Natanael: Nej, har man då hört på sådant resonemang förr! Tvärtom skulle jag tänka: Kan man icke ur Nya testamentet hämta mer avgörande bevis mot barndopet, så bör en kristen utan tvivel för säkerhets skull döpa sina små barn. Men jag hoppas, att när vi komma till slutet av våra samtal, så skola vi icke behöva stå på en så obestämd och vacklande ståndpunkt.
Timoteus: Få väl se! Var icke för säker!
Natanael: Men innan vi övergå till att granska kyrkofädernas vittnesbörd, måste vi först vara ense om, huru stor tillit man får och bör skänka dem. Wiberg säger: "Vad angår kyrkohistoriens förmenta vittnesbörd, så må i första rummet nämnas, att för en kristen, som tager den heliga Skrift allena till regel för sin kristliga tro och vandel, det icke kan innehålla något gällande bevis varken för eller emot barndopet. - Vad angår hög ålder, så är villfarelsen så gammal som Adam, och Antikrists ande verkade redan i apostlarnas dagar."
Timoteus: Ja, ja, Wiberg har allt rätt i den saken. Vittna kyrkofäderna med Skriften, då är deras vittnesbörd gott, och då tro vi ej för deras vittnesbörds skull utan för Skriftens. Vittna däremot kyrkofäderna emot Skriften, då låta vi deras vittnesbörd fara såsom falskt men behålla Skriften.
Natanael: Rätt så. Men om de lämna oss en historisk upplysning, som varken finnes i Bibeln, icke heller strider mot det, som Bibeln säger, vad värde skola vi då tillerkänna deras vittnesbörd?
Timoteus: Det är svårt att avgöra den saken i allmänhet; det kommer an på, vad det är fråga om.
Natanael: Jo, t.ex. om de låta oss veta, att kejsar Nero anställde en gruvlig förföljelse i Rom mot de kristna, och att Petrus under den förföljelsen vart korsfäst, skola vi då säga: "Eftersom detta icke står i Bibeln utan bara hos kyrkofäderna, så förkasta vi det såsom människofunder!"
Timoteus: Nej, för ingen del.
Natanael: Och om de låta oss veta, att uti den apostoliska församlingen även kvinnor deltagit i nattvarden, skola vi då icke hålla dem för trovärdiga, emedan vi i Nya testamentet icke kunnat uppvisa något bud därom eller något exempel därpå?
Timoteus: Jo, för all del, det förstås.
Natanael: Men om de skulle låta oss veta, att uti den apostoliska församlingen även barndop förekommit - - - ?
Timoteus: Men det göra de icke. De lärdaste och grundligaste vetenskapsmän medgiva det.
Natanael: Lärdast och grundligast i dina ögon äro naturligtvis de, vilka tala så, som du tänker. Men jag lämnar den där saken tills vidare och säger: om de där kyrkofäderna ändå skulle låta oss veta, att barndopet vore en apostolisk inrättning - - ?
Timoteus: Lämna även ditt "om"! Skulle de det göra, så skulle jag med Wiberg utan den ringaste tvekan säga: "Villfarelsen är lika gammal som Adam." Men nu göra de det icke.
Natanael: Jag skall dock visa dig, att denna sak har en mycket allvarsammare sida, än du och dina vänner någonsin trott. Huru vet du t.ex., att Matteus evangelium är Guds ord?
Timoteus: Därav att det är skrivet av aposteln Matteus. Men vad hör det hit?
Natanael: Vänta litet, så skall du få se det. Varav vet du, att Matteus evangelium är skrivet av Matteus? Står det i Bibeln, att han skrivit det?
Timoteus: Det var då en besynnerlig fråga!
Natanael: Må vara det. Men när det nu icke står i Bibeln, att han skrivit det, varav vet du det då?
Timoteus: Det har jag aldrig tänkt på.
