningar. De gånger noterna har relevans för texten i övrigt är de här inarbetade i själva texten (inom klammer).
Monday, April 13, 2009
Sunday, April 12, 2009
P P Waldenströms företal till första upplagan
År 1880 skrev undertecknad en mindre bok med titel: Barndopets historia. Den utkom i fyra upplagor under loppet av några månader.
Att den skulle röna motsägelse var naturligt. En motskrift utgavs med titel: "Barndopets historia, fortsatt av W.P." Den var av mycket underhaltig beskaffenhet. Vem som var dess författare, känner jag icke. Ännu mer underhaltig var en artikel av Lagergren i tidn. Evangelisten 1880, h. 7. Den innehöll grova förolämpningar mot min person, alldels som hade jag begått ett brott, då jag understått mig att uppträda till försvar för barndopet.
Av helt annan art var en av pastor A. Wiberg utgiven bok med titel: Svar på lektor Waldenströms skrift Barndopets historia (tryckt i Gävle 1880). Den håller sig till sak och framlägger väl över huvud summan av, vad som kan sägas till försvar för den baptistiska ståndpunkten. Det är också denna, jag alltid menar, när jag citerar "Wiberg, sid. 00" utan att angiva titeln på någon särskild bok. Se t.ex. not sid. 34, 40, 41 o.s.v.
Några år senare blev frågan om Tertullianus´ och Augustinus´ förhållande till barndopet föremål för en rätt livlig tidningsdiskussion. Det var i tidningen Hemlandsvännen 1884, n:ris 44-47.
Barndopets historia är nu sedan många år alldeles utgången ur bokhandeln. I stället för att ombesörja en ny upplaga av densamma har jag trott mig göra bättre gagn genom att utarbeta föreliggande nya skrift, som icke inskränker sig till barndopets historia utan behandlar även övriga spörsmål av vikt för en rätt uppfattning av det kristna dopet. Naturligtvis har jag därvid tagit all vederbörlig hänsyn till här ovan nämnda motskrifter.
Till slut får jag säga, att ju mer jag sysselsatt mig med dopfrågan, desto vissare övertygad har jag blivit om barndopets riktighet; desto mer uppenbart har det blivit, att dess förkastande har sin djupaste grund i en rationalistisk uppfattning av nådemedlen, särskilt dopet.
Stockholm i maj 1898.
P.W.
Saturday, April 4, 2009
Första samtalet: Bibliskt eller obibliskt
Natanael: Jag beder dig vara hjärtligt välkommen. Ehuru vi äro av olika åsikter, så äro vi dock genom tron på Kristus bröder - rätta bröder, icke halvbröder. Eller hur?
Timoteus: Jo, visserligen rätta bröder enligt Kristi ord: Gå och säg mina bröder, att jag far upp till min fader och till eder fader!
Natanael: Det är gott att höra sådant. Då kunna vi också samtala såsom bröder. Det må nu vara den ene eller den andre av oss, som har orätt, så skola vi dock i himlarnas rike få ett rätt förstånd bägge två.
Timoteus: Det tror även jag. Men det må icke avhålla oss från att försöka få ett rätt förstånd redan här i denna tiden.
Natanael: Nej, för ingen del. Därför må vi nu allvarligt och så grundligt, vi kunna, samtala om den fråga, som skiljer oss åt, nämligen dopfrågan.
Timoteus: Ja, och det må jag säga redan nu i början, att huru mycket jag än rannsakat och läst i denna fråga, så har jag icke kunnat komma till något annat resultat, än att barndopet är obibliskt.
Natanael: Du sade ett ord. "Obibliskt" - vad menar du med det?
Timoteus: Obibliskt är sådant, som icke står i Bibeln, förstår du.
