Timoteus: Ja, jag tänkte det. Ack, om det ändå stode i Bibeln, att barn döptes! Då vore man kvitt alla dessa förfärliga strider om saken.
Natanael: Alldeles icke. Vi vore ändå målet icke en enda hårsmån närmare. Alltid komme det att finnas människor, som skulle säga: "Ja, men där menar Bibeln icke spädbarn utan mer försigkomna barn." Det kan man se på baptisternas närvarande beteende med Ireneus, Tertullianus och Origenes, för att icke säga med Luk. 18:16. Och finge man då hos någon av de äldsta kyrkolärarna se uppgivet, att det vore apostolisk sed att döpa spädbarn - dop om t.o.m. blott en dags livslängd - så skulle man strax vara till hands med Neanders invändning: "Ja, den kyrkolärarens vittnesbörd kan icke mycket betyda, ty på den tiden var man så benägen att från apostlarna härleda alla inrättningar, som man höll för synnerligen viktiga" o.s.v. Alltså ser du, att om det också berättades särskilt i Bibeln, att barn döptes, så stode vi i alla fall på samma punkt som nu. - Men vill du, som sagt, att vi skola gå litet fram i tiden, så gör jag det gärna.
Timoteus: Ju yngre vittnesbörden bliva, desto mindre hava de att betyda. Men det kan ändå vara av intresse att se, huru man i den närmast följande tiden fattade saken. På Cyprianus tid var det ju strid om barndopet igen, då en biskop Fidus uppträdde däremot?
Natanael: Ingalunda. Cyprianus var biskop i Kartago och dog martyrdöden år 258. På hans tid uppträdde en biskop Fidus med den frågan, huruvida barnens dop borde ske strax efter födelsen eller uppskjutas till åttonde dagen, men någon fråga om barndopets berättigande väckte han aldrig. Nej, därom var man nog enig. Cyprianus höll ett kyrkomöte uti Kartago år 253, där det av Fidus framkastade spörsmålet diskuterades. Och kyrkomötets enhälliga svar var, att man icke behövde vänta till åttonde dagen.
Timoteus: Men de skäl, som kyrkomötet anförde, voro, att Skriften visar oss, att den gudomliga gåvan är en och densamma för alla, såväl spädbarn som äldre, att ingen bör avhållas från dopet och Guds nåd o.s.v. Däremot nämnes icke ett ord om någon förordning eller tradition av Kristus eller apostlarna om barndopet. Och kan väl någon upplyst kristen föreställa sig, att kyrkomötet icke skulle hava åberopat sig på en sådan förordning eller tradition, om man hade vetat, att barndopet var ett apostoliskt bruk? (Wiberg, s. 194).
Natanael: Nej, om frågan hade gällt, huruvida späda barn borde döpas eller icke, då hade nog mötet icke underlåtit att anföra den apostoliska traditionen. Och då skulle du säkerligen lika litet hava böjt dig för det vittnesbördet som för Origenes´ vittnesbörd. Men nu var frågan i stället den, om de späda barnens dop borde uppskjutas till den åttonde dagen, såsom gossebarnen i Israel omskuros på den åttonde dagen. Och vid den frågans besvarande fanns ingen anledning alls att åberopa den apostoliska traditionen om barndopets berättigande i och för sig - en sak varom alla på mötet voro ense. När alltså Wiberg (s. 194) säger, att barndopet icke blev allmänt förrän i fjärde och femte århundradena uti den rådande romerska kyrkan, och att det även då utbreddes genom en kedja av de hårdaste förföljelser, så är detta en ren fantasi, en dikt och intet annat. Under de fem första århundradena och ännu lång tid därefter har kyrkohistorien icke ett ord att berätta om någon förföljelse för barndopets skull. Under dessa århundraden vet kyrkohistorien icke heller om tillvaron av några baptister alls. Hon vet om sådana, som alldeles förkastade vattendopet (såsom Gnostiker och Manicheer), hon vet om sådana, som förkastade varje inom den katolska kyrkan förrättat dop, både äldres och barns, och som därför döpte om alla, som från katolska kyrkan övergingo till dem (såsom Novatianer i tredje och Donatister i fjärde århundradet - dessa övade dock inom sig själva barndop, såsom man kan se därav, att den katolska kyrkan på offentliga möten under förra hälften av femte århundradet beslöt, att sådana, som bland Donatisterna blivit döpta såsom spädbarn, icke skulle döpas om, ifall de sedan överginge till den katolska kyrkan). Men sådana, som förklarade spädbarns dop vara ogiltigt, eller yrkade, att de, som voro döpta såsom spädbarn, skulle döpas om igen, när de komme till tron - sådana, säger jag, vet kyrkohistorien under dessa århundraden absolut ingenting om. Många baptistlärare hava därför vid sitt sökande efter baptister under de första århundradena måst såsom baptister upptaga sådana, som alldeles förkastade vattendopet! Vad säger du därom? Icke kan det väl vara rätt?