Natanael: Nuväl, då vill jag säga dig. Det är av kyrkofädernas vittnesbörd, vi veta det. Endast på grund av detta vittnesbörd är det, vi tro, att Matteus evangelium är av Matteus, att Markus evangelium är av Markus, att Johannes evangelium är av Johannes o.s.v. Tag bort deras vittnesbörd, lär människor att förakta det, och den dag skall komma, då de skola fråga dig: "Huru veta vi, att de böcker, som du säger vara Guds ord, äro skrivna av apostlarna?" Vad vill du svara dem på den dagen? Säger du: "Det veta vi genom de äldsta kyrkofädernas vittnesbörd", så skola de svara dig igen, såsom du själv lärt dem: "Kyrkofäderna - - vem kan lita på dem? En kristen kan i en så livsviktig fråga icke lita på människor! O säg: vad Guds ord hava vi därpå, att dessa skrifter äro av apostlarna?" Min broder, den dagen kan bliva dig en het dag.
Timoteus: Ja, det måste jag medgiva, att den där saken är mycket allvarsammare, än jag någonsin har tänkt. Jag begriper icke, varför våra baptistlärare aldrig påpeka sådant.
Natanael: Det gläder mig emellertid, att du själv vill stanna för vikten av denna fråga. Jo, även utom apostlakretsen hava funnits män, uppfyllda med den helige Anden, vilka beseglat sin tro med sitt blod, och vilkas historiska uppgifter äro fullt ut lika pålitliga som några andra. Och i avseende på sådana stycken, rörande vilka vi sakna historiska underrättelser i Nya testamentet, äro vi hänvisade just till de äldsta kyrkofädernas vittnesbörd för att få veta, huru det ursprungligen tillgått i den äldsta församlingen. Och vi kunna lita på deras vittnesbörd.
Timoteus: Ja, vi må medgiva det. Jag menar, att du ändå icke skall komma långt med ditt barndop. Men innan vi gå in på historien, vill jag, att vi skola taga 1 Kor. 7:14 i betraktande. Det innehåller ett avgörande bevis emot barndopet. Paulus säger: Om någon broder har en icke troende hustru och hon samtycker att bo med honom, så förskjute han henne icke. Och om någon troende hustru har en icke troende man och han samtycker att bo med henne, så förskjute hon icke mannen. Ty den icke troende mannen är helgad i hustrun och den icke troende hustrun är helgad i brodern (d.v.s. i den troende mannen), emedan annars edra barn äro orena, men nu äro de heliga. Där ser du, att barnen framställas såsom heliga utan avseende på något dop alls.
Natanael: Ja, här är först uppenbart, att aposteln icke kan mena, att den hedniske mannen har blivit en helig människa genom sitt äktenskap med den kristna hustrun. Ty helig blir en människa endast genom tron på Kristus. Här är därför fråga endast om den äktenskapliga sammanlevnaden. Blir den troende kvinnan såsom hustru ohelgad i den äktenskapliga sammanlevnaden genom den icke troende mannen? Nej, säger aposteln, tvärtom blir den icke troende mannen såsom äkta man helgad genom den troende hustrun, så att deras könsumgänge icke blir något oheligt, som hustrun behöver vara rädd för. Annars, säger han, vore ju edra barn orena, men nu äro de heliga. Lika visst som Paulus i barn av judar sett judebarn och i barn av hedningar hednabarn, lika visst har han i barn av kristna sett kristna barn, vilka lika visst tillhöra den kristna församlingen, som judebarn tillhöra judafolket, och hednabarn tillhöra hednavärlden. Och kristna barn äro de, även om endast den ena makan var kristen, när de föddes. Äro de däremot barn av en kristen, men födda på den tid, då denne ännu var hedning eller jude, så äro de naturligtvis hednabarn eller judebarn och bliva icke kristna barn därigenom, att deras fader eller moder blir kristen. I sådant fall bliva de kristna barn därigenom, att de med den troende fadern eller modern döpas till Kristus. Och vill du nu säga, huru det kan vara "ett avgörande bevis" mot barndopet, att Paulus betraktar barn av troende föräldrar såsom heliga? Tvärtom borde det väl från din synpunkt synas såsom ett skäl för, att de skulle döpas, eftersom I ju sägen, att endast de, som äro heliga, skola döpas.
