Saturday, April 4, 2009

Elfte samtalet: Om barndopet

Timoteus: Jag hoppas, att du nu icke har något emot, att vi få övergå till frågan om barndopet. Även om Nya testamentets ord angående dopets betydelse äro tvetydiga...

Natanael: Nej, de äro icke alls tvetydiga, bara man en gång beslutar sig för att läsa, såsom det står, och att låta orden betyda, vad de säga.

Timoteus: Nå, nå, det må nu vara med den saken huru som helst, så är därmed ingenting bevisat om barndopets berättigande.

Natanael: Nej, däri har du visserligen rätt. Därför må vi nu företaga den saken på allvar.

Timoteus: Och i denna punkt skall du förvisso icke komma långt. Det är säkert, att baptisterna hava rätt. Barndopet har aldrig förekommit under apostlarnas dagar; det är en uppfinning av statskyrkan och en moder till den babyloniska skökan; det är ägnat att avhålla människorna från personlig gudsfruktan och självständig uppfattning av religionen (Barndopets historia, fortsatt av W.P. sid. 21); människor, som befinna sig i ett fullkomligt medvetslöst tillstånd, varda ock därigenom bundna vid en viss bekännelse.
Ja, jag vill betona saken ännu mer. Världslighet, äregirighet, strid, bedrägeri, förföljelse, blodbad - dessa äro de uttryck, vi måste använda för att känneteckna de förfärliga följderna av denna uppfinning, som kallas barndopet (Wiberg, sid. 239). Genom barndopet invaggar man människor i ett falskt hopp om frälsning (Wiberg, sid. 251). Ja, barndopet är själva källan till de flesta av de villfarelser och missbruk, som under tidernas lopp gjort sig gällande i kristenheten, och till de blodiga förföljelser, varmed den världsliga kyrkan sökt utrota Jesu trogna vittnen (Wiberg sid. 252). Sedan jag genom Guds nåd fått syn på detta, begriper jag icke, huru jag kunnat så länge sova däröver.

Natanael: Det där låter ju riktigt hårresande. Och vore jag en smula mer lättskrämd, än jag är, så skulle jag icke dröja en dag att söka räddning genom att kasta mig i en av edra dopbassänger. Men låt oss lugnt och nyktert undersöka saken. När tror du, att barndopet först uppkom?

Timoteus: I tredje århundradet efter Kristi födelse - och det inom kyrkan i norra Afrika, vilken redan då var mycket fördärvad.

Natanael: Såvitt jag förstår, har du emellertid därmed erkänt, att barndopet icke är en moder utan på sin höjd en dotter av den fördärvade kyrkan. Eller hur? Det var ju icke barndopet, som fördärvade kyrkan, utan det var den fördärvade kyrkan, som uppfann barndopet? Men om barndopet icke uppkom förrän i tredje århundradet inom en förvärldsligad och förfallen kyrka, så kan man icke heller, såsom du gjorde, påstå, att världslighet, äregirighet, strid o.s.v. inom kyrkan voro frukter av barndopet. Hellre skulle du då säga, att de voro roten därtill. Men vi gå vidare: du sade, att det är statskyrkan, som uppfunnit barndopet. Vet du då icke, att statskyrkan uppkom först under kejsar Konstantin den store?

Timoteus: Jo visst! Men vad gör det till saken?

Natanael: Nu levde Konstantin i fjärde århundradet efter Kristi födelse; och nyss sade du, att barndopet uppkom i tredje århundradet, således ett hundra år förr, än någon människa hade haft en aning om någon statskyrka? Huru hänger väl detta ihop nu igen? Huru kan statskyrkan hava uppfunnit barndopet, när barndopet enligt ditt eget medgivande är hundra år äldre än den första statskyrka, som fanns på jorden? Vet du förresten icke, att det var i senare hälften av tredje århundradet samt i början av det fjärde, som den kristna kyrkan hade att genomgå sina blodigaste förföljelser från statens sida även i norra Afrika. Att emellertid barndopet varken förutsätter en statskyrka eller har statskyrkan till följd, det bevisa i den närvarande tiden metodistsamfundet, kongregationalistsamfundet och andra samfund, som öva barndop men dock aldrig varit statskyrkor.