Timoteus: Nej, det måste jag medgiva.
Natanael: Och innan vi gå vidare, skall jag be att få fästa din uppmärksamhet på, att det nämnda kyrkomötet hölls endast omkring 30 år efter Tertullianus´ död. Dess svar till Fidus innehåller därför på samma gång ett rätt märkvärdigt svar på Tertullianus´ råd att uppskjuta dopet för barn och jungfrur och unga änkor. Men låt oss nu gå vidare till Augustinus.
Timoteus: Ja, att barndopet på hans tid blev vanligt, och att han själv hyllade det, veta och erkänna alla. Men hans mening betyder intet. Han levde omkring år 400, alltså vid slutet av fjärde och början av femte århundradet. Och han är för resten fader till så många andra katolska villfarelser, att man gärna kan lämna hans svammel om dopet å sido.
Natanael: Du tyckes hava ringa begrepp om, vad kristenheten har att tacka denne den gamla västerländska kyrkans störste kyrkofader för. Men jag skall icke tala ett ord om hans åsikt om dopets betydelse utan endast draga fram, vad han vet om dopets historia. En persons åsikter om en sak kunna visserligen vara vilsefarande och hans historiska uppgifter om saken ändå fullkomligt riktiga. Kyrkohistorien har fått många viktiga historiska upplysningar av ärkekättare.
Timoteus: Nå, vad säger han då?
Natanael: Han säger: "Kyrkans sed att döpa de små skall icke föraktas, ej heller på något sätt anses överflödig, ej heller alls tros, om den icke vore apostolisk överlämning (Augustini Opp. omn. Paris 1841, tom. III, s. 426). Men ännu tydligare uttrycker han sig på ett annat ställe, där han säger om Pelagianerna, som förnekade arvsynden, att de ändå medgåvo, att små barn borde döpas, emedan "de icke kunde komma någon väg mot hela kyrkans utom allt tvivel på Herrens och apostlarnas överlämning grundade auktoritet." Vad betyda emot sådana ord varjehanda, utan tillstymmelse till historisk grund framkastade "antaganden" av en del nutida teologer? De äro minst så många hundra kilogram lättare, som de äro århundraden yngre.
Timoteus: Jaså, då vill du säga, att den nutida historiska forskningen är utan värde.
Natanael: Nej, visst icke. Men "antaganden" äro inga forskningsresultat och bliva det aldrig heller; och en forskning, som ständigt går ut på att försvaga de historiska källornas vittnesbörd, där de tala om den sak, som man forskar efter - en sådan forskning har i mina ögon ungefär samma värde som konsten att blåsa stora såpbubblor. För resten kan du både av Origenes och Augustinus se, att de icke grundade barndopets giltighet på en oriktig uppfattning av dopets betydelse, såsom baptisterna påstå, utan på den apostoliska överlämningen.
Timoteus: Men Augustinus yrkar ju även på barnkommunion och stöder också denna på apostolisk tradition. (Wiberg, s. 188).
Natanael: Alldeles icke. Han rekommenderar visserligen barnkommunion, men då åberopar han sig icke på någon apostolisk överlämning alls, utan på den apostoliska stolen, d.v.s. påven i Rom, och hans tolkning av Frälsarens ord i Joh. 6:49,50,54, att den, som icke äter Kristi kött och dricker hans blod, icke kan hava evigt liv (Augustinus contra pelagianos, ep. 186 §29). Och det är en skillnad, som betyder något. Men den påvliga auktoritet, han åberopar, är ett brev från påven Innocentius I, vilken levde på samma tid som Augustinus själv. Så hänger det ihop med den saken, och behöver jag väl för dig påpeka, vilket vittnesbörd om Augustinus´ sanningskärlek som ligger däri, att han icke åberopar hela kyrkans auktoritet eller apostolisk överlämning, där han vet sig sakna den?
Timoteus: Men huru skall man under sådana förhållanden kunna förklara, att personer, som haft troende och gudfruktiga mödrar, såsom Gregorius av Nazianz, Krystostomus, Augustinus, blivit döpta först vid mognare år?