Timoteus: Ja, ja, jag medgiver, att det där är litet kinkigt. Men låt oss nu komma till historien. Och då skall jag till en början läsa några ord, som Wiberg hämtat från den tyske kyrkohistoriske författaren Neander, vilken ju var ett stort och ädelt sanningens vittne. De lyda så här (A. Wiberg: Är du döpt? sid. 26): "Bruket att döpa barn låg avlägset från den apostoliska tiden. Den slutsatsen, att barnens dop icke kan hava ett apostoliskt ursprung, föranledes icke allenast därav, att späda barns dop först så sent med säkerhet omtalas, utan ock därav, att motstånd mot detta bruk länge fortfort... Vid slutet av andra århundradet visar sig Tertullianus såsom en ivrig motståndare mot barndopet: ett bevis, att detta bruk icke ännu hade börjat betraktas såsom en apostolisk inrättning... Av dessa orsaker förklarade sig Tertullianus emot barndopet, som vid denna tid säkerligen icke var ett allmänt rådande bruk, icke ännu var betraktat såsom en apostolisk inrättning. Tvärtom: såsom Tertullianus yttranden göra det högst sannolikt, hade det just nu begynt att utbredas och betraktades därför av många såsom en nyhet". - Vad säger du om ett så märkvärdigt yttrande av en så lärd man och därtill av en, som själv är barndöpare? Om barndopet förekommit i den apostoliska församlingen, så borde man väl få se ett ord därom hos de apostoliska fäderna, som voro apostlarnas omedelbara lärjungar. Men nej, de veta ingenting därom.
Natanael: Alldeles misstag. Att en sak kunnat äga rum utan att vara särskilt omtalad i de få skrifter, som vi från den tiden hava i behåll, det hava vi ju förut talat om och insett. I de skrifter, som ansetts vara författade av de apostoliska fäderna, omnämnes dopet blott på några få ställen. På dessa ställen säges alls ingenting om, vilka som skola döpas; men där förekomma antydningar, som visa, huru de apostoliska fäderna betraktat dopet, och det är ju av intresse att känna dem. Hos Barnabas, Pauli lärjunge och följeslagare, läsa vi: "Vi nedstiga i vattnet, fulla av synd och orenlighet, men vi stiga upp därutur, bärande såsom frukt gudsfruktan i hjärtat och havande hoppet till Jesus i anden" (Barnabas brev, kap. 11). När man läser dessa ord, kan man icke undgå att erinra sig Ananias ord till Paulus: Stå upp och låt döpa dig och två av dina synder, åkallande Herrens namn. (Apg. 22:16). I början av samma kapitel kallar Barnabas dopet ett dop, som förer till syndernas förlåtelse, och när man läser det, nog kommer man då ihåg Petri ord: Ändren edert sinne, och var och en av eder låte sig döpas till syndernas förlåtelse. (Apg. 2). På samma sätt talar Hermas (2:3): "Det finnes ingen annan sinnesändring än den, när vi stiga ned i vattnet och erhålla syndernas förlåtelse, för att icke vidare synda utan kvarbliva i renheten." I 3:9:16 talar samme Hermas följande: "Förrän en människa erhåller Guds Sons namn, är hon bestämd åt döden, men när hon erhåller detta sigill, befrias hon från döden och lämnas åt livet. Men detta sigill är vattnet, i vilket människorna nedstiga, bundna under döden, men ur vilket de uppstiga, bestämda åt livet." I 1:3:3 säger han åter: "Edert liv har blivit och skall bliva frälst genom vattnet." - Ja, så nödvändigt anser han dopet vara till frälsning, att de rättfärdiga, som utan dop avlidit i Gamla testamentet, skola döpas i dödsriket genom apostlarna (3:9:16).