Timoteus: Nå ja, i alla fall gläder sig statskyrkan av hjärtat, att barndopet har blivit uppfunnet (Wiberg sid. 239), och det kommer nästan på ett ut.

Natanael: Det, må jag säga, är en skön bevisning! Låt oss fortsätta den! Statskyrkan gläder sig av hjärtat, att vi hava nattvarden. Och kanske detta då även bevisar, att nattvarden är en uppfinning av statskyrkan eller åtminstone icke mera värd, än om den vore en sådan uppfinning? Tycker du icke, att det är förunderligt, att människor, ja, kristna, åter och åter igen fäkta med sådana där vapen för att förvirra de enfaldiga, som själva icke kunna taga reda på saken?
Men du sade, att barndopet är ägnat att avhålla människor från personlig gudsfruktan och självständig uppfattning av religionen samt insöva dem i ett falskt hopp om frälsning. Huru kan du säga det?

Timoteus: Det har väl erfarenheten visat, och det hoppas jag, att även du själv erkänner.

Natanael: Ingalunda. Min erfarenhet och livliga övertygelse är, att en sann omvändelse icke är svårare för en i barndomen döpt människa, som kommit bort från Herren, än för en, som icke blivit döpt. Du själv är ju ock i barndomen döpt, men det har alls icke varit dig något hinder att bliva en sann och levande kristen. Och tänk på alla de stora väckelser, som under de senare åren genomgått vårt land - de hava förekommit till allra största delen bland sådana, som varit döpta i barndomen, och de hava till allra största delen framkallats genom predikanter, som varit barndopet tillgivna. Du torde ock själv medgiva, att det långt övervägande antalet medlemmar, som baptistsamfundet nu har i vårt land, är genom detta samfund vunnet icke från världen utan från de troende av barndöparsamfund. - Vad för övrigt angår personlig gudsfruktan och självständig uppfattning av religionen, så tror jag, att det bland troende av andra samfund finnes fullkomligt lika mycken och lika djup och lika innerlig personlig gudsfruktan och andlig självständighet som någonsin inom baptistsamfundet. Den erfarenhet, på vilken du vill stödja dig, vittnar således alldeles icke till din fördel.

Timoteus: Men nog måste du medgiva, att många ogudaktiga trösta sig i sin ogudaktighet med det, att de blivit döpta i barndomen?

Natanael: Det kan väl hända, att de finnas, som så göra. Dock har jag aldrig själv hört någon göra det - och jag känner icke så få människor. Men om några göra det, så bevisar det dock alldeles ingenting. Jag tror, att det också inom baptistsamfundet givas många skrymtare, som trösta därpå, att de äro döpta, och jag tänker, att du dock icke däri ser något bevis emot riktigheten av edert dop?

Timoteus: Nej, alldeles icke.

Natanael: Nuväl, då kunna vi taga varandra i hand i den saken; det som på den ena sidan bevisar ingenting, det bevisar på den andra sidan precis lika mycket. Jag har hört många ogudaktiga trösta sig i sina synder därmed, att Gud är nådig, men det har aldrig för mig bevisats, att det är oriktigt att predika, att Gud är nådig. Låt oss därför lämna alla sådana argument, som möjligen här och där göra intryck men rakt ingenting bevisa! Men du sade, att man genom barndopet binder de medvetslösa barnen vid en viss bekännelse; vad menar du med det?

Timoteus: Jo, det är väl klart: hos eder t.ex. döpas ju barnen till luteraner.

Natanael: Säger du det? Det har jag aldrig hört. Jag ser väl, att Lagergren i Evangelisten säger (7:e häftet 1880, sid. 224) att man genom dopet "bindes vid den församling, där man döpes." Men i Nya testamentet ser jag aldrig, att någon döptes till "församlingen". Att baptisterna betrakta sitt dop såsom ett dop till baptistförsamlingen, det har jag väl stundom av enskilda hört, men aldrig förr har jag sett det i tryck. Men hos oss sker det icke så. Vid alla de barndop, där jag varit närvarande, hava barnen döpts på den apostoliska tron men icke på den lutherska kyrkans bekännelse. Jag har aldrig heller hört någon, ja, icke ens den argaste försvarare av barndopet, säga, att den, som är döpt inom den lutherska kyrkan, bryter sitt dopförbund, om han övergår till ett annat samfund. Men vore han döpt till luteran, så vore ju hans övergång till ett annat samfund i verkligheten ett brytande av hans dopförbund. För min del får jag också uppriktigt säga, att om jag vore döpt till Luther, så skulle jag genast gå bort och låta mig döpas till Fadern, Sonen och den helige Anden. Men nu är jag icke döpt till Luther utan till Gud och hans Son och hans helige Ande; och jag får uppriktigt säga, att jag känner lika litet behov av något nytt dop, som jag känner behov av någon annan Gud eller frälsare än den, till vilken jag redan en gång är döpt.