Natanael: Jo, detta sammanhängde med en missuppfattning av dopet, vilken rätt tidigt gjorde sig gällande, och som till och med hade till följd, att somliga uppsköto sitt dop ända till sin levnads slut. Ett vittnesbörd därom hava vi redan i de från slutet av tredje århundradet härstammande s.k. "Apostoliska Konstitutionerna", där det heter: "Den som säger: 'när jag är nära mitt slut, vill jag låta döpa mig, på det jag icke mer må synda eller nedsmutsa mitt dop', han har icke Guds kännedom och glömmer, vad som fattas hans natur." Vi hava redan förut sett, huru Tertullianus, en from man, rådde till dopets uppskjutande, ehuru han varken kunde förklara barndopet för orätt eller oapostoliskt. Och vad är då lättare att tänka sig, än att även andra kristna föräldrar funnos, som delade hans åsikt och handlade därefter? Att Augustinus´ moder leddes av denna sin grundsats, det säger Augustinus själv, när han i sina Bekännelser (Bek. 1:11) omtalar, huru han såsom gosse vid ett häftigt påkommet sjukdomsfall ivrigt bad sin moder om dopet. När modern förskräckt skyndade att bereda honom detsamma, så tillfrisknade han plötsligt, och då uppsköts dopet igen. Och Augustinus tillägger beklagande: "Alltså uppsköts min rening (alldeles såsom vore det nödvändigt, att jag skulle besudla mig i synd, om jag bleve vid liv), emedan nämligen efter dopet skulden skulle bliva större och farligare, om jag började leva i synd." Modern resonerade alltså så här: "Döpes han nu och blir vid liv, så faller han nog sedan i synd, och då blir hans skuld allenast större, därigenom att han är döpt." Sålunda ser du, vat det var, som gjorde, att Augustinus´ dop uppsköts. Vad som särskilt föranlett dopets uppskjutande för Gregorius och Krysostomus, veta vi icke. Men i det fyrtionde av de tal, som vi hava kvar efter Gregorius, säger han till en ängslig moder: "Låt det onda icke vinna rum hos ditt barn; må barnet varda alltifrån lindan helgat, invigt åt den helige Anden. För naturens svaghet fruktar du att giva barnet det gudomliga inseglet. Tänk, vilken trånghjärtad och klenmodig moder du är! Hanna lovade att inviga Samuel åt Gud, ännu innan han var född, och så snart han var född, helgade hon honom genast. I stället för att frukta den mänskliga svagheten, förlitade hon sig på Guds kraft." I de orden antydas alltså samma skrupler hos denna moder som hos Augustinus´ moder, och Gregorius beklagar dem såsom trånghjärtenhet och klenmod. Sannolikt leddes hans egna föräldrar av samma skrupler.
Timoteus: Men är det ens tänkbart, att Gregorius fader, som var biskop, skulle hava uraktlåtit att döpa sin son, om barndopet hade betraktats såsom ett rätt kristligt dop?
Natanael: Det är mycket tänkbart, när man betraktar de falska föreställningar om dopets betydelse, som jag nyss omnämnt, och till vilka begynnelsen spåras hos Tertullianus. Ja, det är icke blott tänkbart, det är mycket mer. Gregorius hade en broder vid namn Caesarius. Denne var läkare, var kejsarens livmedikus i många år. Under tiden var han också en levande, troende man av oskrymtad fromhet, men han lät dock icke döpa sig förr än kort före sin död. Han hade ock en syster, Gorgonia, en levande, troende, from kvinna, maka och moder. Men hon lät icke heller döpa sig förrän kort före sin död (Hagenbachs kyrkohist. I:464). Där ser du, att, huru biskopligt deras faders hus än var, så rådde likväl inom denna familj den då för tiden ganska allmänna, falska meningen, att det var bäst att icke låta döpa sig, förrän man var nära att dö. - Detsamma torde hava varit orsaken därtill, att Krysostomus´ dop uppsköts. Själv säger Krysostomus på ett ställe: "Är barnet fött, så följ Hannas exempel! Hon förde sin son genast till templet." (Homil. VIII över Ephes. 4:1). Och på ett annat ställe tillägger han beklagande: "Ganska många lämna nu sina tjänare, kvinnor och barn odöpta." (Homil XXI över Ephes. 6:4). Märk: nu, säger han med eftertryck, varmed han angiver, att detta var en osed, som först på hans tid började bliva allmän. Alltså: icke barndopet utan dopets uppskjutande började i fjärde eller femte århundradena bliva allmänt, sedan det i mer spridda fall hade förekommit ända från det tredje århundradet. Vet du, jag tycker, att man av allt detta kan draga en högst märkvärdig slutsats.