Timoteus: Tänk så tokigt!
Natanael: Låt vara det, men en sak står dock kvar: tror du nämligen, att personer, som haft sådana åsikter om dopets kraft och vikt, hava lämnat de troendes späda barn odöpta? Jag för min del anser det alldeles omöjligt.
Timoteus: Men är det då så säkert, att de nämnda skrifterna verkligen äro skrivna av apostlarnas lärjungar?
Natanael: Vad nu? När dessa skrifter börja att vittna emot dina åsikter, då misstänker du dem genast för att vara oäkta. Hade de vittnat emot barndopet, så hade du kanske icke dragit deras äkthet i tvivelsmål. Dock vill jag gärna medgiva, att deras äkthet är tvivelaktig, ehuru vittnesbörden för Barnabas är mycket starka. De äro emellertid gamla, mycket gamla, enligt de lärdas mening skrivna i början av andra århundradet; i den gamla kristna kyrkan åtnjöto de också högt anseende. Men gärna för mig må vi lämna dem. För mig tyckes det emellertid vara klart, att sådana åsikter om dopet vittna om barndopets tillvaro. Och vem det än må vara, som skrivit dem, så antyda de barndopets tillvaro redan i början av andra århundradet - alltså långt innan Tertullianus såg dagens ljus.
Timoteus: Nå ja, låt så vara, låt så vara! Men vi lämna dem nu i alla fall, då de icke ändå giva något direkt bevis. Säkert är alltså, att vi först i slutet av andra eller i början av tredje århundradet hava direkta vittnesbörd om barndopets tillvaro. Tänk du: Först tvåhundra eller trehundra år efter Kristi och apostlarnas tid får man av historien något veta därom! Det betyder något det!
Natanael: Lugna dig ett ögonblick! Du talar alldeles så, som trodde du, att andra århundradet är detsamma som tvåhundra år efter Kristi och apostlarnas tid. Men det torde du veta, att andra århundradet började år 100 efter Kristi födelse och på den tiden levde sannolikt ännu aposteln Johannes.
Timoteus: Men låt oss gå till Tertullianus nu!
Natanael: Nog hinna vi till Tertullianus, och jag fruktar, att när vi hunnit till honom, så skall du få brådare än jag att hinna ifrån honom. Vi vilja nu först kasta en blick på en något äldre samtida till Tertullianus, nämligen Ireneus, vilken var född omkring 140 år efter Kristi födelse och dog martyrdöden år 202. Han var i sina yngre år lärjunge till Polykarpus, vilken i sin ordning var lärjunge till aposteln Johannes och dog martyrdöden år 167. Du ser således, att när vi hava att göra med dessa män, så befinna vi oss mycket nära, ja, alldeles inpå den apostoliska tiden. Om sin lärotid hos Polykarpus säger Ireneus: "Jag nedskrev, vad jag hörde, icke på papperet utan i mitt hjärta, och med Guds nåd uppfriskar jag det alltjämt i min erinring."
Timoteus: Men Ireneus talar ju icke ett ord om barndopet.
Natanael: Låt oss se! Han säger så här: "Kristus kom för att frälsa alla genom sig själv, alla säger jag, som genom honom pånyttfödas till Gud, spädbarn, små barn, barn, ynglingar och äldre. Därför kom han genom varje ålder och blev för spädbarnen ett spädbarn, helgande spädbarnen, ibland de små barnen ett litet barn, helgande dem, som äro av den åldern, tillika vorden för dem ett exempel av fromhet och rättfärdighet och undergivenhet; ibland ynglingarna en yngling, blivande ett exempel för ynglingarna och helgande dem åt Gud. På samma sätt har han också bland de äldre blivit en äldre man" o.s.v.