Natanael: Det kan jag icke tro, att du riktigt menar. Det står icke heller i Bibeln, att kristna församlingar skola bygga kyrkor eller bönehus. De äldsta kristna i Jerusalem hyrde en sal (Apg. 1:13). Och av Rom. 16 se vi , att de andliga sammankomsterna höllos i enskilda församlingsmedlemmars hus. Icke heller står det i Bibeln, att församlingsföreståndare och predikanter skola hava en viss bestämd lön, eller att missionärer skola utsändas av missionssällskap, som svara för deras underhåll samt bestämma deras verksamhet. Men icke vill du väl därför säga, att allt sådant där är obibliskt?
Timoteus: Nej, det vore ju för inskränkt. I sådana där saker hava vi frihet att ordna och ställa så, som det bäst kan gagna verksamheten.
Natanael: Ja, men du vet, att det finnes personer, som mena, att det alltid bäst gagnar verksamheten att "i allt rätta sig efter Guds ord", såsom de säga, och att det därför är obibliskt att på något sätt avvika från apostlarnas och de av dem ordnade församlingarnas exempel.
Timoteus: Jag vet väl det. Men där Bibeln icke giver ett bestämt bud, där äga vi frihet, och då är det icke obibliskt att vi bruka denna frihet.
Natanael: Det var ett förträffligt ord, som vi skola skriva upp för att minnas det bättre.
Timoteus: Gärna det, och jag skall därför närmare bestämma mitt förra yttrande så här: Obibliskt är sådant, som strider emot, vad som står i Bibeln.
Natanael: Jag kan aldrig tro, att du riktigt menar det heller. När apostlamötet i Jerusalem skrev till de hedningkristna församlingarna, så innehöll brevet bland annat ett förbud för dem att äta blod samt kött av djur, som voro offrade åt avgudar, eller som voro kvävda, d.v.s. fångade i snara eller giller. Emot detta förbud, som ju verkligen "står i Bibeln", strider det alldeles bestämt, när vi äta sådant kött eller mat av blod.
Timoteus: Nå ja, det är ju klart, att i Bibeln, i synnerhet i Gamla testamentet, finnas stadgar, som hade en tillfällig och övergående betydelse, och som därför icke gälla oss. Därför skall jag gärna närmare förklara min mening så: Obibliskt är sådant, som lärer emot, vad Bibeln lärer, eller som står i strid emot, vad hon stadgar såsom för alla tider giltiga bud.
Natanael: Nu torde vi vara på det klara med den saken. Låt oss nu för säkerhets skull repetera, vad vi sagt. Att en sak är obiblisk, kan jag alltså icke bevisa därmed, att Bibeln ingenting talar därom, icke heller därmed, att den avviker från apostlarnas exempel, icke heller därmed, att den strider emot en föreskrift, som väl står i Bibeln, men som uppenbarligen är av tillfällig natur. Utan så skall det heta: Obiblisk är en lära, när hon står i strid med, vad Bibeln lärer, och obiblisk är en handling, när den står i strid med sådana Guds befallningar, som äro oss givna i Bibeln till rättesnöre för alla tider. De bibliska exemplen äro bindande, endast för så vitt de vila på bibliska bud. Vet du, jag tror, att det har vållat mycken förvirring i många avseenden, att man icke tillräckligt aktat härpå. Men nu skall jag föreslå, att vi först samtala om dopets betydelse, innan vi börja att tala om barndopet.
Timoteus: Det har jag ingenting emot.
Natanael: Dessutom skall jag föreslå, att vi komma överens att bedöma saken efter Bibelns ord, så att vi alltid hålla fast, att Bibelns ande är just det, som Bibeln säger, och ingenting annat.
Timoteus: Ingen kan vara mera med om det än jag. Men naturligtvis får man icke pressa Bibelns ord så, att man råkar in i orimligheter.
Natanael: Orimligheter - säger du. Här ha vi åter en oklar punkt. Vad menar du med orimligheter?
Timoteus: Jag menar sådant, som är uppenbart galet.
Natanael: Alltså om rationalisten säger, att det är uppenbart galet att tala om en lekamlig uppståndelse, om en fördömelse eller dylikt, så skulle det icke heller kunna vara Bibelns lära?
Timoteus: Jo, men det står ju så tydligt i Bibeln, att man icke kan taga miste därom.