Timoteus: Nå ja, det där är bara sofisterier. Barnen uppfostras ändå i den lutherska läran och göras sålunda till lutheraner, innan de ännu kunna pröva, vad som meddelas dem.

Natanael: Det där förstår jag icke riktigt. Är det din mening, att lutherska föräldrar skola förbjudas att undervisa eller låta undervisa sina barn om Herren redan från deras spädaste dagar?

Timoteus: Nej, ingalunda; tvärtom tror jag, att de borde göra det vida flitigare, än de göra.

Natanael: Men vad menar du då egentligen? Om de nu undervisa sina barn om Herren, så måste du väl medgiva dem rättighet att tala med barnen om Herren efter den tro, som de själva hava? Eller skola endast baptister hava den rättigheten? Men genom all sådan undervisning inläras ju barnen i sina spädaste år religionsåsikter, som de själva icke kunna pröva utan endast på god tro antaga. Vore det en sanning, som du utgick ifrån, så skulle följden bliva, att barnen icke borde få någon undervisning alls i andliga ting, förrän de kunde själva pröva det, som meddelades dem; och det, förstår du nog, vore galet.

Timoteus: Nå ja, det kan jag ju även medgiva. Men barndopet blir ändå icke rätt.

Natanael: Det kan ju så vara, därom vilja vi sedan tala. Men det är ju besynnerligt, att dessa saker, som äro så ihåliga, att man rent av kan titta sönder dem, för dig på senare tiden hava blivit så viktiga, att du icke begriper, huru du kunnat sova över dem ända till nu. Beklagligtvis vet jag ock, att samma saker genom ideliga upprepningar ännu dag efter dag göras så viktiga för de enfaldiga, att de (alldeles såsom du erfarit det) tycka sig likasom hava vaknat upp ur en långvarig, djup sömn, när de äntligen, såsom de säga: "fått syn på dem".

Timoteus: Ja, ja, men barndopet är ändå en vidskepelse, med vilken en sann kristen kyrka med kristlig tukt icke kan äga bestånd; lättare skulle jag då tänka mig en kyrka utan dop alls.

Natanael: Jag vet icke riktigt, vad jag skall svara dig därpå; ty vad som är möjligt och icke möjligt, det är ett fält, som det är vanskligt för både dig och mig att inlåta oss uppå. Men på samma vis hade du utan tvivel kunnat mot apostlarnas dopsätt invända: "Med ett sådant dopsätt är det omöjligt, att en kristen kyrka med sann kristlig tukt kan äga bestånd; att så där hux flux efter en predikan döpa skaror av folk blott på den bekännelsen, att de tro Jesus vara Kristus, det kan icke annat än i kyrkan införa så många orena element, att en kristlig tukt omöjligt i längden kan uppehållas." Nej, broder, det beviset duger till ingenting.

Timoteus: Ja, men se på statskyrkorna? Hurudant är tillståndet inom dem?

Natanael: Beklagligt så visst, men därav följer alldeles icke, att barndopet är orsaken därtill. Förfall kan äga rum även utan barndop. Låt oss ömsesidigt och ärligt tillstå förfall, som verkligen förekommer - därpå skola vi alla vinna. Jag tror, att uppriktiga kristna inom alla samfund leva rättfärdigt och sedligt, och att alla skrymtare inom alla samfund äro i grunden osedliga. Och det tror nog även du. Alltså: förfallet har sin rot annorstädes, det är visst; och jämför jag i avseende på kristligt liv och kristlig tukt t.ex. metodistsamfundet, som övar barndop, med baptistsamfundet, så tror jag, att metodistsamfundet mycket väl uthärdar en sådan jämförelse både i vårt land och i andra länder. För resten, om världslighet, äregirighet, strid, bedrägeri och dylikt inom kyrkan äro en frukt av barndopet, då skulle ju inom baptistsamfundet intet sådant förekomma. Men är det så? Finns verklgien ingen världslighet, äregirighet, strid eller sådant inom edert samfund?