Timoteus: Men han talar ju där icke ett ord om barnens eller andras dop. Om detta ställe anför också Wiberg ett ord av d:r Hagenbach, som lyder så här: "Även det äldsta i fädernas skrifter förekommande stället (Ireneus adv. her. 2:22:4) bevisar intet för barndopets apostoliska ursprung. Det uttrycker blott den sköna idén, att Jesus uti varje ålder var en återlösare för varje ålder, men att han blivit en återlösare för barnen genom dopvattnet, säger det icke" (Hagenbach: Lehrbuch der Dogmengeschichte, sida. 161, Wiberg sid. 130). - Är icke det förträffligt sagt?
Natanael: Låt oss se! Huru var det Ireneus sade? Kristus, sade han, kom för att genom sig själv frälsa alla, som genom honom pånyttfödas till Gud - och sedan uppräknade han alla åldrar från och med spädbarnet, som ännu icke kan tala. Du ser således, att Ireneus talar om något vida mer än blott "den sköna idén", att Jesus i varje ålder var en återlösare för varje ålder. Han angiver också uttryckligen det sätt, varpå han tänkte, att människor av varje ålder skulle frälsas genom honom, nämligen på det sätt, att de genom honom pånyttfödas till Gud - och där ligger knuten, som det icke går an att hoppa över, även om d:r Hagenbach gör det. Nu frågas, vad Ireneus menat med ordet "pånyttfödelse".
Timoteus: Ja, att han icke har menat dopet, det medgiva till och med de grundligaste barndöparteologer.
Natanael: Nå ja, låt oss se! I samma skrift, första bokens 18:e kapitel, kallar han dopet "nya födelsens dop till Gud".
Timoteus: Men jag tror, att han där icke talar om vattendopet utan endast liknar nya födelsen själv vid ett dop.
Natanael: Tänker du det, så vill jag anföra ett annat ställe av samma skrift. I tredje bokens 19:e kapitel säger han: När Kristus lämnade apostlarna makten till pånyttfödelse till Gud, sade han: "Gån ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem." Att Ireneus kallar döpelsen en pånyttfödelse, är ju icke heller underligt, då detta uttryckssätt säkert var vanligt. Justinus Martyr, som dog omkring år 160 efter Kristi födelse, säger i en till kejsaren ingiven försvarsskrift: "Så många, som övertygas av tro, att, vad vi lära, är sant, och företaga sig att leva efter vår lära, undervisas att fasta och bedja Gud om sina synders förlåtelse, under det vi fasta och bedja med dem. Därpå ledsagas de av oss till ett ställe, där det finnes vatten, och pånyttfödas på samma pånyttfödelsesätt, varpå vi blevo pånyttfödda, ty de varda tvagna i vatten i alltings faders och härskares, Guds, och vår Frälsare Jesu Kristi och den helige Andens namn." Redan före Ireneus´ tid begagnades alltså ordet "pånyttföda" i stället för ordet "döpa", och hade det uttryckssättet icke varit vanligt, så hade Justinus säkert icke begagnat det i sin till den hedniske kejsaren ingivna försvarsskrift. Därför har det varit en alldeles naturligt sak för Ireneus att säga "pånyttföda" i stället för "döpa". Och detta så mycket mer som han ju väl kände de bibliska uttrycken: födas ur vatten och Ande (Joh. 3), nyfödelses bad (Tit. 3). Neander, som du ju har så stort förtroende för, säger också om denna sak (Kirchengeschichte I:2, s. 363, 1826): "Nyfödelse och dop äro för Ireneus nära förbundna med varandra, och svårligen kan man i avseende på spädbarnsåldern tänka sig, att han med nyfödelsen menar något annat än dopet."
Timoteus: Men Justinus själv nämner ingenting om späda barns dop. Tvärtom säger han, att "de som övertygas och tro", varda döpta, sedan de fastat och bedit, och det kan ju icke sägas om späda barn.