Natanael: Rätt så, men du sade nyss, att man icke får pressa Bibelns ord så, att man råkar in i orimligheter.
Timoteus: Men i ett bibelsamtal må vi lämna rationalisterna å sido.
Natanael: Gärna för mig, men om vi tänka så här: "Det och det säger Bibeln, men det är orimligt, därför kan det icke vara hennes mening" - ser du, då bliva vi rationalister själva, och då måste vi lämna alla rationalister - även dem som gå allra längst - samma rätt, som vi taga oss själva. Men huru skola vi då bära oss åt för att få de där rationalisterna åt sidan? Kan du säga det?
Timoteus: Jag erkänner, att det är litet svårt. Men någon gräns måste det i alla fall finnas. Ty det inser du nog, att man vid tolkningen av Bibeln måste begagna sitt sunda förnuft och inte pressa varje ord precis efter bokstaven.
Natanael: Däri skall jag giva dig rätt - dock med en viss inskränkning. Således måste man vid Bibelns tolkning se till, att man icke pressar ett enstaka bibelord så, att man därigenom kommer i strid med, vad Bibeln annars uppenbarligen lärer. Se här ett exempel! Frälsaren säger, att den, som vill vara hans lärjunge, måste hata fader och moder och hustru och barn (Luk. 14:26). Om jag nu skulle pressa ordet "hata" så, att jag sade, att det enligt frälsarens lära icke är för en kristen tillåtet att älska sina föräldrar, så skulle jag komma i uppenbar strid mot allt, vad Bibeln både i Gamla och Nya testamentet lärer därom. Därför måste vi begagna vårt sunda förnuft så, att vi låta "skrift förklara skrift", såsom den gamla goda regeln säger. VI ha därvid det stora föredömet av vår frälsare själv, då han på sabbaten botade sjuka, ehuru Mose lag sade, att man icke fick göra något arbete på sabbaten. Han tolkade skrift med skrift.
Timoteus: Alldeles så menar även jag.
Natanael: Däremot om något, som Bibeln i ord lärer, skulle synas för vårt förstånd orimligt, då menar jag, att ärligheten fordrar, att vi antingen rätta vårt förstånd därefter eller ock utan krus sätta "vårt sunda förnuft" till doms över Bibelns lära och säga: "I den punkten lär Bibeln orätt."
Timoteus: Nå ja, det senare kan naturligtvis aldrig komma i fråga. Det vore ju fullständigt rationalism. Och vi äro ju troende.
Natanael: Men ännu mindre bör det komma i fråga, att vi för vårt förstånds skull tolka bort det, som Bibeln lärer, så att vi säga: "Så och så talar Bibeln, men det är orimligt, därför måste hennes mening vara den och den, och därefter måste orden tolkas." Ty detta är icke blott samma rationalism som den förra, fastän i finare dräkt, utan det är därjämte en mycket betänklig oärlighet. Få vi vara överens om det?
Timoteus: Det kan jag icke hava något emot.
Natanael: Du gör ett viktigt medgivande, och jag hoppas, att du vill stå för dess konsekvenser. Annars är det så vanligt att vid bibliska diskussioner resonera så här: "Bibeln har rätt, ty hon är Guds ord; och vi hava rätt, ty vår lära är den rätta. Om således Bibelns ord någon gång skulle synas strida mot vår lära, så måste de tolkas efter denna. Då försvinner all motsägelse."
Timoteus: Nej, nu går du för långt. Vem har väl uttalat en så orimlig grundsats?
Natanael: Den uttalas väl icke så direkt. Men det teologiska arbetet går merendels efter den regeln. Eller tror du väl, att katoliken sysselsätter sig med att granska den katolska läran efter Bibeln, eller att lutheranen arbetar på att granska den lutherska läran efter Bibeln o.s.v.? Nej, deras sysselsättning är i stället att tolka Bibeln efter var sin egen lära. Detta är det vanliga inom alla kyrkosamfund. Och det är precis detsamma, som om de rent ut sade: "Bibelns lära är rätt och vår bekännelse är rätt, därför om Bibelns ord i något stycke icke överensstämma med vår bekännelse, så måste de tolkas efter denna." Men så snart någon icke följer denna regel utan i stället tager sig före att granska och rätta bekännelsen efter Skriften, så anses han strax vara irrlärig.