Timoteus: Jo, det måste vi nog medgiva.

Natanael: Men därmed vederlägger du ju alltså dig själv. Och det tyckes du vara dömd att göra på den ena punkten efter den andra. För min del tror jag, att förfallet inom statskyrkan huvudsakligen har sin rot i sammanblandningen mellan staten och kyrkan och icke alls i barndopet. För övrigt erkänner jag villigt, att det är mycket orent, som finnes inom alla barndöpande samfund, men det är icke heller allt rent, som ligger där utanför.

Timoteus: Men jag skall säga dig, min bäste broder Natanael, att jag har själv erfarit saligheten av att lyda Jesus i allt. I vår nybildade baptistförsamling här hava vi obeskrivligt saliga stunder, så att vi riktigt känna, att det är Jesu bud, vi hava följt, när vi låtit döpa oss.

Natanael: Jag tror också, att I haven gjort det i den tron, att det var Herrens vilja. Men den där glädjen bevisar för mig åtminstone ingenting; jag har hört adventister och andra, ja, till och med mormoner, tala alldeles på samma sätt om sina erfarenheter, och jag har ingen anledning att tro, att de talat osant; men aldrig kan jag däri se något bevis, att de haft rätt. När allt är nytt, är det glatt. När en människa kommer från världen till Gud, då är visst hennes glädje ett bevis på, att det är saligt att giva hjärtat åt Gud. Men när en kristen faller på något nytt, och han därav varder mycket glad, ja, så glad, som vore han nyss omvänd, då har den glädjen för mig ingen bevisningskraft. Jag har sett människor outsägligt glada av den tron, att världen är rättfärdig, ja, att de fördömda ligga i helvetet med förlåtna synder, men den glädjen bevisar ingenting. Bättre bevis måste det vara. Är saken sann, då är den sann, evad glädjen kommer eller går; är saken icke sann, så blir den icke sann genom den glädje, man i förstone känner därav. Låt några år gå. Då skolen I få uppleva samma erfarenheter som varje annan kristen församling. En baptistpastor sade till mig en gång: "Jag kan icke omtala, vilka saliga stunder vi i förstone hade vid våra dopförrättningar, men nu är det mer kallt. " Få se, få se, huru det blir hos eder!

Timoteus: Ja, men om det än går, såsom du spår, så blir barndopet ändå icke rätt. Det är en vidskepelse, som icke ens dess ivrigaste försvarare kunna förklara. Fråga dem bara! Den ene säger så och den andre så, och det råder ett fullständigt virrvarr ibland dem utan grund i Guds ord.

Natanael: Nu kommer du med en ny sak igen, och jag ville, att vi skulle skynda till huvudsaken i dina påståenden, nämligen att barndopet icke förekommit i apostlarnas dagar.

Timoteus: Å nej, drag dig icke undan, utan låt oss tala om den här saken först. Jag tror, att du inte vill in på det gebitet; det brukar också vara det, som mest besvärar alla barndöpare.

Natanael: Nej, du tager alldeles miste. För mig står saken så: om jag kan förklara barndopets betydelse eller icke, så beror barndopets riktighet alldeles icke därpå; en sak kan vara riktig, även om ännu ingen har kunnat riktigt förklara den. Det är sammalunda med nattvarden. Över den givas många stridiga och många vidunderliga förklaringar, men nog är nattvarden riktig ändå. Det var en gång en baptistförsamlings föreståndare, som sade till mig: "Vad är då barndopet? Jag har frågat Fjellstedt, jag har frågat Rosenius, jag har frågat andra framstående män, och alla hava de givit mig olika svar." Därpå frågade jag tillbaka: "Äro då baptisterna alldeles ense om betydelsen av sitt dop?" - "Å", svarade han, "det kan väl vara olika tankar även bland oss." - "Nå", sade jag igen, "vad anser då du dopet vara?" - "Ett bekännelsetecken", svarade han. - "Står det i Guds ord så?" frågade jag åter. - "Å nej", svarade han, "inte står det precis, men dopet skall väl någonting vara." - "Ser du, broder", svarade jag, "gäller det förklaring, så kunna vi taga varandra i hand, men likasom I icke viljen erkänna, att edert dop varder oriktigt för det, att I icke ären överens om dess betydelse, så mån I icke förundra eder, att icke heller vi anse barndopet oriktigt för det, att förklaringarna över dess betydelse äro så växlande..."