Timoteus: Och vilken då?
Natanael: Jo, den, att icke barndopet men väl dopets uppskjutande uti den gamla kyrkan har sin grund uti samt går hand i hand med oriktiga föreställningar om dopets betydelse.
Timoteus: Hå hå, det går för långt!
Natanael: Vem kan säga det? Låt oss räkna! Jag ser 1) att de äldsta troende kyrkofäder, som levat ända inpå den apostoliska tiden, dels (såsom Ireneus) giva oförtydbara vittnesbörd om barndopets allmänna bruk, dels (såsom Origenes) direkt förklara det vara en apostolisk anordning; jag ser 2) att när röster börja höjas emot detsamma, så sker det icke därför, att man betraktar det såsom en nyhet eller såsom något vidskepligt, oapostoliskt eller ogiltigt - nej, i den äldsta tiden förekomma från det hållet alls inga anfall mot barndopet. Jag finner 3) att ingen av barndopets vedersakare i gamla tiden yrkar, att de, som blivit döpta såsom späda, skola, sedan de vuxit upp och blivit troende, döpas om igen; jag ser 4) att de, som uppträda mot barndopet, såsom grund däremot anföra idel oriktiga, dels rationalistiska, dels vidskepliga föreställningar, såsom att barnen icke behöva syndernas förlåtelse och därför icke heller behöva döpas, att ett fall i svåra synder efter dopet icke kan förlåtas, eller att den i synd levande människan har större skuld, om hon är döpt, än om hon är odöpt o.s.v.; jag ser 5) att det är sådana falska föreställningar om dopet, som föranledde den fromma Monika att icke låta döpa sin son Augustinus o.s.v. - och vet du: då kan jag icke begripa annat, än att det är rätt, vad jag sade, att icke barndopet men väl dopets uppskjutande i den äldsta kyrkan har sin grund uti samt går hand i hand med insmygande falska föreställningar om dopets betydelse. Och denna omständighet har, för så vitt jag äger något förstånd, en alldeles utomordentligt stor betydelse för den sak, som nu är i fråga. Eller vad tycker du?
Timoteus: Jag? Ja, jag tycker att allt det här är alldeles för besynnerligt. Men hur går det enligt ditt resonemang med Pauli ord: En tro, ett dop (Ef. 4:4) - På det viset få vi två dop: ett för äldre och ett för små barn.
Natanael: Ehuru detta icke hör till vår fråga, må vi ju även röra därvid. Ingen invändning mot barndopet är skralare än denna. Menar du t.ex. att det blir två dop därav, att man döper olika kön?
Timoteus: Nej, ingalunda.
Natanael: Men varför blir det då två dop därav, att man döper olika åldrar?
Timoteus: Det är dock icke blott fråga om olika åldrar utan om troende och om barn, som ännu icke kunna tro.
Natanael: Men då blir det ju också hos eder två dop, nämligen dop av sådan, som äro troende, och dop av sådana, som bekänna sig vara troende men icke äro det. Medgiver du kanske det?
Timoteus: Nej, visst icke, det har jag redan förut sagt.
Natanael: Och då faller med detsamma ohjälpligt denna din invändning mot späda barns dop. Men låt oss taga ett annat exempel. Blev det två omskärelser i Abrahams hus därav, att den troende Abraham omskars och sedan de små piltarna, "som icke kunde tro"?
Timoteus: Nej, men omskärelsen var icke detsamma som dopet.
Natanael: Därom är icke heller nu fråga utan blott därom, huruvida det blev en annan omskärelse för de vuxna och en annan för spädbarnen. Nej, så blev det icke; och lika litet blir det ett annat dop för de vuxna och ett annat för spädbarnen, utan det är ett och samma dop till Faderns, Sonens och den helige Andens namn. Eller hur?
Timoteus: Omskärelsen förutsatte dock ingen tro, men det gör dopet, och det är en stor skillnad.
Natanael: Men omskärelsen var ju ändå enligt Paulus´ mening ett insegel på trons rättfärdighet (Rom. 4). Och tycker du icke, att det är märkvärdigt, att det gammal-testamentliga inseglet på trons rättfärdighet skulle givas även åt de små barnen, vilka icke kunde tro? Vad skulle de göra med inseglet, när de icke kunde tro? Var det icke lika galet som att giva dem dopet? Och har du icke sett, att Paulus i Kol. 2:11,12 sammanställer dopet med omskärelsen, så att han t.o.m. kallar dopet för Kristi omskärelse?