Timoteus: Nå ja, då äro vi överens även om dessa två saker: 1) Bibelns lära och mening är just det, som hon i orden säger, och ingenting annat. 2) Om Bibelns ord icke stämma överens med vår mening, så skola vi rätta vår mening efter hennes ord och icke tolka bort hennes ord efter vår mening.
Natanael: Rätt så. Och vi böra kanske tillägga: 3) Om vi i något stycke icke kunna förklara Bibelns lära, utan hon synes för vårt förstånd orimlig, så skola vi ändå icke bortförklara henne utan stanna och vänta och bedja Gud, om han till äventyrs framdeles vill giva oss sådan upplysning, att vi förstå hans ord i detta stycke. Det har du väl ingenting emot?
Timoteus: Nej, visst icke.
Natanael: Nå, då hava vi en klar och tydlig utgångspunkt för våra samtal. Och när vi kommit så långt, så skola vi för tillfället kanske icke gå längre utan företaga själva dopfrågan i morgon. Du vill väl vara med om det?
Timoteus: Ja, gärna, om du så önskar.
Timoteus: Jo, visserligen rätta bröder enligt Kristi ord: Gå och säg mina bröder, att jag far upp till min fader och till eder fader!
Natanael: Det är gott att höra sådant. Då kunna vi också samtala såsom bröder. Det må nu vara den ene eller den andre av oss, som har orätt, så skola vi dock i himlarnas rike få ett rätt förstånd bägge två.
Timoteus: Det tror även jag. Men det må icke avhålla oss från att försöka få ett rätt förstånd redan här i denna tiden.
Natanael: Nej, för ingen del. Därför må vi nu allvarligt och så grundligt, vi kunna, samtala om den fråga, som skiljer oss åt, nämligen dopfrågan.
Timoteus: Ja, och det må jag säga redan nu i början, att huru mycket jag än rannsakat och läst i denna fråga, så har jag icke kunnat komma till något annat resultat, än att barndopet är obibliskt.
Natanael: Du sade ett ord. "Obibliskt" - vad menar du med det?
Timoteus: Obibliskt är sådant, som icke står i Bibeln, förstår du.
Natanael: Det kan jag icke tro, att du riktigt menar. Det står icke heller i Bibeln, att kristna församlingar skola bygga kyrkor eller bönehus. De äldsta kristna i Jerusalem hyrde en sal (Apg. 1:13). Och av Rom. 16 se vi , att de andliga sammankomsterna höllos i enskilda församlingsmedlemmars hus. Icke heller står det i Bibeln, att församlingsföreståndare och predikanter skola hava en viss bestämd lön, eller att missionärer skola utsändas av missionssällskap, som svara för deras underhåll samt bestämma deras verksamhet. Men icke vill du väl därför säga, att allt sådant där är obibliskt?
Timoteus: Nej, det vore ju för inskränkt. I sådana där saker hava vi frihet att ordna och ställa så, som det bäst kan gagna verksamheten.
Natanael: Ja, men du vet, att det finnes personer, som mena, att det alltid bäst gagnar verksamheten att "i allt rätta sig efter Guds ord", såsom de säga, och att det därför är obibliskt att på något sätt avvika från apostlarnas och de av dem ordnade församlingarnas exempel.
Timoteus: Jag vet väl det. Men där Bibeln icke giver ett bestämt bud, där äga vi frihet, och då är det icke obibliskt att vi bruka denna frihet.
Natanael: Det var ett förträffligt ord, som vi skola skriva upp för att minnas det bättre.
Timoteus: Gärna det, och jag skall därför närmare bestämma mitt förra yttrande så här: Obibliskt är sådant, som strider emot, vad som står i Bibeln.