Timoteus: Och så tokiga sedan!

Natanael: Å ja, många av de försök som äro gjorda till dess förklaring, äro väl också enligt mitt förstånd tokiga; men gäller det den saken, så kunna även baptisterna i sina förklaringar mäta sig med vilka andra som helst. Vi skola taga såsom ett exempel Spurgeon. Han är ju en över hela världen känd och ansedd baptistpredikant. Jag har här ett arbete av honom, översatt på tyska. Där säger han om spädbarns salighet: "Barn, som dö, varda utan tvivel saliga; men märken väl - aldrig har ett barn blivit saligt annorledes än genom Jesu Kristi död. De varda alla pånyttfödda men icke genom sinnesändringens bestänkelse, utan det försiggår sannolikt i själva dödsstunden en underbar förändring hos dem genom en fläkt av den helige Anden; de varda bestänkta med Herren Jesu blod och tvagna från allt det ursprungliga fördärv, som de hava ärvt av sina föräldrar; och alltså avtvagna och renade ingå de i himmelriket." (Spurgeon: Bausteine zum geistl. Tempel, övers. Balmer-Rinck, 1861, s. 101) Jag må uppriktigt säga dig, att jag icke vet någon förklaring över barndopet så fantastisk som denna Spurgeons förklaring över spädbarns salighet. Måste barnen, för att ingå i himmelriket, genom en ny födelse renas från det medfödda fördärvet, så vet jag alldeles icke, varför det vore mer okristligt och vidskepligt att säga, att denna nyfödelse sker i dopet, än att säga, att den sker i dödsstunden. Kan den helige Anden i dödsstunden genom bestänkning med Kristi blod pånyttföda och rena det späda barnet, så begriper jag icke, varför han icke skulle kunna göra det en annan stund. Annars blir ju dödsstunden ett slags frälsande sakrament för barnen. Underligt synes det ock, att Gud skulle lämna barnen opånyttfödda, otvagna, obekväma att ingå i Guds rike, ifall de bliva vid liv, men däremot, om de dö, skynda att i dödens ögonblick utan tro pånyttföda dem. O, broder, tänk vilka fantasier, vilka lösa hugskott - och det hos sådana, som giva sig sken av att stå på så fast bibliskt grund! Men om barnen för att ingå i himmelen måste på något sätt renas från det medfödda syndafördärvet, så frågas: Står det någonstädes skrivet, att det sker i själva dödsstunden, såsom Spurgeon säger?

Timoteus: Nå ja, det där har jag icke så noga tänkt på; icke heller har jag hört eller sett, huru våra baptistlärare förklara det, eller vad Guds ord de hava att åberopa sig på i denna sak. Jag skall nog fråga dem därom.

Natanael: Ack ja, käre, gör det! Fråga dem och fråga snart och låt mig sedan veta, vad de svara. Give Gud, att också alla dina bröder började fråga och det på fullt allvar!

Timoteus: Ja, ja, det skall jag göra; men barndopet blir ändå icke rätt.

Natanael: Må vara det; men så är det icke heller rätt att så där förvirra de enfaldiga samt begagna sig av deras okunnighet för att genom oriktiga slutsatser överrumpla dem, såsom vore barndopets oriktighet bevisad därmed, att det gives så många förvända förklaringar över dess betydelse. Men har du något emot, att vi nu gå till huvudsaken i dina påståenden?

Timoteus: Nej, men därom kunna vi ju tala i morgon. Dels är tiden långt liden nu, dels kan jag då taga med mig en skrift, som avhandlar saken tydligt och med grundlig lärdom.

Natanael: Gör, som du vill. Välkommen igen!


No comments:

Post a Comment