Natanael: Därpå vill jag svara, att jag har anfört hans ord endast för att visa, huru ordet "pånyttfödas" på den tiden begagnades om dopet. För övrigt talar Justinus i de anförda orden endast om hedningars och judars övergång till kristendomen. Av hans berättelse kan man alltså rakt ingen slutsats göra, vare sig för eller mot barndopet. Om en missionär nu från hednavärlden skreve en likadan redogörelse, så skulle man av densamma icke kunna veta, om han vore baptist eller barndöpare. Och slutligen är det väl icke så säkert, att icke Justinus också talar om barns dop. Han säger nämligen på ett annat ställe: "Många ibland oss, både män och kvinnor, sextio och sjuttio år gamla, vilka från barndomen blivit gjorda till lärjungar, fortfara uti sin återhållsamhet." (kap. 15). Nu går det ju an att, såsom en viss teolog, förklara, att orden "göras till lärjunge" icke nödvändigt innefatta dopet, och att uttrycket "från barndomen" i motsats till sextio och sjuttio års ålder "väl må beteckna inträdandet i ynglinga- och jungfruåldern" (Wiberg, s. 148). Men att på det där sättet först använda berättelsen om de äldres dop såsom ett bevis mot barndopet och sedan, när det talas om barns dop, förklara att ordet "barn" betecknar sådana, som nått ynglinga- och jungfruåldern - ser du, jag vill icke säga, vad jag tänker om ett sådant förfarande. Och vad ordet "göras till lärjunge" enligt Matt. 28:19 angår, så hava vi förut talat därom.
Timoteus: Ja, om Justinus och Ireneus verkligen tala om späda barns dop, så kan jag därtill icke säga annat, än att det är märkvärdigt, att antikrists ande redan då var så verksam.
Natanael: Antikrists ande! Den var verksam redan, medan apostlarna levde, såsom man kan se av deras brev. Men vad den anden var, det säger oss Johannes i 1 Joh. 2:22: Vem är lögnaren om ej den, som nekar att Jesus är Kristus? Den är antikrist som nekar Fadern och Sonen. Här åter är icke fråga om en antikristisk man utan om levande och troende heliga Guds män, som helt och hållet levat samt frimodigt dött för Kristus. Ireneus stod i det innerligaste förhållande till sin lärare Polykarpus, en av Johannes mest utmärkta lärjungar. Han hade Guds ande lika visst som någonsin du eller jag, och han visste väl, vad som var apostolisk sed, lika bra som någon av oss. Mig synes därför alla anlopp mot barndopet krossas på detta Ireneus´ vittnesbörd. Ty att en sådan man avlagt ett sådant vittnesbörd om barndopets ålder, och att han talat därom så enkelt och naturligt, som hade han aldrig hört eller ens tänkt sig någon motsägelse däremot, det väger tungt.
Timoteus: Men Ireneus uppgiver ju även, att Kristus icke var långt ifrån 50 år, när han dog.
Natanael: Ja, och däri tager han väl miste. Men det försvagar icke på ringaste vis sanningen av hans uppgifter om, huru det gick till inom de kristna församlingarna på hans tid. Att komma med sådana invändningar är därför detsamma som att erkänna: "Nu är jag pank."
Timoteus: Men det gives ju lärda teologer, som, ehuru de själva äro barndöpare, likväl efter samvetsgrann prövning kommit till det resultat, att barndopet är främmande för den apostoliska tiden.
Natanael: Ja, och det gives ännu flera, som på alldeles samma väg kommit till alldeles motsatt resultat. Och för min del vill jag förbehålla mig rättigheten att också själv läsa Ireneus´ ord. Jag kan, Gud vare lov, utan dessa gubbars hjälp, själv läsa rent innantill. Deras lärdom vill jag giva all ära, men Ireneus´ egna ord väga för mig hundra centner mer än alla deras funderingar.
Timoteus: Men Tertullianus då? Han avlägger ju ett motsatt vittnesbörd, och det betyder väl lika mycket. Han var också en helig man.
Natanael: Nästa gång vilja vi höra honom. Nu farväl.
No comments:
Post a Comment