Natanael: Jag kan aldrig tro, att du riktigt menar det heller. När apostlamötet i Jerusalem skrev till de hedningkristna församlingarna, så innehöll brevet bland annat ett förbud för dem att äta blod samt kött av djur, som voro offrade åt avgudar, eller som voro kvävda, d.v.s. fångade i snara eller giller. Emot detta förbud, som ju verkligen "står i Bibeln", strider det alldeles bestämt, när vi äta sådant kött eller mat av blod.
Timoteus: Nå ja, det är ju klart, att i Bibeln, i synnerhet i Gamla testamentet, finnas stadgar, som hade en tillfällig och övergående betydelse, och som därför icke gälla oss. Därför skall jag gärna närmare förklara min mening så: Obibliskt är sådant, som lärer emot, vad Bibeln lärer, eller som står i strid emot, vad hon stadgar såsom för alla tider giltiga bud.
Natanael: Nu torde vi vara på det klara med den saken. Låt oss nu för säkerhets skull repetera, vad vi sagt. Att en sak är obiblisk, kan jag alltså icke bevisa därmed, att Bibeln ingenting talar därom, icke heller därmed, att den avviker från apostlarnas exempel, icke heller därmed, att den strider emot en föreskrift, som väl står i Bibeln, men som uppenbarligen är av tillfällig natur. Utan så skall det heta: Obiblisk är en lära, när hon står i strid med, vad Bibeln lärer, och obiblisk är en handling, när den står i strid med sådana Guds befallningar, som äro oss givna i Bibeln till rättesnöre för alla tider. De bibliska exemplen äro bindande, endast för så vitt de vila på bibliska bud. Vet du, jag tror, att det har vållat mycken förvirring i många avseenden, att man icke tillräckligt aktat härpå. Men nu skall jag föreslå, att vi först samtala om dopets betydelse, innan vi börja att tala om barndopet.
Timoteus: Det har jag ingenting emot.
Natanael: Dessutom skall jag föreslå, att vi komma överens att bedöma saken efter Bibelns ord, så att vi alltid hålla fast, att Bibelns ande är just det, som Bibeln säger, och ingenting annat.
Timoteus: Ingen kan vara mera med om det än jag. Men naturligtvis får man icke pressa Bibelns ord så, att man råkar in i orimligheter.
Natanael: Orimligheter - säger du. Här ha vi åter en oklar punkt. Vad menar du med orimligheter?
Timoteus: Jag menar sådant, som är uppenbart galet.
Natanael: Alltså om rationalisten säger, att det är uppenbart galet att tala om en lekamlig uppståndelse, om en fördömelse eller dylikt, så skulle det icke heller kunna vara Bibelns lära?
Timoteus: Jo, men det står ju så tydligt i Bibeln, att man icke kan taga miste därom.
Natanael: Rätt så, men du sade nyss, att man icke får pressa Bibelns ord så, att man råkar in i orimligheter.
Timoteus: Men i ett bibelsamtal må vi lämna rationalisterna å sido.
Natanael: Gärna för mig, men om vi tänka så här: "Det och det säger Bibeln, men det är orimligt, därför kan det icke vara hennes mening" - ser du, då bliva vi rationalister själva, och då måste vi lämna alla rationalister - även dem som gå allra längst - samma rätt, som vi taga oss själva. Men huru skola vi då bära oss åt för att få de där rationalisterna åt sidan? Kan du säga det?
Timoteus: Jag erkänner, att det är litet svårt. Men någon gräns måste det i alla fall finnas. Ty det inser du nog, att man vid tolkningen av Bibeln måste begagna sitt sunda förnuft och inte pressa varje ord precis efter bokstaven.