Timoteus: Det lämnar jag därhän. Men barnen förstå ju icke, vad man gör med dem, och då varder ju alltsammans en vidskepelse, en tom och död ceremoni och intet annat, alldeles såsom när de påviska döpa kyrkklockor o.s.v.
Natanael: Men när en baptist lägger händerna på sina barn och välsignar dem, förstå barnen då, vad han gör med dem?
Timoteus: Nej, visserligen icke.
Natanael: Men enligt ditt sätt att resonera skulle alltså denna handpåläggning vara vidskepelse, en tom och död ceremoni - alldeles såsom om man lade händerna på en kyrkklocka och välsignade henne?
Timoteus: Nej, där vid lag hava vi Herrens eget exempel att följa i Luk. 18:16.
Natanael: Men du vet ju, att det finnes baptistlärare, som säga, att det i Luk. 18:16 icke är fråga om spädbarn. Kanske är det verkligen vidskepelse att lägga händerna på spädbarn och välsigna dem, när de själva icke begripa, vad man gör med dem - alldeles såsom en kyrkklocka?!
[Förf anm: Det gör verkligen ett pinsamt intryck, när Wiberg s. 112 säger, att en välsignande handpåläggning på späda barn är ett religionsbruk, som baptisterna såsom samfund icke veta av. "Jag har", säger han, "besökt hundratals baptistförsamlingar i Sverige, England, Skottland, Irland och Amerika, men ännu har jag icke funnit en enda baptistförsamling, där detta bruk övats. Ja, vad ännu mer är, jag har knappt hört talas om en enda enskild baptist, som aktat det nödigt att lägga händerna på sina nyfödda barn och så välsigna dem." Tänk, vilken berömmelse att sålunda sätta sig över Herrens eget exempel såsom "blott en from sed" bland judarne "på Kristi tid"! Man må ursäkta mig, att jag låter Timoteus vara en baptist, som har något mer kvar av enfaldig barnatro. Men Wiberg tillägger: "Det enda, som baptisterna akta nödigt för sina nyfödda barn, är att bedja, att Herren måtte välsigna dem." Men han frågar icke, huru barnen kunna taga emot välsignelse av Herren, när de icke kunna tro. Och det borde han ändå göra, om han ville vara konsekvent].
Timoteus: Nej, nog är det rätt att lägga händerna på spädbarn och välsigna dem. Men därmed har man ingenting bevisat för barndopet.
Natanael: Visserligen icke. Men vad som är bevisat, det är, att det icke är sagt, att en andlig handling, som man företager med ett barn, är vidskepelse för det, att barnet icke "begriper", vad som förehaves. Är en sådan handling vidskepelse, så måste det bero på någon annan grund. Annars skulle det också bliva vidskepelse, när man lägger händerna på de späda barnen och välsignar dem. Och i sådant fall skulle Herren själv hava gjort sig skyldig till vidskepelse samt genom sitt exempel förlett andra därtill! Alltså gick även detta ditt påstående sönder. Ser du icke det?
Timoteus: Kanske.
Natanael: Vet du, broder, jag tackar Gud, att jag är döpt som barn. Jag tackar Gud, att jag fått bära mina barn till dopet. Förstår jag icke dopets betydelse, så lämnar jag den saken åt min Frälsare. Olika förklaringar av dopet kunna förvirra de enfaldiga, kanske också oroa deras samveten, men de förmå icke göra saken oriktig. Och anser du det ligga vidskepelse däri, att jag tror, att stor välsignelse tillskyndas mina små barn genom dopet, så ligger det alldeles samma vidskepelse däri, att du lägger händerna på dina och välsignar dem. Det är mycket, som går utöver vårt naturliga förstånd, men som ändå är sant och rätt och välsignelsebringande. Och huru "medvetslösa" våra små barn än äro, så äro de dock inga stockar eller stenar eller kyrkklockor eller osjäliga djur utan sanna och verkliga människor, mottagliga för Guds nåd och välsignelse, såsom de ock utan sitt eget medvetande varit mottagliga för sina föräldrars synd. Ja, jag säger igen: jag bär med glädje i tron genom dopet mina barn fram till Fadern, Sonen och den helige Anden.
Timoteus: Och vad jag hädanefter kommer att göra med mina barn, det vet allena Gud. Tack emellertid för våra samtal. Farväl!
No comments:
Post a Comment