Natanael: Däri skall jag giva dig rätt - dock med en viss inskränkning. Således måste man vid Bibelns tolkning se till, att man icke pressar ett enstaka bibelord så, att man därigenom kommer i strid med, vad Bibeln annars uppenbarligen lärer. Se här ett exempel! Frälsaren säger, att den, som vill vara hans lärjunge, måste hata fader och moder och hustru och barn (Luk. 14:26). Om jag nu skulle pressa ordet "hata" så, att jag sade, att det enligt frälsarens lära icke är för en kristen tillåtet att älska sina föräldrar, så skulle jag komma i uppenbar strid mot allt, vad Bibeln både i Gamla och Nya testamentet lärer därom. Därför måste vi begagna vårt sunda förnuft så, att vi låta "skrift förklara skrift", såsom den gamla goda regeln säger. VI ha därvid det stora föredömet av vår frälsare själv, då han på sabbaten botade sjuka, ehuru Mose lag sade, att man icke fick göra något arbete på sabbaten. Han tolkade skrift med skrift.
Timoteus: Alldeles så menar även jag.
Natanael: Däremot om något, som Bibeln i ord lärer, skulle synas för vårt förstånd orimligt, då menar jag, att ärligheten fordrar, att vi antingen rätta vårt förstånd därefter eller ock utan krus sätta "vårt sunda förnuft" till doms över Bibelns lära och säga: "I den punkten lär Bibeln orätt."
Timoteus: Nå ja, det senare kan naturligtvis aldrig komma i fråga. Det vore ju fullständigt rationalism. Och vi äro ju troende.
Natanael: Men ännu mindre bör det komma i fråga, att vi för vårt förstånds skull tolka bort det, som Bibeln lärer, så att vi säga: "Så och så talar Bibeln, men det är orimligt, därför måste hennes mening vara den och den, och därefter måste orden tolkas." Ty detta är icke blott samma rationalism som den förra, fastän i finare dräkt, utan det är därjämte en mycket betänklig oärlighet. Få vi vara överens om det?
Timoteus: Det kan jag icke hava något emot.
Natanael: Du gör ett viktigt medgivande, och jag hoppas, att du vill stå för dess konsekvenser. Annars är det så vanligt att vid bibliska diskussioner resonera så här: "Bibeln har rätt, ty hon är Guds ord; och vi hava rätt, ty vår lära är den rätta. Om således Bibelns ord någon gång skulle synas strida mot vår lära, så måste de tolkas efter denna. Då försvinner all motsägelse."
Timoteus: Nej, nu går du för långt. Vem har väl uttalat en så orimlig grundsats?
Natanael: Den uttalas väl icke så direkt. Men det teologiska arbetet går merendels efter den regeln. Eller tror du väl, att katoliken sysselsätter sig med att granska den katolska läran efter Bibeln, eller att lutheranen arbetar på att granska den lutherska läran efter Bibeln o.s.v.? Nej, deras sysselsättning är i stället att tolka Bibeln efter var sin egen lära. Detta är det vanliga inom alla kyrkosamfund. Och det är precis detsamma, som om de rent ut sade: "Bibelns lära är rätt och vår bekännelse är rätt, därför om Bibelns ord i något stycke icke överensstämma med vår bekännelse, så måste de tolkas efter denna." Men så snart någon icke följer denna regel utan i stället tager sig före att granska och rätta bekännelsen efter Skriften, så anses han strax vara irrlärig.
Timoteus: Nå ja, då äro vi överens även om dessa två saker: 1) Bibelns lära och mening är just det, som hon i orden säger, och ingenting annat. 2) Om Bibelns ord icke stämma överens med vår mening, så skola vi rätta vår mening efter hennes ord och icke tolka bort hennes ord efter vår mening.
Natanael: Rätt så. Och vi böra kanske tillägga: 3) Om vi i något stycke icke kunna förklara Bibelns lära, utan hon synes för vårt förstånd orimlig, så skola vi ändå icke bortförklara henne utan stanna och vänta och bedja Gud, om han till äventyrs framdeles vill giva oss sådan upplysning, att vi förstå hans ord i detta stycke. Det har du väl ingenting emot?
Timoteus: Nej, visst icke.
Natanael: Nå, då hava vi en klar och tydlig utgångspunkt för våra samtal. Och när vi kommit så långt, så skola vi för tillfället kanske icke gå längre utan företaga själva dopfrågan i morgon. Du vill väl vara med om det?
Timoteus: Ja, gärna, om du så önskar.
Subscribe to:
Posts (Atom)